Vilket samhälle vill vi ha?

bild tankeböcker

Bi Puranen, forskare vid Institutet för framtidsstudier och docent i ekonomisk historia, publicerade nyligen en mycket läsvärd essä i nättidskriften Kvartal. I texten redogör hon bland annat för rapporten Med migranternas röst, där drygt 7900 personer med utomeuropeisk bakgrund svarat på frågor om sitt liv i Sverige. Den berör känsliga ämnen och det är tydligt att Puranen får tassa varsamt fram och väga upp huvuddragen med enstaka exempel på motsatserna. Likväl är rapportens innehåll viktigt att uppmärksamma.

Puranen inleder med att resonera kring bildningens och utbildningens betydelse för möjligheterna till integration i ett nytt samhälle. Hon konstaterar, även om hon lindar in det lite, att den genomsnittliga utbildningsnivån bland respondenterna är så låg att man kan ifrågasätta om de på ett konstruktivt sätt kan tillgodogöra sig information om sitt nya hemland och utgöra ett stöd för sina barn i det svenska samhället. Kunskaperna om Sverige är generellt mycket klena.

Den låga utbildningsgraden är illavarslande i sig, men blir än mer oroande i ljuset av de normer och värderingar som kommer till uttryck. På avgörande punkter har respondenterna uppfattningar som kraftigt avviker från den svenska majoritetskulturens och devierar från vad som värnas i svensk lag. Fyra områden lyfts fram: Homosexualitet, abort, skilsmässa och sex före äktenskapet. I samtliga fall väcker dessa företeelser ett starkt avståndstagande bland respondenterna och klassas som oacceptabelt. I en svensk studiegrupp är resultatet det motsatta.

Bilden som växer fram är att den undersökta gruppen av utomeuropeiska migranter har svårt att ta till sig information om Sverige och önskar sig ett annat samhälle än det svenska. Medan svenskarna vill ha hög tolerans gentemot sexuella minoriteter och hög personlig frihet i privatlivet, vill migranterna ha motsatsen.

Puranen konstaterar även att synen på studier och försörjning skiljer sig åt. Studiemotivationen bland respondenterna är svag och många är inställda på fortsatt arbetslöshet och samhällsstöd. Kanske är trösklarna för höga eller så har man aldrig omfamnat idén med samhälleliga rättigheter och skyldigheter som Sveriges välfärd bygger på.

Puranen avslutar sin text med att lämna lösningsförslag på de problem som tecknar sig. Hon föreslår en förskola för alla på svenska och borttagande av progressiva flerbarnstillägg. Det är nog goda förslag, men i mina ögon ter de sig fullständigt otillräckliga. Resultaten i den granskade rapporten behöver istället lyftas och diskuteras på en helt annan nivå. Vi behöver fråga oss vad de värderingsskillnader som framkommer innebär på ett övergripande plan, när befolkningssammansättningen i Sverige stöps om. Vad kommer att hända om de nuvarande trenderna fortsätter och allt större delar av samhällslivet utgörs av grupper som inte delar samhällets grundläggande värden?

Än så länge är dessa intressegrupper för splittrade för att nå politisk makt, även om några småpartier med anmärkningsvärt innehåll i partiprogrammen dykt upp på senare år. Det finns emellertid redan strukturer som arbetar för att omvandla samhället i denna riktning – strukturer som attraherar människor från de värderingskluster Puranen beskriver. SVT rapporterade nyligen att bolag och organisationer med radikala islamister i ledningen årligen mottar mångmiljonbelopp i statligt och kommunalt stöd. Många av dem driver friskolor.

Det här är inte problem vi kan vifta bort för att de är obehagliga att ta i. Frågorna har alltför stor tyngd för det. För vad är det egentligen som ligger i stöpsleven här? Det handlar om värden vi kämpat för att uppnå och som ingår i det svenska samhällets kärna. Den utveckling vi ser idag kan knappast fortsätta om vi vill att Sverige ska vara det land vi känner. Vi behöver en tydlig och konstruktiv debatt om vilket samhälle vi vill ha, samtidigt som vi måste fråga oss om denna målbild är förenlig med en omfattande invandring från kulturer som inte delar den svenska majoritetskulturens värderingar.

Vi kommer inte att komma undan. Frågan måste upp på agendan – och den blir inte lättare att hantera om vi väntar.

 

Pi Buranens essä kan läsas i sin helhet här:

https://kvartal.se/artiklar/vad-vet-migranter-om-sverige/

Svenska industriminnesföreningen

20200713_165413

Svenska industriminnesföreningen är en förening som arbetar för att bevara, dokumentera och levandegöra industrisamhällets kulturarv i Sverige. Den samlar både enskilda medlemmar och institutioner med intresse för föreningens mål. Ett av dess främsta syften är att fungera som nätverk och underlätta informationsutbyte i frågor som rör industrihistoria. Föreningen representerar dessutom Sverige i den internationella organisationen The International Committee for the Conservation of the Industrial Heritage (TICCIH).

På föreningens hemsida publiceras nyheter och debattinlägg rörande industriarvet. Där finns också länkar till arkiv, bildsamlingar och industrihistorisk film. Ett stort antal sevärda industrihistoriska miljöer presenteras.

Varje år uppmärksammar föreningen särskilt viktiga insatser för industriarvets främjande genom att utse Årets Industriminne. 2020 gick utmärkelsen till Jädraås samhälle i Gästrikland, där ett flertal lokala föreningar aktivt arbetar med att bevara den gamla järnhyttan, valsverket, den museala tågtrafiken på bruksbanan och Jädraås bruksherrgård.

Läs mer:

http://www.sim.se/

Fotnot: Bilden visar den monumentala masugnen vid Borgviks bruk i Värmland, ett av Sveriges spännande industrihistoriska besöksmål.

