Vasaloppet

bild Mora-Nisse_Vasaloppet

Vasaloppet, som årligen går av stapeln första söndagen i mars, är världens äldsta och största långlopp på skidor. Sträckan är 90 km och går från Berga by i Sälen till Mora i Dalarna. I kontrollerna längs spåret serveras blåbärssoppa och segraren förses med en krans av en kranskulla med anknytning till idrottsrörelsen i Sälen eller Mora.

Loppet har uppkommit till åminnelse av den färd Gustav Vasa gjorde för att fly den danske kungen Kristian II:s soldater. Han stannade i Sälen, för att sedan återvända till Mora för att leda upproret mot den danska överhögheten. Initiativet till ett skidlopp i Gustav Vasas spår tog av Anders Pers från Mora, som 1922 framförde idén i en artikel i Vestmanlands Läns tidning. En månad senare arrangerades det första Vasaloppet.

I det första loppet startade 116 personer. Den första kvinnan anmälde sig och fullföljde loppet 1923, varpå kvinnliga deltagare förbjöds med hänvisning till att det var för jobbigt för dem att delta. 1978 avslöjades en kvinnlig deltagare utklädd till man när hon intervjuades i TV och tre år senare hävdes förbudet. Sedan dess är loppet öppet för alla som fyllt 19 år.

Under åren 1943-1953 dominerades Vasaloppet av den legendariske Nils Karlsson (”Mora-Nisse”), som segrade varje år utom två. 1954 vanns loppet för första gången av en utländsk deltagare, finländaren Pekka Kuvaja. 1960-talet präglades av Janne Stefansson, som totalt vann sju segrar. 1977 blev Carl XVI Gustaf den första kungligheten att fullfölja loppet och flera har därefter följt i hans spår. Samma år lockade Vasaloppet för första gången fler än 10 000 deltagare och har sedan dess fortsatt att växa.

För svenskarna har Vasaloppet blivit en älskad idrottstradition och folkfest. Sedan starten har över en miljon skidlöpare kämpat sig fram genom Vasaloppsspåren och varje år följs tävlingen av två miljoner TV-tittare. Med tiden har arrangemanget utvecklats till att innehålla betydligt mer än det traditionella skidloppet. Under den så kallade Vasaloppsveckan genomförs nu bland annat tjejvasan, ungdomsvasan och stafettvasan. Sommartid erbjuder arrangörerna motionslopp i cykling och löpning. Runt om i världen har flera skidlopp uppstått med Vasaloppet som förebild, exempelvis Amerikanska Vasaloppet i Minnesota, Botniavasan i Finland och Vasaloppet China i Changchun i Kina.

 

Intressanta fakta om Vasaloppet

 

Det nuvarande rekordet i snabb segertid slogs 2012 av Jörgen Brink, med tiden 3:38:41.

Flest Vasalopp har genomförts av Bengt Eriksson, som 2013 åkte sitt 60:e lopp i obruten följd.

Rekordet i antal startande är från 2010, då 15 709 personer gav sig ut i spåren.

Hittills har Vasaloppet ställts in tre gånger: 1932 och 1990 på grund av snöbrist och 1934 på grund av för få deltagare.

Under Vasaloppsveckan konsumeras 40 000 liter blåbärssoppa.

Ordet ”kranskulla” har uppstått ur Vasaloppets tradition att låta segraren få en krans runt halsen av en kvinna klädd i folkdräkt. Sedan 1988 får kvinnliga segrare krans av en kransmas.

Vasaloppets devis, som står skriven på målportalen, lyder: I fäders spår för framtids segrar.

20200716_133834

 

 

Källor:

Vasaloppet

https://www.vasaloppet.se/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Vasaloppet

Ordspråk och talesätt, del 17: Nu går skam på torra land

bild ordspråk

”Nu går skam på torra land” är ett uttryck som finns dokumenterat sedan 1500-talet. Det som illustreras är att skammen blivit så stor att den flödar över, likt ett hav som sväller ut över sina bräddar eller en flod som orsakar översvämning. Uttrycket används till att beskriva att något upplevs som riktigt illa och att den som ansvarar för situationen borde skämmas. I regel nyttjas det för att lägga affekt bakom orden och visa att det finns anledning till ilska.

 

Tryckta källor:

Hallengren Anders; Hellsing Birgitta; Hellqvist, Magdalena (2000), Bevingat, Albert Bonniers förlag

 

Otryckta källor:

https://svenska.yle.fi/artikel/2014/09/15/nu-gar-skam-pa-torra-land

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=442&artikel=4412333

En illustration av mångkulturens begränsningar

bild islam

Just nu kan den som vill gå in på svtplay och se dokumentären Död åt hädarna. Den handlar om Pakistan och de religiösa lagar som stipulerar att den som talar illa om islam ska halshuggas eller hängas. I dokumentären får tittarna följa fallet med Asia Bibi, en ung kvinna som dömdes till döden efter att några bybor hävdat att hon uttalat sig nedlåtande om profeten Muhammed. Fallet blev mycket uppmärksammat i Pakistan och tusentals människor gick ut på gator och torg för att uttrycka sin avsky för Asia och propagera för hennes avrättning. I dokumentären visas också (varning för starka bilder!) hur journaliststudenten Mashal Khan misshandlas till döds av en enorm mobb efter att han anklagats för blasfemi.

