Gamla luciatraditioner

20181123_095022

Luciafirande finns belagt i Sverige sedan flera hundra år tillbaka. Även om vissa traditioner och attribut levt kvar in i modern tid, så har firandet tagit sig olika uttryck genom århundradena. Nedanstående beskrivning av luciahögtiden är hämtad ur boken Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning av Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912, men beskriver framför allt seder i det svenska bondesamhället under 1700- och 1800-talet.

Luciadagen var enligt gammal tideräkning den kortaste på hela året och därför halft en julfest. Luciafirandet är dock ej utbredt öfver hela Sverige utan anträffas mest i de västra provinserna: Halland, Bohuslän, Västergötland, Dalsland och Värmland. Lloyd beskrifver det så här: Klockan 3 eller 4 på morgonen blir en sofvande på Luciadagen uppväckt af en hvitklädd flicka med thiar af tända ljus kring hufvudet. Hon bär en bricka med kaffe, brännvin, tårtor o.s.v. och som man måste hålla till godo medan man ligger. Därefter stiger man upp, och familj och gäster sätta sig ned till en måltid, kallad otte, hvarunder glasen gå flitigt omkring, och lustighet hör till ordningen för dagen. Därefter plägar folket både fiska och skjuta vid skenet af bloss, som äro gjorda utaf torrvedsstickor; men jag vet icke, hvarför man på det sättet roar sig just denna morgon.” Jämte denna beskrifning, som troligen afser förhållandena i Värmland, vilja vi anföra en från Västergötland af  J. Sundblad: ”Intet hem var så armt, att den dagen fick gå spårlöst förbi. Den, som ej själf hade, tiggde af andra bättre lottade, och dannekvinnan ansåg det nästan som ett kärleksverk att ‘ge lite te lussebiten’. Vid intagandet af denna tillgick så: strax efter midnatt började kvinnfolken att syssla i stugorna och köken, där det kokades kaffe, stektes fläsk och skars grissylta. På förmögnare bondställen utkläddes oftast en af husets pigor i en hvit dräkt med krona, full af ljus, på hufvudet. Vid tretiden väcktes manfolken, som sittande i sängarna, förtärde välfägnaden, i hvilken brännvin dessutom utgjorde en nödvändig del. Lussebiten utsträcktes äfven till djuren: katten fick litet grädde i sin skål, hunden ett godt ben, hästarna en kappe hafre, nötkreaturen en ‘våndel’ hö och fåren ett par kärfar löf. I äldre tider firades denna fest med de burleskaste upptåg. Sålunda hörde jag som barn, huru man i Vings församling i Elfsborgs län ledt en kviga eller ko en hel mil på lussenatten för att låta henne med en ljuskrona mellan hornen och äfven i annat afseende utklädd ‘spela Lucia’ på ett rikt bondställe. I de fattiga hemmen fick, som sagdt, denna natt lika litet gå ouppmärksammad förbi, man festade så godt man förmådde, äfven om smulorna skulle vara ihoptiggda. Mycket sofs ej denna natt. Jag passerade en gång en sådan natt förbi Vånga by. Klockan var ej mer än tre på morgonen, men i hvarje stuga syntes ljus; det såg ut som en afton strax efter skymningen.”

Fotnot:

Bilden är hämtad ur ett privat fotoalbum och visar luciafirande på ett barnhem 1941.

Kulturhistoriska sevärdheter, del 32: Museet Vikingaliv

20191005_161314.jpg

Jag har länge velat besöka museet Vikingaliv (eller the Viking Museum, som verksamheten också kallar sig) i Stockholm. Portarna slogs upp 2017 och jag har därefter prenumererat på deras nyhetsbrev, men först nu fått möjlighet att göra ett besök på plats.

Först bör påpekas att Vikingaliv inte är ett museum i traditionell bemärkelse. Utställningarna innehåller få autentiska föremål (undantag är ett mindre antal artefakter, som lånats in från Historiska museet). Istället presenteras vapen, redskap och kläder med hjälp av rekonstruktioner. Det kan naturligtvis vara lärorikt, men en riktigt museal känsla infinner sig inte. Fördelen är förstås att föremålen är oömma och tillgängliga för familjens yngsta medlemmar. Barnen tillåts klättra på vikingaskepp, känna på lösöre och röra sig tämligen fritt i lokalerna.

