Klenoder ur vårt kulturarv, del 5: Bockstensmannens dräkt

20180513_1408091936 skulle den 11-årige Thure Johansson harva i Bockstens mosse vid sina föräldrars gård när harven plötsligt drog upp textil och benrester ur marken. Fyndet visade sig vara kvarlevorna av en man som mördats på 1300-talet. Tack vare mossens speciella miljö var både mannen (som kom att kallas Bockstensmannen) och hans klädedräkt i häpnadsväckande gott skick. Bockstensmannens kläder är den enda kompletta mansdräkt som finns bevarad från medeltidens Europa och således ett unikt arkeologiskt fynd.

Dräkten är tillverkad av ett kraftigt ylletyg och består av kjortel, mantel, struthätta och hosor. Tyget har sytts ihop med lintråd, som delvis förmultnat. På fötterna hade Bockstensmannen läderskor och fotlappar. I ett yttre bälte hängde knivslidor och ett läderfodral. Tyget, som är vävt med så kallad treskaftad kypert-teknik, är idag brunaktigt på grund av syrorna i mossen. Vilka färger det ursprungligen haft går inte säkert att veta, men typiskt för tidsperioden var mörka kulörer. Att olika delar av dräkten nu har olika bruna nyanser talar för att de från början haft olika färg.

Plaggen är varma men ofodrade, vilket kan innebära att de var tänkta att bära under vår och höst. Snittet är karakteristiskt för dåtidens europeiska mode, vilket talar för att Bockstensmannen var välbärgad. Inte alla hade råd att följa tidens trender. Däremot tillhörde han inte samhällets maktelit, vars kläder syddes av importerat tyg av högre kvalitet.

Kjorteln (bilden överst) har sytts ihop av fram- och baksida. Nedtill finns inflikade kilar för att öka vidden. Nedanför midjan syns en ljusare rand i tyget, som har uppstått genom nötning från ett bälte. I kjorteln finns ett flertal hål, som uppstått när Bockstensmannens baneman kört pålar genom den döda kroppen för att ”binda” den till dödsplatsen. Under medeltiden ansågs det vara ett sätt att förhindra den döde från att stiga upp och bli gengångare.

20180513_140835Struthättan (bild till höger) har fått sitt namn efter den långa ”svans” som hänger ner från luvan. På bilden ses den framlagd över axelpartiet. Bockstensmannens strut var 90 cm lång, vilket var i enlighet med rådande mode. På framsidan finns en tygspets av ljusare färg, som täcker sömmarna för en infogad tygkil. Struthättan är inte särskilt sliten och kan ha burits innanför manteln.

Hosorna (bild till höger) var ett slags långa strumpor som användes istället för byxor. Bockstensmannens hosor var skurna på ledden för att få ökad elasticitet och nådde ända upp på låret. De hölls uppe med läderremmar som fästes i ett midjebälte under kjorteln. Hosorna var ganska slitna och tyget i fötterna hade bytts ut. Till hosorna hörde fotlappar, det vill säga tygbitar som viks runt fötterna. Bockstensmannen hade sex lappar för höger fot och tre för vänster. Fotlapparna förefaller ha tillverkats av tyg från andra utnötta klädesplagg.

Manteln är halvcirkelformad med en rundskuren del för halsen. Den är öppen på höger sida och ihopsydd över höger axel. Två våder tyg har inte räckt, utan manteln innehåller en del som skarvats in och då har lagts på ”fel ledd”. Manteln var ett vanligt plagg under medeltiden, men Bockstensmannens är den enda fullständigt bevarade från 1300-talet.

Bland de vävda tygfynden finns även en mindre tygbit, som sannolikt har varit en påse. Det är oklart om den varit till för förvaring eller fungerat som penisfodral. Utöver detta bar Bockstensmannen ett bälte utanpå kläderna, där det hängde ett läderfodral och knivslidor. Några spännen eller knivar finns inte kvar – allt järn har vittrat bort. På fötterna hade han skor av läder, som skurits i ett stycke och snörts ihop över vristen. Sådana frontsnörskor var vanliga under medeltiden. Bockstensmannens skostorlek var ungefär 41.

