Kan man stötta det kyrkliga kulturarvet utan att stötta kyrkans omvandling?

20181103_162653

I min bokhylla står två biblar. Jag har läst båda från pärm till pärm. I den ena har jag strukit under allt vackert och tänkvärt, allt jag upplever som goda levnadsregler och allt som är formulerat med sådan poesi att det ger mitt hjärta näring. I den andra har jag märkt ut allt det hemska, det som fördömer på ett sätt jag inte förstår, allt jag omöjligen kan tro på och alla de motsägelser som ryms innanför pärmarna.

Den sistnämnda bibeln vann. Jag konstaterade att religionen inte var för mig. Men kors och tvärs genom min kultur löper tusenåriga rottrådar av kristendom och de går inte att bortse ifrån. Samhället bygger på en kristen moral, våra högtider har färgats av kristendomen och med mig bär jag minnen från kyrkans barntimmar, konfirmationsläsning och åtskilliga kyrkbröllop. Nästan vart jag än reser besöker jag kyrkor och ibland väljer jag att delta i gudstjänster för att jag längtar efter att höra våra vackra psalmer. Därför var det länge självklart för mig att vara medlem i Svenska kyrkan. Varje år betalade jag ett antal tusenlappar i kyrkoskatt och det kändes bra att göra det – jag ville ju bidra till förvaltandet av det kulturarv som hade så stort personligt värde.

Sedan slutade kyrkan att vara kyrka. Kristendomen bleknade bort och med den traditionen. Jesus ersattes av någon sorts allmän andlighet, och Svenska kyrkan gick från att vara ett religiöst samfund till att bli en lobbyorganisation med slagsida åt vänster. Istället för att predika kristendom började man predika politik. Då tog det stopp. Jag kände att mina pengar gödslade en odling jag inte kunde stå för. Jag valde att träda ur.

Den mentala process som fick mig att lämna kyrkan tror jag att jag delar med många. Få personer torde idag vara medlemmar i Svenska kyrkan av religiösa skäl; för de allra flesta är skälen snarare traditionella. Kyrkan har hamnat i det paradoxala läge att ett sekulärt och avkristnat folk vill att kyrkan ska bära upp religiösa traditioner. När kyrkan sviker denna roll ser allt färre anledning att fortsätta medlemskapet. De senaste årens ström ut ur Svenska kyrkan beror knappast på ändrad trosuppfattning i befolkningen; den avspeglar att kyrkans nya inriktning inte motsvarar människors förväntningar.

Jag ångrar inte mitt utträde – att stanna kvar var en etisk omöjlighet – men det finns fortfarande en tagg kvar som skaver. Kyrkan rymmer ju ännu så mycket av kulturellt värde. Kyrkans anställda och frivilligarbetare fyller en ovärderlig funktion genom att vårda våra vackra kyrkor och den konst som ryms däri, sköta kyrkogårdarna och driva körer som kan sjunga vid kyrkliga högtider. Det skulle jag vilja stötta. Men det finns (mig veterligen) inget sätt att som medlem öronmärka sitt bidrag. Vi som skulle vilja ge vårt stöd till Svenska kyrkans kulturvårdande insatser har ingen möjlighet att välja just det. Antingen är man medlem helt och hållet och då får man acceptera den politiska agendan, eller också är man utanför och då är det svårt att bidra, även om man värdesätter kyrkans kulturbärande funktion. Vi som inte kan ställa oss bakom kyrkans politisering stängs ute från ett av våra kulturella sammanhang.

Så, Svenska kyrkan, vill du lyssna för ett ögonblick? Här är mitt förslag på hur du kan öppna dörrarna för oss som inte känner oss hemma i din moderna skrud, men ändå skulle vilja ge vårt stöd av historiska och kulturella skäl: Öppna upp för kulturellt medlemskap. Låt den som så önskar registrera sig som kulturmedlem och betala kulturkyrkoskatt. Se sedan till att kulturmedlemmarnas bidrag används specifikt till vård av det traditionella kyrkliga kulturarvet. Låt det gå till att renovera takmålningar, köpa in handstöpta ljus och sätta upp julspel i advent; låt det finansiera utställningar av kyrkohistoriska föremål, konserter med klassisk kyrkomusik och guidningar av våra kulturhistoriskt mest betydelsefulla kyrkobyggnader. Se däremot till att vi slipper finansiera bidrag till klimataktivister, altartavlor med erotiska budskap och samkväm med företrädare för religioner som aldrig skulle drömma om att visa samma välvilja tillbaka. Låt oss också slippa betala löner till kyrkliga företrädare som omstöper det kristna budskapet till att passa samhällets radikalfeministiska och postmoderna trender. Kort sagt, öppna upp en möjlighet för oss som vill stötta det kyrkliga kulturarvet utan att stötta den omvandling ni betraktar som progressiv. I en tid då er omdaning skrämmer bort allt fler skulle det kunna få de sjunkande medlemstalen att vända och fler skulle kunna känna sig delaktiga i den kyrkliga traditionen igen. Det skulle betyda något, i en tid av kulturell stympning och utarmning.

En ödmjuk förfrågan

Bor du i Stockholm, eller har du tänkt besöka Historiska museet i sommar? I så fall undrar jag om jag kan få be dig om en tjänst. Jag skulle nämligen behöva ett fotografi av ett av de föremål som finns i museets samlingar.

I museets guldrum finns ett smycke kallat ”Birkakrucifixet”. Du kan se en bild av det här:

Birkakrucifixet

Personalen kan säkert vara behjälplig med att peka ut var smycket finns.