Vad säger våra runstenar om vikingatidens ideal?

De flesta av våra runstenar ristades under vikingatidens senare del och avspeglar således tankar och föreställningar från denna tidsepok. Många är minnesmärken över döda personer och beskriver karaktärsdrag man önskat att omvärlden minns. De är ofta kortfattade, varför vi kan anta att bara de allra främsta meriterna getts utrymme. Därmed kan vi förstå att de egenskaper som lyfts fram på runstenarna avspeglar värden som varit särskilt åtråvärda i det vikingatida samhället. Runstenarnas innehåll kan således ge oss en bild av vikingatidens ideal. Vad eftersträvade våra förfäder? Vilken sorts människor ville de vara? Om detta har runstenarna mycket att berätta.

Många runstenar nämner att den döde varit en ”god” person. Stenen Vg 130, som står uppställd i Skånum i Västergötland, beskriver att ”Gudmund reste denna sten efter Eskil, sin broder, en mycket god ung man.” Samma omdöme ger Guve sin son Olav på Olsbrostenen (Vg 181) utanför Åstorp. På en runristad gravhäll (Vg 75), som nu sitter inmurad i tornmuren i Västra Gerums kyrka, berättar Alle om sin hustru att hon var ”mycket god” och runstenen Sm 16 i Nöbbele låter oss ännu tydligare förstå att den som varit god förtjänar att bli ihågkommen av eftervärlden: Rosten och Eliv, Åke och Håkan, de svennerna reste åt sin fader Kale den döde ett märkbart kummel. Därför den gode ej skall glömmas, så länge stenen står och runorna stavar.

Godhet var således något eftersträvansvärt, men vad som innefattades av ordet ”god” vid denna tid vet vi inte. Kanske hade de dåtida människorna en annan uppfattning om godhet än vad vi har idag. Av vissa runstenar kan vi emellertid förstå att givmildhet sågs som ett gott karaktärsdrag. Ett flertal stenar berättar att den döde varit generös. Ofta beskrivs frikostighet med mat. I parken vid Krageholms slott berättar en sten (Dr 291) att Tonnas make Bram var ”bäst av bomän och givmildast med mat”. Söder om Ljungby finns stenen Sm 37, där Assur skriver om sin far: ”Han var minst bland män en gnidare, ej snål på mat eller snar på hämnd”. En annan småländsk sten (Sm 44) berättar att Vimunds bror Sven var ”god mot sitt folk, frikostig på mat, av alla mycket prisad”. Mansnamnet Osnikinn (”den osnikne”), som förekommer på några runstenar visar också att generositet var en högt skattad dygd.

Att kunna formulera sig väl och uttrycka sig omsorgsfullt verkar ha varit en uppskattad egenskap under vikingatiden. I Gillberga norr om Tierp står en sten (U 1146) med inskriptionen: Rådulv och Funnen och Anund, bröderna, reste denna sten efter Kåre, sin fader, den vältalige, son till Ugg i Svanby. På Ryssbystenen vid Ryssby kyrka (Sm 39) berättar Gunne om sin far att han var ”mild i ord”. Samma egenskap prisar de fyra söner som tillsammans rest stenen Sö 130 över sin far.

Det är vanligt att runstenar betecknar en person som ”dugande”. På Stenen Nä 23, som nu går att beskåda genom en glasruta i golvet i Glanshammars kyrka, beskriver Sigrik sin son Reidbjörn som ”en dugande dräng”. Nastastenen (Nä 34) utanför Örebro är ett äreminne som Toreid låtit resa över ”Lydbjörn, sin dugande son”. Idag skulle vi kanske hellre ha använt ord som ”driftig” eller ”kapabel”. Nära besläktat är att vara ”rask”, vilket också är ett ord som används på runstenar. Sö 70 vid Hedenlunda herrgård i Flens kommun berättar: Kättilhövde och Stenkättil de reste denna sten efter Sigkättil, sin broder, raska söner till Olov.

Att vara skicklig och ha förmågan att hantera svåra uppgifter lyfts ofta fram. På Varpsundstenen (U 654) norr om Stockholm berättar Gunleifs barn om sin far att ”han kunde väl styra skeppet”. På ett gravfält vid Kjula ås i Eskilstuna finns Sö 106, som skriver: Alrik reste stenen, son till Sigrid, efter sin fader Spjut. Han västerut varit hade. Borg han brutit och besegrat. Befästningskonster kunde han alla. Den berömda Kalevistenen på Öland (Öl 1): konstaterar om Sibbe den gode att begravd ligger den som de största dåd åtföljde.

20190420_091030

I Fjuckby utanför Uppsala finns stenen U 1016, som berättar: Ljut skeppshövding reste denna sten till minne av sina söner. Den hette Åke, som förgicks utomlands, han styrde skeppet, han kom till Greklands hamnar. Han dog hemma. Ljut har alltså rest stenen efter flera söner, men den enda som omnämns med namn är Åke, som styrt ett skepp till Grekland. Kanske hade de andra inte lika imponerande meriter.

Åtråvärda titlar som indirekt framhäver bärarens förmågor förekommer också. Tunastenen i Ljungby kommun skriver: Tumme reste denna sten efter Assur, sin broder. Han var skeppsman åt kung Harald.

Mod, djärvhet och tapperhet verkar ha renderat respekt. Nä 18 är ett fragment av en runsten, som nu finns att se på Örebro länsmuseum. Då stenen är trasig går det inte att veta vem den ristats över, men vi kan läsa att han var ”en modig ung man”. Glemmingestenen (Dr 338), som sitter inmurad i Glemminge kyrkas kyrkomur, berättar att Sven rest stenen ”efter Toste den skarpe (tappre), sin fader, en mycket bra herreman”. Den som besöker Högbystenen (Ög 81) vid Högby kyrka får veta att Åsmund var en ”djärv kämpe”.

