I århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt.
Det var en gång en bonde, som bodde i en timrad stuga ute i skogen. Intill stugan låg en äng med mycket vackert gräs, som nästan glittrade i solen. Bonden var rädd om sin äng och skattade den högre än alla andra ägodelar. Men på sommarmorgnarna vid soluppgången märkte han att gräset ofta var nertrampat och bar märken efter människofötter. Detta gjorde bonden både förbryllad och ledsen och han ville gärna ha redan på vem det var som trampade ner hans gräs om nätterna. En kväll sände han sin äldste son till ängen för att hålla vakt och spana. Pojken lovade att göra sitt bästa, men bäst det var blev han överväldigad av sömnen, och vid midnattstid sov han djupt. På morgonen då han vaknade var gräset nertrampat som förut.
Bonden blev bekymrad över att planen misslyckats och nästa kväll sände han ut sin andre son. Sonen lovade med stora ord att han skulle lista ut vem det var som huserade på ängen om nätterna, men det gick för honom som för brodern: han somnade snart och vaknade inte förrän solen stod högt på himlen. Då var hela ängen full av fotspår, men vem som gjort dem gick inte att veta.
När bonden såg att det inte lyckades för hans två äldsta söner att ertappa den skyldiga slog han hela saken ur hågen. Men den yngste pojken gick till sin far och sade:
”Far, kan inte jag få vakta ängen i natt?”
”Det lönar sig inte att du som är yngst ger dig åstad”, svarade bonden. ”När det inte lyckas för dina bröder, som är äldre än du, lär det väl inte lyckas för dig heller.”
Men pojken stod på sig och envisades, och så fick han sin vilja fram. På kvällen gick han till ängen, valde ut en plats och lade sig i gräset. Där låg han och vaktade både länge och väl, men ingenting hände förrän tidigt på morgonen, just då solen skulle gå upp. Då hördes ett brus i luften som av flygande fåglar, och tre duvor slog ner på ängen. Efter en stund lade duvorna bort sina fjäderhamnar och blev tre fagra jungfrur, som började dansa i gräset. Gossen förstod nu varifrån fotspåren kommit, och han undrade vad det kunde vara för jungfrur som kom till hans faders äng. En av dem var vackrare än de andra, och pojken blev strax kär i henne. När han legat en stund och sett på dansen, smög han försiktigt fram och nappade till sig jungfrurnas fjäderhamnar. Sedan gömde han sig igen för att se hur det skulle gå.
Strax innan solen gick upp slutade jungfrurna sin dans och gick för att sätta på sig sina hamnar. Då de inte kunde finna dem, sprang de oroligt av och an över ängen och letade. Till slut kom de till den plats där gossen låg gömd.
”Är det du som har tagit våra hamnar?” frågade de.
”Ja, det är det”, svarade gossen sanningsenligt, men han överräckte dem inte.
Jungfrurna bad så bevekande att han skulle lämna dem tillbaka och pojken svarade att det skulle han göra på två villkor. Och fast de stackars flickorna tiggde och bad om att få sina hamnar, stod pojken på sig. Till sist måste de fråga vilka hans villkor var.
”Jo”, svarade han, ”först vill jag veta vilka ni är och varifrån ni kommer.”
”Jag är kungadotter och det här är mina tärnor”, svarade den vackraste jungfrun. ”Vi kommer från slottet som ligger östan om solen och nordan om jorden, och dit kan ingen människa komma.”
”Mitt andra villkor är”, sade pojken, ”att du lovar mig din tro och bestämmer tiden för vårt bröllop, för dig och ingen annan i hela världen vill jag leva mina dagar med.”
Nu började solen sticka upp över trädtopparna, och i all hast måste prinsessan gå med på pojkens villkor. Pojken och prinsessan lovade att aldrig svika varandra. Därpå räckte pojken fram duvhamnarna, tog farväl av sin käresta och så flög de vackra jungfrurna sin kos.