20191005_152113

Vikingatidens historia berättas med hjälp av texter och film, där informationen hålls på en grundläggande nivå. Detsamma gäller för de guidade visningarna, som erbjuds flera gånger dagligen. Jag deltog i en engelskspråkig visning, eftersom det föll sig bäst. Den varade cirka 20 minuter, varav halva tiden gick åt till att förklara varför den moderna bilden av vikingarna är felaktig. De hade ju inga hornförsedda hjälmar och de flesta nordbor var fredliga bönder. Jo tack, jag vet. Har vi inte hört detta till leda? Men en visning på engelska får väl antas vara till för utländska turister, så det kanske var nödvändiga påpekanden.

Museet är ganska litet, gissningsvis mindre än de flesta förväntar sig. Det som lyfter utställningen och ändå gör den sevärd är att besökarna får följa med på en vikingafärd i form av ”Ragnfrids saga”. I vagnar förs besökarna runt mellan uppbyggda scener, medan en berättarröst beskriver vad som händer när vikingen Harald lämnar sin gård och ger sig ut på plundringståg. Det är underhållande och fint uppbyggt.

Sammanfattningsvis tycker jag att Vikingaliv fyller en funktion främst för barnfamiljer och utländska besökare. Självklart bör det finnas någon form av lättsmält vikingautställning i den svenska huvudstaden, så tanken bakom verksamheten är helt rätt. Ett regelrätt museum är det emellertid inte, utan mer en utställning som förmedlar intryck, bilder och känslor. När jag lämnade byggnaden kände jag mig belåten med besöket, även om jag inte fick ut det jag hade tänkt mig – utställningen gav mig en upplevelse snarare än nya kunskaper.

 

Fotnot: Vikingaliv är beläget på Djurgården i Stockholm, i närheten av Nordiska museet och Vasamuseet. Öppettiderna är 10-17 de flesta dagar. Entré kostar 159 kr för vuxna och 119 kr för barn 7-15 år. I lokalerna finns restaurang Glöd, där den som vill kan äta en bit mat och dricka mjöd.

Läs mer:

https://vikingaliv.se/

När normerna förändras, del 57: Våld mot tågvärdar allt vanligare

bild knytnäve

TV4 har gjort ett reportage om tågvärden Sarah, som nyligen misshandlades när hon skulle avvisa en resenär från ett tåg. Hennes glasögon blev sönderslagna, hon fick märken i ansiktet och läppen sprack. Sarah beskriver att det inte var första gången hon misshandlades på jobbet. Hon uttrycker att problemen eskalerat och att resenärer inte längre drar sig för att ta till knytnävarna, spotta på tågvärdar eller kalla tågpersonalen för både det ena och det andra. I reportaget redovisas även en undersökning i vilken 70% av de anställda inom spårbunden kollektivtrafik uppger att hot och våld blivit ett större problem jämfört med för ett år sedan. 42% svarar att det förekommer våld minst en gång i månaden. Nu vill facket se ett totalstopp för ensamarbete på tågen.

För någon månad sedan fick jag själv, tror jag, se en effekt av det allt råare klimatet i kollektivtrafiken. Vi var tre som klev på ett tåg i Skövde och satte oss i en mindre avdelning. När tågvärden kom var jag den enda som visade upp biljett. Tågvärden fortsatte utan att ens efterfråga färdbevis från de andra två, förmodligen för att de båda såg ut som att de skulle kunna ställa till problem om de blev pressade. Tidigare har jag observerat precis samma undfallenhet hos en busschaufför.

Det är förstås välkommet att TV4 lyfter ett problem som uppenbarligen blir allt värre. Det som gör mig lite besviken på journalistiken är att jag saknar en diskussion om de bakomliggande orsakerna. Hur kommer det sig att svenska tågresenärer plötsligt har blivit så våldsbenägna? Varför har folk börjat spotta på tågvärdarna och kalla dem för okvädingsord? Vilka är det som beter sig på det här sättet? Är det inte angeläget att försöka förstå det, om man nu vill ge en heltäckande bild av frågan och bidra till att åtgärda problemet?

 

Läs mer:

http://www.msn.com/sv-se/nyheter/inrikes/t%c3%a5gv%c3%a4rden-sarah-misshandlades-av-resen%c3%a4r-sl%c3%a4ngde-upp-en-arm/vi-BBXSEHh

När normerna förändras, del 56: Polisen kan inte skilja på värdegrund och lagstiftning

20190929_120749

För några dagar sedan anordnade Polisen i Hälsingland en julfest, som tog en oväntad vändning. Enligt nyhetsrapporteringen gick en polis upp på lokalens scen och drog sexistiska skämt. Bland annat ska han ha skämtat om metoo-kampanjen och om kvinnor som blivit ”för gamla”. Han ska dessutom ha sagt att han bara hade fyra favoriter kvar, varpå fyra kvinnliga kollegor (helt frivilligt, får man förmoda) klev upp på scenen och framförde en sång, iklädda poliskläder som arrangerats på ett utmanande sätt. En kvinnlig polisassistent tog mycket illa vid sig och valde att lämna julfesten. Hon blev till och med illamående av upplevelsen.

