Kulturhistoriska personligheter, del 18: Gustav III

Bild Gustav III

Gustav III är en av Sveriges mest kända regenter. Under hans drygt tjugoåriga styre upplevde Sverige något av en kulturell blomstringstid, som lämnat spår i arkitektur, konst och institutioner. Hans personliga engagemang för konsternas och vitterhetens utövande har gjort att han ibland kallats ”teaterkungen” eller ”kulturkungen”.

När Gustav III kom till världen 1746 hälsades hans födsel med jubel: han var den förste kronprinsen som fötts i landet på 64 år. Hans föräldrar var kung Adolf Fredrik och drottning Lovisa Ulrika, men deras inflytande på sonens uppfostran kom att bli begränsat. Efter ett misslyckat kuppförsök 1756 fråntogs de ansvaret för honom och hans fortsatta utbildning arrangerades av ständerna. Gustav III växte således upp i ett sammanhang av politiska spänningar, som påverkade honom på ett personligt plan och ledde till en tillvaro som för ett barn måste ha tett sig otrygg och nyckfull. Möjligen bidrog detta till att han utvecklade en känslig och nervös läggning, som följde honom in i vuxenlivet.

Som barn visade Gustav III tecken till begåvning inom flera områden. Han hade gott förstånd, bra minne och livlig fantasi. Från tre års ålder fick han börja studera och under hans uppväxt anlitades framstående personer som lärare i historia, naturvetenskap och moralfrågor. Teater och litteratur kom också tidigt in i hans liv, vilket sannolikt bidrog till framväxten av ett närmast omättligt teaterintresse. Redan som barn började han skriva pjäser, som han själv gärna medverkade i. Han hade alltså både förståndiga drag och en estetisk läggning, men beskrevs samtidigt som lynnig, motsträvig och upprorisk av personer i kretsen runt honom.

Som en del av sin uppfostran kom Gustav III att växa upp med den franska kulturen, vilket bland annat innebar att han presenterades för upplysningstidens ideal. Av allt att döma gjorde det stort intryck på honom. I vuxen ålder tillbringade han mycket tid i Paris, där han umgicks med inflytelserika filosofer, vetenskapsmän och personer vid det franska hovet.

Vid 20 års ålder gifte sig Gustav III med den danska prinsessan Sofia Magdalena. Det var ett rent konvenansäktenskap, som ingicks på inrådan av ständerna. Giftermålet ledde till en konflikt mellan Gustav och hans mor, då modern fattat motvilja mot bruden. Äktenskapet blev heller aldrig lyckligt. Sofia Magdalena var en blyg och hämmad drottning och makarna kom aldrig varandra nära. För att säkra tronföljden lär hovstallmästare Adolf Fredrik Munch ha fått lov att handgripligen förklara för de unga tu hur de skulle gå till väga för att göra drottningen gravid. Det tog tolv år innan det första barnet, Gustav IV Adolf, föddes. Illvilliga rykten lät göra gällande att det i själva verket var hovstallmästare Munch själv som var fadern, vilket underblåstes av Lovisa Ulrika. Följden blev en brytning mellan mor och son och de försonades inte förrän på Lovisa Ulrikas dödsbädd.

När hans far dog i februari 1771 var Gustav III i Paris, där han sökte stöd från det franska hovet för den kommande regeringen och underhandlade om bidrag. Kung Ludvig XV gav honom rådet att försöka ena landets båda stridande partier, hattarna och mössorna, för att skapa stabilitet. Detta visade sig emellertid vara ogörligt. Motsättningarna mellan adeln och de ofrälse var också påtagliga och hotade att splittra landet. Samtidigt var statsfinanserna i uselt skick och 1771 drabbades stora delar av landet av missväxt. Det var alltså inget harmoniskt och stabilt rike Gustav III blev kung över när han 29 maj 1772 kröntes i Storkyrkan i Stockholm. Trots det hyste han stora planer. Han drömde om att återupprätta Sverige som stormakt och ville bli den som ledde landet in på de franska upplysningsfilosofernas vägar. För att kunna genomföra sina idéer iscensatte han redan samma år en statskupp (ofta refererad till som Gustav III:s statsvälvning), vilken omkullkastade ständerväldet och blev frihetstidens slut. I ett första led övertygade han livgardets officerare att svära honom trohet på Stockholms slott, varpå Riksrådet låstes in och avsattes. Partistriderna löstes genom att hattarna och mössorna upplöstes. De breda lagren av människor ute i staden, som var trötta på många års problemfyllt styre, anslöt sig till kungen. Det hela var över på några timmar och utan att en droppe blod spilldes. Dagen efter kuppen (eller ”revolutionen”, som Gustav III själv föredrog att kalla den) nyttjade han till att resa runt och ta trohetsed av sina ämbetsverk. Han instiftade därefter en ny regeringsform, som gav sken av att den politiska makten delades mellan kung och riksdag, trots att den i själva verket lades i kungens händer. Råd och ämbetsverk var bara ansvariga inför honom och Riksrådet förlorade all beslutsrätt.

