Klenoder ur vårt kulturarv, del 7: Söderalaflöjeln

Söderalaflöjeln har fått sitt namn efter kyrkan (Söderala kyrka i Hälsingland) där den fram till 1700-talet var placerad på kyrktornet som vindflöjel. Flöjelns historia sträcker sig emellertid tillbaka till vikingatiden och dess utseende vittnar om att den en gång varit utsmyckning på ett vikingaskepp. Flöjlar av den typen är kända från fornnordiska kungasagor och gotländska bildstenar, men få har bevarats. Söderalaflöjelns fina skick och ypperliga konstsmide gör att den räknas som ett av våra främsta vikingatida föremål.

Av allt att döma tillverkades Söderalaflöjeln omkring år 1025 – 1050. Den är gjord av förgylld bronsplåt, som skurits ut och graverats. Mönstret utgörs av s.k. djurornamentik, som var en dominerande stilart inom nordisk konst under flera hundra år. Söderalaflöjelns djurornamentik är i ringerikestil, vilken karakteriseras av att ett djur (ofta en drake) omges av dekorativa flikar och bårder i komplicerade mönster. Flöjeln har också en vackert ornamenterad kantplåt, som är genombruten av en rad små hål. Hålen visar tecken till slitage, vilket talar för att de varit fästpunkter för något som rört sig i vinden. Förmodligen har de smyckats med små vimplar eller dinglande metallbleck. Överst tronar en lejonliknande figur, som tycks blicka ut över omgivningen från sin höga position. Vi vet inte säkert om flöjeln ursprungligen har suttit i skeppets mast eller stäv, men den trubbiga vinkeln mot stången gör att en placering i stäven är troligast.

Hur flöjeln hamnade i kyrkans ägo är höljt i dunkel, men enligt lokala sägner ska ett vikingaskepp en gång ha råkat i sjönöd utanför kusten. Kaptenen lovade då att skänka den vackra flöjeln till närmaste kyrka om besättningen kom oskadd ur stormen. När stormen bedarrade höll han sitt löfte och så kom flöjeln att doneras till Söderala kyrka. Om det finns någon sanningshalt i historien vet vi inte, men däremot är det klarlagt att flöjeln fick sitta i kyrkans torn fram till slutet av 1700-talet, då församlingen beslutade ett ersätta den med ett kors. I samband med utbytet köptes flöjeln på auktion av en bonde och blev därefter kvar på bondgården under påföljande århundraden. 1916 kom en uppköpare för Norrlands kulturhistoriska museum till trakten i jakt på äldre föremål och blev då erbjuden att köpa flöjeln för 50 kronor.

Flöjeln bär spår av både skador och lagningar, vilket vittnar om att skeppet den suttit på har deltagit i strider. Bland annat har den skador som förefaller ha uppkommit genom pilskott. Det finns även uppgifter om att barn på bondgården ska ha använt flöjeln som leksak, vilket förstås kan ha bidragit till slitage och bucklor.

Söderalaflöjeln förvaras nu på Historiska museet i Stockholm och anses vara en av museets främsta dyrgripar. Kyrkan i Söderala har utrustats med en kopia och kopior finns även på Gamla Uppsala museum och vikingamuseet Haithabu i Tyskland.

Fotnot: En liknande skeppsflöjel, som dock inte når upp till Söderalaflöjelns konstnärliga kvalitet, råkade ut för ungefär samma öde och återanvändes som vindflöjel i tornet på Källunge kyrka på Gotland. Det kan du läsa mer om här.

Tryckta källor:

Andersson, Aron och Jansson, Ingmar (1984), Klenoder ur äldre svensk historia, Gidlunds

Sandström, Sven (red. 1991), Konsten i Sverige: Från forntid till 1800, Norstedts

Sandved, Kjell B. (red. 1985), Konstens värld: forntid – nutid från A till Ö, Björn Wennbergs Konsult AB

Otryckta källor:

https://artiklaronotiser.wordpress.com/2010/09/25/soderalaflojeln/

https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%B6deralafl%C3%B6jeln

https://www.svd.se/satt-soderalas-kyrkflojel-pa-ett-vikingaskepp

https://www.svenskakyrkan.se/soderala/soderala-kyrka