Kan man stötta det kyrkliga kulturarvet utan att stötta kyrkans omvandling?

20181103_162653

I min bokhylla står två biblar. Jag har läst båda från pärm till pärm. I den ena har jag strukit under allt vackert och tänkvärt, allt jag upplever som goda levnadsregler och allt som är formulerat med sådan poesi att det ger mitt hjärta näring. I den andra har jag märkt ut allt det hemska, det som fördömer på ett sätt jag inte förstår, allt jag omöjligen kan tro på och alla de motsägelser som ryms innanför pärmarna.

Den sistnämnda bibeln vann. Jag konstaterade att religionen inte var för mig. Men kors och tvärs genom min kultur löper tusenåriga rottrådar av kristendom och de går inte att bortse ifrån. Samhället bygger på en kristen moral, våra högtider har färgats av kristendomen och med mig bär jag minnen från kyrkans barntimmar, konfirmationsläsning och åtskilliga kyrkbröllop. Nästan vart jag än reser besöker jag kyrkor och ibland väljer jag att delta i gudstjänster för att jag längtar efter att höra våra vackra psalmer. Därför var det länge självklart för mig att vara medlem i Svenska kyrkan. Varje år betalade jag ett antal tusenlappar i kyrkoskatt och det kändes bra att göra det – jag ville ju bidra till förvaltandet av det kulturarv som hade så stort personligt värde.

Sedan slutade kyrkan att vara kyrka. Kristendomen bleknade bort och med den traditionen. Jesus ersattes av någon sorts allmän andlighet, och Svenska kyrkan gick från att vara ett religiöst samfund till att bli en lobbyorganisation med slagsida åt vänster. Istället för att predika kristendom började man predika politik. Då tog det stopp. Jag kände att mina pengar gödslade en odling jag inte kunde stå för. Jag valde att träda ur.

Den mentala process som fick mig att lämna kyrkan tror jag att jag delar med många. Få personer torde idag vara medlemmar i Svenska kyrkan av religiösa skäl; för de allra flesta är skälen snarare traditionella. Kyrkan har hamnat i det paradoxala läge att ett sekulärt och avkristnat folk vill att kyrkan ska bära upp religiösa traditioner. När kyrkan sviker denna roll ser allt färre anledning att fortsätta medlemskapet. De senaste årens ström ut ur Svenska kyrkan beror knappast på ändrad trosuppfattning i befolkningen; den avspeglar att kyrkans nya inriktning inte motsvarar människors förväntningar.

Jag ångrar inte mitt utträde – att stanna kvar var en etisk omöjlighet – men det finns fortfarande en tagg kvar som skaver. Kyrkan rymmer ju ännu så mycket av kulturellt värde. Kyrkans anställda och frivilligarbetare fyller en ovärderlig funktion genom att vårda våra vackra kyrkor och den konst som ryms däri, sköta kyrkogårdarna och driva körer som kan sjunga vid kyrkliga högtider. Det skulle jag vilja stötta. Men det finns (mig veterligen) inget sätt att som medlem öronmärka sitt bidrag. Vi som skulle vilja ge vårt stöd till Svenska kyrkans kulturvårdande insatser har ingen möjlighet att välja just det. Antingen är man medlem helt och hållet och då får man acceptera den politiska agendan, eller också är man utanför och då är det svårt att bidra, även om man värdesätter kyrkans kulturbärande funktion. Vi som inte kan ställa oss bakom kyrkans politisering stängs ute från ett av våra kulturella sammanhang.

Så, Svenska kyrkan, vill du lyssna för ett ögonblick? Här är mitt förslag på hur du kan öppna dörrarna för oss som inte känner oss hemma i din moderna skrud, men ändå skulle vilja ge vårt stöd av historiska och kulturella skäl: Öppna upp för kulturellt medlemskap. Låt den som så önskar registrera sig som kulturmedlem och betala kulturkyrkoskatt. Se sedan till att kulturmedlemmarnas bidrag används specifikt till vård av det traditionella kyrkliga kulturarvet. Låt det gå till att renovera takmålningar, köpa in handstöpta ljus och sätta upp julspel i advent; låt det finansiera utställningar av kyrkohistoriska föremål, konserter med klassisk kyrkomusik och guidningar av våra kulturhistoriskt mest betydelsefulla kyrkobyggnader. Se däremot till att vi slipper finansiera bidrag till klimataktivister, altartavlor med erotiska budskap och samkväm med företrädare för religioner som aldrig skulle drömma om att visa samma välvilja tillbaka. Låt oss också slippa betala löner till kyrkliga företrädare som omstöper det kristna budskapet till att passa samhällets radikalfeministiska och postmoderna trender. Kort sagt, öppna upp en möjlighet för oss som vill stötta det kyrkliga kulturarvet utan att stötta den omvandling ni betraktar som progressiv. I en tid då er omdaning skrämmer bort allt fler skulle det kunna få de sjunkande medlemstalen att vända och fler skulle kunna känna sig delaktiga i den kyrkliga traditionen igen. Det skulle betyda något, i en tid av kulturell stympning och utarmning.

18 reaktioner på ”Kan man stötta det kyrkliga kulturarvet utan att stötta kyrkans omvandling?

