Jordbrukskrisen avslöjar ett kulturellt problem

Jag läser på nätet att det råder stora problem i jordbrukssektorn till följd av coronavirusets framfart. Anledningen är att inreseförbudet slår hårt mot bönder och bärodlare som anlitar utländsk arbetskraft. Ju mer jag läser, desto mer konfunderad blir jag emellertid. Är det verkligen coronaviruset som är problemet här, eller ser vi i själva verket resultatet av en kulturell avart?

Varje vår och sommar rekryteras flera tusen säsongsarbetare till svenskt jordbruk från länder som Polen, Bulgarien, Litauen och Thailand. Dessa utländska arbetare anlitas framför allt för manuella arbetsmoment som inte kan utföras av maskiner. När restriktioner relaterade till coronakrisen nu hindrar många av dem från att komma in i landet riskerar skördarna att ruttna bort, rapporterar media, utan att föra resonemanget vidare. Ingenstans ställs den i sammanhanget högst relevanta frågan: Hur kommer det sig att jordbruksnäringen har brist på arbetskraft i en tid då arbetslösheten är hög och det talas mycket om att det behövs enkla jobb för att få ut folk i arbete? Är det verkligen så att det inte finns människor som klarar av att utföra enkla arbetsuppgifter inom jordbruket, när det finns förorter som svämmar över av sysslolösa, fullt friska bidragstagare?

Att plocka jordgubbar eller rensa betor kräver inga förkunskaper. Inte heller behöver man kunna svenska. Faktum är att man inte ens behöver vara läskunnig. Det är ett alldeles utmärkt arbete för den som har låga kvalifikationer, dåliga språkkunskaper och bristande erfarenhet av den svenska arbetsmarknaden. Ett mer lämpligt jobb går knappast att finna för en stor andel av befolkningen i många av de svenska städernas förorter. Och jordbrukarna torde inte ha några problem att ta emot dem; de är vana vid att ordna tillfälliga boenden åt sina anställda. Så varför är det ingen rusning till dessa jobb? Och – en kanske ännu mer relevant fråga – vad är det som gör att de svenska jordbrukarna föredrar att rekrytera från annat håll? Svaret på dessa båda frågor, vill jag hävda, är detsamma: de potentiella arbetare som står att finna i förorterna är inte intresserade av att jobba. De har utvecklat en kultur som kombinerar bekvämlighet med en likgiltighet inför att leva av det allmänna.

I hela den offentliga diskussionen om att det saknas arbetskraft till svenskt jordbruk agerar såväl journalister som jordbrukare som om förortsbefolkningen inte fanns. Den räknas liksom inte, eftersom man vet att dessa människor inte kan förmås att utföra arbetet. Men sanningen är att det inte råder någon brist på människor som kan plocka svenska jordgubbar. Det råder bara brist på människor som har rätt kultur för att fungera, engagera sig och få jobbet gjort.

Kultur är viktigt. Kultur spelar roll. En dåligt fungerande kultur kan leda till passivitet, improduktivitet och självvalt utanförskap. Den kan till och med göra friska människor så handikappade att de inte klarar av att plocka bär. Det är ganska illa. Och än mer illa är det att hela problemet förtigs och osynliggörs. Lite högre ambitioner och lite mindre av kravlös bidragsutdelning skulle nog både samhället och individerna må bra av. Men det kräver att vi vågar se och diskutera frågan.

Fotnot: Avseende kulturskillnader i synen på arbete har jag tidigare berättat om mina erfarenheter från Göteborgsförorten Biskopsgården. Det kan du läsa om här.

 

Läs mer:

https://www.dn.se/ekonomi/barodlare-far-svart-att-hitta-sasongsarbetskraft/

https://www.ja.se/artikel/2225806/corona-pverkar-arbetskraften-i-flera-lnder.html

https://www.expressen.se/ledare/sverige-behover-en-plan-for-alla-som-inte-kan-forsorja-sig/