Nedanstående saga har hämtats ur samlingsvolymen Svenska Folk-sagor och Äfventyr Efter Muntlig Öfverlemning Samlade och Utgifna, som sammanställts av George Stephens och Gunnar Olof Hyltén Cavallius i mitten av 1800-talet. Jag återger den fritt och med lätt moderniserat språk.
Det var en gång en konung, som hade tre söner. De bägge äldsta var redan tämligen till ålders, stora och starka och riktiga översittare mot alla de trodde sig kunna rå på. Däremot var den yngste ännu helt späd och av milt sinnelag, så att han inte kunde försvara sig mot de andra två. Som han nu såg att det alltid var han som fick lida orätt blev han skygg, drog sig undan till spiselgruvan och satte sig att gräva i askan. Men inte ens där fick han vara i fred, utan hans bröder sökte rätt på honom, fördärvade hans lek och kallade honom spefullt för ask-prinsen.
Så gick en tid och prinsarna växte upp till raska ungsvenner, alla tre. Då lät konungen en dag kalla dem till sig, så att bröderna samlades inför hans högsäte och frågade vad han hade att befalla. ”Jo”, sade konungen, ”Ni är nu så komna till ålders att det är dags att tänka på giftermål. Dra därför ut och sök er lycka. Det här guldäpplet ska ni ge den mö ni fäster er med.” Och så gav han dem varsitt guldäpple.
Nu kan man tro att prinsarna blev glada. De skyndade sig iväg för att förbereda sin färd på alla sätt de kunde. Men när de bägge äldste fick präktiga sadlar och gångare och allt annat som kunde behövas på en friare-färd, så fick den yngste varken häst eller sadel, utan måste gå till fots. Över detta blev han mycket bedrövad, men de båda bröderna bara gäckades med hans sorg och sade att det kunde göra detsamma om han for eller stannade kvar, eftersom han ändå aldrig kunde skaffa sig en fästmö.
Konungasönerna drog nu iväg åt varsitt håll, de bägge äldsta med stort följe, ridande på präktiga fålar och inte lite stolta över sin fagra utrustning. Det dröjde inte länge förrän de kom till ett annat rike och, som talet går att ”ridande sven vill ha åkande mö”, så friade de till själva konungens döttrar och vann deras och frändernas ja och fäste dem med varsitt guldäpple. Allt gick dem således väl. Men helt annat var det för den stackars ask-prinsen. Han gick och han gick, ingen såg han och ingen hörde han, och ju längre det led desto sämre blev han till mods. Som han nu färdats både länge och väl kom han slutligen in i en stor skog. Där fanns ingen väg, utan bara en smal gångstig. Inte heller syntes där någon gård, så prinsen visste till slut inte vart han skulle vända sig. Likväl vandrade han framåt och allt låg honom i sinnet hur lyckan skiftar olika mellan syskon. Då han gick i sådana tankar tog han fram sitt guldäpple och började kasta det mellan händerna, men hur han nu lekte, föll äpplet oförvarandes till maken och började rulla, och stannade inte, utan trillade före hur mycket han än sprang efter. Till slut försvann det under en stor vård-kast, som låg vid stigen. Nu kan man tro att prinsen fick bråttom att häva och lyfta undan riset för att få sitt äpple tillbaka, men många finner annat än de letar efter, och så gick det, för istället för äpplet fann prinsen en liten dörr, som ledde nedåt i jorden.
När prinsen öppnade dörren kom han in i en liten jordstuga. Där var allt fint och fagert, så man aldrig kunde få det bättre; väggarna bonade med granna väggdukar, sparrarna klädda med vita hängkläden, bänkarna bredda med präktiga kuddar, spisen eldad med en härlig brasa och ett bord dukat med både mat och dryckeskar, men ingen människa syntes till. Prinsen gav sig likväl inte tid att tänka på varken mat eller dryck, utan sökte bara efter sitt guldäpple, men äpplet var och förblev borta.