Efter sitt maktövertagande började Gustav III snabbt genomföra ett antal reformer, som även dessa bar spår av upplysningens tankegångar. Tortyren avskaffades som förhörsmetod och mildare strafflagar infördes. Dödsstraff togs bort för alla brott utom mord, barnamord och dråp. Därmed kunde man inte längre dömas till döden för trolldom, tvegifte och äktenskaplig otrohet, vilket tidigare varit fallet. Friheten på religionens område ökade i och med att  Sverige fick sin första religionsfrihetslag, om än begränsad. Katoliker och andra icke-lutherska kristna gavs rätt att utöva sin religion och judiska trosbekännare tilläts idka affärsverksamhet och bygga synagogor i utvalda städer. Samtidigt frigjordes delar av näringslivet. Spannmålshandeln liberaliserades, så att bönderna fick rätt att sälja brödsäd där det passade dem bäst. Skråtvånget lättades upp. De ofrälse fick tillåtelse att inneha vissa ämbeten och rätt att köpa jord. Insatser gjordes även för att förbättra folkhälsan och minska barnadödligheten. Länslasarett och barnbördshus öppnades i städerna, medan provinsialläkare och barnmorskor sändes ut i landets avkrokar. Samtidigt infördes statligt brännvinsmonopol för att förhindra att landets rågskördar fördunstade i böndernas brännvinspannor.

Flera välbehövliga förändringar inom statsförvaltningen initierades. Armén och flottan rustades upp och missförhållanden inom byråkratin togs om hand. Ekonomiska reformer sjösattes för att komma till rätta med rikets finansiella oreda. 1776-77 genomförde Gustav III med hjälp av finansminister Johan Liljencrantz en myntrealisation, som stabiliserade landets valuta och gjorde riksdalern till landets nya huvudmynt.

Ur Gustav III:s statsskick och reformer kan vi avläsa hans ambition att förena en stark kungamakt med upplysningstidens idéer om tolerans och frihet. Det kan tyckas motsägelsefullt, men låg i linje med 1700-talets ideal om det upplysta enväldet. På yttrandefrihetens område hade han emellertid svårt att hävda den vidsynthet han annars ville förespråka. Han var känslig för kritik, vilket gav honom en kluven syn på den offentliga samhällsdebatten, som inte alltid var till monarkins fördel. 1774 lät han införa en ny tryckfrihetsförordning, som innehöll påtagliga restriktioner. Att kritisera kungahuset blev ett högmålsbrott, för vilket både författaren och boktryckaren kunde dömas. Ur ett dåtida europeiskt perspektiv var den svenska tryckfrihetslagen ändå tämligen frisinnad och generös.

Vid sidan av sin politiska gärning verkade Gustav III som den svenska vitterhetens och konstens beskyddare. Han såg till att skapa en mer gynnsam atmosfär för konstnärer, arkitekter, bildhuggare, möbelsnickare och musiker, inte minst genom att förse talangfulla utövare med ekonomiskt understöd. På detta sätt eftersträvade han att uppmuntra en nationell svensk konstutveckling. Störst passion hyste han för teatern. Han skrev pjäser, regisserade och verkade för att skapa en inhemsk dramatik. 1782 instiftade han Förbättringssällskapet för svenska språket med uppgift att utarbeta grunderna för talteater på svenska, istället för den brukliga franskan. 1786 såg han till att ytterligare stärka det svenska språkets ställning när han grundade Svenska Akademien, vars uttalade syfte var att verka för ”svenska språkets renhet, styrka och höghet”.