Den lokala polisområdeschefen Karl von Krusenstjerna konstaterar i ett uttalande i P4 Gävleborg att det som hände på julfesten strider mot Polisens värdegrund. Polisen i Hälsingland har därför upprättat en anmälan mot sig själv i syfte att få en rättslig prövning av om något brott begåtts.

Jag får erkänna att jag har lite svårt att redogöra för ovanstående händelseförlopp utan att finna det hela en smula komiskt, men historien innehåller också korn av djupt allvar. Beteendet på julfesten är utan tvekan osmakligt och taktlöst. Det är deklasserande för deltagarna och föga förtroendeingivande för poliskåren. Olagligt är det emellertid inte. Det är inte förbjudet att dra sexistiska skämt. Inte heller är det brottsligt för kvinnliga poliser att uppträda i provocerande klädsel på en julfest. Att Polisen trots det väljer att göra en anmälan mot sig själv är symtom på en tilltagande samhällssjuka: Sverige har blivit så dominerat av de ständiga värdegrundshänvisningarna att folk inte längre kan skilja på vad som är brottsligt och vad som bara kan anses vara opassande. Inte ens Polisen kan nu se skillnad på faktiska lagbrott och brott mot Den Heliga Värdegrunden. Och då är det faktiskt ganska illa.

 

Läs mer:

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/qL84QE/polisen-anna-lamnade-julfesten-i-tarar

http://www.msn.com/sv-se/nyheter/inrikes/fest-sp%c3%a5rade-ur-poliser-anm%c3%a4ler-sig-sj%c3%a4lva/ar-BBXP6PX?li=BBqxCu3&ocid=iehp

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/gavleborg/polisen-anmaler-sin-egen-sexistiska-julshow

Svensk mentalitet

20190121_164120

Klockan är åtta minuter över sex en måndagsmorgon. Om det inte vore för gatubelysningen skulle vintermörkret vara kompakt. På en busshållplats vid centralstationen i Borås står ett trettiotal personer och väntar. Det är minusgrader och snålblåst. Människorna liknar en flock pingviner som står uppradade med ryggen mot vinden.

Jag ställer mig sist i raden, som snart fylls på bakom mig. Några minuter senare kommer dubbeldäckaren som under någon timmas tid ska transportera oss till Göteborg. Alla kliver på i ordning. Busskort registreras och resenärerna letar upp lediga säten utan att ett ord yttras. Några väljer att luta sig tillbaka och sluta ögonen för att få en stunds vila. Andra fingrar på sina mobiltelefoner och några plockar upp datorer att balansera på knäna under resan. Vi är en brokig skara människor, men ändå enhetlig. Alla är vi på väg till våra respektive arbetsplatser. Under dagen kommer vi att fylla vår funktion, för att sedan göra samma resa tillbaka. Kanske kommer vi att dela buss igen efter arbetsdagens slut. Och imorgon kommer vi att stå där, en tyst skara strävsamma figurer, plikttroget på väg till det värv som fått oss att gå upp i ottan för att hinna till bussen i tid. Kanske är vi lite tråkiga, men vi är människor som sköter vårt, gör rätt för oss och trotsar det bistra klimatet. Utan oss finns ingen välfärdsstat. Det är vi som gör jobbet, håller ordning och står för notan. Vi är moderna versioner av bonden Paavo, försedda med den mentalitet som får Sverige att fungera. Så värst roliga är vi nog inte, men det vi tillsammans uträttar är ett storverk.

Våra veckodagar

20190624_122856

Traditionen med en vecka som indelas i sju dagar går tillbaka till forna tiders Babylonien och Egypten, där veckodagarna namngavs efter de sju himlakroppar (sol, måne och fem planeter) som man då kände till. Runt tiden för Kristi födelse började bruket av sjudagarsvecka sprida sig runt Medelhavet och veckodagarna fick namn efter gudar i den romerska mytologin. När nordborna övertog detta sätt att inordna tiden byttes de romerska gudanamnen mot motsvarande nordiska gudar: Mars blev Tyr, Merkurius blev Oden, Jupiter blev Tor och Venus blev Frigg (eller enligt vissa tolkningar Freja eller Frej). Saturnus fick inte plats i den nordiska veckan, utan hans dag namngavs efter det fornnordiska ordet för tvätt, laur, för att visa att det var den dagen man skulle tvätta sig. Solens och månens dagar kvarstod oförändrade. Sedan dess ser vår vecka alltså ut så här:

Måndag – Månens dag

Tisdag – Tyrs dag

Onsdag – Odens dag

Torsdag – Tors dag

Fredag – Friggs, Frejas eller Frejs dag

Lördag – Tvättdagen

Söndag – Solens dag

Den uppmärksamme kan notera språkliga likheter mellan de svenska och engelska veckodagarna, vilket beror på att de nordiska beteckningarna lånats in i det engelska språket. Än idag använder den engelsktalande delen av världen således veckodagsbeteckningar med rötter i den nordiska mytologin. Lördagen övertogs dock inte av det engelska språket, utan Saturnus fick ha kvar sin dag i engelskans ”Saturday”.