Dokumentären är viktig och angelägen på många sätt, men jag skulle vilja uppmana alla att lägga ett särskilt perspektiv på innehållet: Se dokumentären, lägg märke till åsikterna som framförs och fundera över den kultur de representerar. Försök sedan föreställa dig vad de skulle innebära i en mångkulturell kontext. Hur skulle människor från denna kultur fungera i det svenska samhället? Är det över huvud taget möjligt att integrera någon vars värderingar ser ut som i dokumentären? Kunde de åsikter och värderingar som uttrycks vara mer skilda från de som omfamnas av den svenska majoritetskulturen? Hur ska ett land kunna fås att fungera om det tvingas härbärgera så diametralt olika synsätt?

En dokumentär om Pakistan kan lära oss mycket om oss själva och om vårt samhälles värde.

Du hittar dokumentären här.

Svenska folksagor, del 25: Slottet östan om solen och nordan om jorden

bild slott

I århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt.

Det var en gång en bonde, som bodde i en stuga i skogen. Nära intill stugan låg en äng med mycket vackert gräs. Bonden var rädd om sin äng och skattade den högre än alla andra ägodelar. Men på sommarmorgnarna vid soluppgången märkte han att gräset ofta var nertrampat och bar märken efter människofötter. Bonden var mycket ledsen över detta och ville gärna ha redan på vem det var som trampade ner hans gräs om nätterna. En kväll sände han sin äldste son till ängen för att hålla vakt. Pojken lovade att göra sitt bästa, men bäst det var blev han överväldigad av sömnen, och vid midnattstid son han djupt. På morgonen då han vaknade var gräset nertrampat som förut.

Nästa kväll gick bondens andre son ut, och han lovade med stora ord att han nog skulle lista ut vem det var som huserade på ängen om nätterna. Men det gick för honom som för brodern, han somnade snart och vaknade inte förrän solen stod högt på himlen. Då var hela ängen full av fotspår.

När bonden såg att det inte lyckades för hans söner att ertappa den skyldiga slog han hela saken ur hågen. Men den yngste pojken gick till sin far och sade:

”Far, kan inte jag få vakta ängen i natt?”

”Det lönar sig inte att du som är yngst ger dig åstad”, svarade bonden. ”När det inte lyckas för dina bröder, som är äldre än du, lär det väl inte lyckas för dig heller.”

Men pojken stod på sig, och så fick han sin vilja fram. På kvällen gick han till ängen. Där låg han och vaktade både länge och väl, men ingenting hände förrän tidigt på morgonen, just då solen skulle gå upp. Då hördes ett brus i luften som av flygande fåglar, och tre duvor slog ner på ängen. Efter en stund lade duvorna bort sina fjäderhamnar och blev tre fagra jungfrur, som började dansa i gräset. Gossen förstod nu varifrån fotspåren kommit, och han undrade vad det kunde vara för jungfrur. En av dem var vackrare än de andra, och pojken blev strax kär i henne. När han legat en stund och sett på dansen, smög han försiktigt fram och nappade till sig jungfrurnas fjäderhamnar. Sedan gömde han sig igen för att se hur det skulle gå.

Strax innan solen gick upp slutade jungfrurna sin dans och gick för att sätta på sig sina hamnar. Då de inte kunde finna dem, sprang de oroligt av och an över ängen och letade. Till slut kom de till den plats där gossen låg gömd.

”Är det du som har tagit våra hamnar?” frågade de.

”Ja, det är det”, svarade gossen.

Jungfrurna bad så bevekande att han skulle lämna dem tillbaka och pojken svarade att det skulle han göra på två villkor. Och fast de stackars flickorna tiggde och bad om att få sina hamnar, stod pojken på sig. Till sist måste de fråga vilka pojkens villkor var.

”Jo”, svarade han, ”först vill jag veta vilka ni är och varifrån ni kommer.”

”Jag är kungadotter och det här är mina tärnor”, svarade den vackraste jungfrun. ”Vi kommer från slottet som ligger östan om solen och nordan om jorden, och dit kan ingen människa komma.”

”Mitt andra villkor är”, sade pojken, ”att du lovar mig din tro och bestämmer tiden för vårt bröllop, för dig och ingen annan i hela världen vill jag ha.”

Nu började solen sticka upp över trädtopparna, och i all hast måste prinsessan gå med på pojkens villkor, och de lovade att aldrig svika varandra.  Därpå räckte pojken fram duvhamnarna, tog farväl av sin käresta och så flög de vackra jungfrurna sin kos.

När pojken kom hem undrade alla mycket över vad han sett och varit med om. Men han sa bara att han hade somnat och inte sett något. Bröderna började göra narr av honom, som trott sig vara duktigare än de, men pojken sade ingenting.

