Nedanstående saga har hämtats ur samlingsvolymen Svenska Folk-sagor och Äfventyr Efter Muntlig Öfverlemning Samlade och Utgifna, som sammanställts av George Stephens och Gunnar Olof Hyltén Cavallius i mitten av 1800-talet. Jag återger den fritt och med ett lätt moderniserat språk. Vad substantivet ”stiga” haft för betydelse har jag dock inte lyckats hitta information om. Kanske rör det sig om en mindre bod för förvaring?
Långt borta på ett berg uti skogen bodde en elak trollpacka, som tyckte mycket om att äta barna-kött. Hon brukade därför täcka sin stuga med ostar, för att locka dit små gossar och flickor som vandrade omkring i nejden. Men när hon fick fast några barn stekte hon dem i ugnen och åt sedan upp dem.
Nära därintill bodde en fattig torpare, som hade en son och en dotter. Som det nu var knappt om mat i huset sade torparen en dag till sina barn att de skulle gå ut i skogen och plocka bär. Syskonen gick och kom slutligen till det höga berget. Där fick de se en stuga, vars tak bestod av bara ostar. Då höll barnen råd med varandra och överlade att de gärna ville äta någon av de sköna ostarna. Pojken skulle nu försöka sin lycka och kröp sakta upp på taket. Men när trollkärringen hörde buller ropade hon: ”Vem är det, som knaprar på mitt tak?” Pojken svarade med späd röst: ”Det är bara Guds små änglar, Guds små änglar.” ”Knapra då i frid”, genmälte trollpackan. Pojken grep så en hop ostar och kom därefter oskadd igen till sin syster.
Andra dagen gick torpare-barnen åter till berget, men nu ville flickan nödvändigt följa sin broder till trollpackans stuga. Pojken satte sig emot, men det hjälpte inte. När de nu kom upp på stugtaket och började plocka av de sköna ostarna ropade trollkärringen: ”Vem är det som knaprar på mitt tak?” Pojken svarade med späd stämma: ”Det är bara Guds små änglar, Guds små änglar.” ”Och jag, jag”, tillade flickan. Då fick trollpackan makt över barnen, så att taket brast sönder och de föll huvudstupa ner i stugan. ”Ja, det är visst sant att ni är vackra små änglar”, sade kärringen när de landat på golvet. Hon lade till: ”Det var bra, nu får jag mig en god stek.” En stund senare frågade hon: ”Hur slaktar er mor sina svin?” ”Jo, hon sticker dem med en kniv”, sade flickan. ”Nej”, rättade brodern, ”hon lindar en knippa blår om deras hals”. ”Så ska jag också göra”, sade trollkärringen. Hon rullade nu ihop en knippa blår och lindade om pojkens hals, varvid denne föll till marken som om han varit död. ”Är du nu riktigt död?” frågade trollpackan. ”Ja”, svarade gossen. ”Nej”, återtog kärringen, ”riktigt död är du väl inte, för då skulle du inte tala.” Pojken svarade: ”Jag talar för att min mor aldrig brukar slakta sina svin innan de blivit gödda.” ”Så ska jag också göra”, svarade trollpackan.
Kärringen tog nu bägge barnen och stängde in dem i en stiga. En stund senare frågade hon: ”Hur göder er mor sina svin?” ”Med drav och drank” (skal och andra restprodukter efter ölbryggning och brännvinsframställning, min anm.), sade fickan. ”Nej”, rättade pojken, ”hon göder dem med nötkärnor och söt mjölk”. ”Så ska jag också göra”, sade trollpackan.
En dag gick kärringen till stigan, för att se om barnen var vid gott hull. ”Stick ut fingret”, ropade hon, ”så att jag kan se om ni är nog gödda.” Flickan gjorde så som kärringen hade sagt, men pojken sköt hastigt undan henne och räckte istället fram en träpinne. Trollpackan kände på den och sa: ”Ni är alldeles för magra, jag vill göda er ännu någon tid.” Hon gav dem därefter dubbelt så mycket nötkärnor och sötmjölk som innan, så att de hade långt mer därav, än de orkade äta.
Efter några dagar gick kärringen åter till stigan, för att pröva om syskonen var tillräckligt hulliga. ”Stick fram ett finger”, ropade hon, ”så att jag kan känna ert hull.” Pojken räckte nu fram en kålstjälk, som han funnit i stigan. Trollpackan skar i den med en kniv och tänkte att barnen var mycket feta. Hon tog dem därefter med sig till stugan, där ugnen var eldad och allt var redo för att steka dem. Nu sade trollpackan att någon av dem skulle sätta sig på brödspaden.. Då gick flickan fram och ville göra såsom kärringen hade sagt, men pojken stötte undan henne och satte sig själv istället. När så trollpackan skulle skjuta in honom i ugnen låtsades han vara mycket drumlig och trillade ner varje gång kärringen fattade i grissel-skaftet. Trollpackan blev misslynt häröver, men pojken var illmarig och bad så innerligen vackert att hon själv skulle sätta sig på brödspaden och visa honom, så skulle det nästa gång lyckas bättre. Kärringen gjorde som han begärde och satte sig på grisslan. Men pojken var genast redo, fattade skaftet, sköt in henne i ugnen och stängde luckan.
Torpare-barnen tog nu allt gods som fanns i stugan och återvände glada till sin fader. Men om trollpackan är tillräckligt stekt vet jag inte säkert, för ingen lär ha öppnat ugnsluckan för att se efter.
Kulturminnet 