Svenska folksagor, del 26: Lilla Ludi

De svenska folksagorna utgör en alldeles särskild del av vårt kulturarv, som återspeglar både våra förfäders livsbetingelser och fantasiskapelser. För att fira in påsken återberättar jag idag sagan om lilla Ludi, som fick följa med på två hisnande resor till Blåkulla.

Det var en gång en kung och en drottning som hade levat tillsammans i flera år, men hur mycket de än önskade och önskade så fick de inga barn. Med tiden blev de allt sorgsnare av bara längtan. Men så for kungen ut i krig och medan han var borta fick drottningen tvillingar. Det var två små prinsessor och den ena av dem var mycket fin, men den andra, hon som kom först till världen, var till nedre hälften människa och till övre hälften får. Hon kunde tala i samma stund som hon var född och kallade sig själv för lilla Ludi.

När nu konungen kom hem från kriget, sprang lilla Ludi ut och mötte honom. Hon hälsade på honom och förklarade att hon var den äldsta prinsessan. Hon sa också att hon hade en syster som var mycket vackrare än hon, men att kungen ändå skulle hålla lika mycket av henne som av systern, som ännu låg i vaggan och inte kunde tala. Det lovade kungen att han skulle göra och klappade henne på hennes lurviga huvud.

En dag öppnade pigan som skulle se efter de små prinsessorna fönstret, för det var så vackert väder ute. Hon satte den lilla prinsessan i solskenet i det öppna fönstret. I detsamma kom en virvelvind svepande över borggården och tog huvudet av den vackra prinsessan, så att hon fick ett hundhuvud istället för sitt eget.

När kungen och drottningen blev varse vad som hade hänt, så dog de båda av sorg, för de kunde inte glömma sin olycka. Då sade lilla Ludi till sin syster:

”Kom du, så ska vi gå ner till sjön och sätta oss i en båt och fara till något annat rike.”

Och så smög de sig ut en vacker sommarkväll och satte sig i båten nere vid stranden och for ut långt över sjön, så att de kom till ett annat kungarike. Där rodde de in i en bergshåla vid stranden och fäste sin båt. Lilla Ludi sade:

”Sitt kvar i båten, du min syster lilla, så ska jag gå upp till kungsgården och höra efter om vi kan få vara här. Och mat ska jag nog skaffa dig. Men du får inte visa dig för någon människa, hör du det!”

Så gick lilla Ludi upp till kungsgården och när hon kom in till konungen, så begärde hon att få stanna. Kungen lyssnade till hennes begäran och gav henne lov att vara kvar vid hovet. Om nätterna fick hon ligga inne hos konungen och drottningen på en kudde på golvet, men varje dag sprang hon ner till stranden med mat och kläder åt sin syster, som bodde kvar i bergshålan

Så gick ett år och det vart åter vår. På skärtorsdagen om natten kunde lilla Ludi inte sova, utan sprang omkring på golvet.

”Vad springer du efter?” frågade drottningen. ”Om du inte ligger stilla, så får du inte vara här inne mera.”

Då kröp lilla Ludi ihop på sin kudde och låg alldeles stilla. När hon legat en stund så fick hon se att drottningen steg upp tyst och sakta, som om hon inte ville väcka konungen. Hon tog fram en ask med flott och smorde in eldgaffeln tills den glänste. Sedan öppnade hon rökluckan i taket, satte sig på eldgaffeln och sade:

”Opp, men inte ner!”

Och så for hon iväg, rakt upp genom rökluckan.

Då sprang lilla Ludi efter eldtången och smorde den med samma smörja som drottningen nyttjat till eldgaffeln, satte sig på och sade:

”Opp, men inte ner!”

Genast for hon upp genom taket och det bar av rakt efter drottningen. Sedan färdades de högt uppe i luften tillsammans med en hel hop kärringar. De for in i alla klockstaplar och skavde malm av kyrkklockorna och smorde sina åkdon med. Tillslut så kom de till ett berg, på vilket det stod en röd byggnad. Där steg de av och hängde sina åkdon på väggen, men lilla Ludi stannade ett stycke ifrån för att se vad som hände.