Tiden gick och det började lida mot den dag som prinsessan bestämt för bröllopet. Pojken bad sin far reda till ett präktigt gästabud och bjuda sina vänner och släktingar. Bonden gjorde som pojken bad och det blev en ståtlig fest. När det led mot midnatt hördes ett dån utanför gården och en praktfull guldvagn, dragen av ystra hästar, kördes fram. I vagnen satt prinsessan och hennes tärnor. Alla undrade över vem detta kunde vara, men pojken gick fram till vagnen, hjälpte sin brud att kliva ur och förde in henne i huset. Där berättade han för alla vad som hänt honom på ängen, och det fanns ingen som inte tyckte att pojken var lycklig, som fått en sådan brud.

På morgonen, strax innan solen skulle gå upp, sade prinsessan att hon måste fara. Pojken blev ledsen och bad henne dröja lite till.

”Det kan jag inte”, svarade prinsessan. ”Min fader, som råder över slottet östan om solen och nordan om jorden, blev ihjälslagen av troll, och de håller mig i så sträng fångenskap att jag bara kan bli fri en liten stund vid midnattstid. Om jag inte är tillbaka innan solen går upp gäller det mitt liv.”

Då ville den unge mannen inte hålla henne kvar längre utan sade farväl till henne. Innan hon for gav prinsessan honom en guldring och de bägge tärnorna gav honom varsitt guldäpple. Därpå steg de upp i den förgyllda vagnen och for sin väg.

Efter den dagen trivdes den unge svennen inte längre hemma, och en vacker dag sa han till sin far att han ville gå ut i världen för att leta reda på slottet där hans prinsessa bodde. Fadern förstod honom, men sade att han inte trodde att det skulle lyckas för honom att  finna slottet östan om solen och nordan om jorden.

Länge vandrade den unge mannen över höga berg och gröna dalar, genom många och stora kungariken, men han mötte ingen som visste något om slottet han letade efter. En dag kom han till en mycket stor skog. Därifrån hördes ett starkt oväsen och när den unge mannen gick närmare för att se vad som stod på, fick han se två jättar som grälade häftigt.

”Varför står ni här och träter med varann?” frågade han.

”Jo”, svarade den ene jätten, vår far har dött, och nu ska vi skifta arvet efter honom. Nu kan vi inte komma överens om vem som ska få hans stövlar.”

”Jag ska lösa tvisten”, sa den unge mannen. ”Ge stövlarna åt mig, så slipper ni gräla. Jag är vandringsman och har lång väg att gå.”

”Det ligger något i vad du säger”, svarade jätten, ”men ser du de här stövlarna är inte som andra stövlar. Den som har dem på fötterna kan ta hundra mil i ett enda steg.”

När den unge mannen hörde detta ville han än mer gärna ha de underbara stövlarna, och hur han nu lade sina ord, så lyckades han tillslut övertala jättarna att ge honom dem. Glad tog han dem på sig och vandrade bort genom främmande länder.

När han vandrat både långt och länge kom han till en stor skog, och därifrån hördes ett fasligt oljud. När han kom närmare såg han ett par jättar, som grälade vilt med varandra. När han frågade om orsaken till grälet svarade den ene av jättarna:

”Jo, ser du, vår far har dött, och vi ska skifta arvet efter honom. Här är en kappa som vi båda två vill ha och vi kan inte komma överens på något vis.”

”Ge den då åt mig”, sa den unge mannen. ”Då har ni ingenting att gräla om mera. Och jag är en vandringsman, som har långt att gå.”

”Det har du alldeles rätt i”, svarade jätten, ”men ser du, den här kappan är inte som andra kappor. Den som tar den på sig blir osynlig.”

Ungsvennen fick ännu mer lust att äga kappan, och till sist lyckades han övertala jättarna att ge honom den. Därefter vandrade han vidare, långt bort genom främmande land.

Då en tid gått, kom han till en stor skog. Ett väldigt oväsen rådde därinne, och när han såg efter vad det var, såg han två jättar som råkat i ett häftigt gräl med varandra.

”Vad står ni här och kivas om?” frågade den unge mannen.

”Vår far är död”, svarade den ene av jättarna, ”och här är ett svärd som vi båda två vill ha, och nu kan vi inte komma överens om vem som ska få det.”

”Är det så att ni inte kan samsas om den saken, så ge svärdet åt mej”, sa den unge mannen.”Jag är en vandringsman, som har långt att gå och kan väl behöva det.”

”Du har rätt i vad du säger”, sa jätten, ”men ser du, det här svärdet är inte som andra svärd. Bara man rör vid någon med udden, så faller han död ner, och om man vidrör en död med fästet, så blir han levande igen.”

När svennen fick höra detta, blev han ännu mer angelägen att få äga det märkvärdiga svärdet, och hur han nu talade med jättarna, lyckades han övertala dem att ge honom det. Med hundramilastövlarna på fötterna, den märkvärdiga kappan omkring sig och svärdet vid sidan ansåg han sig väl rustad för sin långa resa till slottet östan om solen och nordan om jorden.

