Svensk allmogekultur, del 1: Frieri och trolovning

20200321_103542

För några månader sedan besökte jag en källarloppis, där mina ögon fastnade på en ålderdomlig bok. Den visade sig vara Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning av etnologen Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912 och är således mer än hundra år gammal, men innehållet avspeglar en ännu äldre tid. På nästan 700 sidor skildrar Norlind arbete och seder hos den svenska allmogen under framför allt 1700- och 1800-talet. Boken är indelad i två delar, som behandlar materiell respektive andlig kultur. Ämnen som skogsbruk, jordbruk, möbler, allmogekonst, kosthållning, folkdiktning och familjefester avhandlas i separata kapitel.

Läst med dagens ögon har boken ett innehåll som både förtjusar och förskräcker. Nedan återger jag delar av de avsnitt som berättar om traditionerna kring frieri och trolovning.

Ibland hade den giftaslystne unge mannen ej någon bestämd han tänkte på, och han lät då tillfället eller ödet afgöra, hvem han skulle taga. Så brukades t. ex. i Finnveden, att mannen besteg en häst och lät denne gå, hvart den ville. Stannade den så vid ett hus, där en giftasvuxen ungmö bodde, ansåg han detta som ett tecken, att han skulle taga henne, antingen han kände sig tilltalad af hennes yttre eller ej. Eneström, hvarifrån vi hämtat denna uppgift, meddelar, att detta sätt ”lär vara ett mycket gammalt bruk i Västbo”. Jag har mig ej bekant, om det brukats äfven annorstädes i Sverige.

***

I de nejder, där nattfrierier varit mindre vanliga eller hastigare försvunnit, fick den unge mannen på annat sätt söka förvissa sig, om han hade hopp. Det skedde vanligen genom att sända en s. k. ”känning”. En sådan utgjordes vanligen af ett vackert snidat träföremål, som flickan kunde ha direkt gagn af: ett linhufvud, en kafvelbräda, en väfluna, en skäktknif e. d. Behöll flickan denna present, kunde han hoppas det bästa, skickade hon den tillbaka betydde det afslag.

Linné antecknar från Västergötland: ”När bondedrängen ska fria till pigan, låter han hälsa henne genom en allvarsam person, svarar då tösen att hon ej bryr sig om hans hälsningar, förstår han strax, att fisken icke ville nappa på den utlagda kroken; men svarar hon: ‘Hälsa honom med Gud’ så är hans tillbud välkommet.” Här synes således ”en allvarsam person” ha utgjort ett slags ”lefvande känning”. Sådana personliga förmedlare voro fordom synnerligen vanliga och kunde ibland utbilda sig så bra i ”yrket”, att de kunde bli allmänt anlitade för ändamålet. Vanligen var det någon talför gumma. Lithberg skrifver rörande förhållandena på Gotland: ”En dag kommer en bondhustru till gården, och då man pratat en stund hit och dit, undrar hon om icke en viss burgen bondflicka i den eller den socknen vore ett lämpligt parti för sonen på stället. Ställer man sig icke ovillig till saken, upplyses om, hvarest flickan nästa söndag sitter i kyrkan, huru hon är klädd m. m. På söndagen infinner sig då den föreslagne fästmannen i kyrkan, iakttar under gudstjänsten noggrannt sin blifvande fästmö, och om expeditionen fått ett tillfredsställande resultat, försiggår frieriet i vanlig ordning.”

Förmedlaren kunde också vara en mansperson, och man tog då vanligen en släkting eller någon högt uppsatt person i socknen. Ibland kunde denna förmedlare, förtalsmannen (bönemannen, bönemålskarlen), få hela frieriet om hand så tillvida att han äfven fick i uppgift att sammanföra de två. Denne förmedlare vände sig därvid först till flickan sedan hennes föräldrar, och om intet tog emot, sökte han upp ett tillfälle, då han kunde sammanföra de två. En marknad var ett lämpligt tillfälle härför. Han sökte då upp flickan och hennes anförvandter och fick dem bort till den unge mannens vagn, där traktering följde (Karlsson, Mo härad, Smål.)

