Svenska folksagor, del 24: De tre stor-gummorna

20180210_100125

I flera århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Svenska Folk-sagor och Äfventyr Efter Muntlig Öfverlemning Samlade och Utgifna, som sammanställts av Orson Squire Fowler och Gunnar Olof Hyltén Cavallius. Jag återger den fritt och med ett lätt moderniserat språk.

Det var en gång en konungason och en konungadotter, som mycket älskade varandra. Den unga prinsesan var blid och fager och väl omtalad av alla, men hennes hug gick mer till lust och lek än till handslöjd och husliga sysslor. Detta tycktes den gamla drottningen illa vara, och hon sade sig att hon inte ville ha någon sonhustru som inte var lika snäll som hon själv hade varit i sin ungdom. Drottningen satte sig därför på alla sätt och vis emot prinsens giftermål.

När nu drottningen inte ville ta tillbaka sitt ord, gick konungasonen inför sin mor och sade, att man kunde väl sätta hans fästmö på prov, om hon till äventyrs var lika duglig i slöjd som drottningen själv. Det tyckte alla var en djärv begäran, för prinsens mor var en driftig kvinna, som spann, sömmade och vävde både natt och dag, så att ingen visste hennes like. Slutet blev likväl, att prinsen nu fick sin vilja fram. Den fagra prinsessan skickades ut till jungfrustugan och drottningen sände henne ett pund lin till spånad. Men linet borde vara spunnet innan dager blev ljus, för annars skulle jungfrun aldrig mer tänkas få konungasonen till gemål.

Sedan prinsessan blivit lämnad ensam vart hon illa till mods, för hon visste väl att hon inte kunde spinna drottningens lin, och ville inte mista den unge prinsen, som höll henne så kär. Hon vankade därför omkring i rummet och bara grät. Rätt som det nu var öppnades dörren så sakta, så sakta, och där trädde in en liten gumma, av sällsamt utseende och med ännu sällsammare åthävor. Den lilla gumman hade ofantligt stora fötter, så att alla som såg det måste undra däröver. Hon hälsade: ”Guds fred!” ”Guds fred igen!” svarade konungadottern. Gumman frågade: ”Varför är sköna jungfrun så sorgsen ikväll?” Prinsessan svarade: ”Jag må väl vara sorgsen. Drottningen har befallt mig att spinna ett pund lin. Om jag inte har gjort det imorgon, när dagen blir ljus, mister jag konungasonen, som håller mig så hjärteligen kär.” Gumman tog till orda och sade: ”Var tröst, sköna jungfru! Är det inget annat, så kan jag hjälpa er. Men då måste ni uppfylla en bön, som jag nu vill nämna.” Över dessa ord blev prinsessan övermåttan glad, och frågade efter den gamla kvinnans begäran. ”Jo, sade gumman, jag heter Storfota-mor, och jag vill inte ha annan lön för mitt bistånd, än att jag får vara med på ert bröllop. Jag har inte varit på något bröllop, alltsedan er svärmor drottningen stod brud.” Konungadottern samtyckte gärna till denna begäran, och så skiljdes de åt. Gumman gick sin väg, medan prinsessan lade sig att sova, eftersom hon inte fått en blund i ögonen under hela den långa natten.

Arla om morgonen, innan dagen grydde, öppnades dörren och den lilla gumman trädde åter in. Hon gick nu fram till konungadottern och räckte henne en knippa garn, men garnet var vitt som snö och grant som en spindelväv. Gumman sade: ”Ser du. Så här vackert garn har jag inte spunnit sedan jag spann åt drottningen, när hon skulle gifta sig. Men det var längesen i världen.” Så försvann den lilla kvinnan och prinsessan sov en ljuvlig blund. Men det dröjde inte länge förrän hon väcktes av den gamla drottningen, som stod framför sängen och frågade om linet var färdigspunnet.  Konungadottern jakade härtill, och räckte henne garnet. Drottningen måste därför ge sig till freds för den gången, men prinsessan kunde väl märka att det inte skedde av gott hjärta.