Att det var åtråvärt att kämpa och visa uthållighet i strid vittnar även andra stenar om. Fosiestenen i Skåne restes av Asbjörn efter kamraten Dvärg, som enligt runstenen var ”en kämpe god”. Inmurad i Hällestads kyrka sitter en runsten (Dr 295) med texten: Åskel satte denna sten till minne av Toke, Gorms son, en trogen herre för honom. Han flydde inte vid Uppsala. Toke förefaller således ha visat hjältemod i en strid i Uppsalaområdet, vilket skulle kunna innebära att han deltagit i slaget vid Fyrisvallarna. Kanske hade denne Toke en son som stred vi hans sida, för vid Sjörups gamla kyrka i Skåne finns en sten som berättar att Saxi satte denna sten efter Asbjörn, sin släkting, Tokes son. Han flydde inte vid Uppsala, utan kämpade så länge han hade vapen.

Många som omnämns på runstenarna har blivit dräpta eller dött under vikingatåg utomlands, vilket antyder att det var en ärofylld död som förtjänade särskilda minnesmärken. Kälvestenen (Ög 8), har rests av Stygg över sonen Öjvind, som ”föll österut med Ejvisl”. Vid Stora Rytterne kyrkoruin utanför Västerås finns två runstenar (Vs 1 och Vs 2), varav den ena är utsmyckad med ett vackert ornamenterat kors. På den andra kan vi läsa: Gudleif satte stav och dessa stenar efter Slagvi, sin son. Han ändade österut i Gårdarike. Syltestenen (Ög 155) är en så kallad Ingvarssten, som skildrar ett olycksdrabbat vikingatåg (Ingvarståget) österut: Torfrid reste efter Åsgöt och Göte, sina söner, denna sten. Göte avled i Ingvars härskara. En annan välkänd Ingvarssten är Gripsholmsstenen (Sö 179), som står uppställd framför Gripsholms slott i Mariefred. Den berättar: Tola lät resa denna sten efter sin son Harald, Ingvars broder. De foro manligen fjärran efter guld och österut gåvo örnen föda. De dog söderut i Särkland.

20170628_162102

Men Ingvarsstenarna är inte ensamma om att vittna om storstilade utfärder till fjärran länder; den svenska runstensuppsättningen innehåller ett antal så kallade ”Greklandsstenar”, resta till minnet av personer som farit till Grekland. Ett exempel är Högbystenen (Ög 81) utanför Mjölby, som berättar att Assur ”mötte sitt öde öster i Grekland”. I Mälardalen finns också ett flertal ”Englandsstenar” över vikingar som farit dit. Än idag kan vi nog känna visst medlidande med Gunnald, som rest två runstenar (Vs 18 och Vs 19) till minne av sönerna, som båda förolyckats under långresor: ”Gunnald lät resa denna sten efter Gerfast, sin son, en god ung man, och han hade farit till England. Gud hjälpe hans själ.” ”Gunnald lät resa denna sten efter Orm, sin styvson, en god ung man, och han hade farit österut med Ingvar. Hjälpe Gud hans själ.

Av runstenarna kan vi förstå att kristendomen hade slagit igenom vid deras tillkomst. Ett stort antal stenar är försedda med kristna kors och många har texter som beskriver den döde som gudfruktig. Ett exempel är Vg 55, där Ulf och Ragnar berättar om sin far att han hade ”god tro till Gud”. I Uppland finns inte mindre än sju runstenar som förklarar att personerna de rests över ”dog i vita kläder”, vilket innebär att de döpts före sin död. På Frösöstenen (Jä 1), som är Sveriges nordligaste runsten, berättas att Östman ”lät kristna Jämtland”, en bedrift som uppenbarligen förtjänade att omnämnas.

20200718_173357

Det finns också stenar som åberopar asatro, även om de är få. Velandastenen (Vg 150) avslutas med en bön om Tors beskydd: Tyrvi reste stenen efter Ogmund, sin make, en mycket god tägn. Tor vige.

På runstenarna omnämns i regel både vem stenen rests över och initiativtagaren. Inte sällan innehåller ristningen formuleringar som låter oss förstå att den som rest minnesmärket känt stolthet över sin gärning. Det verkar ha varit hedervärt inte bara att få en sten rest över sig, utan också att låta resa en. Öl 39 skriver: Sven gjorde detta efter sin fader Vikar, ende sonen reste själv stenen. På Härenestenen (Vg 59) framträder stoltheten ännu tydligare ”Så har Åsa gjort som icke skall någon hustru efter man sedan göra.” Runstenen U 225 vid Bällsta i Uppland uttrycker att ”ej skall en minnesvård bliva större än den Ulvs söner gjorde efter honom.”

Ibland vill den som rest stenen ta del av minnesmärkets strålglans.  Det kan vi se på Vs 17 i Västerås kommun: Holmsten lät resa minnesmärket efter Tidfrid, sin hustru, och efter sig själv. På Gårdbystenen (Öl 28) på Öland låter till och med runristaren lite av sin egen fåfänga skina igenom, då han avslutar runstenens text med: ”Brand högg in runorna rätt, därför kan du tyda”. Att det var beundransvärt att kunna skriva med runor kan vi också förstå av en runsten vid Blacksta kyrka (Sö 56) där två bröder utropar sig till ”runkunnigast bland män”.

