Kolbullar är en gammal nordisk maträtt av vatten, mjöl, salt och fläsk. Ingredienserna tillagas i ister (grisflott) i en stekpanna, så att de bildar en tjock pannkaka.
Kolbullens historia går tillbaka till gamla tiders skogsbruk, då skogshuggare, kolare och flottare ofta levde under primitiva omständigheter i enkla skogshyddor. Under dessa förhållanden var det svårt att förvara färskvaror, som mjölk och ägg. Att laga kolbullar blev då ett sätt att få till en mättande måltid av de varor som stod till buds. På grund av den höga fetthalten var kolbullarna energirika, men i övrigt fattiga på näring. Ibland blandades potatis eller andra rotfrukter ner i smeten och rätten kallades då sluring.
Kolbullar kunde ibland vara det enda som åts, tre gånger om dagen, under långa perioder av arbete. Så här berättar Per Nilsson-Tannér i boken Svenska folkets bilder om sin tid som skogshuggare i början av 1900-talet:
De morgontidiga i kojlaget – som kunde bestå av upp till tio, femton man – var på benen redan vid femtiden. Någon omständlig morgontoalett kom aldrig i fråga, men däremot blev det trängsel vid den öppna spiseln, där ju alla måste få plats med sina kaffepannor och kokkärl. Någon ”kocka”, alltså en kvinnlig marketenterska, förekom sällan eller aldrig vid den tiden och någon gemensam matlagning förekom inte. Var och en redde mat efter eget huvud, företrädesvis kolbullar, den genomgående rätten i skogen. En kolbulle var kort och gott en tjock pannkaka av vetemjöl och vatten, stekt med fläsk och flott. De flesta skogshuggare förtärde en sådan stor och tjock kolbulle enbart med fläsk som tilltugg. Vi yngre hade efter råd och lägenhet innehållet i en lingonburk att njuta av. Det var mycket vanligt att skogsarbetarna led av dålig mage, katarrer eller magsår. Och undra på det! Någon omväxling i kosthållet förekom ytterst sällan.
Kolbullens namn kommer troligen av att den tillagades över öppen eld. Man kunde också täcka pannan med ett lock, för att sedan gräva ner den i glöden och låta kolbullen stelna. Än idag anser de riktiga experterna att kolbullar måste tillagas över öppen brasa, helst av lövved, för att få den rätta smaken. Det anses också viktigt att stekningen sker i ister, eftersom smör inte tål den höga temperatur som krävs för bästa resultat.
Idag lagas kolbullar framför allt vid friluftsaktiviteter och kulturhistoriska arrangemang. Likaså är kolbullar populära vid festivaler eller som utflyktsmat. Som vardagsmåltid har de däremot nästan helt försvunnit.
Recept på kolbulle
2 portioner
- 200 g rimmat fläsk
- 3 dl vatten
- 2-3 dl vetemjöl
- 1 nypa salt
- ister till stekningen
Blanda vatten, salt och mjöl till en smet som är något tjockare än vanlig pannkaksmet. Låt smeten svälla. Smält ister i en gjutjärnspanna så att du får ett lager i botten. Dela fläsket i små bitar och stek det i pannan. Häll smeten över fläsket så att fläskbitarna täcks. Grädda tills kolbullen stelnar. Vänd så att den blir stekt på båda sidor. Kolbullen är färdig när den har en frasig gyllenbrun yta, men är mjuk inuti.
Fotnot:
Bilden är hämtad på Wikimedia Commons. Attribution: Lars Falkdalen Lindahl (user: Njaelkies Lea) / CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)
Tryckta källor:
Fredlund, Jane (1978), Svenska folkets bilder, LTs förlag
Land, nr 9, 21 februari 2020, s. 24-25
Otryckta källor:
http://www.kolbulle.nu/kolmila/kolbulle/index.htm
Kulturminnet 
Reblogga detta på ulsansblogg och kommenterade:
Bra för den bortskämda nutidsmänniskan (vissa) att få sig till dels hur spartanskt våra förfäder levde och då deras ensidiga kost.
GillaGilla
Pingback: Året som gått | Kulturminnet