  1. Ditt förslag må vara bra, men det kommer aldrig att bli verklighet. Många betraktar Svenska kyrkan som en enhetlig koloss med Antje i spetsen, men sanningen är att den lokala variationen inom Svenska kyrkan är stor. Hur den lokala församlingen eller det lokala pastoratet är beror på dess kyrkoherde och kyrkoråd. Såväl inom prästerskapet som bland de förtroendevalda är variationen stor. Långtifrån alla är vänster.

    Gilla

    • Tack, Anna! Det känns trösterikt att det finns ”friska öar” i Svenska kyrkan.

      Vill du berätta lite mer om vad som gör att du tror att kulturmedlemskap inte kan bli verklighet? Jag är exempelvis väldigt nyfiken på om frågan diskuterats och i så fall på vilket sätt. Hur ser Svenska kyrkan i allmänhet på personer som önskar vara medlemmar av kulturella skäl snarare än religiösa?

      Gilla

      • Jag är ensam präst i tre små församlingar på den småländska landsbygden. I övrigt finns det kantor och vaktmästare samt en timanställd barntimmeledare. Kyrkoavgiften hos oss går till våra löner, så att vi kan ha gudstjänster i kyrkorna, förrättningar som dop, vigslar och begravningar, körer, konserter och undervisning för barn, ungdomar och konfirmander samt husförhör. En del av pengarna går också till att underhålla kyrkorna, vilket både jag som präst och församlingsråden är engagerade i. Jag vet inte vad man skulle spjälka bort som inte hör till kulturarvet. Så är det förmodligen i de flesta landsbygdsförsamlingar och de flesta församlingar inom Svenska kyrkan är små landsortsförsamlingar.

        Gilla

      • Svenska kyrkan har förmodligen många medlemmar som är det av kulturella skäl. Vi brukar inte skilja mellan olika typer av medlemmar. Den vanliga uppfattningen är att tron är en sak mellan Gud och den enskilde.

        Gilla

      • Som medlem i Svenska kyrkan kan man bilda en nomineringsgrupp och ställa upp i kyrkovalet på lokalplanet. På så sätt är det möjligt att påverka församlingens inriktning.

        Gilla

      • För att förtydliga: Jag är en kulturarvsintresserad präst, som ser allt jag gör å mitt ämbetes vägnar som förvaltande av det kristna kulturarvet. Det går inte att skilja mellan tro och tradition. Att fira gudstjänst och undervisa om kristen tro är att förvalta kulturarvet, eftersom det sistnämnda inte enbart är materiellt. Antjes debattartiklar i DN har noll och intet inflytande över mitt dagliga arbete. Jag och många av mina kollegor tycker lika illa om heretiska altartavlor och politiska predikningar som du. Din idé hade kanske kunnat fungera om Svenska kyrkan varit en stor organisation med gemensam budget, men så är inte fallet. Svenska kyrkan är en nationell folkkyrka bestående av tretton stift och 1350 församlingar. De flesta av församlingarna är små landsbygdsförsamlingar med små budgetar, som det är mycket svårt att dela upp i kulturarv och ickekulturarv. Hur det ser ut lokalt beror mycket på vilka som arbetar där. Om präst, kantor och förtroendevalda är intresserade av kulturarvet eller inte.

        Gilla

  2. Jag bor i en politiserad församling och blev därför tvungen att lämna svenska kyrkan. Det finns dock församlingar där det kyrkliga budskapet fortfarande tillhandahålles.Varför kan jag inte få välja vilken församling jag vill tillhöra?

    Gillad av 1 person

  3. Angående dina två biblar:
    Det finns mycket i framförallt Gamla testamentet som stöter bort en modern människa. Jag brukar se det som att Bibeln liksom Jesus har två naturer: en gudomlig och en mänsklig. Till sin mänskliga natur är Bibeln ett barn av sin tid med de värderingar som rådde då. Liksom varje annat historiskt dokument.

    Gilla

    • Det är ett spännande perspektiv, som jag aldrig har hört formuleras på det sättet tidigare. Jag kan tänka mig att det är ett kontroversiellt synsätt, som kanske krockar med synen på Bibeln som ”ofelbar” eller helig. Och hur ska man veta vilka delar som är mänskliga respektive gudomliga?
      Det finns många svårigheter i detta, men jag antar att alla religioner alltid kommer att brottas med sina tolkningar och att varje individ i slutändan blir tvungen att dra sin egen ”rimlighetsgräns”.

      Gillad av 1 person

      • Jesus är helt och hållet mänsklig och helt och hållet gudomlig, enligt kyrkans tro. Jag skulle säga att detsamma gäller Bibeln. Bibeln är helt och hållet Guds ord och helt och hållet författad av människor. Det är två aspekter, som inte alls är oförenliga. Åtminstone inte för en teolog. Guds ord möter oss som ett personligt tilltal genom det mänskliga. För utan det mänskliga i Bibeln skulle vi inte kunna uppfatta den överhuvudtaget. Som kristen ser jag också hela Bibeln i ljuset från Kristus. Han är Bibelns kärna och stjärna, som man brukar säga. Kristna tror ju inte på en bok utan på en person: Jesus Kristus.

        Gilla

  4. Pingback: Året som gått | Kulturminnet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s