Som den enda fullständigt bevarade medeltida mansdräkten berättar Bockstensmannens kläder mycket om dåtidens europeiska dräktskick. Dessutom avslöjar plaggen många detaljer rörande livsvillkor, hantverkskunnande och ideal. Dräkten, liksom kvarlevorna och en rekonstruktion av Bockstensmannens utseende, går idag att se på Hallands kulturhistoriska museum.

20180513_140750

 

Tryckta källor:

Lihammer, Anna (2016), Arkeologiska upptäckter i Sverige, Historiska media

 

Otryckta källor:

Bockstensmannen

https://sv.wikipedia.org/wiki/Bockstensmannen

Information har även inhämtats vid besök på Hallands kulturhistoriska museum.

Redogör för VARFÖR kraven på skyddsutrustning sänks!

Nedanstående inlägg hör egentligen inte hemma på den här bloggen. Jag väljer att frångå bloggens kulturtema för att kunna kommentera hanteringen av corona-pandemin. Om du inte vill veta mer om detta, så sluta läs här.

Sverige har nu gått in i ett skede då antalet vårdbehövande till följd av covid-19 börjat öka kraftigt. Samtidigt går Folkhälsomyndigheten ut med nya rekommendationer, där kraven på skyddsutrustning för vårdpersonal sänks – utan förklaring.

Det är förstås märkligt att skyddsutrustning som ansågs nödvändig för bara ett par dagar sedan nu påstås vara onödig. Den som lyssnar på statsepidemiolog Anders Tegnells kommentar till beslutet blir heller inte klokare. Så här kommenterade Tegnell de sänkta kraven:

– Det är ju alltid så när man stöter på en ny sjukdom, det börjar med jättehöga nivåer för att känna sig jättesäker. Sen när man lär sig mer då kan man komma fram till att det är bättre att använda utrustningen på rätt sätt så att man får ett bra skydd, för även ett för högt skydd kan vara ett problem i sig.

Bäste Tegnell, covid-19 är fortfarande en sjukdom som vi vet väldigt lite om. Om Folkhälsomyndigheten har tagit del av några revolutionerande forskningsrapporter rörande smittspridning som ännu inte nått ut till varken läkarkåren eller forskarvärlden, så var vänlig och redogör för dessa. Förklara vad ni grundade er på när ni fattade beslutet. Redogör för era bevekelsegrunder och era beräkningar. Om ni inte gör det så kommer jag, och säkert många med mig, att dra slutsatsen att man i själva verket har misslyckats med att ta fram de resurser som krävs för att ge vårdpersonalen fullgott skydd.

Att tumma på vårdpersonalens säkerhet i ett läge där vårdbehovet i befolkningen förväntas explodera är att riskera allmänheten. Vad förväntar ni er kommer att ske om sjuksköterskor, undersköterskor och läkare blir sjuka? Vi förtjänar en förklaring. Korten på bordet.

 

Läs mer:

http://www.msn.com/sv-se/nyheter/coronavirus/kraven-p%c3%a5-skyddsutrustning-s%c3%a4nks/vi-BB11KRSq?ocid=iehp

En räkneövning

bild tankeböcker

I landet X finns 10 miljoner invånare. Ett virus har nu börjat sprida sig i befolkningen. De styrande i landet vill bekämpa viruset genom att låta det spridas långsamt, så att flockimmunitet uppstår. För att uppnå flockimmunitet beräknar myndigheterna att minst 60% av befolkningen måste genomgå infektionen. Dödligheten för viruset är 1%. Hur många personer kommer att dö innan flockimmunitet uppnåtts?

