Nu rämnar tillitskulturen

Internationella undersökningar har visat att de skandinaviska länderna, inte minst Sverige, har en unik tillitskultur. Ingen annanstans i världen har människor större tilltro till både samhället och varandra. Det bottnar förstås i positiva erfarenheter; de skandinaviska länderna har skapat välfungerande samhällen, karakteriserade av hederlighet och hjälpsamhet, vilket gjort att tilliten kunnat växa sig stark. Om det kan du läsa mer här.

De senaste åren har emellertid denna tillitskultur fått sig många törnar. Politiker och myndigheter har gång på gång agerat ogenomtänkt, med katastrofala följder för det svenska samhället. Jag tillhör själv dem som tappat förtroendet, börjat ifrågasätta och nu ständigt dubbelkontrollerar flödet av påståenden som kommer uppifrån. Det är jag inte ensam om. Skepticismen (och det är en hälsosam och välmotiverad sådan!) har så sakteliga brett ut sig. Den har dock aldrig tidigare blivit lika synlig som under den pågående Corona-epidemin.

Coronaviruset har nu härjat i över två månader. Förekomst har bekräftats i 80 länder och antalet kända smittade närmar sig i skrivande stund 100 000. I Sverige har 115 fall hittills bekräftats.

Sveriges bedömning av riskläget skilde sig redan i tidigt skede från de nordiska grannländernas, där danska och norska myndigheter var betydligt mer bekymrade. Den svenska regeringens påståenden om god beredskap fick också stark kritik från flera läkare, samtidigt som den nedtonade bild som förmedlades av svenska myndigheter inte stod i paritet med vad som observerades i omvärlden. Det blev också snabbt tydligt att det passiva förhållningssättet från svensk sida inte var hållbart. Inte minst dröjde det märkligt länge innan flygen mellan Iran och Sverige stoppades. I vissa fall var myndigheternas utsagor dessutom direkt felaktiga. Ett av de mest flagranta exemplen kom från Karin Tegmark Wisell på Folkhälsomyndigheten, som gick ut och påstod att det inte fanns några belägg för att barn driver infektionen. Den WHO-rapport hon hänvisade till visar emellertid inte detta – den visar att det finns för dåligt underlag för att dra några slutsatser rörande barns smittsamhet, vilket är en helt annan sak. Statsepidemiolog Anders Tegnell betedde sig lika missledande när han gick ut i Rapport och uttryckte att man måste fundera över ”konsekvenserna av att ta det säkra före det osäkra” (här, 08:55 in i sändningen), detta i ett reportage rörande huruvida skolelever som befunnit sig i riskområden borde stanna hemma under en kortare period. Man kan undra vilka digra konsekvenser Tegnell förväntar sig av att en handfull skolbarn ägnar sig åt hemuppgifter i ett par veckor. Han påstår till och med att ”ingen vet om det är säkrare”, trots att det är ställt bortom allt tvivel att det är just genom kontakt mellan människor som viruset sprids. Uttalandet är rent förnuftsvidrigt.

Myndighetsföreträdarnas försök att ingjuta lugn och förtroende har dock inte fått fäste. Signalerna är så motsägelsefulla att folk inte bryr sig om att lyssna. Istället väljer svenskarna att söka andra informationskällor och lita på sina egna slutsatser. Två skolor i Stockholmsområdet har valt att stänga verksamheten efter att elever testats positiva för Corona och i Staffanstorp har kommunen uppmanat skolelever och kommunalt anställda som rest i Coronadrabbade områden att stanna hemma under inkubationstiden. Ett företag i Uppsala har beordrat sina anställda att arbeta hemifrån efter att en medarbetare konstaterats smittad. Detta står i strid med Folkhälsomyndighetens rekommendationer och återspeglar att vi nu ser tillitskulturen rämna. Myndigheternas råd bedöms otillräckliga och samhället agerar på egen hand. Svenska folket underkänner överhetens analys och litar istället till sig själva.

Det finns något ledsamt i detta, något som vittnar om vårt samhälles sorgliga omstöpning och den växande klyftan mellan det ledande skiktet och folket. Men samtidigt finns en glimt av hopp. Den svenska samhällsapparaten förtjänar inte längre den tilltro den tidigare åtnjutit. Den insikten vittnar om ett folk som börjat bli lite klokare, lite mer handlingskapabelt och lite mindre naivt. Kanske är det ett tecken på politiskt tillfrisknande.