Svensk allmogekultur, del 3: Traditioner och folktro runt midsommar

bild midsommar

I Sverige blir sommaren 2020 kanske första gången på ett halvt årtusende som midsommar inte kan firas med dans runt majstången. Det är förstås mycket sorgligt. För att ändå skapa lite midsommarkänsla och erinra om våra vackra midsommartraditioner väljer jag i år att uppmärksamma högtiden med en text hämtad ur boken Svenska allmogens lif av etnologen Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912, men skildrar arbete och seder hos den svenska allmogen under framför allt 1700- och 1800-talet.

En fin midsommarafton önskar jag er alla!

Vid midsommar firades ånyo en fest, denna gång till det gröna löfvets ära. Allt skulle ”majas”. Linné omtalar från Skåne, att alla kyrkor majades vid pingst och midsommar d.v.s. utsirades med löf och blomster. I hemmen skulle också grönt fästas öfver ingången, och grönt strös på golfvet. Ute på åkern skulle sädesfälten majas, i det att kvistar isattes i fårorna. ”Det ger säkert god skörd”. Ibland nöjde man sig med att sätta löfkvistar i hörnen på åkrarna. Det var lika mycket för att förhindra mask som för att befrämja växten, som sådana majanden å åkern egde rum. Mittpunkten i allt var dock majstången, som alla i ett byalag hade gemensam. Linné såg en storartad sådan i Skanör. ”Ungdomen af drängar och pigor hade samlat sig på torget; drängarna hade framskaffat stänger och pigorna blomster; Stängerna blefvo ihoplänkade till form af den högsta mast, med sina tvärspjut, och inom några minuter var hela stången beklädd med blomster och kransar, som hängde på ändarna af spjuten; den således förfärdigade majstången, som var den vackraste och präktigaste, upprestes med skri och rop, omkring hvilken ungdomen dansade hela natten, fastän det regnade.”20190630_164039 En annan majstångsbeskrifning få vi af Lloyd: ”Den bestod af en rak och hög gran, ofta nedtill så tjock som en fullvuxen människas kropp. Stundom har man ringar eller tunnband, stundom endast träarmar korsvis, på vissa afstånd på stången. Andra åter äro försedda med bågar, föreställande så att säga, en man med armarna i sidan. Ända uppifrån och ned är ej allenast själfva stången, utan också dess ringar etc., klädda med löf och blommor, tygstycken af olika färg och ämne, färgade och förgyllda äggskal m.m., och öfverst är en tupp, eller stor vimpel eller flagga, vanligtvis röd eller hvit, hvarå man skrifvit antingen aposteln Johannes´eller kanske byns namn jämte datum”.

Tuppen i spetsen var särskildt byns stolthet, och det var inte utan att man ännu i sena tider kunde förmärka en viss vidskepelse med den. Byarna kunde därför ibland för att förarga varandra i ett obevakadt ögonblick taga tuppen bort. Det var en stor olycka för årsväxten och skörden att bli af med sin tupp.

I vissa nejder brukar man tända bål midsommarafton. Lloyd skrifver: ”I vissa delar av landet, isynnerhet Skåne och Bohuslän, samt de trakter, som gränsa till Norge, blir midsommaren firad med mycket skjutande med bössor, äfvensom har man stora eldar, fordom kallade ‘Balders bål’. Dessa eldar tänder man i skymningen, då de kasta ett klart ljus öfver det omgifvande landet. Det är märkvärdigt, att man ännu fortfar med seden att dansa omkring dessa eldar, samt att hoppa igenom eller öfver dem.”

Ett annat bruk vid midsommarfesten är offringen i källor eller drickandet ur källor för hälsans skull. Ej blott källornas vatten utan äfven daggen anses denna natt kunna bota sjukdomar. Om någon bland familjen är sjuk , lägger man ut lakan och linnen på kyrkogården för att låta dem uppsuga daggen. Dessa plagg lindas därefter omkring den sjukes kropp. Det ger säkert bot (Lloyd). Midsomarnatten upphämtas ock midsommardagg, som läges i degen vid brödbakning till skydd mot förgärning (Sdm.). Den som vill skada sin grannes skörd, skall med ett lakan taga bort daggen från hans åker.

Midsommaren är framför allt en tid, då man vill utspörja framtiden. Man går därför gärna årsgång vid denna tid, liksom vid midvintersfesten. Vi vilja beskrifva denna vandring längre fram i samband med julen. Många andra sätt har man att bedöma tillkommande ting. Man lyssnar på fåglarnas läten, hvilka händelser skola inträffa. Man lägger sig med ett lakan omkring sig ofvanpå husets tak, ”då många hemliga saker uppenbaras för den så liggande”.  Vill man veta, om sorgliga eller glada händelser förestå, går man på aftonen ut på ett sädesfält och utser där två sädesstånd, som äro lika långa. Det ena ombindes med ett rödt band; det andra med ett svart. ”Det stånd, som växer om det andra, antyder då hans blifvande öden” (Lloyd).