Tryckta källor:

Baeksted, Anders (1984), Nordiska gudar och hjältar, Forum

Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons förlag

Otryckta källor:

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?artikel=4368746

https://varldenshistoria.se/kultur/spraak/hur-namngavs-veckans-dagar

https://en.wikipedia.org/wiki/Names_of_the_days_of_the_week

https://sv.wikipedia.org/wiki/Veckodag

Julklappstips från Kulturminnet

bild julklapp

Undrar vad Åhléns kommer att hitta på i år. De har ju en förkärlek för att utnyttja julrushen till att nedvärdera svensk kultur – trots att svenska jultraditioner knappast är mindre värdefulla än andra länders. Själv handlar jag inte längre på Åhléns och kanske är det fler än jag som väljer att avstå. Att trampa på sina kunder genom att häckla deras kulturhistoriska arv och håna traditioner som har personlig betydelse är ingen bra affärsstrategi. Sådana företag behöver vi inte. Själv tycker jag det är en god idé att välja julklappar som istället gynnar och lyfter fram kulturarvet. Nedan lämnar jag några förslag på gåvor som knyter an till vår historia och våra hantverkstraditioner .

Mitt första tips får bli Allmogens almanacka. Kulturföreningen Allmogens trycker varje år upp en almanacka med utvalda fotografier som skildrar vårt folkliga kulturarv. Den fungerar inte bara som en vanlig almanacka, utan innehåller även noteringar som lyfter fram historiska händelser och det svenska bondesamhällets högtidsdagar.

Öjbro vantfabrik är ett företag som satsar på att bevara svenska sticktraditioner. Hos dem finns vantar, mössor, sockor och plädar med traditionella mönster. De arbetar även med att ta fram nya motiv med inspiration ur det nordiska kulturarvet. Min personliga favorit är vantarna med asken Yggdrasil, så som den skildras på Överhogdalsbonaderna. Allt är välgjort, genomtänkt och så fantastiskt vackert att ögonen har svårt att se sig mätta. Här är det lätt att hitta fina gåvor som kan uppskattas av de flesta.

Klässbols linneväveri är ett anrikt familjeföretag som tillverkar produkter vävda av lin, ett naturmaterial med lång historisk användning i Norden. Som ”moderna representanter för det bästa i svensk hantverkstradition” är de nu kungliga hovleverantörer. I deras webbutik hittar du dukar, lakan, gardiner och servetter av hög kvalitet.

Handstöpta ljus går att köpa från Vio ljusfabrik. Särskilt värda att uppmärksamma är de trearmade grenljusen och de 45 cm höga parljusen, som torde bli en prydnad i vilket julpyntat hem som helst.

Väl valda böcker är ofta uppskattade presenter. I en tid då allt fler väljer att semestra i Sverige kan en guidebok till fascinerande svenska sevärdheter bli en användbar gåva. Många finns att välja på: här hittar du mina förslag. En annan bok värd att överväga är Träd av Gunnar Wetterberg (recenserad här), som på ett förvånansvärt fängslande sätt berättar om de nordiska skogarna ur alla möjliga perspektiv. Till familjens yngre medlemmar vill jag rekommendera Nordiska väsen av Johan Egerkrans (recenserad här). I boken ges den nordiska folktron nytt liv, framför allt genom de fantasifulla men samtidigt lite kusliga bilderna.

Slutligen vill jag slå ett slag för att stötta lokala småföretagare. Har din hembygd ett lokalt bageri, en småskalig hantverksbutik eller en gårdsbutik som säljer närproducerad mat? Då kan ett presentkort bli en gåva som värdesätts av både mottagaren och affärsidkaren. En sådan julklapp får också ett mer personligt värde än ett massproducerat och importerat föremål. Det är värt att ta i beaktande.

 

Fotnot: Åsikterna som framförs är bloggägarens egna. Bloggägaren tar inte emot någon ersättning från varken företag eller privatpersoner.

Julklapparnas historia och framför allt varifrån ordet ”julklapp” kommer, kan du läsa om här.