I min bokhylla står två biblar. Jag har läst båda från pärm till pärm. I den ena har jag strukit under allt vackert och tänkvärt, allt jag upplever som goda levnadsregler och allt som är formulerat med sådan poesi att det ger mitt hjärta näring. I den andra har jag märkt ut allt det hemska, det som fördömer på ett sätt jag inte förstår, allt jag omöjligen kan tro på och alla de motsägelser som ryms innanför pärmarna.
Den sistnämnda bibeln vann. Jag konstaterade att religionen inte var för mig. Men kors och tvärs genom min kultur löper tusenåriga rottrådar av kristendom och de går inte att bortse ifrån. Samhället bygger på en kristen moral, våra högtider har färgats av kristendomen och med mig bär jag minnen från kyrkans barntimmar, konfirmationsläsning och åtskilliga kyrkbröllop. Nästan vart jag än reser besöker jag kyrkor och ibland väljer jag att delta i gudstjänster för att jag längtar efter att höra våra vackra psalmer. Därför var det länge självklart för mig att vara medlem i Svenska kyrkan. Varje år betalade jag ett antal tusenlappar i kyrkoskatt och det kändes bra att göra det – jag ville ju bidra till förvaltandet av det kulturarv som hade så stort personligt värde.
Sedan slutade kyrkan att vara kyrka. Kristendomen bleknade bort och med den traditionen. Jesus ersattes av någon sorts allmän andlighet, och Svenska kyrkan gick från att vara ett religiöst samfund till att bli en lobbyorganisation med slagsida åt vänster. Istället för att predika kristendom började man predika politik. Då tog det stopp. Jag kände att mina pengar gödslade en odling jag inte kunde stå för. Jag valde att träda ur.
Den mentala process som fick mig att lämna kyrkan tror jag att jag delar med många. Få personer torde idag vara medlemmar i Svenska kyrkan av religiösa skäl; för de allra flesta är skälen snarare traditionella. Kyrkan har hamnat i det paradoxala läge att ett sekulärt och avkristnat folk vill att kyrkan ska bära upp religiösa traditioner. När kyrkan sviker denna roll ser allt färre anledning att fortsätta medlemskapet. De senaste årens ström ut ur Svenska kyrkan beror knappast på ändrad trosuppfattning i befolkningen; den avspeglar att kyrkans nya inriktning inte motsvarar människors förväntningar.
Jag ångrar inte mitt utträde – att stanna kvar var en etisk omöjlighet – men det finns fortfarande en tagg kvar som skaver. Kyrkan rymmer ju ännu så mycket av kulturellt värde. Kyrkans anställda och frivilligarbetare fyller en ovärderlig funktion genom att vårda våra vackra kyrkor och den konst som ryms däri, sköta kyrkogårdarna och driva körer som kan sjunga vid kyrkliga högtider. Det skulle jag vilja stötta. Men det finns (mig veterligen) inget sätt att som medlem öronmärka sitt bidrag. Vi som skulle vilja ge vårt stöd till Svenska kyrkans kulturvårdande insatser har ingen möjlighet att välja just det. Antingen är man medlem helt och hållet och då får man acceptera den politiska agendan, eller också är man utanför och då är det svårt att bidra, även om man värdesätter kyrkans kulturbärande funktion. Vi som inte kan ställa oss bakom kyrkans politisering stängs ute från ett av våra kulturella sammanhang.
Så, Svenska kyrkan, vill du lyssna för ett ögonblick? Här är mitt förslag på hur du kan öppna dörrarna för oss som inte känner oss hemma i din moderna skrud, men ändå skulle vilja ge vårt stöd av historiska och kulturella skäl: Öppna upp för kulturellt medlemskap. Låt den som så önskar registrera sig som kulturmedlem och betala kulturkyrkoskatt. Se sedan till att kulturmedlemmarnas bidrag används specifikt till vård av det traditionella kyrkliga kulturarvet. Låt det gå till att renovera takmålningar, köpa in handstöpta ljus och sätta upp julspel i advent; låt det finansiera utställningar av kyrkohistoriska föremål, konserter med klassisk kyrkomusik och guidningar av våra kulturhistoriskt mest betydelsefulla kyrkobyggnader. Se däremot till att vi slipper finansiera bidrag till klimataktivister, altartavlor med erotiska budskap och samkväm med företrädare för religioner som aldrig skulle drömma om att visa samma välvilja tillbaka. Låt oss också slippa betala löner till kyrkliga företrädare som omstöper det kristna budskapet till att passa samhällets radikalfeministiska och postmoderna trender. Kort sagt, öppna upp en möjlighet för oss som vill stötta det kyrkliga kulturarvet utan att stötta den omvandling ni betraktar som progressiv. I en tid då er omdaning skrämmer bort allt fler skulle det kunna få de sjunkande medlemstalen att vända och fler skulle kunna känna sig delaktiga i den kyrkliga traditionen igen. Det skulle betyda något, i en tid av kulturell stympning och utarmning.
Kulturminnet 