Svar: 60 000

Vårfrudagen som blev våffeldagen

bild våffla3

Vårfrudagen, som i den kyrkliga kalendern kallas Marie bebådelsedag, är enligt kristen tradition den dag då Maria fick veta att hon skulle föda Jesus nio månader senare. Den infaller därför 25 mars. I det svenska bondesamhället har dagen förknippats med vårbruket och knutits till folkliga seder. Vårfrudagen markerade övergången mellan vinter och vår och en intensiv arbetsperiod inleddes. I Västsverige sprang barn och ungdomar barfota runt huset för att välkomna sommarhalvåret och främja skörden. Det ansågs även ge starka fötter, så att både hudsprickor och ormbett kunde undvikas.

20180407_151240I Värmland och Dalsland kom vårfrudagen att kopplas till tranornas ankomst och kvällen 24 mars kallades ”tranafton”. Barnen tillverkade ”tranbrev” med teckningar av tranor och delade ut dem i grannskapet. På vissa håll kom tranan med godsaker till barnen under natten och placerade dem i barnens skor. Det var därför viktigt att lämna spjället öppet, så att tranan kunde ta sig in genom skorstenen. Från och med vårfrudagen skulle man också börja gå till sängs utan att först ha tänt ljus om kvällarna; det hette att ”tranan bär ljus i säng”.

Att vårfrudagen senare blev våffeldagen berodde på den språkliga likheten. Att laga våfflor vid denna tid på året var också ett praktiskt sätt att ta vara på ägg som ansamlats under påskfastan. Våfflorna har medeltida anor, men dåtidens våfflor var grova och liknade dagens mest till formen. Våfflor av vetemjöl som serveras med grädde och sylt blev vanliga först på 1800-talet.

 

Tryckta källor:

Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif, Bohlin & Co

Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons förlag

Stigsdotter, Margareta (red. 1977), Seder och bruk om våren, Liber

 

Otryckta källor:

https://popularhistoria.se/vardagsliv/hogtider/varfrudagen

https://svenskahogtider.com/tag/vaffeldagen/

Våffeldagen

https://sv.wikipedia.org/wiki/Jungfru_Marie_beb%C3%A5delsedag

https://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/varfrudagen-vaffeldagen

Svensk allmogekultur, del 1: Frieri och trolovning

20200321_103542

För några månader sedan besökte jag en källarloppis, där mina ögon fastnade på en ålderdomlig bok. Den visade sig vara Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning av etnologen Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912 och är således mer än hundra år gammal, men innehållet avspeglar en ännu äldre tid. På nästan 700 sidor skildrar Norlind arbete och seder hos den svenska allmogen under framför allt 1700- och 1800-talet. Boken är indelad i två delar, som behandlar materiell respektive andlig kultur. Ämnen som skogsbruk, jordbruk, möbler, allmogekonst, kosthållning, folkdiktning och familjefester avhandlas i separata kapitel.

Läst med dagens ögon har boken ett innehåll som både förtjusar och förskräcker. Nedan återger jag delar av de avsnitt som berättar om traditionerna kring frieri och trolovning.

Ibland hade den giftaslystne unge mannen ej någon bestämd han tänkte på, och han lät då tillfället eller ödet afgöra, hvem han skulle taga. Så brukades t. ex. i Finnveden, att mannen besteg en häst och lät denne gå, hvart den ville. Stannade den så vid ett hus, där en giftasvuxen ungmö bodde, ansåg han detta som ett tecken, att han skulle taga henne, antingen han kände sig tilltalad af hennes yttre eller ej. Eneström, hvarifrån vi hämtat denna uppgift, meddelar, att detta sätt ”lär vara ett mycket gammalt bruk i Västbo”. Jag har mig ej bekant, om det brukats äfven annorstädes i Sverige.

***

I de nejder, där nattfrierier varit mindre vanliga eller hastigare försvunnit, fick den unge mannen på annat sätt söka förvissa sig, om han hade hopp. Det skedde vanligen genom att sända en s. k. ”känning”. En sådan utgjordes vanligen af ett vackert snidat träföremål, som flickan kunde ha direkt gagn af: ett linhufvud, en kafvelbräda, en väfluna, en skäktknif e. d. Behöll flickan denna present, kunde han hoppas det bästa, skickade hon den tillbaka betydde det afslag.