Ibland slutade förtalsmannens arbete med detta besök. Hade den föreslagne friaren godkänts, slutade besöket vanligen med, att han fick komma själf och framställa sitt ärende. Han gjorde detta antingen ensam, eller i sällskap med en eller annan släkting eller, som ibland skedde, med den förutnämnde förmedlaren, hvilken dock härvid mera var ett stumt vittne.

***

Trolofningen ägde rum i hennes hem. Den blifvande fästmöns fader hade bjudit in några af sina släktingar till sig, och på kvällen infann sig friaren med talman (böneman), en nära släkting (i Norrland ibland fadern), och några släktingar (i Skåne 10-12 till antalet). Det var ej sällsynt, att prästen var bjuden med. Då friaren med följe infann sig, hörde till etiketten öfver hela Sverige, att man skulle låtsa, som om man inte visste om någonting. Ibland stängde man grindarna och kom ut och frågade, hvem det var och hvad de ville. Alltid skulle hemmet se ut ”som i hvardagslag” d. v. s. hvar och en skulle sitta och syssla med något. Mor satt kanske med glasögon på näsan och stickade strumpor, far tittade i almanackan; de andra medlemmarna låtsade sig alltid ha någon sysselsättning de också. Ibland steg ej friaren själf omedelbart in utan gick för sig själf in i stallet och beskådade hästarna och kreaturen. Han kallades då in sedan. Flickan var alltid gömd i en kammare för att kallas in efteråt. Trolofningen omfattde tre officiella delar: 1. Talmannens tal, 2. Handfästningen, 3. Gåfvornas överbringande.

***

Efter gåfvoöverlämnandet följde ett gille, som enligt Bruzelius borde börja ”sedan fylet (hönsen) satt sig” och sluta ”innan fylet var på benen igen”. Då friaren ej fick infinna sig förrän i skymningen och ceremonierna alltid togo sin tid också, blef gillet ej så långt, äfven om det, som vanligen var fallet, ägde rum på hösten. I norra Sverige infann sig friaren först vid midnatt, och gårdsfolket skulle då redan ha lagt sig, för att ännu understryka, huru oväntadt allt var. Ändock slutade gillet på morgonen. Man fick således nöja sig med en måltid och litet att dricka efteråt. Emellertid var glädjen att få ställa till ett ”riktigt” gille obeskrifligt lockande, och därför fortsatte man, när det skulle vara ”riktigt hederligt”, hela påföljande dag och reste så bort i skymningen denna kväll. Men då var det ej nog med mat och dryck. Dans behöfdes då också, och därmed följde ungdom, som inbjöds och spelemän, som åtföljde friaren, hvilka spelade under vägen till fästmöns hem och sedan vid måltiden efter de officiella ceremonierna. Det hela hade således blifvit ett ordentligt bröllop i smått, och denna karaktär fick det ej mindre därigenom, att klockarfar kom med och sjöng psalmerna till bords, lyckönskningstal höllos och dansen följde efter i ”fullan fläng”.

Fotnot: Bilden visar en illustration ur boken, som skildrar ett frieri med förtalsman på Åland.

3 reaktioner på ”Svensk allmogekultur, del 1: Frieri och trolovning

  1. Reblogga detta på ulsansblogg och kommenterade:
    Svensk kultur har funnits och finns också i våra dagar. Att vi nu berikas med ett internationellt inslag på ont och gott innebär ej att svensk kultur inte kommer att leva vidare framgent, den kan t o m bli stärkt.

    Gilla

  2. Pingback: Svensk allmogekultur, del 1: Frieri och trolovning – Suzie Weathers

  3. Pingback: Året som gått | Kulturminnet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s