Inte bara runstensristning var ärofyllt; vägbygge och brobygge var också viktiga värv. Ofta omtalas att brobyggen utförts till minne av döda anhöriga. Läbystenen (U 904), som står vid ett vadställe vid Hågaån, skriver: Jarl och Karl och Igulbjörn lät resa dessa stenar och göra denna bro efter Jovur, sin fader. Brostenen (U 617) i Upplands-Bro har följande inskription: Ginnlög, Holmgers dotter, syster till Sygröd och till Göt, hon lät göra denna bro och resa denna sten efter Assur, sin man, son till Håkon jarl. Han var landvärnare mot vikingar med Geter. Gud hjälpe nu hans ande och själ. Tydligast framträder dock brobyggarnas stolthet på Sälnastenen (U 323) i Uppland: Östen och Jorund och Björn, de bröderna reste (stenen) efter sin fader. Gud hjälpe hans ande och själ, tillgive honom skuld och synder. Alltid skall ligga medan människor leva bron hårt slagen och bred efter den gode. Svennerna gjorde den efter sin fader. Ej kan en bättre brovård byggas.

Utöver vägar och broar uppmärksammas ibland andra anläggningar på runstenarna. Vid den gamla tingsplatsen Arkels tingstad i Vallentuna finns en runsten (U 225) som låter oss veta att tingsplatsen anlagts av Ulvkel, Arnkel och Gye. Norra Åsumstenen (Dr 347), som sitter fastmurad i golvet i Norra Åsums kyrka, omtalar istället ett kyrkobygge: ärkebiskop Absalom och Esbjörn Mule byggde kyrkan.

Att ha skaffat sig ägodelar och således besitta viss rikedom förefaller ha varit åtråvärt. Många runstenar lyfter fram att de omnämnda personerna ägde skepp, byar eller gårdar. Mervallastenen (Sö 198) i Södermanland, som Sigrid rest till minne av maken Sven, beskriver att han ofta seglade en ”dyrbar knarr”. På ett flyttblock i Runby (U 114) berättar Ingrid att stenen huggits efter hennes make Ingemar och deras söner: ”De bodde i Runby och ägde där gård”. Den öländska stenen Öl 37 har rests av Unns söner, som påtalar att ”Unn ägde här halva byn”. U 164 och U 165 är ett stenpar med nästan identisk inskription, som står uppställda i Täby. Texten är allt annat än blyg och återhållsam: Jarlabanke lät resa dessa stenar efter sig, medan han levde, och han gjorde denna bro för sin själ och ensam ägde han hela Täby. Gud hjälpe hans själ. 

Så här långt kan vi konstatera att våra vikingatida förfäder lade stor vikt vid godhet och generositet. En man skulle vara vältalig, berest och modig i strid. Han skulle frukta Gud, vara handlingskraftig och sköta sina uppgifter skickligt. Att äga byggnader, mark eller skepp var betydelsefullt och den som reste runstenar, byggde broar eller bidrog till andra bestående anläggningar hade rätt att känna stolthet över det.

Ett problem med denna tolkning är att runstenarna inte avspeglar hela det vikingatida samhället. Kvinnor omnämns mer sällan på runstenar och vi kan därför inte veta om samma ideal gällde för dem. Vi har inga runstenar som skildrar dristiga långresor och aktningsvärda stridsinsatser bland kvinnor. Däremot finns, som synes ovan, runristningar som beskriver kvinnliga runstensprojekt och brobyggen. Hs 21 utanför Jättedals kyrka i Hälsingland är dessutom huggen av en kvinnlig runristare, Gunnborga den goda. Av specifika kvinnoideal syns dock inte mycket, även om de skymtar fram på Odendisastenen (Vs 24): Bonde god Holmgöt lät resa (stenen) efter Odendisa, sin hustru. Kommer icke till Hassmyra husfru som bättre för gård råder. Röd-Balle ristade dessa runor. (För) Sigmund var hon god syster.

En annan aspekt som måste tas i beaktande är att en runsten tog tid att hugga och att konsten att skriva med runor inte var allmänt spridd. Vissa runristare har huggit dussintals stenar inom utbredda geografiska områden, vilket talar för att specialiserade runristare reste runt och erbjöd sina tjänster. Att anlita en runristare var förmodligen kostsamt och säkerligen inget alla hade möjlighet att göra. Vi kan därför anta att runstenarna har rests av personer i samhällets högre skikt. Innebär det att runstenarna främst avspeglar ideal som hade sitt starkaste fäste i de högre samhällsklasserna? Det kan vi inte veta. Kanske finns skäl att tro att andra delar av samhället förespråkade en annan moral och andra målbilder. Oavsett detta ger runskrifterna oss omfattande kunskaper om våra förfäder. De restes för att utvalda personer skulle minnas av framtiden, men har kommit att ge oss väldigt mycket mer än så. Som dokument över sin tids historia, kultur och språk är de oskattbara källor.

Tryckta källor:

Bæhrendtz, Nils Erik; Ohlmarks, Åke (1993), Svensk kulturhistoria. Svenska krönikan, Forum

Jansson, Sven B. F. (1984), Runinskrifter i Sverige, Almqvist och Wiksell Förlag

Karlén, Linus (2018), Runstenar i Sverige, Lidskälv Förlag

Otryckta källor:

http://old.stockholmslansmuseum.se/faktabanken/runor/

Digitala Sveriges runinskrifter – publicerade volymer

https://spraktidningen.se/artiklar/2013/08/stenen-sattes-av-de-runkunnigaste-av-man

Information har även inhämtats vid besök till flera av de runstenar som omnämns.

Hur mycket mångkultur är lagom?

bild dansk flagga

Utbyte mellan olika kulturer tror jag är bra. Jag tror det är nyttigt att ibland lägga nya perspektiv på sitt sätt att leva och kanske ta in influenser som kan vidareutvecklas och bli en del av det egna. Det finns inga nu levande kulturer i världen som är fria från påverkan utifrån och en stor del av mänsklighetens framgångshistoria bottnar just i spridandet av idéer.