Ett annat utspörjande är skattuppsökandet. Det sker också bäst vid denna tid med tillhjälp af en slagruta. Den är gjord af fyra stickor, som vid ändarna äro infällda i hvarandra, så att de bilda en fyrkant. Stickorna skola vara af skilda träslag: rönn, asp, mistel och ännu ett slag, som meddelaren ej mindes (Lloyd). Skattsökaren nedlägger nu slagrutan på skilda ställen på marken. På ”rätta” stället börjar instrumentet röra sig af sig själf.

Slagruta användes äfven till att utspörja andra förborgade ting så t. ex. att uppsöka källådror. En slagruta för detta ändamål är ofta endast en i ena ändan klufven vidja. De båda delarna hållas i sär med händerna, och den odelade spetsen hålles utåt. Vid passerandet af källsprånget börjar spetsen röra sig af sig själf.

Ett annat ”redskap” att utspörja framtiden är blomsterkvasten af nio sorters blommor. Dessa skola plockas midsommarnatten under tystnad. Ibland upphängas två sådana kvastar i takbjelken, en är ”fars kvast” en ”mors”. Den hvars kvast först vissnar, dör först. Midsommarkvasten har också haft kraft att skydda för trollen, hvarför en sådan plägar upphängas i ladugården. Där får den i regel hänga till nästa midsommar, då den ombytes. Flickor, som vilja veta sin tillkommande, lägga kvasten under sin hufvudkudde midsommarnatten. Då drömma de om deras tillkommande.

Samma kraft att hjälpa mot onda makter, som midsommarkvasten har, äger också mistel, därför hänger man den lika gärna öfver ingången i taket såväl i boningshus som i stall. En annan märklig midsommarväxt är ormbunken. Den ansågs blomma  kl. 12-1 på midsommarnatten. Den som varit lycklig nog att plocka en dylik blomma, fick alla sina önskningar uppfyllda (Grip). Tibasten blommar också midsommarnatten (enligt annan folktro äfven skärtorsdag och valborgsmessoafton).

Många sätt finnes för den ensamma stackars flickan att utspörja sin tillkommande. Sätter hon sig midsommarafton på en sten och lyssnar uppmärksamt, så skall det första ljud hon då får höra, komma från det vädersträck, där hennes blifvande fästman bor. Mellan andra-gångsringningen och sammanringningen midsommardagen kan hon gå ut ensam på marken, gräfva upp en torfva och lägga några hårstrån där under. På tredje dagen ska hon då få se sin tillkommande, om hon tar upp hårstråna under torfvan (Uppl.). Hon kan också midsommarnatten svepa kring sig ett hvitt lakan och klifva upp på taket och där lägga sig med en tvättskål i ena handen och en handduk i den andra, så får hon se sin tillkommande tvätta sig. Ett annat sätt är att tillaga en särskild ”saltpannkaka”. För att den ska få kraft behöfver hon emellertid två ”medsystrar”. Alla tre skola gemensamt hålla vispen, då det hela (mjöl, ägg, mjölk och salt) skall omblandas, gemensamt vända den, gemensamt dela den i tre delar, äta hvar sin del och sedan omedelbart gå till sängs. Naturligtvis inställer sig snart törsten och ger karaktär åt drömmen. Den man, som i drömmen ger dem en dryck, blir deras tillkommande. I stället för saltpannkaka kan man också taga salt sill och förtära ostyckad. Då behöfver man ej vara tre om det.

Det kan emellertid också vara bra att få veta, huru länge man skall få vänta, innan man blir gift. Då kan man tillgripa ett liknande medel som det nyssnämnda med sädesaxen. Man utväljer midsommarafton tre bredvidstående rågstånd och klipper af axen i toppen, så att de blir lika långa. Sedan binder man en röd tråd om det ena axet, grön om det andra och svart om det tredje. På midsommardagsmorgonen se man efter, hvilket ax, som växt längst. Är det axet med den gröna tråden, betyder det kärlek, och hon blir då gift inom året, rödt betyder glädje, svart sorg.

En reaktion på ”Svensk allmogekultur, del 3: Traditioner och folktro runt midsommar

  1. Ping: Där bjuds på Mjöd vid Uldum Mölle – Enligt gammal och kär tradition… | Hedniska Tankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s