Linné antecknar från Västergötland: ”När bondedrängen ska fria till pigan, låter han hälsa henne genom en allvarsam person, svarar då tösen att hon ej bryr sig om hans hälsningar, förstår han strax, att fisken icke ville nappa på den utlagda kroken; men svarar hon: ‘Hälsa honom med Gud’ så är hans tillbud välkommet.” Här synes således ”en allvarsam person” ha utgjort ett slags ”lefvande känning”. Sådana personliga förmedlare voro fordom synnerligen vanliga och kunde ibland utbilda sig så bra i ”yrket”, att de kunde bli allmänt anlitade för ändamålet. Vanligen var det någon talför gumma. Lithberg skrifver rörande förhållandena på Gotland: ”En dag kommer en bondhustru till gården, och då man pratat en stund hit och dit, undrar hon om icke en viss burgen bondflicka i den eller den socknen vore ett lämpligt parti för sonen på stället. Ställer man sig icke ovillig till saken, upplyses om, hvarest flickan nästa söndag sitter i kyrkan, huru hon är klädd m. m. På söndagen infinner sig då den föreslagne fästmannen i kyrkan, iakttar under gudstjänsten noggrannt sin blifvande fästmö, och om expeditionen fått ett tillfredsställande resultat, försiggår frieriet i vanlig ordning.”

Förmedlaren kunde också vara en mansperson, och man tog då vanligen en släkting eller någon högt uppsatt person i socknen. Ibland kunde denna förmedlare, förtalsmannen (bönemannen, bönemålskarlen), få hela frieriet om hand så tillvida att han äfven fick i uppgift att sammanföra de två. Denne förmedlare vände sig därvid först till flickan sedan hennes föräldrar, och om intet tog emot, sökte han upp ett tillfälle, då han kunde sammanföra de två. En marknad var ett lämpligt tillfälle härför. Han sökte då upp flickan och hennes anförvandter och fick dem bort till den unge mannens vagn, där traktering följde (Karlsson, Mo härad, Smål.)

Ibland slutade förtalsmannens arbete med detta besök. Hade den föreslagne friaren godkänts, slutade besöket vanligen med, att han fick komma själf och framställa sitt ärende. Han gjorde detta antingen ensam, eller i sällskap med en eller annan släkting eller, som ibland skedde, med den förutnämnde förmedlaren, hvilken dock härvid mera var ett stumt vittne.

***

Trolofningen ägde rum i hennes hem. Den blifvande fästmöns fader hade bjudit in några af sina släktingar till sig, och på kvällen infann sig friaren med talman (böneman), en nära släkting (i Norrland ibland fadern), och några släktingar (i Skåne 10-12 till antalet). Det var ej sällsynt, att prästen var bjuden med. Då friaren med följe infann sig, hörde till etiketten öfver hela Sverige, att man skulle låtsa, som om man inte visste om någonting. Ibland stängde man grindarna och kom ut och frågade, hvem det var och hvad de ville. Alltid skulle hemmet se ut ”som i hvardagslag” d. v. s. hvar och en skulle sitta och syssla med något. Mor satt kanske med glasögon på näsan och stickade strumpor, far tittade i almanackan; de andra medlemmarna låtsade sig alltid ha någon sysselsättning de också. Ibland steg ej friaren själf omedelbart in utan gick för sig själf in i stallet och beskådade hästarna och kreaturen. Han kallades då in sedan. Flickan var alltid gömd i en kammare för att kallas in efteråt. Trolofningen omfattde tre officiella delar: 1. Talmannens tal, 2. Handfästningen, 3. Gåfvornas överbringande.