När han nu hade letat både likt och olikt och ändå inget kunnat finna, blev han övermåttan bedrövad och tänkte på all smälek han skulle få lida när han kom hem och inte hade varken brud eller guldäpple. Rätt i detsamma tittade det fram den allra fagraste lilla råtta. Hon hoppade upp på bordet, satte sig mittemot prinsen och hälsade: ”Välkommen fager ungersven! Varför är du så ledsen? Vill du äta, så ät! Vill du dricka, så drick. Vill du sitta, så sitt!” ”Nej”, svarade ask-prinsen. ”Jag har inte lust till varken mat eller dryck; jag har väl annat än det att sörja för.” ”Vad har du då sorg för?” sporde den lilla råttan. ”Jo”, sade prinsen, ”Jag må väl vara ledsen och inte vara glad. Min far gav mig ett guldäpple och bad mig fara bort och fria. Nu har jag tappat mitt äpple, och någon brud har jag inte heller fått, så att jag får stå med skammen när jag kommer hem till mina bröder.” ”Åh”, sade råttan, ”är det inget annat än det, så blir väl någon råd. Om du vill fästa mig till din käresta, så ska jag hjälpa dig.” Ja, hur länge prinsen besinnade sig, så samtyckte han omsider till den lilla råttans begäran och lovade att ta henne till sin käresta. Straxt löpte hon bort och kom efter en stund tillbaka med guldäpplet i munnen. Nu blev ask-prinsen så glad att han tyckte sig ha övervunnit all sin sorg. Han slog sig ner vid bordet och åt och drack av hjärtans lust, och hela tiden sprang den lilla råttan omkring och passade upp på honom, så att han aldrig hade haft det bättre. När det blev sent och kvällen kom hade råttan gjort i ordning en bädd av mjuka silkesbolstrar. Där lade han sig att sova, och sov så väl och mådde så gott att han tyckte sig aldrig ha haft det hälften så bra, när han var hemma hos sin fader i den stora kungsgården.
Andra morgonen, så snart dager var ljus, skulle ask-prinsen vända hem igen. Han tog så avsked av den lilla råttan, tackade för gott härbärge och lovade att han aldrig skulle glömma sitt ord mot henne. Därefter började han vandra stigen fram och kom till landsvägen just som hans bägge bröder red förbi, men prinsarna var så stora i sinnet att de låtsades som om de inte såg honom. När så alla tre bröderna kommit hem lät konungen kalla dem inför sig och sporde hur deras färd hade avlöpt. Då tog de bägge äldsta prinsarna munnarna fulla av stora ord och kunde aldrig nog prisa sina fästmörs fägring och myckna rikedom. ”Nå, än du då, ask-prinsen?” sade konungen. ”Har du fått dig någon käresta?” ”Ja”, svarade prinsen, ”Nog har jag det fått, fast hon inte är så fullkomlig i allt som mina bröders.” Strax var de båda äldre bröderna redo med sitt vanliga gäckeri. ”Har man någonsin hört?”, sade de. ”Ask-prinsen har fått sig en fästmö! Hon måste väl vara därefter, när hon vill ha en sådan askmalare till brudgum!” Prinsen svarade inget, för han visste nog hur det stod till, utan drog sig bort för sig själv och satte sig i spisgruvan.
Det led så en tid, och i hela kungagården talades det inte om något annat än de bägge äldsta prinsarna och vilka förnäma konungadöttrar de hade fästat sig, men ingen spillde ett ord på ask-prinsen. Då hände det en dag, att kungen åter lät kalla sina tre söner inför sig. Ja, prinsarna gick dit, ställde sig inför sin fars högsäte och frågade vad han hade att befalla. ”Jo”, sade konungen, ”jag har hört både vitt och brett om era fästmörs fägring och stora rikedom. Nu vill jag gärna veta om de också är raska i händerna. Res därför bort och hämta varsin kaka som era kärestor har bakat, så att jag kan döma om deras slöjd.” De två äldsta prinsarna samlade genast ihop följe och utrustning för att fara till sina fästmör. Men ask-prinsen hade varken sadel eller gångare, utan måste vandra till fots nu som förr. Ändå var han glad när han slapp ifrån sina bröders ideliga skämt och spe-ord. Han gick och han gick och aldrig hade han längtat till någonting, så som han nu längtade till den lilla råttan. Men allt som det led rann det honom i sinnet att det vore omöjligt för henne att baka en kaka, såsom konungen hade bett om. Över detta blev han övermåttan bekymrad, för han tänkte på all den smälek han skulle få lida, när hans bröder kom hem med präktiga bake-kakor och han själv ingen hade.