En afton då det blivit mörkt kom ungersvennen till en ödemark, så stor att den aldrig tycktes vilja ta slut. Då han såg sig omkring för att upptäcka något hus, fick han se ett ljus som glimmade mellan träden. Han gick mot ljuset och fann en liten stuga och i stugan en gammal gumma. Pojken gick in, hälsade artigt och frågade om han fick stanna i stugan över natten.

”Vem är du, som kommer hit och hälsar så hövligt?” frågade gumman. ”Här har jag bott medan tolv ekskogar vuxit upp och tolv ekskogar ruttnat ner, men ännu har ingen hälsat mig så vänligt.”

”Jag är en fattig vandringsman”, svarade svennen, ”och jag söker efter slottet som ligger östan om solen och nordan om jorden. Jag undrar om ni kan visa mig vägen dit, kära mor?”

”Nej”, svarade gumman, ”det kan jag inte. Men jag råder över alla djur på marken och bland dem finns det kanske någon som kan hjälpa dig till rätta.”

Han tackade för löftet och stannade hos gumman över natten.

Tidigt nästa morgon, då solen sken i öster, kallade gumman på alla sina undersåtar. De kom löpande ut ur skogen, både björnar, vargar och rävar, och undrade vad deras drottning önskade. Gumman frågade dem om det fanns någon som visste var slottet östan om solen och nordan om jorden låg.

Djuren höll rådplägning en stund, men det visade sig att ingen visste.

”Då kan jag inte hjälpa dig mera”, sade gumman till pojken. ”Men många tusen mil härifrån bor min syster, som råder över fiskarna i havet. Kanske hon kan ge dig bättre besked.”

Pojken sade farväl till gumman, tackade för hennes goda råd och gav sig iväg. När han hade gått både långt och länge kom han till en väldig ödemark. Han såg sig om efter härbärge för natten och fick då se ett litet ljus, som tindrade mellan träden. Han gick ditåt och kom till en liten koja, som låg vid havsstranden. I kojan bodde en gammal gumma, som såg ut att ha levat i lika många mansåldrar som andra i månader. Svennen gick in, hälsade gumman från hennes syster och frågade om han fick stanna där över natten.

”Vem är du, som kommer och hälsar så vackert på mig?” frågade gumman. ”Här har jag bott så lång tid att jag sett tjugofyra ekskogar växa upp och tjugofyra ekskogar ruttna ner, men ännu har ingen hälsat så vänligt på mig som du.”

Pojken framförde sitt ärende, men gumman kunde inte visa honom vägen till slottet östan om solen och nordan om jorden.

”Men jag råder över alla fiskarna i havet”, sade hon. ”Kanske någon av dem kan hjälpa dig.”

Så snart det blev dager nästa morgon gick gumman ut och kallade på alla sina undersåtar. Där kom valar, gäddor, laxar, flundror och alla andra fiskar i havet, men ingen visste något om det sköna slottet.

”Ja, då kan jag inte göra något mer för dig”, sa gumman, ”men jag har en syster som bor många tusen mil härifrån och hon råder över alla fåglarna i luften. Kanske hon kan ge dig ett gott råd.”

Pojken tackade gumman för hennes vänlighet och gick.

Sent en afton, när han vandrat tusentals mil, kom han till en ödemark som var så stor att den tycktes sträcka sig till världens ände. Åter såg han sig om efter en stuga eller en koja, där han kunde sova under natten. Då fick han se ett litet ljus som glimmade mellan träden. Han gick dit och kom till en liten, förfallen koja, som låg på berget. Därinne bodde en liten gumma, som såg ut att ha levat i lika många mansåldrar som andra människor i dagar. Pojken hälsade lika artigt på henne som på hennes systrar och framförde sitt ärende.

”Vem är du, som kommer och hälsar så vänligt på mig?” sporde gumman. ”Här har jag suttit så länge att jag sett fyrtioåtta ekskogar växa upp och fyrtioåtta ekskogar ruttna ner, men ännu har ingen hälsat så artigt som du.”

När svennen frågade om slottet östan om solen och nordan om jorden svarade gumman att hon inte hade reda på det.

”Men jag råder över fåglarna i luften”, sa hon, ”och kanske finns det någon bland dem som kan hjälpa dig.”

Innan tuppen hade hunnit gala nästa morgon gick gumman ut och kallade på sina undersåtar. Där kom svanar, örnar, hökar och alla andra fåglar och undrade vad deras drottning ville. Gumman frågade då om det var någon av dem som hittade vägen till det sköna slottet östan om solen och nordan om jorden. Fåglarna rådslog både länge och väl, men ingen visste något. Då blev gumman misslynt och sade:

”Är ni här allesammans? Jag ser inte fågel Fenix.”