När pojken kom hem undrade alla mycket över vad han sett och varit med om. Men pojken berättade inget av det som skett. Han sa bara att han, liksom sina bröder, hade somnat och inte sett något. Bröderna började göra narr av honom, som trott sig vara duktigare än de, men pojken svarade inte.
Tiden gick och det började lida mot den dag som prinsessan bestämt för bröllopet. Pojken bad sin far reda till ett präktigt gästabud och bjuda sina vänner och släktingar. Bonden undrade vad som fick pojken att tala på det sättet, men gjorde som sonen bad och det blev en ståtlig fest. När det led mot midnatt hördes ett dån utanför gården och en praktfull guldvagn, dragen av ystra hästar, kördes fram. I vagnen satt prinsessan och hennes tärnor. Alla undrade över vem detta kunde vara, men pojken gick fram till vagnen, hjälpte sin brud att kliva ur och förde in henne i huset. Där berättade han för alla vad som hänt honom på ängen, och det fanns ingen som inte tyckte att pojken var lycklig, som fått en sådan brud.
På morgonen, strax innan solen skulle gå upp, sade prinsessan att hon måste fara. Pojken blev ledsen och bad henne dröja lite till.
”Det kan jag inte”, svarade prinsessan. ”Min fader, som råder över slottet östan om solen och nordan om jorden, blev ihjälslagen av troll, och de håller mig i så sträng fångenskap att jag bara kan bli fri en liten stund vid midnattstid. Om jag inte är tillbaka innan solen går upp riskerar jag att förlora mitt liv.”
Då ville den unge mannen inte hålla henne kvar längre utan sade farväl. Innan hon for gav prinsessan honom en guldring och de bägge tärnorna gav honom varsitt guldäpple. Därpå steg de upp i den förgyllda vagnen och for sin väg.
Efter den dagen trivdes den unge svennen inte längre hemma. Han var orolig och bekymrad och en vacker dag sa han till sin far att han ville gå ut i världen för att leta reda på slottet där hans prinsessa bodde. Fadern förstod honom, men sade att han inte trodde att det skulle lyckas för honom att finna slottet östan om solen och nordan om jorden. Det hindrade inte pojken. Han packade sina ägodelar i en väska och gav sig av, för ingenting ville han hellre än att få se sin prinsessa igen.
Länge vandrade den unge mannen över höga berg och gröna dalar, genom många och stora kungariken, men han mötte ingen som visste något om slottet han letade efter. En dag kom han till en mycket stor skog. Därifrån hördes ett starkt oväsen och när den unge mannen gick närmare för att se vad som stod på, fick han se två jättar som grälade häftigt.
”Varför står ni här och träter med varann?” frågade han.
”Jo”, svarade den ene jätten, vår far har dött, och nu ska vi skifta arvet efter honom. Men vi kan inte komma överens om vem som ska få hans stövlar.”
”Jag ska hjälpa er att lösa tvisten”, sa den unge mannen. ”Ge stövlarna åt mig, så slipper ni gräla. Jag är vandringsman och har lång väg att gå.”
”Det ligger något i vad du säger”, svarade den ena jätten, ”men ser du de här stövlarna är inte som andra stövlar. Den som har dem på fötterna kan ta hundra mil i ett enda steg.”
När den unge mannen hörde detta ville han än mer gärna ha de underbara stövlarna, och hur han nu lade sina ord, så lyckades han tillslut övertala jättarna att ge honom dem. Glad tog han dem på sig och vandrade bort genom främmande länder, hundra mil i varje steg.
När han vandrat både långt och länge kom han till ännu en stor skog, och därifrån hördes ett fasligt oljud. När han kom närmare såg han ånyo ett par jättar, som grälade vilt med varandra. När han frågade om orsaken till grälet svarade den ene av dem:
”Jo, ser du, vår far har dött, och vi ska skifta arvet efter honom. Här är en kappa som vi båda två vill ha och vi kan inte komma överens på något vis.”
”Ge den då åt mig”, sa den unge mannen. ”Då har ni ingenting att gräla om mera. Och jag är en vandringsman, som har långt att gå.”