Som ask-prinsen kom in i den lila jordstugan sprang råttan honom till mötes hälsade honom med stor kärlek och sade: ”Varför är du så ledsen? Vill du äta, så ät! Vill du dricka, så drick! Vill du sitta, så sitt!” ”Nej”, svarade ask-prinsen, ”jag vill varken äta eller dricka; jag har väl värre än det att sörja för.” ”Vad har du då för sorg?” sporde den lilla råttan. ”Jo”, sade prinsen, ”jag må väl vara ledsen och inte vara glad. Min fader har befallt mig att fara bort och hämta en kaka som min käresta har bakat, och nu får jag stå med skammen när jag träffar mina bröder”. ”Åh”, sade råttan, ”är det inget annat än det, så blir väl någon råd. Vill du vara mig trogen så ska jag hjälpa dig.” Ja, prinsen lovade att han aldrig skulle svika henne. Straxt löpte hon bort, sprang upp på en jordfast sten och ropade: ”Hit, hit, alla mina små råttor! Var och en med ett mjölkorn i munnen!” Knappt var det sagt förrän det kom fram en sådan otalig hop råttor, att det vimlade vart man såg. Var råtta hade ett mjölkorn i munnen, och det lade hon i det nättaste lilla tråg. Sedan gjordes där upp eld under en flat häll och prinsens lilla käresta började knåda och kavla och pigga och grädda och hon gav sig inte förrän hon hade bakat en liten kaka, som var så vit och fin att ingen hade sett ett sådant bake-bröd.
Nu vart ask-prinsen glad, tackade den lilla råttan och tyckte sig ha övervunnit all sin sorg. Han slog sig så till ro, satte sig vid bordet och åt och drack av hjärtans lust, och hela tiden sprang hans käresta omkring och passade upp på honom. När det blev sent och kvällen kom hade hon bäddat en säng med fagra silkes-bolstrar, där han lade sig att vila och han sov så gott att han tyckte sig aldrig ha haft det bättre i sin tid.
När det nu led frampå morgonen och stjärnorna slocknat för dagen, skulle ask-prinsen vända hem igen. Han tog så farväl av den lilla råttan, tackade för gott härbärge och lovade att han aldrig skulle glömma henne. Därefter började han vandra stigen fram och kom till landsvägen just när hans bröder red förbi i all sin grannlåt; men prinsarna var så stora av sig att de låtsades att de inte såg honom.
När nu alla tre bröderna kommit hem lät deras far kalla dem inför sig för att fråga hur deras färd hade avlöpt. Strax tog de båda äldsta prinsarna fram varsin kaka som deras fästmör hade bakat, och brödet var både vitt och fint, så att ingen med skäl kunde klaga därpå. ”Nå, än du då, ask-prinsen?”, sade konungen. ”Har du något bake-bröd att visa från din käresta?” ”Ja”, svarade prinsen, ”väl har jag väl, fastän hon annars inte är så fullkomlig i allt som mina bröders.” Genast började de båda bröderna med sitt gäckeri och sade: ”Jo, har man någonsin hört? Ask-prinsens fästmö har också bakat bröd. Det lär väl vara som det kan.” Men prinsen lät sig inte bekomma, utan tog fram kakan som han fått av den lilla råttan och nu fick alla som var närvarande stora ögon, för brödet var så fint och vitt att ingen hade sett dess like. Det blev nu dömt av konungen, att ask-prinsens fästmö hade bakat det grannaste brödet, och så fick de äldsta prinsarna stå med skammen för alla sina stora ord. Men de tröstade sig så gott de kunde och menade att även om ask-prinsens fästmö kunde baka, så var hon likväl i allt annat sämre än deras kärestor.