När det led fram på dagen, sade drottningen att hon ville sätta konungadottern på ett annat prov. Hon skickade så garnet till jungfrustugan tillsammans med ett ränn-träd och andra redskap, och befallde prinsessan att väva det till en väv. Men väven borde vara färdig innan solen rann upp, annars skulle hon aldrig mer få tänka på konungasonen.

När prinsessan lämnats ensam, blev hon åter mycket illa till mods, för hon visste att hon inte kunde väva drottningens garn, och hon ville inte mista konungasonen, som höll henne så kär. Hon vankade därför omkring i rummet, och grät bitterligen. Rätt som det nu var öppnades dörren så sakta, så sakta, och in trädde en mycket liten gumma, av sällsam skepnad och med ännu sällsammare åthävor. Den lilla gumman hade en ofantligt stor bakdel, så att var man som såg den måste undra däröver. Hon hälsade: ”Guds fred!” ”Guds fred igen!” svarade konungadottern. Gumman frågade: ”Varför är sköna jungfrun så ensam och sorgefull?” ”Jo”, sade prinsessan, ”jag må väl vara sorgsen. Drottningen har befallt mig att väva allt detta garn till en väv. Men om jag inte har gjort det imorgon, när dager blir ljus, mister jag konungasonen, som håller mig så hjärteligen kär.” Kvinnan tog till orda: ”Var tröst, sköna jungfru! Är det inget annat, så vill jag hjälpa er. Men då måste ni bifalla ett villkor, som jag nu vill nämna.” När hon hörde detta blev prinsessan övermåttan glad, och frågade efter den gamla kvinnans begäran. ”Jo”, sade gumman, ”jag heter Storgumpa-mor, och vill inte ha någon annan lön än att jag får vara med på ert bröllop. Jag har inte varit med på något bröllop sedan drottningen, er svärmor, stod brud.” Konungadottern biföll gärna denna begäran, och så skiljdes de ifrån varandra. Gumman försvann samma väg som hon kommit, men konungadottern lade sig att sova, för det hade inte kommit någon blund i hennes ögon under hela Guds långa natt.

Arla om morgonen, innan det bräckte för dagen, öppnades dörren och den lilla kvinnan trädde åter in. Hon gick nu fram till konungadottern och räckte henne en väv, men väven var vit som snö och tät som ett skinn, så att ingen sett dess like. Gumman sade: ”Ser du, så här jämna stader har jag väl inte vävt sedan jag vävde åt drottningen, när hon skulle gifta sig. Men det var längesen i världen.” Därefter försvann kvinnan och prinsessan sov en ljuvlig blund. Men det dröjde inte länge förrän hon väcktes av den gamla drottningen, som stod vid hennes säng, och sporde om väven var färdig. Konungadottern jakade och räckte fram den fagra väven. Drottningen måste så ge sig till freds för andra gången, men prinsessan kunde både se och märka att hon inte gjorde det av god vilja.

Konungadottern tänkte nu att hon skulle slippa vidare prov. Men drottningen var av en annan mening, för efter en stund lät hon skicka väven tillbaka till jungfrustugan och sade att prinsessan skulle sömma den till skjortor åt sin fästman. Skjortorna borde vara färdiga innan solen gick upp, annars skulle jungfrun aldrig hoppas att få konungasonen till gemål.