”Det har du alldeles rätt i”, svarade jätten, ”men ser du, den här kappan är inte som andra kappor. Den som tar den på sig blir osynlig.”
Ungsvennen fick nu ännu mer lust att äga kappan, och till sist lyckades han övertala jättarna att ge honom den. Därefter vandrade han vidare, långt bort genom främmande land, men ingen såg vart han gick, för kappan skyddade honom för alla blickar.
Då en tid gått, kom han till en stor skog. Ett väldigt oväsen rådde därinne, och när han såg efter vad det var, såg han ännu en gång två jättar som råkat i ett häftigt gräl med varandra.
”Vad står ni här och kivas om?” frågade den unge mannen.
”Vår far är död”, svarade den ene av jättarna, ”och här är ett svärd som vi båda två vill ha, men vi kan vi inte komma överens om vem som ska få det.”
”Är det så att ni inte kan samsas om saken, så ge svärdet åt mej”, sa den unge mannen. ”Jag är en vandringsman, som har långt att gå och kan väl behöva det.”
”Du har rätt i vad du säger”, sa jätten, ”men ser du, det här svärdet är inte som andra svärd. Bara man rör vid någon med udden, så faller han död ner, och om man vidrör en död med fästet, så blir han levande igen.”
När svennen fick höra detta, blev han ännu mer angelägen att få äga det märkvärdiga svärdet, och hur han nu talade med jättarna, lyckades han övertala dem att ge honom det. Med hundramilastövlarna på fötterna, den märkvärdiga kappan omkring sig och svärdet vid sidan ansåg han sig väl rustad för sin långa resa till slottet östan om solen och nordan om jorden.
En afton då det blivit mörkt kom ungersvennen till en ödemark, så stor att den aldrig tycktes vilja ta slut. Då han såg sig omkring för att upptäcka något hus, fick han se ett ljus som glimmade långt borta mellan träden. Han gick mot ljuset och fann en liten stuga, där en ensam gammal gumma satt och spann. Pojken gick in, hälsade artigt och frågade om han fick stanna i stugan över natten.
”Vem är du, som kommer hit och hälsar så hövligt?” frågade gumman. ”Här har jag bott medan tolv ekskogar vuxit upp och tolv ekskogar ruttnat ner, men ännu har ingen hälsat mig så vänligt.”
”Jag är en fattig vandringsman”, svarade svennen, ”och jag söker efter slottet som ligger östan om solen och nordan om jorden. Jag undrar om ni kan visa mig vägen dit, kära mor?”
”Nej”, svarade gumman, ”det kan jag inte. Men jag råder över alla djur på marken och bland dem finns det kanske någon som kan hjälpa dig till rätta.”
Han tackade för löftet och stannade hos gumman över natten.
Tidigt nästa morgon, då solen sken i öster, kallade gumman på alla sina undersåtar. De kom löpande ut ur skogen, både björnar, vargar och rävar, och undrade vad deras drottning önskade. Gumman frågade dem om det fanns någon som visste var slottet östan om solen och nordan om jorden låg.
Djuren höll rådplägning en stund, men det visade sig att ingen visste.
”Då kan jag inte hjälpa dig mera”, sade gumman till pojken. ”Men många tusen mil härifrån bor min syster, som råder över fiskarna i havet. Kanske hon kan ge dig bättre besked.”
Pojken sade farväl till gumman, tackade för hennes goda råd och gav sig iväg. När han hade gått både långt och länge kom han till en väldig ödemark. Han såg sig om efter härbärge för natten och fick då se ett litet ljus, som tindrade mellan trädstammarna. Han gick ditåt och kom till en liten koja, som låg vid havsstranden. I kojan bodde en gammal gumma, som såg ut att ha levat i lika många mansåldrar som andra i månader. Svennen gick in, hälsade gumman från hennes syster och frågade om han fick stanna där över natten.
”Vem är du, som kommer och hälsar så vackert på mig?” frågade gumman. ”Här har jag bott så lång tid att jag sett tjugofyra ekskogar växa upp och tjugofyra ekskogar ruttna ner, men ännu har ingen hälsat så vänligt på mig som du.”