***

Efter gåfvoöverlämnandet följde ett gille, som enligt Bruzelius borde börja ”sedan fylet (hönsen) satt sig” och sluta ”innan fylet var på benen igen”. Då friaren ej fick infinna sig förrän i skymningen och ceremonierna alltid togo sin tid också, blef gillet ej så långt, äfven om det, som vanligen var fallet, ägde rum på hösten. I norra Sverige infann sig friaren först vid midnatt, och gårdsfolket skulle då redan ha lagt sig, för att ännu understryka, huru oväntadt allt var. Ändock slutade gillet på morgonen. Man fick således nöja sig med en måltid och litet att dricka efteråt. Emellertid var glädjen att få ställa till ett ”riktigt” gille obeskrifligt lockande, och därför fortsatte man, när det skulle vara ”riktigt hederligt”, hela påföljande dag och reste så bort i skymningen denna kväll. Men då var det ej nog med mat och dryck. Dans behöfdes då också, och därmed följde ungdom, som inbjöds och spelemän, som åtföljde friaren, hvilka spelade under vägen till fästmöns hem och sedan vid måltiden efter de officiella ceremonierna. Det hela hade således blifvit ett ordentligt bröllop i smått, och denna karaktär fick det ej mindre därigenom, att klockarfar kom med och sjöng psalmerna till bords, lyckönskningstal höllos och dansen följde efter i ”fullan fläng”.

Fotnot: Bilden visar en illustration ur boken, som skildrar ett frieri med förtalsman på Åland.

Kommer den nordiska enstörigheten att hjälpa oss?

bild flytta2

Vi vet inte mycket om fienden vi ska försöka kriga mot.

Siffrorna rörande spridningen är fragmentariska och svåra att tolka, men vi tror oss veta att det nya coronaviruset är betydligt mer smittsamt än en vanlig influensa. Och vi vet med säkerhet att äldre individer och personer med andra sjukdomar drabbas värst. Vi vet att de allra flesta får en mild luftvägsinfektion, men vi vet också att många blir så sjuka att de behöver sjukhusvård.

Siffrorna rörande dödligheten är spretiga. I länder som fått lite bättre kontroll över smittspridningen (Singapore, Taiwan och Sydkorea) är dödligheten runt en procent eller lägre; i länder där sjukvården överbelastats är den betydligt högre. Från Italien kommer nu siffror som motsvarar en dödlighet på upp emot sex procent.

Av allt att döma verkar det vara avgörande att vårdkapaciteten inte överskrids. Det som kan pressa ner dödligheten är att de som behöver vård får det. Sverige har Europas lägsta antal vårdplatser per capita. Totalt i hela landet finns 600 intensivvårdsplatser. Samtidigt har de svenska myndigheterna varit betydligt mer passiva än andra länder vad gäller åtgärder för att stoppa smittspridningen. Man hänvisar till att man vill bygga upp en immunitet i samhället för att få smittan under kontroll. Problemet är att vi inte vet i vilken grad covid-19 ger immunitet eller hur länge. Återinsjuknanden har rapporterats från Kina. Sverige har valt en riskfylld strategi.

Sverige tillhör de länder i världen som har högst medellivslängd. Andelen äldre i den svenska befolkningen är hög. Många av dem är pigga och aktiva i samhällslivet. Under normala omständigheter är det något positivt, men nu är det en risk.

Det som möjligen kan skydda oss i detta läge är vår nordiska livsstil och familjestruktur. Vi är ett trist folk, som helst går hem och drar igen dörren bakom oss efter arbetsdagens slut. Att sitta på kvarterskrogen och socialisera med grannskapet är mer undantag än regel. Dessutom bor vi sällan i storfamiljer med flera generationer. Gamla farmor har en egen lägenhet och sköter sig själv. Hennes kontakter med snoriga barnbarn och yrkesarbetande söner är betydligt färre än i Kina och Italien. Andelen ensamhushåll i Sverige är högre än i något annat land.