Inne i huset stod ett bord dukat fullt med mat och där satte sig alla kärringarna och åt. När de hade ätit steg de upp, bordet dukades av och drottningen klev fram. Den ask hon hade tagit med sig ställde hon mitt på bordet och tog av locket. Lilla Ludi kände genast igen det som fanns däri, för det var hennes egen systers huvud, som virvelvinden en gång hade tagit med sig. Alla kärringarna ställde sig i ring och dansade runt bordet under stor gamman. När de så hade roat sig en stund gick de ut till sina åkdon, satte sig på dem och sade:

”Ner, men inte opp!”

Och så for de hastigt därifrån, medan lilla Ludi följde efter. När de kommit fram till kungsgården for drottningen rakt ner genom rökluckan och det gjorde lilla Ludi med. Drottningen gick så och lade sig hos kungen igen, medan lilla Ludi kröp ihop på sin kudde i vrån och funderade på vad hon hade sett.

En dag någon tid senare var lilla Ludi ensam inne. Hon letade då upp drottningens ask, tog ur sin systers huvud och sprang med det ner till stranden. Snabbt slog hon av systerns hundhuvud och satte på systerns eget. Med sig tillbaka tog hon hundhuvudet för att lägga det i asken.

”Men du får akta dig så att ingen får se dig!” sa hon till systern.

Året därpå om skärtorsdagsnatten låg lilla Ludi vaken och passade på om drottningen skulle fara på samma färd. Fram på natten steg drottningen upp och gjorde allt i ordning som året förut, innan hon flög upp genom rökluckan. Lilla Ludi steg då upp och följde efter henne upp genom luften. Men när de kommit fram till det höga berget stannade lilla Ludi ett stycke ifrån och såg på mötet i det röda huset. När kärringarna hade ätit tog drottningen fram asken och satte den på bordet. Men när hon tog av locket var hundhuvudet där istället för det vackra flickhuvudet. Trollkärringarna blev så rasande över att se detta att de jagade fatt på drottningen och rev hjärtat ur bröstet på henne. Där hjärtat suttit stoppade de istället in en halmtapp och sedan for de hem på samma sätt som de kommit.

Från den dagen brukade lilla Ludi gå och säga för sig själv så att kungen kunde höra det:

”Drottningen med halmhjärta.”

Kungen undrade vad det skulle betyda, och så en dag frågade han lilla Ludi vem det var som hade halmhjärta.

”Drottningen har halmhjärta”, sade lilla Ludi och sprang iväg.

Då tog kungen och kände efter om drottningen hade ett hjärta av halm, och det hade hon.

”Hur kommer det sig att du inte har ett hjärta som andra människor, utan ett halmhjärta?” frågade kungen.

Då blev drottningen tvungen att bekänna hur allt gått till. Konungen vart både ond och ledsen och frågade lilla Ludi om hon också varit med. Lilla Ludi berättade då för honom hur hon följt efter drottningen och hennes kärringar om skärtorsdagsnätterna. Hon berättade också att det var hennes systers huvud som drottningen hade fört bort med virvelvinden och att drottningen hade blivit firad av trollkärringarna så länge hon hade det i asken. När hundhuvudet kommit dit hade det kostat drottningen hennes hjärta och hålet i bröstet hade fyllts med ett hjärta av halm.

Då blev kungen så ond att han lät göra i ordning ett stort bål på torget och i bålet lät han bränna upp drottningen inför allt folket.

Sedan tog lilla Ludi upp sin syster till slottet och kungen tyckte så mycket om henne att han strax ville gifta sig med henne. Men det skulle han inte få, sa lilla Ludi, om inte hon på samma gång kunde få bli gift med kungens bror. Det lovade kungen henne, och så skulle de båda systrarna gifta sig på samma gång.

Konungens broder ville inte gärna ha lilla Ludi till sin gemål, men han tordes inte annat än göra kungen till viljes. och så blev det bestämt att han skulle gifta sig med lilla Ludi samma dag som konungens bröllop firades med den vackra prinsessan.

När bröllopsdagen kom vigdes konungen först. Sedan skulle konungens bror stå inför prästen med lilla Ludi. men när prästen började läsa så tappade lilla Ludi alla håren i ansiktet och blev så förändrad att med vart ord prästen läste flydde fulheten sin kos och skönheten växte fram. Och när de väl var vigda var hon så oändligt vacker att systern inte längre kunde mäta sig med henne.

Kungen ångrade sig först att han inte hade tagit lilla Ludi till drottning, men med tiden blev han ändå nöjd med den drottning han hade fått, så god och vacker som hon var. Och lilla Ludi fick en så god make att de alla levde i fröjd och glädje.