Men som med allt annat finns en bortre gräns då det goda vänds i sin motsats och blir något destruktivt. Så betraktar jag det som i dagens Sverige brukar läggas in i begreppet ”mångkultur”. En ohämmad blandning av kulturer som i stora stycken är varandras motsatser tror jag nämligen inte alls på. Utan en gemensam grundläggande moral och någon sorts samsyn rörande rätt och fel kan man inte bygga ett stabilt samhälle. Resultatet blir istället krockar, motsättningar, misstro och splittring.

En person som gjort samma iakttagelser är Inger Støjberg, tidigare riksdagsledamot för partiet Venstre och före detta invandrings- och integrationsminister i Danmark. I den danska kvällstidningen B.T. har hon nyligen publicerat en debattartikel, där hon reflekterar över hur de senaste årens invandring från väsensskilda kulturer har påverkat det danska samhället. Nedan återger jag några springande punkter ur texten (översättningarna är mina).

Man kan lika gärna vara ärlig och säga det rakt ut: Den icke-västliga och därmed främst den muslimska invandringen har skadat Danmark långt mer än den har gagnat.

Nog finns det en rad icke-västliga muslimska invandrare som klarar sig bra, men det finns också alltför många som inte gör det.

Människor som utnyttjar vårt generösa välfärdssamhälle, som vägrar att omfamna Danmark och vårt sätt att leva och som direkt destabiliserar landet.

Listan över de olyckliga konsekvenser, som denna invandring har medfört, är lång och den innehåller allt från kriminalitet till social kontroll; krav på särrättigheter i skolor, på arbetsplatser och i simhallar; utnyttjande av sociala förmåner; bristande vilja att bidra; bristande respekt för auktoriteter och direkt otrygghetsskapande beteenden på gator och torg.

Och inte nog med att invandrarna ligger högt i statistiken, så har det också blivit en allt råare utveckling av kriminaliteten. Det handlar inte bara om att stjäla ett paket tuggummi i den lokala supermarketen.

Nej, det är skjutningar på öppen gata, det är vansinneskörningar inne i städerna och omotiverade gruppöverfall på oskyldiga människor.

En del av denna kriminalitet är regelrätt gängkriminalitet. Invandrargängen har en våldskapacitet som vi aldrig förr har sett maken till i Danmark.

De flinar åt oss när vi i bästa välmening försöker inlemma dem i samhället, för saken är helt enkelt den, att de inte vill vara en del av Danmark.

Jag tror att just den utveckling Inger Støjberg beskriver är en av det mångkulturella samhällets största baksidor, och tyvärr också en av dess främsta konsekvenser. Dessa trender är än mer tydliga i Sverige, även om få svenska politiker talar klarspråk om problemen. Därmed kommer Sverige heller inte att kunna hitta vägen fram till några lösningar. Danmark har bättre förutsättningar att bryta trenderna, medan den förfärande utvecklingen av allt att döma kommer att fortsätta i Sverige. Den skenande våldsbrottsligheten, det ständigt ökande antalet utanförskapsområden, missbruket av välfärden och den växande misstron mellan grupper i samhället kommer att fortsätta eskalera så länge samhällets styrande skikt inte vågar beröra den uppenbara kopplingen till en större invandring än landet kan hantera.

Jag önskar att Ebba Busch Thor lite oftare skulle våga upprepa det hon skrev i en debattartikel i Aftonbladet 2019: Mångkulturalismen som politiskt projekt är mogen för slutförvaring.

 

Du hittar Inger Støjbergs artikel här:

https://www.bt.dk/debat/jeg-er-mildt-sagt-rystet-over-dette-kyniske-faenomen

Ebba Busch Thors artikel i Aftonbladet finns här:

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/dOrEnO/bejaka-ditt-ursprung-men-bli-svensk

Nordisk folktro, del 27: Bortbytingar

bild bortbyting

Inom folktron hände det att magiska väsen, framför allt troll, blev så avundsjuka vid åsynen av ett människobarn att de rövade bort barnet och lämnade sitt eget i utbyte. Detta skedde i lönndom, så att modern inte skulle förstå att hon fått en trollunge att ta hand om. Ibland använde trollen magi för att få trollungen att likna det bortrövade barnet. Den så kallade bortbytingen växte sedan upp bland människorna, men passade aldrig riktigt in. Exempelvis kunde den ha glupande aptit eller vägra att lära sig prata. Det hände också att bortbytingen var omänskligt stark redan i späd ålder.

Om en kvinna misstänkte att hon fått sitt barn utbytt fanns flera knep hon kunde ta till för att få trollen att avslöja sig. En välkänd historia berättar att en kvinna placerade bortbytingen på en brödspade och ropade att hon skulle steka barnet i ugnen. Genast uppenbarade sig då trollmodern för att hämta sin unge och lämna tillbaka människobarnet. ”Så ont som du tänkte göra med mitt barn hade jag aldrig kunnat göra med ditt”, ska trollmodern ha sagt.

Bortbytingarnas roll i folktron har i flera sammanhang tagits in i populärkulturen. Exempelvis finns i Selma Lagerlöfs bok Troll och människor en saga om en kvinna som fått en bortbyting. Tack vare att hon behandlar bortbytingen väl blir hennes egen son väl omhändertagen av trollen och hon får honom slutligen tillbaka.

 

Minnen av troll och bortbytingar

”Mor talte om, att i Hällera, ett berg intill Iglesjön i Gingri, var så fullt med troll. De tog barnungar och hade dem hos sej, men de lämnade igen dem till sist. De klädde barnen grant, de var klädda i guld och silver helt och hållet. Kunde man då vara till reds, när man fick se barnet ute vid berget, och kasta en kniv eller en sax över det, då hade man frälsat det.”