Gustav III:s politiska linje ledde till framsteg på flera områden, vilket sannolikt hjälpte honom att undvika samhällsproblem som under 1700-talet ledde till upplopp i andra länder. Till en början verkade hans styre också vara till belåtenhet, men med tiden visade det sig innehålla frön till slitningar. Prästeståndet upplevde kyrkopolitiken som slapp och omoralisk, bondeståndet hade svårt att fördra brännvinspolitiken och adeln var uppretad över förlusten av politisk makt. Missnöjet underblåstes av slöseri vid hovet, skuldsättning och godtycke vid befordringar. Vid riksdagen 1786 blev det tydligt att en opposition höll på att växa fram. Nästan alla kungens propositioner avslogs, vilket vittnade om den växande motviljan. Gustav III blev allt mer angelägen om att försöka vända opinionen och trodde att ett lyckosamt krig skulle bidra till att ena folket. Han hade länge närt ett dröm om att erövra Norge från Danmark, men gång på gång fått skjuta upp dessa planer. Nu riktade han istället blicken mot Ryssland, med målet att återta de tidigare svenska områdena i östra Finland och Baltikum. I juni 1788 lät han iscensätta ett tumult vid ryska gränsen för att få skäl att låta sina trupper attackera Sankt Petersburg. Men kriget blev varken lyckat eller populärt. Motgångarna hopade sig och ett antal officerare samlades i det s.k. Anjalaförbundet för att förklara kriget olagligt. Gustav III svarade genom att framträda inför folket och fördöma Anjalamännen som förrädare. Han fick oväntad draghjälp av att Danmark, pressat av ett gammalt försvarsförbund med Ryssland, plötsligt valde att förklara Sverige krig. Detta så kallade ”teaterkrig” blev dock en halvhjärtad historia från båda parter. Vapenvila kom snabbt till stånd, varpå Danmark förklarade sig neutralt. Sveriges krig mot Ryssland fortsatte dock tills de svenska och ryska flottorna möttes i en sammandrabbning vid Svensksund 1790. Det blev det största sjöslaget i Östersjöns historia och Sverige gick segrande ur striden. Fredsfördraget i Värälä en månad senare var dock, åtminstone vid en ytlig betraktelse, en blygsam framgång. Sverige vann inga nya landområden, utan fredsuppgörelsen ledde främst till att Ryssland berövades varje formell rätt att blanda sig i svensk politik.

Segern i kriget mot Ryssland var mycket dyrköpt, både avseende spillda människoliv och ekonomiska förluster, vilket fick allt fler att ifrågasätta kungens politik. 1789 lät kungen dessutom med stöd av de ofrälse driva igenom den s.k. Förenings- och säkerhetsakten, som ytterligare begränsade adelns privilegier och stärkte kungamakten. Gustav III blev i princip enväldig och missnöjet inom adeln växte. Förbittringen mynnade ut i att adelsmännen Jacob Johan Anckarström, Adolph Ribbing, Claes Fredrik Horn, Carl Pontus Lilliehorn och Carl Fredrik Pechlin bildade en sammansvärjning för att mörda kungen.

16 mars 1792 skred de till verket vid en maskeradbal på det nybyggda operahuset i Stockholm. Tidigare samma kväll hade kungen och hans vänner intagit en supé tillsammans, under vilken kungen fått ett anonymt varningsbrev om vad som var i görningen. Kungen lät sig dock inte avskräckas, utan tog på sig sin mask och en venetiansk sidenkappa för att delta i maskeraden. På sitt bröst bar han alla sina ordensstjärnor fullt synliga, vilket gjorde honom lätt att identifiera. Arm i arm med sin vän Hans Henric von Essen tog han sig ut på operans scen, där de båda omringades av ett antal svartklädda män med vita masker. Anckarström ska därpå ha hälsat kungen med orden ”Bonsoir beau masque” (”God afton, vackra mask”) och avfyrat ett skott. Kungen träffades i ryggslutet och utropade: ”Ah! Je suis blessé, tirez-moi d’ici et arrêtez-le” (”Aj! Jag är sårad, ta mig härifrån och fånga honom!”). Samtidigt försökte de sammansvurna skapa panik genom att ropa att elden var lös, men församlingen höll sig sansad. Kungen fördes undan och dörrarna till operan förseglades för att hindra de skyldiga från att fly.

Kungen föreföll först ha klarat sig utan allvarligare skador, men inom kort blev såret infekterat och orsakade tilltagande hälsoproblem. Snart kunde han inte röra sig utan kraftiga smärtor. Han fick också svår hosta och såret gav ifrån sig en fruktansvärd stank. Hur heroiskt Gustav III uthärdade dessa plågor finns många vittnesmål om. En strid ström av människor passerade hans sjukbädd och han tog emot dem med vänlighet och leenden. 29 mars 1792 avled han, 46 år gammal, och begravdes i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Hans sista ord blev: ” Jag är så sömnig, och jag vill försöka vila mig litet grann.”