Så led ännu en tid, och i kungsgården talades både hit och dit om ask-prinsen och hans fästmö, men själv sade han ingenting, utan var glad när han fick vara ifred för sina bröder. Då hände sig en dag att kungen åter lät kalla sina söner inför sig. Ja, prinsarna gick dit, ställde sig inför hans högsäte och frågade vad han hade att befalla. ”Jo”, sade kungen, ”jag har väl sett hur era kärestor bakar bröd, men nu skulle jag vilja veta om de också är slöjdkunniga. Res därför bort och hämta mig varsin väv som de vävt.” Straxt lagade de bägge äldsta prinsarna med vapen och följe och präktig utrustning, för att hälsa på sina fästmör. Men den minste prinsen hade varken sadel eller gångare, utan måste vandra till fots nu som förr, och fick ändå vara glad när han slapp ifrån sina bröders ideliga spe-ord. Han gick och han gick och aldrig hade han längtat efter någonting så som han nu längtade efter den lilla råttan. Men allt som han vandrade rann det honom i sinnet hur ogörligt det vore att hon kunde väva en väv, såsom konungen hade befallt. Han saktade därför sina steg och blev övermåttan bedrövad, för han tänkte på den smälek han skulle få lida när hans bröder kom hem med granna vävar, medan han själv ingen hade. Han visste inte om det var lönt att fortsätta gå, eller om han skulle vända tillbaka igen, men slutligen gick han fram till den lilla råttans hem. Som han nu kom in i jordstugan sprang råttan honom till mötes, hälsade med stor kärlek och sade: ”Välkommen, allrakäraste! Varför är du så ledsen? Om du vill äta, så ät! Om du vill dricka, så drick! Om du vill sitta, så sitt!” ”Nej”, svarade ask-prinsen, ”jag har inte lust till varken mat eller dryck; jag kan väl ha annat att vara ledsen för.” ”Vad har du då för sorg?” sporde den lilla råttan. ”Jo”, sade prinsen, ”min far har befallt mig att fara hit och hämta en väv som min käresta har vävt, och nu får jag stå med skammen när jag träffar mina bröder. ” ”Åh”, sade åttan, ”är det inget annat än det, så blir väl någon råd. Vill du vara mig trogen, så ska jag hjälpa dig.” Ja, prinsen lovade att han aldrig skulle svika henne. Straxt löpte hon då ut, sprang upp på den jordfasta stenen och ropade: ”Hit, hit, alla mina små råttor! Var och en med en silkestråd i munnen!” Knappt var det sagt förrän det kom fram en så otalig hop råttor, att det vimlade när och fjärran. Var råtta hade en silkestråd i munnen och den lade de i en hög; sedan lagades det till sländor och bommar till den nättaste lilla vävstol och så blev det ett spinnande och ett spolande, och ett surrande och ett bommande, och ett varpande, så att ingen sett maken. Prinsens lilla fästmö satte sig själv i vävstolen och sölvade väven och skedade och kastade skottspolen mellan sina små fingrar och trampade tramporna med sina små fötter, och gav sig ingen rast, förrän hon hade vävt en väv som var vitare än den vitaste snö och finare än det finaste spindelgarn. Nu vart ask-prinsen åter glad, tackade den lilla råttan och tyckte sig ha övervunnit all sin sorg. Han slog sig så till ro och åt och drack av hjärtans lust och hela tiden sprang den lilla råttan omkring så beställsamt och passade honom. Men när det blev sent och kvällen kom hade hon tillrett en säng med snövita lakan och mjuka silkesbolstrar; där lade han sig att sova och sov så gott, och mådde så väl, så han tyckte sig aldrig kunna ha det bättre i hela världen.
Arla om morgonen, så snart dager var ljus, skulle ask-prinsen återvända hem igen. Han tog så avsked av den lilla råttan, tackade för gott härbärge och lovade att han aldrig skulle glömma sitt ord till henne. Därefter började han vandra stigen fram och kom till landsvägen just när hans bröder red förbi i all sin ståt. Men prinsarna var så höga i sinnet att de låtsades att de inte blivit honom varse.
När nu alla tre bröderna kommit hem lät deras far kalla dem inför sig för att fråga hur deras färd hade avlöpt. Straxt tog de bägge äldsta prinsarna fram var sin väv, som deras kärestor hade vävt och vävnaden var både jämn och fin, så att ingen kunde annat än berömma den. ”Nå, än du då, ask-prinsen?” sade konungen. ”Har du ingen väv att visa från din käresta?” ”Jo”, svarade prinsen, ”väl har jag det, fast hon icke kan vara så fullkomlig i allt som mina bröders.” Genast började de äldsta bröderna med sitt gäckeri och sade: ”Har man väl någonsin hört? Ask-prinsens fästmö har också vävt en väv! Den lär väl vara som den är.” Men prinsen lät sig inte bekomma, utan gick fram och räckte sin far en liten valnöt. Och nu fick bröderna se på annat, för när konungen öppnade valnöten låg däruti en hasselnöt och i hasselnöten en körsbärskärna och i den lilla körsbärskärnan gömdes en väv, som var vitare än den vitaste snö och finare än det finaste spindelgarn och så sid och vid att den räckte över hela kungasalen. Alla kom nu överens om att maken till vävnad inte var att finna, om man så letade över sju kungariken, och de två äldsta prinsarna fick stå där med skammen för sina stora ord. Men de svalde sin förtret så gott de kunde och menade att om ask-prinsens fästmö kunde baka och väva, så var hon likväl i allting annat sämre än deras kärestor.