Amalia Karlsson, Rångedala, född 1880
(arkivuppteckning: IFGH02398 s.2) Institutet för Språk och Folkminnen

 

 

Fotnot: Bilden visar John Bauers illustration till Helena Nybloms saga om prinsessan Bianca Maria, som togs av trollen i utbyte mot en bortbyting.

 

Tryckta källor:

Henriksson, Alf; Hansson, Lars; Törngren, Disa (1992), Hexikon som lexikon. En sagolik uppslagsbok från A till Ö, Trevi

Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC,Carlssons förlag

Schön, Ebbe (2001), Folktro från förr, Carlssons förlag

 

Otryckta källor:

https://www.isof.se/om-oss/for-dig-i-skolan/arkivvaskan/trollen-i-folktron.html

http://runeberg.org/troll1/bortbyt.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Bortbyting

Svenska folksagor, del 29: Råttan

20180210_100125

Nedanstående saga har hämtats ur samlingsvolymen Svenska Folk-sagor och Äfventyr Efter Muntlig Öfverlemning Samlade och Utgifna, som sammanställts av Orson Squire Fowler och Gunnar Olof Hyltén Cavallius i mitten av 1800-talet. Jag återger den fritt och med lätt moderniserat språk.

Det var en gång en konung, som hade tre söner. De bägge äldsta var redan tämligen till ålders, stora och starka och riktiga översittare mot alla de trodde sig kunna rå på. Däremot var den yngste ännu helt späd och av milt sinnelag, så att han inte kunde försvara sig mot de andra två. Som han nu såg att det alltid var han som fick lida orätt blev han skygg, drog sig undan till spiselgruvan och satte sig att gräva i askan. Men inte ens där fick han vara i fred, utan hans bröder sökte rätt på honom, fördärvade hans lek och kallade honom spefullt för ask-prinsen.

Så gick en tid och prinsarna växte upp till raska ungsvenner, alla tre. Då lät konungen en dag kalla dem till sig, så att bröderna samlades inför hans högsäte och frågade vad han hade att befalla. ”Jo”, sade konungen, ”Ni är nu så komna till ålders att det är dags att tänka på giftermål. Dra därför ut och sök er lycka. Det här guldäpplet ska ni ge den mö ni fäster er med.” Och så gav han dem varsitt guldäpple.

Nu kan man tro att prinsarna blev glada. De skyndade sig iväg för att förbereda sin färd på alla sätt de kunde. Men när de bägge äldste fick präktiga sadlar och gångare och allt annat som kunde behövas på en friare-färd, så fick den yngste varken häst eller sadel, utan måste gå till fots.  Över detta blev han mycket bedrövad, men de båda bröderna bara gäckades med hans sorg och sade att det kunde göra detsamma om han for eller stannade kvar, eftersom han ändå aldrig kunde skaffa sig en fästmö.

Konungasönerna drog nu iväg åt varsitt håll, de bägge äldsta med stort följe, ridande på präktiga fålar och inte lite stolta över sin fagra utrustning. Det dröjde inte länge förrän de kom till ett annat rike och, som talet går att ”ridande sven vill ha åkande mö”, så friade de till själva konungens döttrar och vann deras och frändernas ja och fäste dem med varsitt guldäpple. Allt gick dem således väl. Men helt annat var det för den stackars ask-prinsen. Han gick och han gick, ingen såg han och ingen hörde han, och ju längre det led desto sämre blev han till mods. Som han nu färdats både länge och väl kom han slutligen in i en stor skog. Där fanns ingen väg, utan bara en smal gångstig. Inte heller syntes där någon gård, så prinsen visste till slut inte vart han skulle vända sig. Likväl vandrade han framåt och allt låg honom i sinnet hur lyckan skiftar olika mellan syskon. Då han gick i sådana tankar tog han fram sitt guldäpple och började kasta det mellan händerna, men hur han nu lekte, föll äpplet oförvarandes till maken och började rulla, och stannade inte, utan trillade före hur mycket han än sprang efter. Till slut försvann det under en stor vård-kast, som låg vid stigen. Nu kan man tro att prinsen fick bråttom att häva och lyfta undan riset för att få sitt äpple tillbaka, men många finner annat än de letar efter, och så gick det, för istället för äpplet fann prinsen en liten dörr, som ledde nedåt i jorden.

När prinsen öppnade dörren kom han in i en liten jordstuga. Där var allt fint och fagert, så man aldrig kunde få det bättre; väggarna bonade med granna väggdukar, sparrarna klädda med vita hängkläden, bänkarna bredda med präktiga kuddar, spisen eldad med en härlig brasa och ett bord dukat med både mat och dryckeskar, men ingen människa syntes till. Prinsen gav sig likväl inte tid att tänka på varken mat eller dryck, utan sökte bara efter sitt guldäpple, men äpplet var och förblev borta.

När han nu hade letat både likt och olikt och ändå inget kunnat finna, blev han övermåttan bedrövad och tänkte på all smälek han skulle få lida när han kom hem och inte hade varken brud eller guldäpple. Rätt i detsamma tittade det fram den allra fagraste lilla råtta. Hon hoppade upp på bordet, satte sig mittemot prinsen och hälsade: ”Välkommen fager ungersven! Varför är du så ledsen? Vill du äta, så ät! Vill  du dricka, så drick. Vill du sitta, så sitt!” ”Nej”, svarade ask-prinsen. ”Jag har inte lust till varken mat eller dryck; jag har väl annat än det att sörja för.” ”Vad har du då sorg för?” sporde den lilla råttan. ”Jo”, sade prinsen, ”Jag må väl vara ledsen och inte vara glad. Min far gav mig ett guldäpple och bad mig fara bort och fria. Nu har jag tappat mitt äpple, och någon brud har jag inte heller fått, så att jag får stå med skammen när jag kommer hem till mina bröder.” ”Åh”, sade råttan, ”är det inget annat än det, så blir väl någon råd. Om du vill fästa mig till din käresta, så ska jag hjälpa dig.” Ja, hur länge prinsen besinnade sig, så samtyckte han omsider till den lilla råttans begäran och lovade att ta henne till sin käresta. Straxt löpte hon bort och kom efter en stund tillbaka med guldäpplet i munnen. Nu blev ask-prinsen så glad att han tyckte sig ha övervunnit all sin sorg. Han slog sig ner vid bordet och åt och drack av hjärtans lust, och hela tiden sprang den lilla råttan omkring och passade upp på honom, så att han aldrig hade haft det bättre. När det blev sent och kvällen kom hade råttan gjort i ordning en bädd av mjuka silkesbolstrar. Där lade han sig att sova, och sov så väl och mådde så gott att han tyckte sig aldrig ha haft det hälften så bra, när han var hemma hos sin fader i den stora kungsgården.