Kommer det att bli vår nordiska enstörighet som blir vår räddningsplanka? Har vår tråkighet och vårt lite nedskurna sociala liv räddat oss från att få en mer omfattande coronaspridning än vi kan bära? Kommer vi att vara hjälpta av vår individualism, vår obenägenhet att leva tätt samman med andra och vår förkärlek för ensamtid i hemmet?

Facit får vi de närmaste veckorna.

Nedslag i nordisk mytologi, del 24: Valkyriorna

20191005_120920

Valkyriorna är kvinnliga väsen, som inom den nordiska mytologin förknippas med strid, krig och död. Ordet är sammansatt av förledet valr (”de som fallit i strid”) och ett efterled besläktat med ordet ”kora”.  Betydelsen är således ”de som väljer vilka som ska falla i strid”, vilket beskriver att valkyriorna har makt att avgöra vilka som ska stupa. Detta uppdrag utför de åt Oden, som tar hälften av de fallna krigarna till Valhall, och Freja, som får den andra hälften. Vakyriorna har också till uppgift att följa de döda till Valhall, där de serverar mjöd och deltar i festen.

I Snorres Edda är flera valkyrior namngivna, såsom Rota (oreda), Gunn (kamp), Hrist (skakning) och Göll (tumult). Namnen syftar på den oordning som uppkommer på slagfältet. Enligt beskrivningar är valkyriorna själva rustade till strid med vapen, hjälmar och hästar. De kan därför betraktas som en mytologisk skildring av forntidens kvinnliga krigare, så kallade sköldmör.

Gränsdragningen mellan valkyrior och andra kvinnliga väsen, som diser och nornor, är inte helt tydlig. Exempelvis omnämns Skuld som både norna och valkyria.

 

Fotnot:

Bilden visar en del av Tjängvidestenen från Gotland. Framför hästen ses en valkyria som välkomnar ryttaren genom att räcka fram dryckeshorn. Hon är klädd i lång klänning och har håret uppsatt i hårknut.

Stenen finns nu utställd på Historiska museet i Stockholm.

 

Tryckta källor:

Fritiofsson, Svipdag, (red. 2015), Edda. Snorres Edda och Den poetiska Eddan, Mimer bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi: Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén och Sjögren

Karnell Herlin, Maria (red. 2012), Gotlands bildstenar: järnålderns gåtfulla budbärare, Fornsalens förlag

Rydberg, Viktor (2014), Fädernas gudasaga, Mimer bokförlag

 

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sk%C3%B6ldm%C3%B6

https://sv.wikipedia.org/wiki/Valkyria

Kulturhistoriska personligheter, del 19: John Bauer

PENTAX Image

John Bauer är en av Sveriges mest välbekanta målare och tecknare. Framför allt har han blivit känd för sina stämningsfulla sagoillustrationer och sitt sätt att skildra väsen ur mytologins värld. Många av hans bilder har fått stor spridning och haft stark påverkan på bilden av den nordiska folktrons väsen.

John Albert Bauer föddes 1882 som son till mjölnardottern Emma Charlotta Wadel och den tyskättade charkuteristen Joseph Bauer. Han var ett av fyra syskon och familjen bodde under hans uppväxt i Jönköping. Hans konstnärliga begåvning kom tidigt till uttryck och vid sexton års ålder flyttade han till Stockholm för att studera konst. Han nekades emellertid plats vid Konstakademien, då han ansågs vara för ung. Istället började han vid Althins målarskola, för att sedan gå vidare till Konstakademien vid 18 års ålder. Vid sidan av studierna arbetade han som illustratör.

1905 reste Johan Bauer till Lappland på uppdrag av förläggaren Carl Adam Victor Lundholm, som önskade bilder till ett praktverk om norra Sverige. Bauer sökte där kontakt med samerna och lade mycket tid på att teckna redskap, föremål och dräkter. Denna period fick stort inflytande på hans fortsatta konstnärskap och de folkloristiska detaljerna återkom senare i hans sagoteckningar. Samma år höll han sin första konstutställning. Responsen var över lag positiv, men han kritiserades för att ha tagit för starkt intryck av Carl Larsson. Försäljningen blev sparsam.