Pojken framförde sitt ärende, men gumman kunde inte visa honom vägen till slottet östan om solen och nordan om jorden.
”Men jag råder över alla fiskarna i havet”, sade hon. ”Kanske någon av dem kan hjälpa dig.”
Så snart det blev dager nästa morgon gick gumman ut och kallade på alla sina undersåtar. Där kom valar, gäddor, laxar, flundror och alla andra fiskar i havet, men ingen visste något om det sköna slottet.
”Ja, då kan jag inte göra något mer för dig”, sa gumman, ”men jag har en syster som bor många tusen mil härifrån och hon råder över alla fåglarna i luften. Kanske hon kan ge dig ett gott råd.”
Pojken tackade gumman för hennes vänlighet och gick för att söka efter hennes syster.
Sent en afton, när han vandrat tusentals mil, kom han till en ödemark som var så stor att den tycktes sträcka sig till världens ände. Åter såg han sig om efter en stuga eller en koja, där han kunde sova under natten. Då fick han se ett litet ljus som glimmade mellan träden, långt borta. Han gick dit och kom till en liten, förfallen koja, som låg på toppen av ett berg. Därinne bodde en liten gumma, som såg ut att ha levat i lika många mansåldrar som andra människor i dagar. Pojken hälsade lika artigt på henne som på hennes systrar och framförde sitt ärende.
”Vem är du, som kommer och hälsar så vänligt på mig?” sporde gumman. ”Här har jag suttit så länge att jag sett fyrtioåtta ekskogar växa upp och fyrtioåtta ekskogar ruttna ner, men ännu har ingen hälsat så artigt som du.”
När svennen frågade om slottet östan om solen och nordan om jorden svarade gumman att hon ingenting visste.
”Men jag råder över fåglarna i luften”, sa hon, ”och kanske finns det någon bland dem som kan hjälpa dig.”
Innan tuppen hade hunnit gala nästa morgon gick gumman ut och kallade på sina undersåtar. Där kom svanar, örnar, hökar och alla andra fåglar och undrade vad deras drottning ville. Gumman frågade då om det var någon av dem som hittade vägen till det sköna slottet östan om solen och nordan om jorden. Fåglarna rådslog både länge och väl, men ingen kunde säga något. Då blev gumman misslynt och sade:
”Är ni här allesammans? Jag ser inte fågel Fenix.”
Fåglarna svarade att fågel Fenix inte hade hunnit fram ännu. Men när de väntat både länge och väl kom han flygande och då var han så trött att han inte orkade röra vingarna, utan sjönk förlamad till jorden. Alla fåglarna blev mycket glada över att se honom, men gumman var riktigt ond och frågade varför han låtit vänta på sig så länge. Den stackars fågeln var så utmattad att han inte kunde svara på en stund, men slutligen sade han ödmjukt:
”Vredgas inte på mig för att jag dröjt länge, jag har flugit lång väg. Jag har varit i fjärran land vid slottet östan om solen och nordan om jorden.”
När gumman fick höra det blev hon nöjd.
”Men som straff för att du kom försent”, tillade hon, ”ska du än en gång få flyga den långa vägen och då ska du ta denne unge man med på färden.”
Fågel Fenix tyckte att det var ett väl hårt straff, men han måste göra som gumman sa. Pojken satte sig upp på hans rygg och så bar det av högt upp i skyn, över berg och dalar, över blåa hav och gröna skogar.
När de farit en stund sade Fågel Fenix:
”Ungersven, ser du någonting?”
”Ja”, sade pojken, ”jag tycker mig se en blå sky långt borta vid himlaranden.”
”Det är landet, dit vi ska fara”, sade fågeln.
De färdades åter en lång väg och det började lida framåt aftonen.
”Ungersven, ser du någonting?” frågade fågel Fenix ännu en gång.
”Ja”, svarade pojken, ”jag ser en glänsande fläck på himlen, och den lyser som själva solen.”