Andra morgonen, så snart dager var ljus, skulle ask-prinsen vända hem igen. Han tog så avsked av den lilla råttan, tackade för gott härbärge och lovade att han aldrig skulle glömma sitt ord mot henne. Därefter började han vandra stigen fram och kom till landsvägen just som hans bägge bröder red förbi, men prinsarna var så stora i sinnet att de låtsades som om de inte såg honom. När så alla tre bröderna kommit hem lät konungen kalla dem inför sig och sporde hur deras färd hade avlöpt. Då tog de bägge äldsta prinsarna munnarna fulla av stora ord och kunde aldrig nog prisa sina fästmörs fägring och myckna rikedom. ”Nå, än du då, ask-prinsen?” sade konungen. ”Har du fått dig någon käresta?” ”Ja”, svarade prinsen, ”Nog har jag det fått, fast hon inte är så fullkomlig i allt som mina bröders.” Strax var de båda äldre bröderna redo med sitt vanliga gäckeri. ”Har man någonsin hört?”, sade de. ”Ask-prinsen har fått sig en fästmö! Hon måste väl vara därefter, när hon vill ha en sådan askmalare till brudgum!” Prinsen svarade inget, för han visste nog hur det stod till, utan drog sig bort för sig själv och satte sig i spisgruvan.

Det led så en tid, och i hela kungagården talades det inte om något annat än de bägge äldsta prinsarna och vilka förnäma konungadöttrar de hade fästat sig, men ingen spillde ett ord på ask-prinsen. Då hände det en dag, att kungen åter lät kalla sina tre söner inför sig. Ja, prinsarna gick dit, ställde sig inför sin fars högsäte och frågade vad han hade att befalla. ”Jo”, sade konungen, ”jag har hört både vitt och brett om era fästmörs fägring och stora rikedom. Nu vill jag gärna veta om de också är raska i händerna. Res därför bort och hämta varsin kaka som era kärestor har bakat, så att jag kan döma om deras slöjd.” De två äldsta prinsarna samlade genast ihop följe och utrustning för att fara till sina fästmör. Men ask-prinsen hade varken sadel eller gångare, utan måste vandra till fots nu som förr. Ändå var han glad när han slapp ifrån sina bröders ideliga skämt och spe-ord. Han gick och han gick och aldrig hade han längtat till någonting, så som han nu längtade till den lilla råttan. Men allt som det led rann det honom i sinnet att det vore omöjligt för henne att baka en kaka, såsom konungen hade bett om. Över detta blev han övermåttan bekymrad, för han tänkte på all den smälek han skulle få lida, när hans bröder kom hem med präktiga bake-kakor och han själv ingen hade.

Som ask-prinsen kom in i den lila jordstugan sprang råttan honom till mötes hälsade honom med stor kärlek och sade: ”Varför är du så ledsen? Vill du äta, så ät! Vill du dricka, så drick! Vill du sitta, så sitt!” ”Nej”, svarade ask-prinsen, ”jag vill varken äta eller dricka; jag har väl värre än det att sörja för.” ”Vad har du då för sorg?” sporde den lilla råttan. ”Jo”, sade prinsen, ”jag må väl vara ledsen och inte vara glad. Min fader har befallt mig att fara bort och hämta en kaka som min käresta har bakat, och nu får jag stå med skammen när jag träffar mina bröder”. ”Åh”, sade råttan, ”är det inget annat än det, så blir väl någon råd. Vill du vara mig trogen så ska jag hjälpa dig.” Ja, prinsen lovade att han aldrig skulle svika henne. Straxt löpte hon bort, sprang upp på en jordfast sten och ropade: ”Hit, hit, alla mina små råttor! Var och en med ett mjölkorn i munnen!” Knappt var det sagt förrän det kom fram en sådan otalig hop råttor, att det vimlade vart man såg. Var råtta hade ett mjölkorn i munnen, och det lade hon i det nättaste lilla tråg. Sedan gjordes där upp eld under en flat häll och prinsens lilla käresta började knåda och kavla och pigga och grädda och hon gav sig inte förrän hon hade bakat en liten kaka, som var så vit och fin att ingen hade sett ett sådant bake-bröd.

Nu vart ask-prinsen glad, tackade den lilla råttan och tyckte sig ha övervunnit all sin sorg. Han slog sig så till ro, satte sig vid bordet och åt och drack av hjärtans lust, och hela tiden sprang hans käresta omkring och passade upp på honom. När det blev sent och kvällen kom hade hon bäddat en säng med fagra silkes-bolstrar, där han lade sig att vila och han sov så gott att han tyckte sig aldrig ha haft det bättre i sin tid.

När det nu led frampå morgonen och stjärnorna slocknat för dagen, skulle ask-prinsen vända hem igen. Han tog så farväl av den lilla råttan, tackade för gott härbärge och lovade att han aldrig skulle glömma henne. Därefter började han vandra stigen fram och kom till landsvägen just när hans bröder red förbi i all sin grannlåt; men prinsarna var så stora av sig att de låtsades att de inte såg honom.