Fåglarna svarade att fågel Fenix inte hade hunnit fram ännu. Men när de väntat både länge och väl kom han flygande och då var han så trött att han inte orkade röra vingarna utan sjönk förlamad till jorden. Alla fåglarna blev mycket glada över att se honom, men gumman var riktigt ond och frågade varför han låtit vänta på sig så länge. Den stackars fågeln var så utmattad att han inte kunde svara på en stund, men slutligen sade han ödmjukt:

”Vredgas inte på mig för att jag dröjt länge, jag har flugit lång väg. Jag har varit i fjärran land vid slottet östan om solen och nordan om jorden.”

När gumman fick höra det blev hon nöjd.

”Men som straff för att du kom försent”, tillade hon, ”ska du än en gång få flyga den långa vägen och ta denne unge man med på färden.”

Fågel Fenix tyckte att det var ett väl hårt straff, men han måste lyda. Pojken satte sig upp på hans rygg och så bar det av högt upp i skyn, över berg och dalar, över blåa hav och gröna skogar.

När de farit en stund sade Fågel Fenix:

”Ungersven, ser du någonting?”

”Ja”, sade pojken, ”jag tycker mig se en blå sky långt borta vid himlaranden.”

”Det är landet, dit vi ska fara”, sade fågeln.

De färdades åter en lång väg och det började lida framåt aftonen.

”Ungersven, ser du någonting?” frågade fågel Fenix ännu en gång.

”Ja”, svarade pojken, ”jag ser en glänsande fläck på himlen, och den lyser som själva solen.”

”Det är borgen, dit vi ska fara”, sade fågeln.

Fågel Fenix flög och flög och nu började det lida mot natt. För tredje gången frågade fågeln:

”Ungersven, ser du någonting?”

”Ja”, svarade pojken, ”jag ser ett slott, som lyser av guld och silver.”

”Då är vi framme”, sade fågeln.

Den slog ner vid det vackra slottet och pojken steg av. Han tackade fågel Fenix för hjälpen och så flög den stora fågeln tillbaka hem.

Vid midnattstid, då alla trollen låg och sov, gick pojken fram till slottet och knackade på. Prinsessan skickade ut sin tärna för att höra efter vem det kunde vara som färdades ute så sent. När tärnan öppnade porten kastade pojken till henne det äpple hon gett honom vid bröllopet och bad att få bli insläppt. När tärnan kände igen sitt guldäpple förstod hon vem det var som hade kommit. Hon skyndade in till prinsessan för att berätta den glada nyheten, men prinsessan ville inte tro henne, utan skickade ut sin andra tärna. När denna kom för att öppna porten kastade svennen till henne det andra äpplet. Hon såg att det var detsamma som hon gett pojken och sprang till prinsessan för att tala om vem som hade kommit. Men prinsessan trodde inte på henne heller, utan gick själv ut till porten och frågade vem som klappade på. Då räckte pojken henne den ring som hon själv hade givit honom. Då förstod prinsessan att det var hennes brudgum, som stod därutanför. Kvickt öppnade hon porten och omfamnade honom varmt.

När det led mot morgonen sade prinsessan bedrövad:

”Nu måste vi skiljas. Skynda dig härifrån så fort du kan, om livet är dig kärt. Snart vaknar trollen.”

De tog avsked av varandra och prinsessan var så bedrövad att hon grät. Men pojken hade aldrig tänkt fly, utan tog på sig sin kappa och sina stövlar och band svärdet vid sin sida.

Snart blev det liv och rörelse i slottet. Borgporten slogs upp och trollen kom ut, det ena efter det andra. Men pojken stod vid ingången med draget svärd, och allteftersom trollen gick förbi högg han av deras huvuden och han slutade inte förrän alla trollen var döda.

En stund senare skickade prinsessan ut sina tärnor för att höra hur det gått med hennes brudgum. De kom strax tillbaka med den glada nyheten att svennen var frisk och kry och hade lyckats slå ihjäl alla trollen. När den första glädjen hade lagt sig sa prinsessan:

”Nu är jag så lycklig att det bara fattas att min gamle far och mina släktingar vore i livet för att min lycka skulle vara fullständig.”

Då frågade svennen var de låg begravda och när de kommit ut på fältet där deras gravar fanns rörde han vid dem alla med svärdsfästet, och den ena efter den andra reste sig levande och frisk.

Nu blev det glädje i kungsgården. Svennen blev vald till kung och prinsessan blev hans drottning. I många år regerade de lyckligt och väl. Raska söner och fagra döttrar växte upp omkring dem och alla levde de glada till sina dagars slut.

Här slutar sagan om slottet östan om solen och nordan om jorden, och av den kan man lära sig att trogen kärlek övervinner allt.

Halländska fornminnen vandaliserade

bild Örelids_stenar

I det som för länge sedan var centrum i den framväxande staden Halmstad finns Övraby kyrkoruin. Kyrkobyggnaden restes på 1100-talet och var i bruk tills 1563, då kyrkan och omgivande bebyggelse brändes ner under Nordiska sjuårskriget. På 1930-talet grävdes ruinen ut och har sedan dess fått bära vittnesbörd om ett månghundraårigt kulturarv. För några dagar sedan utsattes den emellertid för vandalisering. Stenar från 900 år gamla murar har vräkts ner, liksom sten från pelarbågar. Ännu finns ingen misstänkt för brottet.