”Det är borgen, dit vi ska fara”, sade fågeln.
Fågel Fenix flög och flög och nu började det lida mot natt. För tredje gången frågade fågeln:
”Ungersven, ser du någonting?”
”Ja”, svarade pojken, ”jag ser ett slott, som lyser av guld och silver.”
”Då är vi framme”, sade fågeln.
Den slog ner vid det vackra slottet och pojken steg av. Han tackade fågel Fenix för hjälpen och så flög den stora fågeln iväg. Pojken smög försiktigt undan och gömde sig vid slottsmuren, för han förstod att de grymma trollen som vaktade hans prinsessa fanns inne i slottet.
Vid midnattstid, då alla trollen låg och sov, gick pojken fram till slottsporten och knackade på. Prinsessan skickade ut sin tärna för att höra vem det kunde vara som färdades ute så sent. När tärnan öppnade porten kastade pojken till henne det äpple hon gett honom vid bröllopet och bad att få bli insläppt. När tärnan kände igen sitt guldäpple förstod hon vem det var som hade kommit. Hon skyndade in till prinsessan för att berätta den glada nyheten, men prinsessan kunde inte tro henne, utan skickade ut sin andra tärna. När denna kom för att öppna porten kastade svennen till henne det andra äpplet. Hon såg att det var detsamma som hon gett pojken och sprang till prinsessan för att tala om vem som hade kommit. Men prinsessan trodde inte på henne heller, utan gick själv ut till porten och frågade vem som klappade på. Då räckte pojken henne den ring som hon själv hade givit honom. Då förstod prinsessan att det var hennes brudgum, som stod därutanför. Kvickt öppnade hon porten och omfamnade honom varmt. Hon ledde honom genom slottets salar till kamrarna där hon och tärnorna bodde och de talade natten igenom om hur mycket de hade saknat varandra.
När det led mot morgonen sade prinsessan bedrövad:
”Nu måste vi skiljas. Skynda dig härifrån så fort du kan, om livet är dig kärt. Snart vaknar trollen och får de se dig här är du illa ute.”
De tog avsked av varandra och prinsessan var så bedrövad att hon grät stora tårar. Men pojken hade aldrig tänkt fly, utan tog på sig sin kappa och sina stövlar och band svärdet vid sin sida. sedan gömde han sig vid slottsmuren och väntade.
Snart blev det liv och rörelse i slottet. Borgporten slogs upp och trollen kom ut, det ena efter det andra. Men pojken stod vid ingången med draget svärd, och allteftersom trollen gick förbi högg han av deras huvuden och han slutade inte förrän alla trollen var döda.
En stund senare kunde prinsessan inte bärga sig av oro. Hon skickade ut sina tärnor för att höra hur det gått med hennes brudgum. De kom strax tillbaka med den glada nyheten att svennen var frisk och kry och hade lyckats slå ihjäl alla trollen. Av detta blev prinsessan så lättad och tagen att hon sjönk ihop på golvet i sin vackra klänning och blev liggande tills pojken kom och hjälpte henne upp. När den första glädjen hade lagt sig sa hon:
”Nu är jag så lycklig att det bara fattas att min gamle far och mina släktingar vore i livet för att min lycka skulle vara fullständig.”
Då frågade svennen var de låg begravda och när de kommit ut på fältet där deras gravar fanns rörde han vid dem alla med svärdsfästet. Den ena efter den andra reste sig då levande och frisk, som om ingen skada någonsin skett dem. Prinsessan och hennes släktingar kunde knappt tro sin lycka och de prisade den unge mannen, som gett dem livet åter.
Nu firades det med en stor fest i kungsgården. Svennen blev vald till kung och prinsessan blev hans drottning. I många år regerade de lyckligt och väl över sitt slott och sitt folk. Raska söner och fagra döttrar växte upp omkring dem och alla levde de glada till sina dagars slut.
Här slutar sagan om slottet östan om solen och nordan om jorden, och av den kan man lära sig att trogen kärlek övervinner allt.
Kulturminnet 