Inte ens sentineleserna har en fristående kultur

bild sentineleser

Idag ska jag, så gott det låter sig göras, försöka beskriva en av världens mest isolerade kulturer. Jag gör det för att kunna föra ett resonemang om hur kulturer utvecklas och vad som egentligen ska betraktas som kulturell äkthet. Min tanke är att det kan bidra med ett nytt perspektiv i den pågående debatten om den eventuella bristen på kultur i vår del av världen.

I Indiska oceanen finns en ö som heter North Sentinel Island. Jag tror inte att den har något svenskt namn. Denna ö har i årtusenden varit hem åt ett folkslag som värjt sig från kontakt med omvärlden. De kallas sentineleser och tillhör formellt Indien, men det har de naturligtvis ingen aning om. Sentinelesernas inställning till omvärlden är högst avvisande och fientlig och interaktionerna med utomstående har varit få. Fiskare, sjöfolk och andra som kommer för nära eller dristar sig till att landstiga blir i regel omedelbart dödade.

Ingen vet riktigt hur många sentineleserna är, men observationer av de indiska myndigheterna ger vid handen att det rör sig om mellan 50 och 400 individer. De livnär sig framför allt av fisk och snäckor, som fångas i de grunda vattnen runt öns stränder. Även sköldpaddor och småfåglar är viktiga inslag i kosthållningen. Jakt sker med hjälp av spjut och pilbåge och pilspetsar tillverkas av metalldelar från skeppsvrak. Deras bostäder består av temporära hyddor och de byter boplats med jämna mellanrum. För transport på vatten använder de kanotliknande båtar. I huvudsak är de nakna, men bär barktrådar och bälten runt kroppen. De odlar ingenting och det är fortfarande oklart om de kan göra upp eld.

Flera försök har gjorts att skapa vänliga relationer med sentineleserna. 1974 fick National Geographic tillåtelse att besöka folket för att etablera kontakt genom att lämna gåvor. När deras båt närmade sig ön möttes den av en skur av pilar. Besättningen tog sig ändå iland på en strand och lämnade bland annat kokosnötter, en levande gris, en docka och köksredskap av metall i sanden. Sentineleserna svarade ännu en gång med att beskjuta besökarna och en av besättningsmännen träffades i låret. Mannen som sköt uppges ha dragit sig undan och skrattat triumferande. Kokosnötterna och metallredskapen tog sentineleserna sedan med sig, medan grisen och dockan begravdes i sand. Därefter gjordes flera försök till kontaktskapande expeditioner av indiska myndigheter, med varierande resultat. Sedan 1990-talet har myndigheterna istället försökt upprätthålla en policy om att lämna sentineleserna ifred och interagera så lite som möjligt med dem. Det handlar både om att skydda dem från att komma i kontakt med sjukdomar de saknar immunitet mot och om den potentiella faran för besökare utifrån.

North Sentinel Island och de omgivande vattnen är idag ett reservat, som det är förbjudet att besöka utan tillstånd. Överträdelser sker emellertid. 2006 kom två fiskare för nära ön och höggs ihjäl av befolkningen. Den indiska kustbevakningen försökte hämta kropparna, men tvingades ge upp då sentineleserna besköt helikoptern med pilbågar. 2018 blev ön omtalad i media över hela världen, efter att en ung amerikansk missionär hade tagit sig dit genom att muta lokala fiskare. Med sig hade han en vattentät Bibel och hans plan var att föra kristendomen till ön. Det gick inte som han tänkt: han dödades och kroppen lämnades på stranden.

Sannolikt är sentineleserna det mest isolerade folk som idag existerar. Vår kunskap om dem är ytterst begränsad, på samma sätt som de vet väldigt lite om den moderna värld som omger deras territorium. Är det då så att sentineleserna genom sin isolering representerar en helt egen, oförvanskad kultur, som bevarats i ursprungligt skick utan att ta in influenser utifrån? Nej, så är det faktiskt inte. De uppvisar otvetydiga kulturella likheter med det mer fredliga Onge-folket, som bebor några av de närliggande öarna. Bland annat har de liknande kroppsdekorationer och bygger sina kanoter på samma sätt, vilket talar för att kulturutbyte har skett. Deras kontakter med omvärlden har också, trots att de varit begränsade, påverkat dem. De har tagit till sig metallredskap och använder dem i sin vardag. Den aggression de uppvisar talar för att de byggt upp bilder av omvärldens folk som fiender, vilket sannolikt motiveras med berättelser om vad som kan hända om främlingar släpps in. Fiskebåtar och helikoptrar har tagits in i deras mytologi och blivit hot som måste bekämpas. I deras kulturella föreställningsvärld finns tankar om vad dessa farkoster är. Deras kultur, deras sätt att leva och deras syn på världen, har påverkats och formats av intryck utifrån.

Vi är alla idag en del av ett kulturellt konglomerat, där utbyten och omformning ägt rum. Varje kulturs unicitet ligger i dess specifika ingredienser och bearbetningen av dessa. Inte ens sentineleserna är undantagna. Att i kulturella sammanhang tala om ursprung som ett kriterium för äkthet blir därför besynnerligt. Metallerna har tagits fram och bearbetats i en annan del av världen, men det vore märkligt att hävda att tillverkning av pilspetsar av metall från skeppsvrak inte är en del av den sentinelesiska kulturen. Lika märkligt är det att påstå att luciafirande inte är en svensk tradition, trots att Lucia inte någon annanstans i världen högtidlighålls på samma sätt som i Sverige. Det är också underligt att peka på midsommarstångens tyska ursprung och hävda att midsommar inte är en svensk högtid, när våra förfäder under hundratals år rest midsommarstänger, dansat runt dem och sjungit sånger som ingen annan sjunger.

Kanske har den sentinelesiska kulturen ett betydligt rikare innehåll än vi kan veta. Vi vet ingenting om sentinelesernas eventuella musiktradition, men vi kan anta de sjunger sånger som omvärlden aldrig fått tillgång till. Sånger som komponerats långt tillbaka i tiden och levt kvar över generationer ingår i de flesta länders kulturer. Sådana sånger har vi även i Sverige. Det är också troligt att sentinelesernas kultur innehåller berättelser som förts vidare genom muntlig tradition. Det mönstret återfinns över hela världen, bland annat i den folkdiktning som utgör våra svenska sägner, ramsor och folksagor.

Isolering är inte en förutsättning för kulturell äkthet. Den svenska kulturen är inte mindre verklig och levande än den sentinelesiska. De kulturella influenser Sverige har tagit in och omformat gör inte den svenska kulturen alldaglig och oansenlig. Inte heller gör de att den svenska kulturen inte existerar – för om inte den svenska kulturen finns, så finns heller ingen annan. Din kultur är en produkt av möten mellan inhemskt och importerat; den innehåller idéspridning, anpassning och vidareutveckling, oavsett om du är svensk, sentineles eller något annat. Så ser helt enkelt världen ut. Och det är ganska lätt att se, om man bara vill.

 

Fotnot: Bilden är hämtad på Wikimedia Commons.

Attribution: Abhijith21 [CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)%5D

 

Läs mer:

https://en.wikipedia.org/wiki/Sentinelese

https://en.wikipedia.org/wiki/North_Sentinel_Island

The Sentinelese People

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sentineleser

https://www.svd.se/om/forbjudna-north-sentinel-island

2 reaktioner på ”Inte ens sentineleserna har en fristående kultur

  1. Pingback: Inte ens sentineleserna har en fristående kultur – Suzie Weathers

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s