Det är andra gången på kort tid som ett fornminne i Hallands län utsätts för skadegörelse. För en dryg vecka sedan utsattes Örelids gravfält utanför Laholm för rovgrävning. Gravfältet, som innehåller 36 resta stenar från äldre järnålder och fyra gravhögar från bronsåldern, verkar ha sökts av med metalldetektor och hål har grävts upp i jakt på fynd. Om gärningsmännen fick med sig några föremål är ännu oklart, men den skadade graven ska ha innehållit brända skelettdelar, dräktsmycken och personliga tillhörigheter.

 

Läs mer:

https://www.hallandsposten.se/nyheter/halmstad/vandaler-slog-till-mot-kyrkoruin-fr%C3%A5n-1100-talet-rent-ut-sagt-bedr%C3%B6vligt-1.24188090

https://www.dn.se/nyheter/sverige/gravplundrare-lansade-forngrav-i-halland/

https://sverigesradio.se/artikel/7410199

https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96vraby_kyrkoruin

https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96relids_stenar

 

Fotnot:

Bilden visar en del av Örelids gravfält och har hämtats på Wikimedia Commons.

Attribution: Bengt A Lundberg / Riksantikvarieämbetet / CC BY (https://creativecommons.org/licenses/by/2.5)

Tack till Dick Andén för tips.

Tänkvärt om kultur, del 29

bild pärla

När oikofober i tron att de hittat ett medel för integration hävdar att det inte finns någon svensk kultur, inser de inte att de därmed kränker människor. Kränkningen av en människas eller ett folks självkänsla är inte vägen mot en större enighet mellan människor, utan leder till raka motsatsen.

– Dan Korn

Inte ens sentineleserna har en fristående kultur

bild sentineleser

Idag ska jag, så gott det låter sig göras, försöka beskriva en av världens mest isolerade kulturer. Jag gör det för att kunna föra ett resonemang om hur kulturer utvecklas och vad som egentligen ska betraktas som kulturell äkthet. Min tanke är att det kan bidra med ett nytt perspektiv i den pågående debatten om den eventuella bristen på kultur i vår del av världen.

I Indiska oceanen finns en ö som heter North Sentinel Island. Jag tror inte att den har något svenskt namn. Denna ö har i årtusenden varit hem åt ett folkslag som värjt sig från kontakt med omvärlden. De kallas sentineleser och tillhör formellt Indien, men det har de naturligtvis ingen aning om. Sentinelesernas inställning till omvärlden är högst avvisande och fientlig och interaktionerna med utomstående har varit få. Fiskare, sjöfolk och andra som kommer för nära eller dristar sig till att landstiga blir i regel omedelbart dödade.

Ingen vet riktigt hur många sentineleserna är, men observationer av de indiska myndigheterna ger vid handen att det rör sig om mellan 50 och 400 individer. De livnär sig framför allt av fisk och snäckor, som fångas i de grunda vattnen runt öns stränder. Även sköldpaddor och småfåglar är viktiga inslag i kosthållningen. Jakt sker med hjälp av spjut och pilbåge och pilspetsar tillverkas av metalldelar från skeppsvrak. Deras bostäder består av temporära hyddor och de byter boplats med jämna mellanrum. För transport på vatten använder de kanotliknande båtar. I huvudsak är de nakna, men bär barktrådar och bälten runt kroppen. De odlar ingenting och det är fortfarande oklart om de kan göra upp eld.

Flera försök har gjorts att skapa vänliga relationer med sentineleserna. 1974 fick National Geographic tillåtelse att besöka folket för att etablera kontakt genom att lämna gåvor. När deras båt närmade sig ön möttes den av en skur av pilar. Besättningen tog sig ändå iland på en strand och lämnade bland annat kokosnötter, en levande gris, en docka och köksredskap av metall i sanden. Sentineleserna svarade ännu en gång med att beskjuta besökarna och en av besättningsmännen träffades i låret. Mannen som sköt uppges ha dragit sig undan och skrattat triumferande. Kokosnötterna och metallredskapen tog sentineleserna sedan med sig, medan grisen och dockan begravdes i sand. Därefter gjordes flera försök till kontaktskapande expeditioner av indiska myndigheter, med varierande resultat. Sedan 1990-talet har myndigheterna istället försökt upprätthålla en policy om att lämna sentineleserna ifred och interagera så lite som möjligt med dem. Det handlar både om att skydda dem från att komma i kontakt med sjukdomar de saknar immunitet mot och om den potentiella faran för besökare utifrån.

North Sentinel Island och de omgivande vattnen är idag ett reservat, som det är förbjudet att besöka utan tillstånd. Överträdelser sker emellertid. 2006 kom två fiskare för nära ön och höggs ihjäl av befolkningen. Den indiska kustbevakningen försökte hämta kropparna, men tvingades ge upp då sentineleserna besköt helikoptern med pilbågar. 2018 blev ön omtalad i media över hela världen, efter att en ung amerikansk missionär hade tagit sig dit genom att muta lokala fiskare. Med sig hade han en vattentät Bibel och hans plan var att föra kristendomen till ön. Det gick inte som han tänkt: han dödades och kroppen lämnades på stranden.

