Loke är en av den nordiska mytologins mest gåtfulla gestalter. Han är son till jätten Farbaute och jättinnan Laufey, men anses ändå tillhöra asarna. Till Asgård bjöds han in av Oden, med vilken han blev blodsbroder.
Lokes familjeförhållanden är komplicerade. Tillsammans med sin hustru Sigyn har han sonen Narfe, men genom sin älskarinna – jättinnan Angerboda – är han även far till några av mytologins lömskaste vidunder. Midgårdsormen, Fenrisulven och dödsrikets gudinna Hel är alla Lokes avkomlingar. Dessutom är han mor till den åttbenta hästen Sleipner, som avlades när Loke tillfälligt hade förvandlat sig till ett sto. Just förmågan att byta gestalt är för övrigt ett av Lokes karakteristiska drag. I mytologin uppträder han bland annat som loppa, fluga, lax och jättekvinnan Tökk. Ett annat kännetecken är hans bevingade skor, som låter honom springa på vatten och i luften.
Loke har en färgstark personlighet. Han är kvick och vältalig, men även nyckfull och opålitlig. I ett flertal myter har han rollen som upprorsmakare, bråkstake och problemskapare. Han utsätter andra gudar för smälek och tycker om att spela hånfulla spratt. Hans svekfulla och impulsiva natur kommer bland annat till uttryck i att han klipper av gudinnan Sivs hår, stjäl Frejas halssmycke och hjälper jätten Tjatse att röva bort Idun. Med tiden blir hans illdåd allt värre och kulminerar slutligen i att Balder mördas med en mistelpil. Som straff låter gudarna fjättra Loke i en håla med bojor tillverkade av Narfes tarmar. Ovanför honom placerar gudinnan Skade en giftorm, så att dess brännande etter droppar över honom. Sigyn försöker skydda Loke genom att fånga upp giftet i ett fat, men när fatet blir fullt och måste tömmas rinner etter ner i Lokes ögon. Han vrider sig då av smärta och drar i sina bojor, så att jordskalv uppstår.
Vid Ragnarök kommer Loke att bryta sig fri och agera härförare på jättarnas sida. Hans liv slutar med att han och guden Heimdall förgör varandra med varsitt spjut.
Snaptunstenen
Snaptunstenen, som hittades i Snaptun på Jylland, är en bildsten daterad till 900-talet. I stenen finns ett hål, som visar att den använts som blästermunstycke i en smedja. I blästermunstycket stacks blåsbälgen in för att inte skadas av den höga temperaturen från elden. På stenens övre del ses huvudet av en man med stygn över munnen. Av allt att döma skildrar bilden Loke efter att han fått munnen ihopsydd av dvärgar. Det kan du läsa mer om här.
Stenen finns nu utställd på Moesgård museum i Danmark.
Fotnot:
Bilden överst visar Loke och Idun, tecknade av John Bauer (1882-1918). Bilden under är en målning av Mårten Eskil Winge (1825-1896)
–
Tryckta källor:
Branston, Brian (2016), Nordisk mytologi. Vikingatidens gudar och hjältar, Ordalaget.
Egerkrans, Johan (2016), Nordiska gudar, B. Wahlströms bokförlag
Fritiofsson, Svipdag (red. 2015), Edda: Snorres Edda och den poetiska Eddan, Mimers bokförlag
Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren
Rydberg, Viktor (2014), Fädernas gudasaga, Mimers bokförlag
–
Otryckta källor:
http://jelling.natmus.dk/om-jelling/vikingetiden-omkring-jelling/snaptunstenen/
Kulturminnet 
Pingback: Nedslag i nordisk mytologi, del 44: Brisingamen | Kulturminnet