Under studietiden träffade John Bauer sin hustru, Ester Ellqvist. Hon var också elev vid akademien och lär bland annat ha fått sitta modell åt den berömda bilden av prinsessan Tuvstarr. De gifte sig 1906 i Gränna och 1915 föddes sonen Bengt, kallad Putte. Familjen valde att bosätta sig i Småland.

Tillsammans med hustrun gjorde John Bauer konstnärliga studieresor till Tyskland och Italien, vilka kom att sätta prägel på hans konstutövning. 1907 började han teckna illustrationer till sagosamlingen Bland tomtar och troll, som årligen gavs ut till julen. Detta ledde till hans genombrott. Han vann enorm uppskattning hos en bred publik av både vuxna och barn och räknades snart som Sveriges främsta sagoillustratör. Bilderna från denna period kom att bli hans mest betydelsefulla konstnärsgärning.

bild bortbyting

Stilmässigt kom John Bauer att utveckla särpräglade karaktärsdrag. Oftast arbetade han i akvarell, men ibland även i olja. Färgskalan är dämpad och jordnära, med en dominans av brunt och grågrönt. Fonden är oftast den mörka svenska barrskogen, där figurerna placeras ut bland mossbelupna gråstenar. Trollen är krumma, knotiga och försedda med ett knipslugt ansiktsuttryck. I det återkommande persongalleriet finns även den kavate gossen och den späda, guldlockiga prinsessan, som tycks omgiven av ett magiskt skimmer.

Bild bauertroll

Vid sidan av Bland tomtar och troll försökte John Bauer hitta andra konstnärliga uttryck. Under en period tecknade han kubistiskt. Han utförde även väggmålningar, inte minst en målning av gudinnan Freja på Karlskrona flickläroverk. Dessutom skapade han under sin livstid ett stort antal skildringar av scener och figurer ur den nordiska mytologin, som fick illustrera Vilhelm Mobergs Fädernas gudasaga.

bild Freja

1915 avslutade John Bauer sitt arbete som sagoillustratör och verkar ha gått in i en period med sämre konstnärligt självförtroende. Äktenskapet var i kris och paret levde tidvis åtskilda. Makarna försonades emellertid och beslöt att fortsätta leva tillsammans. De planerade att flytta till Stockholm och skaffade en villa i Djursholm. Strax före tidpunkten för flytten inträffade en tågkatastrof, som fick dem att välja att göra flyttresan över Vättern med ångbåten Per Brahe. Natten den 20 november 1918 blev stormig och båten, som bland annat var lastad med tunga symaskiner från Husqvarna, förliste. Med i djupet följde makarna Bauer, den treårige sonen, ytterligare fem passagerare och 16 besättningsmän. John Bauer var då 36 år gammal. Fyra år efter förlisningen bärgades fartyget och familjen Bauer begravdes på Östra kyrkogården i Jönköping.

Genom sitt konstnärskap har John Bauer blivit oändligt uppskattad och gett ett omistligt bidrag till det svenska kulturarvet. Få personer, om ens någon, har färgat svenska folkets bild av trollskogens sagomiljö lika starkt som han. Hans bilder tycks odödliga och fortsätter fascinera generation efter generation. Många av dem är allmänt bekanta och ofta är det bilderna som blivit ihågkomna snarare än sagan de illustrerar. Ingen kan sägas bättre förtjäna titeln ”Sveriges sagokonstnär”.

Några av John Bauers verk finns att se på Nationalmuseum i Stockholm och Göteborgs konstmuseum.

 

20191012_123349

 

Tryckta källor:

Gavel, Jonas (red. 1994), John Bauer. Göteborgs konstmuseum 4 dec – 20 feb 1994, Göteborgs konstmuseum

Sandved, Kjell B. (red. 1985), Konstens värld: Forntid – nutid från A till Ö, Björn Wennbergs Konsult AB

 

Otryckta källor:

https://historiesajten.se/visainfo.asp?id=442

https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/BauerJ

https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Mobil/Artikel/19089

https://sv.wikipedia.org/wiki/John_Bauer

Kan någon täppa till truten på Tegnell?