Sannolikt är sentineleserna det mest isolerade folk som idag existerar. Vår kunskap om dem är ytterst begränsad, på samma sätt som de vet väldigt lite om den moderna värld som omger deras territorium. Är det då så att sentineleserna genom sin isolering representerar en helt egen, oförvanskad kultur, som bevarats i ursprungligt skick utan att ta in influenser utifrån? Nej, så är det faktiskt inte. De uppvisar otvetydiga kulturella likheter med det mer fredliga Onge-folket, som bebor några av de närliggande öarna. Bland annat har de liknande kroppsdekorationer och bygger sina kanoter på samma sätt, vilket talar för att kulturutbyte har skett. Deras kontakter med omvärlden har också, trots att de varit begränsade, påverkat dem. De har tagit till sig metallredskap och använder dem i sin vardag. Den aggression de uppvisar talar för att de byggt upp bilder av omvärldens folk som fiender, vilket sannolikt motiveras med berättelser om vad som kan hända om främlingar släpps in. Fiskebåtar och helikoptrar har tagits in i deras mytologi och blivit hot som måste bekämpas. I deras kulturella föreställningsvärld finns tankar om vad dessa farkoster är. Deras kultur, deras sätt att leva och deras syn på världen, har påverkats och formats av intryck utifrån.

Vi är alla idag en del av ett kulturellt konglomerat, där utbyten och omformning ägt rum. Varje kulturs unicitet ligger i dess specifika ingredienser och bearbetningen av dessa. Inte ens sentineleserna är undantagna. Att i kulturella sammanhang tala om ursprung som ett kriterium för äkthet blir därför besynnerligt. Metallerna har tagits fram och bearbetats i en annan del av världen, men det vore märkligt att hävda att tillverkning av pilspetsar av metall från skeppsvrak inte är en del av den sentinelesiska kulturen. Lika märkligt är det att påstå att luciafirande inte är en svensk tradition, trots att Lucia inte någon annanstans i världen högtidlighålls på samma sätt som i Sverige. Det är också underligt att peka på midsommarstångens tyska ursprung och hävda att midsommar inte är en svensk högtid, när våra förfäder under hundratals år rest midsommarstänger, dansat runt dem och sjungit sånger som ingen annan sjunger.

Kanske har den sentinelesiska kulturen ett betydligt rikare innehåll än vi kan veta. Vi vet ingenting om sentinelesernas eventuella musiktradition, men vi kan anta de sjunger sånger som omvärlden aldrig fått tillgång till. Sånger som komponerats långt tillbaka i tiden och levt kvar över generationer ingår i de flesta länders kulturer. Sådana sånger har vi även i Sverige. Det är också troligt att sentinelesernas kultur innehåller berättelser som förts vidare genom muntlig tradition. Det mönstret återfinns över hela världen, bland annat i den folkdiktning som utgör våra svenska sägner, ramsor och folksagor.

Isolering är inte en förutsättning för kulturell äkthet. Den svenska kulturen är inte mindre verklig och levande än den sentinelesiska. De kulturella influenser Sverige har tagit in och omformat gör inte den svenska kulturen alldaglig och oansenlig. Inte heller gör de att den svenska kulturen inte existerar – för om inte den svenska kulturen finns, så finns heller ingen annan. Din kultur är en produkt av möten mellan inhemskt och importerat; den innehåller idéspridning, anpassning och vidareutveckling, oavsett om du är svensk, sentineles eller något annat. Så ser helt enkelt världen ut. Och det är ganska lätt att se, om man bara vill.

 

Fotnot: Bilden är hämtad på Wikimedia Commons.

Attribution: Abhijith21 [CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)%5D

 

Läs mer:

https://en.wikipedia.org/wiki/Sentinelese

https://en.wikipedia.org/wiki/North_Sentinel_Island

The Sentinelese People

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sentineleser

https://www.svd.se/om/forbjudna-north-sentinel-island

Ett modest förslag till SAS

Hej SAS!

Med anledning av innehållet i er senaste reklamfilm skulle jag vilja erbjuda er en kort gratislektion om svenskt kulturarv. Den heter ”Kultur och kulturarv i Sverige från A till Ö” och ni hittar den här.

I listan kommer ni att finna alla möjliga kulturföreteelser som är karakteristiska för Sverige, både sådana som vuxit fram genom impulser utifrån och sådana som är genuint inhemska. Jag tänkte att ni kanske skulle vilja ha med dem i er nästa reklamfilm. Det finns säkert personer som kan hjälpa er med liknande information om Danmark och Norge också.

