Covid-IVA

bild virus

Nedanstående inlägg hör egentligen inte hemma på den här bloggen. Jag väljer att frångå bloggens kulturtema för att kunna kommentera hanteringen av corona-pandemin. Denna gång berättar jag ur ett personligt perspektiv. Om du inte vill veta mer om detta, så sluta läs här.

April har just övergått i maj. På Södra Älvsborgs sjukhus finns nu tre avdelningar med bara covid-patienter. En av dessa är en hastigt etablerad intensivvårdsavdelning och där jobbar nu jag. Jag har aldrig tidigare arbetat med intensivvård och med bara några dagars snabbutbildning i bagaget känner jag mig ganska vilsen. Ofta har jag svårt att förstå vad som sägs. Obekanta termer susar förbi i luften och respiratorerna blinkar ut svårtolkade budskap. Jag tvingas ofta backa, fundera över min roll och lägga fokus på det jag kan göra för att underlätta för andra. Nyss var jag en läkare med full kontroll över min egen verksamhet, nu är jag någon sorts assistent som utför uppgifter jag själv inte alltid förstår. I schemat kallas jag och de andra snabbutbildade IVA-assistenterna för minioner. Jag har inte riktigt koll på vad det är för figurer, men någon förklarar för mig att de är lite korkade och gör som de blir tillsagda. Det är ganska träffande.

Att ta sig in på covid-IVA kräver en omständlig påklädningsprocedur, som ska göra så att virusexponering undviks. Skyddsutrustningen varierar. Man tar på sig det som staplats upp utanför avdelningen. Ibland finns det bekväma munskydd, ibland mindre bekväma, som blir varma och ger skavsår. Ibland finns skyddsrockar i rätt storlek, ibland bara x-large, så att de får viras runt kroppen, tejpas ihop och klippas av nertill. Engångsvisir spritas av och hängs på tork, eftersom det råder brist. Det är omöjligt att se vem som är vem när utrustningen kommit på och många har inte jobbat ihop förut. Vi skriver med tuschpenna utanpå skyddsrockarna vilka vi är och vad vi har för funktion.

Det är jobbigare än man tror att arbeta med utrustningen på. Munskyddet går inte att rätta till om det börjar göra ont. Man kan inte lämna avdelningen för att dricka ett glas vatten, eftersom man då måste gå igenom samma omständliga av- och påklädningsprocedur igen. Och dricka ordentligt innan vill man inte heller, eftersom man då blir kissnödig. Det gäller att fokusera på det man ska göra och inte låta sig distraheras, men lätt är det inte. De mest oväntade småproblem blir de största irritationsmomenten. En dag känner jag att en droppe hänger på nästippen bakom munskyddet. Jag kan inte torka bort den och den pockar ständigt på min uppmärksamhet medan jag försöker föra in ett myller av siffror i journalen. Det är en oerhörd lättnad när den äntligen faller ner.

Stämningen inne på avdelningen är stillsam, trots allvaret. Det verkar finnas en outtalad överenskommelse om att alla ska bete sig lugnt, även i stressande situationer. Detta lugn försöker jag ta med mig in i de jobbigaste samtalen. Besökare är inte tillåtna och ibland har anhöriga inte fått se den sjuke på flera veckor. Många har stort behov av täta rapporter, men de besked jag har att lämna är inte alltid goda. De flesta patienter gör framsteg och återhämtar sig sakta, men alla gör det inte. Ibland går veckorna utan tecken till förbättring. Det ena organsystemet efter det andra börjar svikta. Några patienter når punkten då inget sjukvården kan göra hjälper.

De flesta sjuka är inte vid medvetande mer än korta stunder. Ibland har de tillbringat ett par veckor i respirator innan de för första gången blir varse omgivningen. De vaknar upp till en främmande värld, omgivna av människor i rymddräktsliknande utstyrsel. Det måste vara en skräckupplevelse. Ibland snuddar mina tankar vid att jag kanske själv kommer att hamna i en av dessa sängar och en dag slå upp ögonen till det patienterna ser. Men dagarna går och jag blir inte sjuk. Antingen fungerar skyddsutrustningen väl, eller också tillhör jag den grupp som inte får symtom av covid-19.

Vissa saker är inte som jag trott. Inte minst är patienterna är yngre än jag förväntat mig. Jag räknar ut medelåldern: 58 år. Det var oväntat. En annan överraskning är provtagningsrutinen, som är obegripligt omfattande. Tillslut är jag tvungen att avslöja min okunskap och fråga en kollega vad några av proverna tjänar för syfte. Ferritin varenda dag? Vad ska ni med det till? Vi måste lära oss, får jag till svar. Ingen vet vilka parametrar viruset påverkar eller när i förloppet.

