Nordisk folktro, del 24: Gårdstomten

Gårdstomten, eller hustomten, är ett av den nordiska folktrons skyddsväsen. Han hyser vissa likheter med vätten och är kanske den av folktrons figurer som kommit att stå människorna närmast. I det gamla bondesamhället vakade han över gården, såg till att djuren hade det bra och hjälpte bonden med sysslor som annars skulle ha glömts bort. Ibland har han ansetts vara gårdens första ägare, som inte fått ro i graven, utan velat fortsätta se till sin gård. Själva ordet ”tomte” är en förkortning av ”tomtegubbe” och härrör från ordet ”tomt”. Hustomtens koppling till själva gårdsplatsen är alltså stark.

Hustomten verkar i skymundan och visar sig ogärna. Att gårdsfolket känner till hans närvaro beror oftast på att de ser resultatet av hans arbete, snarare än att de får se tomten själv. Vittnesmål beskriver dock en småvuxen människogestalt med en äldre mans utseende. I regel har han grått hår och långt skägg. Han är klädd i grå kläder och bär en grå eller röd luva på huvudet. Trots sin litenhet har han avsevärda krafter och kan bära obegripligt stora bördor. Om det behövs kan han lyfta en hel ko eller häst.

Tomtens boplats är oftast bland gårdens djur eller i uthusen, där han har nära till sina sysslor. På vissa gårdar har det varit sed att ordna en halmbädd åt tomten att vila sig på. Oftast är tomten ungkarl, men det händer att han ingår i en familj med tomtemor och småtomtar.

Det är viktigt att hålla sig väl med hustomten och inte förarga honom, för han har ett vresigt humör och kan hämnas om något inte sköts till hans belåtenhet. Vanligt är att den som missköter sig får en örfil. Det kan exempelvis drabba den som inte håller tillräckligt snyggt i ladugården. Särskilt mån är tomten om hästarna, som han gärna hjälper till att utfodra eller fläta manen på. Den bonde som behandlar sin häst illa kan räkna med att straffas av tomten. Det är också viktigt att inte arbeta efter mörkrets inbrott, eftersom tomten vill att kvällen ska vara fridfull.

Tomten är mycket konservativ och vill att gården ska skötas enligt gamla seder. Det finns beskrivet att tomten blivit så uppretad av att bonden lagt trägolv i ladan, att han slutat dra in säd. Att köpa in moderna jordbruksmaskiner kan också vara oklokt om man vill behålla sin tomte. Om han blir störd av bullrande tröskverk och traktorer kan det hända att han väljer att lämna gården.

Ibland har tomten magiska egenskaper, som kan rädda gårdsfolket från nöd. Exempelvis kan han tröska på ett sådant sätt att säden ständigt ökar. Han kan också varna när något allvarligt är på väg att hända. Många har blivit väckta av tomten när ett djur blivit sjukt eller brand utbrutit. En gård där tomten finns är därför trygg och välmående, vilket gett upphov till uttrycket ”tomtebolycka”.

Som tack för sitt arbete förväntar sig tomten en tallrik gröt varje jul. Mest förtjust är han i risgrynsgröt, som därför också kallas ”tomtegröt”. Vissa sägner berättar att tomten kan bli så vred att han dräper en ko om han inte får sin gröttallrik eller om det fattas en klick smör i gröten. Man kan också visa tomten uppskattning genom att skänka honom nya kläder, men de bör då inte vara alltför påkostade. Det har hänt att tomtar som försetts med en ny dräkt börjat anse sig för fina för att arbeta.

Den moderna bilden av hustomten har i hög utsträckning formats av författaren Viktor Rydberg, som i dikter och sagor skildrat tomtens liv och sinnelag. Konstnärinnan Jenny Nyström, som under 1800-talets senare del målade ett stort antal julkort med tomtemotiv, har också påverkat bilden av den svenska tomten. Hennes konstnärskap har dessutom bidragit till att förstärka tomtens roll som julsymbol, så att det julklappsutdelande helgonet Sankt Nikolaus (Santa Claus) i Sverige har kommit att bli jultomten.

Minnen av tomten

På en gård här i Säfsnäs hade en bonde en tomte i stallen. Bonden behövde inte arbeta själv utan tomten gjorde allt arbete. En kväll råkade han får se tomten. Han hade röd toppluva på huvudet men kläderna var trasiga och han var knappt en aln lång. Då gick bonden och sade åt dem inne att sy tomten nya kläder. De gjorde så. På morgonen efter sedan bonden lagt ut kläderna gick bonden till stallet. Men då vart hästen inte ryktad och inte stallet i ordning. Då bonden stod där och funderade kom tomten och såg fin ut och sade: ”Junke sopar inte idag för Junke är för grann.” Sedan fick bonden arbeta själv i stallen.

– Berättat av Per Erik Larsson, född 1845 i Säfsnäs i Dalarna. Uppteckningen skedde 1927 och finns i Institutet för språk och folkminnens arkiv.

Jag vistades en gång såsom stalldräng på ett ställe der tomten också höll sig. En afton stod jag på trappan till det hus der jag bodde, och blef då plötsligt som af en hvirfvelvind förd till stallet. Här kom jag, till min häpnad, ansigte mot ansigte med tomtegubben, som med ett finger pekade åt den ena af hästarne, som jag erinrade mig icke blifvit vattnad. Jag ledde hästen då genast till brunnen och åter till hans spilta. Tomtegubben hade följt mig under detta mitt ågörande, och då allt åter var bra, gaf han mig två dugtiga örfilar, så att det ringde i örat, såsom näpst och varning till en annan gång.

– Berättelse som återges i Llewellyn Lloyds bok Svenska allmogens plägseder från 1871

Tryckta källor:

Lloyd, Llewellyn (1871), Svenska allmogens plägseder, P.G. Berg

Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif, Bohlin & Co

Schön, Ebbe (2018), Vår svenske tomte, Norna förlag

Swahn, Jan-Öjvind (2014), Jul med Jenny Nyström, Ordalaget

–

Otryckta källor:

Klicka för att komma åt Svenska%20landsm%C3%A5l%20och%20Svenskt%20folkliv_1949_bilaga_2.pdf

https://sv.wikipedia.org/wiki/Tomte