Nedanstående inlägg hör egentligen inte hemma på den här bloggen. Jag väljer att frångå bloggens kulturtema för att kunna kommentera de fullständigt häpnadsväckande uttalanden som gjorts av Anders Tegnell i samband med coronapandemin. Jag har helt inga andra kanaler ut. Om du inte önskar veta mer om detta ämne, så sluta läs här.

Vår statsepidemiolog Anders Tegnell, som alltså ska representera Sveriges högsta kompetens inom smittspridning, upphör inte att förvåna. I förra veckan påstod han att ”ingen vet om det är säkrare” att skolelever som rest i corona-drabbade områden hålls hemma under inkubationstiden innan de återgår till skolan. Nu för han sitt resonemang till en helt ny nivå, när han i en intervju i Expressen kommenterar det faktum att vissa företag och myndigheter låter sina anställda arbeta hemifrån för att minska risken för smittspridning. Man kan tycka att detta är något som borde glädja en epidemiolog, eftersom det är en åtgärd som underlättar för samhället att få kontroll över smittan. Men icke. Tegnell bekymrar sig nämligen över att det skapar bristande jämlikhet:

–Det finns ju en aspekt i det här som liksom handlar om jämlikhet och lite sådana aspekter också. Det är ju vissa grupper i samhället som kan göra på det här viset, men inte alla. Och hur ska vi liksom få till det så att det blir på ett bra sätt så att vi fortsatt har en jämlikhet i samhället och att alla har samma chanser att liksom att hålla sig friska? Jag tycker man bör tänka igenom konsekvenserna av den typen av beslut ganska brett innan man tar dem.

Det är svårt att tro att man hört rätt.

Vilken uppgift tror Tegnell att han har i detta läge? Är det att se till att spridningen av covid-19 begränsas så att den inte överbelastar sjukvården, eller är det att sprida smittan lite extra, så att fördelningen mellan olika yrkesgrupper blir rättvis?

Jag tillhör själv en yrkesgrupp som garanterat inte kommer att kunna arbeta hemifrån de kommande veckorna – jag är läkare. Och jag är innerligt tacksam över att det finns företagsledare och chefer som vågar fatta svidande beslut i syfte att minska smittspridningen i samhället. Tack för att ni åsidosätter era intressen, ekonomiska och andra, för att avhjälpa en situation som blir allt mer krisartad. Tack för att ni minimerar risken för att någon som riskerar att bli väldigt sjuk utsätts för virusexponering. Tack för att ni gör vad ni kan för att jag och mina kollegor på sjukhusgolvet ska slippa välja vem som ska få den sista respiratorn. Att vi har en statsepidemiolog som inte förstår vikten av er insats kan jag bara beklaga. Och jag önskar djupt och innerligt att någon snart täpper till truten på Tegnell. I det här läget är han faktiskt livsfarlig. Bokstavligen.

Du hittar intervjun med Anders Tegnell här (Den ovan nämnda diskussionen börjar vid cirka 10:50.):

https://www.expressen.se/tv/nyheter/direkt-med-niklas-svensson/anders-tegnell-fortsatter-till-sommaren-sen-andra-vag-i-host/

 

Tillägg 2020-03-14:

Mer om Tegnells prioritering av ”jämlikhet” kan du läsa här:

https://www.svd.se/tegnell-menade-allvar-med-jamlikheten

Tänkvärt om kultur, del 30

bild pärla

What ”multiculturalism” boils down to is that you can praise any culture in the world except Western culture – and you cannot blame any culture in the world except Western culture.

– Thomas Sowell

(Det ”mångkulturalism” kokar ner till är att du får hylla vilken kultur som helst i världen utom den västerländska – och du får inte klandra någon kultur i världen utom den västerländska.)