Osäkerheten runt sjukdomen syns även på andra sätt. Det tar lång tid för covid-patienterna att tillfriskna, de blir kvar på sjukhuset länge och det är uppenbart att ingen hade förväntat sig den situation vi nu har. Oväntade hinder dyker ständigt upp och kräver lösningar. Två patienter får skickas till sjukhustältet i Göteborg, eftersom det inte går att upprätthålla gastrycket i rummet där de skulle ligga; sjukhusets gassystem är inte dimensionerat för det höga antalet respiratorer. Inte heller finns tillräckligt med personal med rätt sorts kunskaper. IVA-sköterskorna ansvarar för betydligt fler patienter än i vanliga fall och har svårt att hinna med. Narkossköterskor kallas in för att hjälpa till med läkemedelshanteringen. De är ett värdefullt tillskott, samtidigt som en viktig pusselbit i IVA-sköterskornas överblick försvinner. Det är egentligen inget bra sätt att arbeta, men nu måste det gå. Även IVA-doktorerna är pressade. Jag känner dem inte, men samma personer verkar ständigt dyka upp, dag och natt. Jag märker att de ibland inte vet vilken veckodag det är. Trots det är stämningen god. Ingen brusar upp eller tappar tålamodet. De är ständigt vänliga och eftertänksamma och lyckas på något sätt hitta tid att förmedla lite av sina kunskaper till oss som kan mindre. Jag beundrar dem för deras insats.

Ibland stannar jag upp och konstaterar med förvåning att jag ändå tycker att jag har det ganska bra. Någonstans mitt i den ovana situationen hittar jag en sorts tillfredsställelse i att vara där jag är. En dag kommer covid-pandemin att ha blåst över och tillvaron kommer att återgå till något mer normalt. Då är jag övertygad om att jag inte kommer att blicka tillbaka på covid-IVA med skräck eller ånger, utan med en känsla av att varje ny erfarenhet bär med sig något av värde. Jag längtar till den dag då jag kan gå tillbaka till min normala yrkesroll och jag saknar det team av medarbetare jag brukar ha omkring mig, men livet innehåller både mening och glädje även nu.

Kulturhistoriska sevärdheter, del 36: Visby ringmur

IMG_20190925_111728

Under 1100- och 1200-talet var Gotland, tack var sitt strategiska läge, knutpunkt för Östersjöhandeln och Visby växte fram som handelsstad. Man kan säga att medeltiden var Visbys storhetstid och lämningarna från denna epok är många. Inte minst är medeltiden synlig i kyrkorna, de månghundraåriga köpmanshusen och ringmuren. Av dessa intar ringmuren en särställning. Den började troligen byggas runt år 1250 av kalksten och kalkbruk som brutits och bränts i närheten. Totalt är den 3,4 kilometer lång och murarna är upp till elva meter höga.

Införlivade i ringmuren finns några äldre byggnader, som har rests så tidigt som på 1100-talet. Till dessa hör Kruttornet, ett försvarstorn vid det som var hamnens norra inlopp. Tornet byggdes senare in i den så kallade Sjömuren, som vetter ut mot havet och kanske har fungerat som tullmur. Vid arkeologiska utgrävningar har man gjort fynd av porslin från 1100-talet under delar av mursträckan.

Under 1270- och 1280-talen byggdes sedan Landmuren, som alltså vetter inåt land. Ursprungligen var den försedd med ett krenelerat krön, skyttegång och skyttegluggar. Därmed blev ringmuren komplett. Vid byggandet av Landmuren förvärrades en redan segdragen konflikt mellan landsbygdens bönder och stadens köpmän. 1288 eskalerade motsättningarna till ett regelrätt inbördeskrig, så att Magnus Ladulås fick rycka in och mäkla fred. Visby fick i samband med detta betala dryga böter för att muren rests utan tillstånd, men stadsborna fortsatte att bygga vidare på den, vilket var behövligt. Visby hotades ständigt av både danska och tyska intressen, liksom av pirater. 1361 ledde den danske kungen Valdemar Atterdag ett krigståg mot staden, vilket enligt sägnen ledde fram till brandskattningen, då Visbyborna fick fylla tre ölkar med dyrbarheter. Idag kan besökare till Visby se en mursträcka försedd med tretton tinnar, som brukar kallas Valdemarsmuren. Enligt legenden var det här Valdemar Atterdag lät riva ner ringmuren för att sedan låta sin armé tåga in, tretton man i bredd. De verkliga beläggen för händelsen är emellertid klena.