När prinsessan åter blivit ensam, vart hon illa till mods, för hon visste väl att hon inte kunde sömma drottningens väv, och ville inte mista den unge prinsen, som höll henne så kär. Hon vankade därför omkring i rummet och fällde sina tårar. Rätt som det nu var så öppnades dörren så sakta, så sakta, och där trädde in en mycket liten gumma av underligt utseende och med ännu underligare later. Den lilla gumman hade en ofantligt stor tumme, så att var man som såg den måste undra däröver. Hon hälsade: ”Guds fred!” ”Guds fred igen!” svarade konungadottern. Gumman sporde: ”Varför är sköna jungfrun så ensam och sorgefull?” ”Jo”, sade prinsessan, ”jag må väl vara sorgsen. Drottningen har befallt mig att sömma denna väv till skjortor åt konungasonen. Men om jag inte har gjort det tills imorgon när solen går upp, mister jag min fästeman, som håller mig så hjärteligen kär.” Då tog kvinnan till orda: ”Var tröst, sköna jungfru! Är det inget annat, så kan jag hjälpa er. Men då ska ni bifalla ett villkor, som jag nu ska nämna.” När hon hörde detta blev prinsessan övermåttan glad, och frågade efter gummans begäran. ”Jo”, sade kvinnan, ”jag heter Stortumma-mor, och jag vill inte ha någon annan lön, än att jag får vara med på ert bröllop. Jag har inte varit på något bröllop alltsedan drottningen, er svärmor, stod brud.” Konungadottern samtyckte gärna till detta, och så skiljdes de åt. Gumman försvann samma väg som hon hade kommit, men prinsessan lade sig att sova, och sov så hårt att hon inte drömde om sin fästman en gång.

Arla om morgonen, innan solen rann upp, öppnades dörren och den lilla gumman trädde åter in. Hon gick nu fram till konungadottern, väckte henne och gav henne några skjortor, men skjortorna var sömmade och stickade med konst, så att man aldrig sett maken. Gumman sade: ”Ser du, så väl som detta har jag inte sömmat sedan jag sömmade åt drottningen, när hon skulle stå brud. Men det var längesen i världen.” Med dessa od försvann den lilla kvinnan, för drottningen stod just i dörren och frågade om skjortorna var färdiga. Konungadottern jakade härtill, och räckte fram den vackra sömnaden. Då blev drottningen så förbittrad att det gnistrade ur ögonen på henne. Hon sade: ”Ja, så tag honom då! Jag kunde väl aldrig tänka att du var så snäll som du är!” Därmed gick hon sin väg och smällde igen dörren så det sang i låset.

Konungadottern och konungasonen skulle nu få varandra såsom drottningen hade lovat, och det reddes till bröllop. Men prinsessan var inte synnerligen glad åt sin bröllopsdag, för hon kom ihåg vilka underliga gäster som skulle komma. Så led tiden fram, och bröllopet stod med lust och glädje efter gammal sedvänja, men inga gummor syntes till, hur bruden än såg sig omkring. Sent omsider, när gästerna skulle gå till bords, blev konungadottern varse de tre små gummorna, där de satt i ett hörn av bröllopssalen, vid ett bord för sig själva. Då steg konungen upp och frågade, vad detta var för gäster, som han tidigare inte hade sett. Den äldsta av de tre gummorna svarade: ”Jag heter Storfota-mor och jag har så stora fötter för att jag har fått spinna så mycket i min dag.” ”Jaså, sade konungen, då ska min sonhustru aldrig spinna mer.” Han vände sig därefter till den andra kvinnan och frågade vad orsaken månde vara till hennes underliga utseende. Gumman svarade: ”Jag heter Storgumpa-mor, och jag har en så stor bakdel för att jag har fått väva så mycket i min dag.” ”Jaså”, sade konungen, ”då ska min sonhustru också aldrig väva mer.” Han vände sig därefter till den tredje gumman och frågade efter hennes namn. Då reste sig Stortumma-mor, och sade att hon hade fått en så stor tumme för att hon sömmat så mycket i sin dag. ”Jaså”, sade konungen, ”då ska min sonhustru också aldrig sömma mer.” Och därvid blev det. Den väna konungadottern fick prinsen, och slapp ändå att både spinna och väva och sömma i alla sina dagar.

När bröllopet var till ända gav stor-gummorna sig av och ingen såg vart det tog vägen, liksom ingen visste varifrån de kommit. Men prinsen levde lycklig och nöjd med sin gemål, och allt gick tyst och stilla och fridsamt, bara för att prinsessan inte var så drivande som den stränga drottningen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s