Birkakrucifixet har en mycket spännande historia att berätta och jag skulle vilja skriva om det här på bloggen, men har tyvärr ingen bild att illustrera texten med. Jag vore oerhört tacksam om någon kunde skicka mig ett fotografi. Enklast är att nå mig via kontaktformuläret som finns under rubriken ”kontakt”.

Med önskan om en fin sommar!

Malin Kim

Ordspråk och talesätt, del 20: Hälsan tiger still

bild ordspråk

Uttrycket hälsan tiger still är inte ursprungligen ett ordspråk. Frasen är hämtad ur dikten Odalbonden av Erik Gustaf Geijer (1783-1847), men har blivit så omtyckt och ofta citerad att den uppfattas som ett etablerat idiom.

Geijer var professor i historia vid Uppsala universitet, men blev även känd som poet och filosof. Från 1826 var han medlem i Svenska Akademien. Han var en av den svenska nationalismens förgrundsgestalter och funderade mycket över den svenska identiteten, vilket också kom till uttryck i hans poesi. I Odalbonden, som publicerades i Götiska förbundets tidskrift Iduna 1811, hyllar han det strävsamma jordbrukarlivet och upphöjer bonden till idealgestalt. Bonden får representera den jordnära och plikttrogna sidan av den svenska nationalkaraktären. De mer äventyrliga och djärva dragen skildrade Geijer i dikten Vikingen.

Hälsan tiger still används nu till att förmedla att det som är friskt inte gör väsen av sig. Så länge kroppen fungerar väl ger den inga symtom som pockar på uppmärksamhet eller motiverar klagan. På samma sätt kan tillvaron fortsätta i en lugn lunk så länge allting går som förväntat. Den som har det bra protesterar inte, utan är nöjd med att sköta sitt. Uttrycket kan därför användas till att förmedla att allt förmodligen är som det ska om inget oroväckande märks och ingen klagar över något.

 

Odalbonden

 

Å bergig ås, där står mitt hus,
Högt över skog och sjö.
Där såg jag första dagens ljus,
Och där vill jag ock dö.

Må ho som vill gå kring världens rund:
Vare herre och dräng den det kan!
Men jag står helst på min egen grund,
Och är helst min egen man.

Mig lockar icke ärans namn.
Hon bor dock i mitt bröst.
Min skörd ej gror i ryktets famn.
Jag skär den lugn var höst.

Den jorden behärskar, har tusende ben
Och väl tusende armar därtill.
Men svårt är dem röra – min arm är ej sen
Att föra ut vad jag vill.

Jag tror ej böljans falska lopp,
Som far förutan ro.
Den fasta jord, hon är mitt hopp,
Hon visar evig tro.

Hon närer mig ur sin hulda barm,
Den tid som mig ödet gav.
Hon fattar mig säkert, hon håller mig varm,
Då jag dör, uti djupan grav.

Ej buller älskar jag och bång.
Vad stort sker, det sker tyst.
Snart märks ej spår av stormens gång,
Av blixten, se’n den lyst.

Men tyst lägger tiden stund till stund;
Och du täljer dock icke hans dar.
Och tyst flyter böljan i havets grund;
Fast regn-bäcken skrålande far.

Så går ock jag en stilla stig:
Man spör om mig ej stort.
Och mina bröder likna mig,
Var en uppå sin ort.

Vi reda för landet den närande saft.
Vi föda det – brödet är vårt.
Av oss har det hälsa, av oss har det kraft,
Och blöder det – blodet är vårt.

Var plåga har sitt skri för sig,
Men hälsan tiger still;
Därför man talar ej om mig,
Som vore jag ej till.

De väldige Herrar, med skri och med dån,
Slå riken och byar omkull;
Tyst bygga dem Bonden och hans son,
Som så uti blodbestänkt mull.

Mig mycken lärdom ej är tung,
Jag vet blott vad är mitt.
Vad rätt är, ger jag Gud och Kung,
Och njuter resten fritt.

De lärde, de rike de bråka sitt vett
Att röna vars rätt som är god.
Mig ren är den rätt, som man värvt med sin svett,
Och som man värjt med sitt blod.

Jag går ej stadigt stugan kring;
Ty blir mig hågen varm,
Jag vandrar opp till Svea Ting,
Med skölden på min arm.

Med mång’ ord talar vår Lagman ej
För Kungen i allmän sak.
Men kraftigt är Allmogens Ja eller Nej,
Under vapnens skallande brak.

Och om till krig Han uppbåd ger,
Så gå vi man ur gård.
Där Kungen ställer sitt baner,
Där drabbar striden hård.

För älskade panten i moders famn,
För fäder, för hem vi slåss.
Och känner ej ryktet vårt dunkla namn,
Svea-Konungar känna oss.

   * * *

Så sjunger glatt vid sprakande spis,
I den kalla vinter-kväll
Den gamle man uppå bonde-vis,
Med söner sin’ i sitt tjäll.

Han sitter och täljer sin ålders stav.
Må hans ätt ej i Sverige se slut!
Väl Bondens minne sänks uti grav;
Men hans verk varar tiden ut.

 

 

Tryckta källor:

Hallengren Anders; Hellquist, Magdalena; Hellsing, Birgitta (2000), Bevingat, Albert Bonniers förlag.

Holm, Pelle (1976), Bevingade ord, Albert Bonniers förlag

 

Otryckta källor:

https://larare.at/svenska/moment/sprak/ordsprak.html

Poesi/Författare/Erik Gustaf Geijer/Odalbonden

Ordspråk

https://www.uu.se/om-uu/historia/geijer/