Slutligen skulle jag för tydlighetens skull vilja påpeka att jag inte är uppköpt av något ryskt propagandanätverk. Jag har varken Facebook eller Twitter, så jag är inte särskilt åtkomlig för den sortens påverkan heller. Min reaktion på er reklamfilm var fullständigt äkta och kom rakt från hjärtat.

Bästa hälsningar

Malin Kim

Vi behöver inte flyga med SAS

 

Jag läser på nätet om SAS senaste reklamfilm, tittar på den och drar en djup suck. Är det verkligen möjligt? Ska vi verkligen behöva ta det här igen? Ska vi ännu en gång behöva försvara oss mot dessa meningslösa anklagelser om att vi är irrelevanta och egentligen inte existerar?

Ja, tydligen. För SAS senaste teorem, som de nu försöker lansera i en reklamfilm, är att det inte finns någonting som är skandinaviskt. Det gör de genom att lyfta fram ett antal kulturföreteelser, som köttbullar, midsommarstång och (hör och häpna) vindkraftverk och peka på deras historiska bakgrund. Samma sak har vi förstås sett och hört förut. Otaliga gånger. Svensk kultur finns inte, för Lucia var ett italienskt helgon, eller hur?

Vilka kulturer är det då SAS menar finns? Vilka är fria från inflytande utifrån? Vilka har inte tagit in impulser från andra och bearbetat dem till att bli något eget? Är det inte i själva verket så att alla kulturer består av en unik sammansättning av eget och importerat, gammalt och nytt? Var någonstans på jorden menar SAS att man hittar ytterligare ett samhälle som det svenska, norska eller danska?

I verkligheten speglar varje kultur sin egen unika utveckling, sitt sammanhang, sin historia och klimatet där den vuxit fram. På den punkten skiljer sig de skandinaviska kulturerna inte från andra. SAS kunde ha demonterat vilken del av världen som helst på samma sätt som man nu demonterar de skandinaviska länderna: genom att undvika att lyfta fram de delar av kulturarvet som har djupast historiska rötter och den kulturella vidareutveckling som gör importerade företeelser till något sällsynt.

Vi behöver inte välja SAS när vi ska resa. Vi behöver inte handla dukar på Åhléns heller. Vi kan välja företag som respekterar sina kunder istället för att håna dem. Och då kommer vi på sikt att slippa företag som trampar på vår identitet och försöker få oss att tro att vi saknar egenart och värde. De behöver dig, men du behöver inte dem. Synd att SAS inte inser det.

 

Läs mer:

SAS: Det finns ingenting som är skandinaviskt

Nedslag i nordisk mytologi, del 23: Jätten Surt

bild Surt

I underjorden finns eldens och hettans rike, Muspelheim, som befolkas av uråldriga eldjättar. Den främste av dem är härskaren Surt, som har fått sitt namn efter den svarta färg som blir resultatet av eldens härjningar. För länge sedan var han gudarnas vän, men blev sedan deras fiende.

I sin ägo har Surt ett lågande svärd, som lyser skarpare än solen. När Ragnarök närmar sig kommer han att leda fientliga styrkor mot Asgård, för att sedan möta Frej i strid. Frej, som skänkt bort sitt svärd, kommer att strida med ett hjorthorn och skada Surt svårt. Tillslut kan han emellertid inte värja sig, utan klyvs av eldsvärdet. Surt sätter sedan världen brand tills den förgås och sjunker i havet.

 

Surtsey och Surtur

1963 uppenbarade sig en rökpelare i havet utanför Islands sydkust. Snart stod det klart att den berodde på ett vulkanutbrott på havsbotten. Redan följande natt hade så mycket vulkaniskt material vällt fram att det gick att skymta ovan vattenytan. Vulkanutbrotten fortsatte sedan med endast kortare uppehåll under tre år. När utbrotten upphörde hade en ny vulkanö bildats, med utbredda lavafält och toppar av tefra. Den namngavs efter eldens jätte och blev därför Surts ö – Surtsey.

43 år senare, 2006, upptäckte fyra astronomer en tidigare okänd måne, som kretsade runt Saturnus. Månen gavs den tillfälliga beteckningen S/2006 S 7, men kom sedan att traditionsenligt döpas efter en mytologisk figur. Valet föll på jätten Surt och månen heter nu Surtur.

 

Fotnot:

Bilden skildrar hur Oden och Fenrisulven strider vid Ragnarök. De är omgivna av eld och i bakgrunden skymtar Surt.

 

Tryckta källor:

Branston, Brian (2016), Nordisk mytologi. Vikingatidens gudar och hjältar, Ordalaget.

Egerkrans, Johan (2016), Nordiska gudar, B. Wahlströms bokförlag

Fritiofsson, Svipdag (red. 2015), Edda: Snorres Edda och den poetiska Eddan, Mimers bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

Rydberg, Viktor (2014), Fädernas gudasaga, Mimers bokförlag

 

Otryckta källor:

https://fof.se/tidning/2004/4/artikel/surtsey-40-arig-vukano

https://solarsystem.nasa.gov/moons/saturn-moons/surtur/in-depth/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Surt

https://sv.wikipedia.org/wiki/Surtur