Det led så ytterligare en tid och i hela kungsgården talades det om den yngste prinsen och hans fästmö. Men själv sade han ingenting, utan var glad att han fick vara ifred för sina bröder. Då hände sig en dag, att konungen åter lät kalla på sina söner. Ja, prinsarna gick dit, ställde sig inför sin fars högsäte och frågade vad han hade att befalla. ”Jo”, sade konungen, ”jag har nu sett att era fästmör är flinka att baka och väva och det är därför tid att tänka på bröllop. Far nu iväg och säg dem vad jag har sagt, så att jag får se vem av er som för hem den fagraste bruden.” Med detta var de båda äldre bröderna väl tillfreds och rustade sig genast med bröllopskläder och följe för att rida bort och hämta sina fästmör. Men den minste prinsen hade varken gångare eller följe-sven, utan måste vandra till fots nu som förr. Han gick och gick och aldrig hade han längtat till någonting, så som han nu längtade till den lilla råttan. Men rätt som det var rann det honom i hågen vad hans fränder skulle säga när de fick se hans lilla brud och han blev övermåttan bedrövad, för han förstod vilket spe han skulle få lida när hans bröder kom hem med fagra konungadöttrar och han själv inte hade annat än en liten råtta. Han saktade därför sina steg och ju mer han grubblade, desto sämre blev han till mods, så att han slutligen inte visste om det var lönt att gå fram eller om han borde vända om. Likväl gick han hela vägen till jordstugan, där den lilla råttan kom honom till mötes, hälsade honom med stor kärlek och sade: ”Välkommen, allrakäraste! Varför är du så ledsen? Om du vill äta, så ät! Om du vill dricka, så drick! Om du vill sitta, så sitt!”. ”Nej”, svarade ask-prinsen, ”jag har inte lust till varken mat eller dryck. Jag har väl mer än det att sörja för.” ”Vad har du då för sorg?” sporde den lilla råttan. ”Jo”, sade prinsen, min fader har lagat till bröllop och befallt mig och mina bröder att hämta hem våra kärestor, men hur ska det gå när mina fränder får se att jag inte har någon annan brud än en liten råtta?” ”Åh”, sade råttan, ”är det inget annat än det, så blir väl någon råd. Vill du bara vara mig trogen, så ska du få se att allt går bra.” Ja, prinsen lovade att han aldrig skulle svika henne. Hur nu den lilla råttan lade sina ord, så glömde han omsider bort sin sorg och åt och drack och glammade av hjärtans lust och så gick den dagen, som alla andra dagar och när kvällen kom hade råttan bäddat en säng med blå silkesbolstrar och snövita lakan. Där lade han sig att via och sov så gott och drömde så fagert att han tyckte sig ha fått ett mycket finare giftermål är någon av sina fränder.
När nu morgonen grydde och sol rann upp i öster skulle prinsen ge sig iväg. Han sporde då sin käresta om hon var redo. ”Ja”, svarade råttan, ”bara jag först får ta på mig mina bröllopskläder.” Härvid kunde ask-prinsen inte hålla sig från att le milt under all sin sorg, för han tänkte att detta skulle bli en underlig färd. Men den lilla råttan sprang ut, sprang upp på den jordfasta stenen och ropade: ”Hit, hit, alla mina små råttor! Var och en med ett råttskinn i munnen!” Genast kom där fram en så otalig hop råttor att hela marken böljade. Var råtta hade ett råttskinn i munnen och det klädde de utanpå ask-prinsens käresta, och krängde så skinn uppå skinn, tills hon blev så stor och tjock att hon inte orkade röra sig. När det var gjort drog de fram en silversked. Vid skedskaftet spändes tolv stora tordyvlar, framför hoppade fjorton loppor, och sex små råttor gick vid sidan, för att passa på bruden. När så allt var redo sattes ask-prinsens brud i silverskeden och sedan tordyvlarna till att springa, lopporna till att hoppa och råttorna till att löpa, och så bar det av i full fläng över både berg och backar. Men själv gick ask-prinsen vid sidan och såg på och kunde inte glädjas åt varken brud eller brudfärd.