En månad efter kungens död avrättades Anckarström på galgbacken på Hammarbyhöjden. Av de övriga inblandade fängslades vissa på livstid, medan andra landsförvisades.

Gustav III:s person och gärningar har tilldragit sig mycket intresse. Hans liv har skildrats i åtskilliga dokumentärer och dramafilmer och han har blivit omskriven i ett stort antal biografier. I korthet kan konstateras att han har tolkats på vitt skilda sätt och lockat fram motsägelsefulla omdömen.  Å ena sidan kan han ses som äregirig, narcissistisk och maktlysten, å andra sidan som belevad, intelligent och känslig. Han var uppenbarligen komplicerad och svårbedömbar. Tveklöst är emellertid att han haft stor betydelse för svensk kulturutveckling och samhällsbyggnad. Han instiftade akademier och institutioner som än idag är verksamma, inte minst Svenska Akademien, Kungliga Operan och Kungliga Dramatiska Teatern. Nämnas bör även Kungliga Vasaorden, som in i modern tid belönat svenskar som bidragit till framsteg inom jordbruk, konst, hantverk, teknik och undervisning. Genom att agera som välgörare av konst, musik, teater och litteratur gav Gustav III dessa verksamheter möjlighet att växa på ett sätt som annars inte varit möjligt. Som exempel kan nämnas att vår kanske främsta nationalskald Carl Michael Bellman var en av dem som tack vare Gustav III:s understöd fick möjlighet att skapa sin unika visskatt. Gustav III var också stilbildande och bidrog till en särskild tidsanda. Hovets livsstil blev normgivande inom aristokratin och Gustav III:s influenser satte spår i språk, möblemang och arkitektur. De betagande slottsteatrarna vid Drottningholms slotts och Gripsholms slott, vilka än idag får betraktas som enastående sevärdheter, är hans verk och han var initiativtagare till den vackra Hagaparken utanför Stockholm. Hans kultur- och samhällsintresse har således lämnat ett betydande eftermäle, både materiellt och andligen, och starkt bidragit till vårt kulturarv. Historikern Herman Lindqvist vågar till och med dra slutsatsen att Gustav III gjort mer för den svenska kulturen än någon annan kung före honom.

Skalden Esaias Tegnér lär ha uttryckt att det låg ett skimmer över Gustavs dagar. Av detta skimmer kan vi hitta glimtar i vårt samhälle än idag.

 

Den gustavianska stilen

Den gustavianska stilen, som fått sitt namn efter Gustav III, är den svenska motsvarigheten till tidig nyklassicism. Den kännetecknas av rena och strama former, symmetri och detaljer inspirerade av antiken. Möblernas ben är raka och avsmalnande. Dekorationerna består av medaljonger, bårder, kannelyrer (räfflor) och stiliserade blommor. Stolarna är stoppade och klädseln ofta mönstrad i rutigt eller randigt. Färgskalan går i pärlgrått, marmorvitt, grågrönt eller ljusgult.

Den gustavianska stilen uppfattas ofta som en svensk nationell variant av konsten i Ludvig XVI:s Frankrike. Med sin lätta och eleganta känsla anses den fortfarande representera något av det vackraste inom svensk möbelkonst och är än idag populär i svenska hem.

20191012_123016

 

 

Fotnot:

Dräkten som Gustav III bar vid maskeradbalen, liksom ett flertal andra dräkter han burit, finns nu att se på Livrustkammaren i Stockholm.

Bilden ovan visar en interiör i konstnärinnan Fanny Brates hem vid 1900-talets början. Hemmet är möblerat med så kallade Leksandsstolar i gustaviansk stil och en typisk gustaviansk soffa.

 

Tryckta källor:

Henrikson, Alf (1963), Svensk historia, Bonniers

Larrsson, Olle och Marklund, Andreas (2012), Svensk historia, Historiska Media

Lindqvist, Herman (1997), Historien om Sverige: Gustavs dagar, Norstedts

Lindqvist, Herman (1996), Historien om Sverige: Nyttan och nöjet, Norstedts

Sandström, Sven (red. 1991), Konsten i Sverige: Från forntid till 1800, Norstedts

Åberg, Alf (1978), Vår svenska historia, Natur och Kultur

 

Otryckta källor:

https://svenska.yle.fi/artikel/2007/08/15/gustaviansk-stil-den-strama-stilen-1775-1809

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustav_III

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustavianska_tiden

Gustav III

2 reaktioner på ”Kulturhistoriska personligheter, del 18: Gustav III

  1. Pingback: Kulturhistoriska personligheter, del 18: Gustav III – Suzie Weathers

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s