Det medeltida Visby var en välbärgad stad, där rikedomen kom till uttryck i arkitekturen. Innanför murarna fanns bostadshus, förråd, verkstäder, påkostade kyrkor och saluplatser för handelsvaror. Muren fick med tiden flera portar, över vilka imponerande försvarstorn restes. Som mest fanns 29 marktorn, varav 27 är bevarade idag. Ursprungligen kunde portarna stängas med fällgaller. Viktigast är Söderport, Norderport och Österport, men flera andra portar och torn har en intressant historia att berätta. Kärleksporten, som byggdes först 1872 hette från början tjärporten, eftersom man tjärade rep innanför. Namnet kom senare att ändras och porten innehåller nu inristade kärleksförklaringar från olika tider. Sankt Göransporten vette ut mot sankt Görans hospital, som under medeltiden var ett sjukhus för spetälska. På grund av smittrisken förlades byggnaden utanför murarna. Vid något tillfälle under historiens lopp har tornet attackerats med kastmaskin, så att en slungsten ännu sitter kvar i murverket. Kvarntornet har fått sitt namn av att det varit försett med handkvarnar, där de välbeställda hushållens pigor kunde mala gryn. Under 1800-talet ändrade verksamheten inriktning så att snus maldes därinne. Ett annat torn värt att uppmärksamma är Jungfrutornet, som ska ha fått sitt namn från legenden om Unghanses dotter. Dottern till guldsmeden Nils i Unghanse ska ha murats in i tornet som straff för att hon förrådde Visby vid Valdemar Atterdags attack. Någon större sanning i historien finns inte – tornet byggdes först på 1400-talet – men den ges liv och skildras årligen under Medeltidsveckan.

År 1525 plundrades Visby av Lübeck och delar av bebyggelsen övergavs. De kyrkor och kloster som ödelades återuppbyggdes aldrig, utan fick tjänstgöra som magasin och svinhus. Visby blev på så vis en stad fylld av ruiner, vilket än idag sätter sin prägel på stadsbilden. IMG_20190927_123848Ringmuren har dock stått kvar, även om den vid medeltidens slut hade spelat ut sin roll som försvarsanläggning. Under en tid fungerade den istället som tullmur. När systemet med stadstullar avskaffades 1810 hade ringmuren hunnit bli ett känt minnesmärke, vilket räddade den undan förstörelse. Muren renoverades 1884 -1886 och har sedan dess hållits i ett gott skick. Den räknas som nu som norra Europas bäst bevarade stadsmur.

1995 klassade UNESCO Visbys muromgärdade stadskärna som världsarv, vilket innebär att stadens historiska och kulturella värde är så högt att det är en angelägenhet för hela mänskligheten. En starkt bidragande orsak till världsarvsförklaringen var Visby ringmur, men i världsarvet ingår även kyrkoruinerna, packhusen och den medeltida stadsplanen.

 

Tryckta källor:

Cnattingius, Nanna (red. 1991), En vandring runt Visby ringmur, Magna Repro

Ottosson, Mats och Ottosson, Åsa (2008), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

Thaning, Olof (red. 1982), Sverigeboken, Det Bästa

 

Otryckta källor:

https://popularhistoria.se/sveriges-historia/medeltiden/darfor-byggdes-visby-ringmur

https://www.guteinfo.com/?id=2132

https://sv.wikipedia.org/wiki/Visby_ringmur

Visby ringmur

Ett vackert sätt att uppmärksamma hembygdens historia

20200423_135139

Jag bor på landsbygden, lite utanför samhället Varnhem i Västergötland. Området kallas Norra Lundby och har ett för vår tid ovanligt aktivt sockengille. På grund av mitt arbete har jag ofta svårt att delta i filmkvällar, midsommarfiranden och föreläsningar, men varje gång jag ser ett anslag om någon ny aktivitet får jag en varm känsla i bröstet. Sockengillet gör ett fantastiskt arbete för att skapa sammanhållning och förankra människor i den lokala historien. Att tillhöra ett sammanhang betyder något. Det är just den känslan av förankring som utgör en människas rötter.

En solig dag för inte så länge sedan promenerade jag ner till kyrkogården för att titta till en grav. På anslagstavlan vid kyrkan hängde en handskriven lapp från sockengillet och Valle församling, som tillsammans lyckats tänka ut ett lämpligt arrangemang i coronatider: Områdets invånare bjöds in att delta i en promenad på kyrkogården för att få höra några utvalda livsberättelser om de människor som vilar där. I min mail fann jag sedan lite mer information. Förra årets minnesvandring blev mycket uppskattad, förklarade meddelandet, och man hade därför bestämt sig för att anordna en ny.

Jag önskar att jag hade kunnat vara med på minnesvandringen, som ägde rum för några dagar sedan, men den dagen befann jag mig på jobbet. Nu hoppas jag istället att få möjlighet nästa gång. Att samlas och tillsammans minnas de människor som tidigare bott i våra hus, odlat våra marker och trampat på områdets stigar är ett vackert sätt att uppmärksamma den lokala historia vi omges av. Det är en idé värd att sprida till sockengillen, hembygdsföreningar och engagerade grannar överallt.