Allt som de nu skred närmare och närmare mot kungsgården, vart ask-prinsen alldeles modfälld, för han väntade var stund att få se sina bröder komma farande med sina prinsessor, och det tycktes honom, att han hellre ville vara död än att de skulle möta honom. Bäst det så var kom de till ett rinnande vatten, som löpte mot norr. Över vattnet gick en spång. Då stannade hela brudföljet, den lilla råttan vältrade sig ut mitt på spången och ropade till ask-prinsen: ”Räck ut ditt svärd och hugg skaftet av skeden!” Detta tyckte prinsen var en sällsam begäran, men han drog sitt svärd och gjorde som hon sa. Men nu skedde något underligt, för när prinsen högg till föll skeden ner i vattnet och i detsamma kom där upp en karm (vagn, min anm.), som var den allra grannaste man någonsin ville se. Den glimmade av både guld och silver, tolv fålar var spänd för tisteln och fjorton brudsvenner i kostliga dräkter red före. Knappt var det färdigt förrän den lilla råttan sade: ”Sträck fram ditt svärd och hugg huvudet av mig också!” Men se, detta ville ask-prinsen inte göra, för han höll henne mycket kär, även om hon inte var annat än en liten råtta. Likväl måste han omsider efterkomma hennes begäran, fast det var med sorgset sinne. Då han nu högg till, föll råttbruden och alla de andra små råttorna ner i det rinnande vattnet och i samma stund kom där upp en prinsessa på stranden. Hon var fager som guds klara dag, hennes kläder var av silke, på huvudet bar hon en guldkrona och i handen ett guldäpple och runt omkring stod sex fagra brudtärnor för att passa henne.
Nu kan man veta att ask-prinsen blev till sig; han visste på en lång stund inte om han drömde eller var vaken, så fagert och sällsamt tycktes honom allt vad han såg. Men han fick inte besinna sig länge, för den väna konungadottern gick fram till honom och tog honom i famn med stor kärlek och tackade honom att han frälst henne; hon var ingen annan än hans käresta, den lilla råttan, som varit förtrollad av en elak styvmoder.
Ask-prinsen tyckte nu att han var väl rustad att visa sig för sina fränder. Han tog därför sin käresta vid handen och förde henne med fagert sinne till den granna karmen. Där satte hon sig och prinsen själv steg upp vid hennes sida. Sedan bar det av i full fart, så fort tygen kunde hålla, och var de for fram glimmade det av karmen och av guldet och ädelstenarna, så det var en fröjd att se.
När de nu kom fram till bröllopsgården var de bägge äldsta prinsarna redan hemma och hade gått in till konungen för att visa upp sina kärestor och prinsessorna var både rika och fagra, så att var man berömde konungasönernas giftermål. De väntade så blott på ask-prinsen och bröderna gladdes att tänka på hur han skulle ta sig ut vid all deras prakt. Men annat fick de se när borggrinden öppnades och den gyllene karmen körde in på kungsgården, med brudsvenner, brudtärnor och all annan fägring, och den väna konungadottern steg ur med guldkrona på huvudet och guldäpple i handen. Nu fick minsann prinsarna annat att göra än att tala stora ord, och de vände sig bort, som om guldskenet gjorde ont i ögonen. Men ask-prinsen gick dristigt fram i konungasalen, ställde sig inför högsätet och hälsade sin far med stor vördnad, så att alla kunde se hans manlighet och förstånd, och alla syntes att hans käresta överträffade de andras, som solen lyser klar framför andra stjärnor på himlen. Sålunda fick de bägge äldsta prinsarna ändå stå med skammen och efter den dagen gjorde de aldrig mer gäck av sin yngste bror.
Nu blev bröllopet firat med lust och med lek och allsköns glädje, och konungen satte ask-prinsens brud i högsätet, och visade henne stor ära, så som kan kunde vänta. Men när bröllopet stått i dagar, ja väl i sju, tog den yngste prinsen farväl av sina fränder och for hem till sin drottnings rike. Där blev han tagen till konung och styrde både länge och lyckosamt, så att större konung och fagrare drottning aldrig har funnits till. Men sedan var jag inte med längre.
Kulturminnet 