När nu alla tre bröderna kommit hem lät deras far kalla dem inför sig för att fråga hur deras färd hade avlöpt. Strax tog de båda äldsta prinsarna fram varsin kaka som deras fästmör hade bakat, och brödet var både vitt och fint, så att ingen med skäl kunde klaga därpå. ”Nå, än du då, ask-prinsen?”, sade konungen. ”Har du något bake-bröd att visa från din käresta?” ”Ja”, svarade prinsen, ”väl har jag väl, fastän hon annars inte är så fullkomlig i allt som mina bröders.” Genast började de båda bröderna med sitt gäckeri och sade: ”Jo, har man någonsin hört? Ask-prinsens fästmö har också bakat bröd. Det lär väl vara som det kan.” Men prinsen lät sig inte bekomma, utan tog fram kakan som han fått av den lilla råttan och nu fick alla som var närvarande stora ögon, för brödet var så fint och vitt att ingen hade sett dess like. Det blev nu dömt av konungen, att ask-prinsens fästmö hade bakat det grannaste brödet, och så fick de äldsta prinsarna stå med skammen för alla sina stora ord. Men de tröstade sig så gott de kunde och menade att även om ask-prinsens fästmö kunde baka, så var hon likväl i allt annat sämre än deras kärestor.

Så led ännu en tid, och i kungsgården talades både hit och dit om ask-prinsen och hans fästmö, men själv sade han ingenting, utan var glad när han fick vara ifred för sina bröder. Då hände sig en dag att kungen åter lät kalla sina söner inför sig. Ja, prinsarna gick dit, ställde sig inför hans högsäte och frågade vad han hade att befalla. ”Jo”, sade kungen, ”jag har väl sett hur era kärestor bakar bröd, men nu skulle jag vilja veta om de också är slöjdkunniga. Res därför bort och hämta mig varsin väv som de vävt.” Straxt lagade de bägge äldsta prinsarna med vapen och följe och präktig utrustning, för att hälsa på sina fästmör. Men den minste prinsen hade varken sadel eller gångare, utan måste vandra till fots nu som förr, och fick ändå vara glad när han slapp ifrån sina bröders ideliga spe-ord. Han gick och han gick och aldrig hade han längtat efter någonting så som han nu längtade efter den lilla råttan. Men allt som han vandrade rann det honom i sinnet hur ogörligt det vore att hon kunde väva en väv, såsom konungen hade befallt. Han saktade därför sina steg och blev övermåttan bedrövad, för han tänkte på den smälek han skulle få lida när hans bröder kom hem med granna vävar, medan han själv ingen hade. Han visste inte om det var lönt att fortsätta gå, eller om han skulle vända tillbaka igen, men slutligen gick han fram till den lilla råttans hem. Som han nu kom in i jordstugan sprang råttan honom till mötes, hälsade med stor kärlek och sade: ”Välkommen, allrakäraste! Varför är du så ledsen? Om du vill äta, så ät! Om du vill dricka, så drick! Om du vill sitta, så sitt!” ”Nej”, svarade ask-prinsen, ”jag har inte lust till varken mat eller dryck; jag kan väl ha annat att vara ledsen för.” ”Vad har du då för sorg?” sporde den lilla råttan. ”Jo”, sade prinsen, ”min far har befallt mig att fara hit och hämta en väv som min käresta har vävt, och nu får jag stå med skammen när jag träffar mina bröder. ” ”Åh”, sade åttan, ”är det inget annat än det, så blir väl någon råd. Vill du vara mig trogen, så ska jag hjälpa dig.” Ja, prinsen lovade att han aldrig skulle svika henne. Straxt löpte hon då ut, sprang upp på den jordfasta stenen och ropade: ”Hit, hit, alla mina små råttor! Var och en med en silkestråd i munnen!” Knappt var det sagt förrän det kom fram en så otalig hop råttor, att det vimlade när och fjärran. Var råtta hade en silkestråd i munnen och den lade de i en hög; sedan lagades det till sländor och bommar till den nättaste lilla vävstol och så blev det ett spinnande och ett spolande, och ett surrande och ett bommande, och ett varpande, så att ingen sett maken. Prinsens lilla fästmö satte sig själv i vävstolen och sölvade väven och skedade och kastade skottspolen mellan sina små fingrar och trampade tramporna med sina små fötter, och gav sig ingen rast, förrän hon hade vävt en väv som var vitare än den vitaste snö och finare än det finaste spindelgarn. Nu vart ask-prinsen åter glad, tackade den lilla råttan och tyckte sig ha övervunnit all sin sorg. Han slog sig så till ro och åt och drack av hjärtans lust och hela tiden sprang den lilla råttan omkring så beställsamt och passade honom. Men när det blev sent och kvällen kom hade hon tillrett en säng med snövita lakan och mjuka silkesbolstrar; där lade han sig att sova och sov så gott, och mådde så väl, så han tyckte sig aldrig kunna ha det bättre i hela världen.

Arla om morgonen, så snart dager var ljus, skulle ask-prinsen återvända hem igen. Han tog så avsked av den lilla råttan, tackade för gott härbärge och lovade att han aldrig skulle glömma sitt ord till henne. Därefter började han vandra stigen fram och kom till landsvägen just när hans bröder red förbi i all sin ståt. Men prinsarna var så höga i sinnet att de låtsades att de inte blivit honom varse.

När nu alla tre bröderna kommit hem lät deras far kalla dem inför sig för att fråga hur deras färd hade avlöpt. Straxt tog de bägge äldsta prinsarna fram var sin väv, som deras kärestor hade vävt och vävnaden var både jämn och fin, så att ingen kunde annat än berömma den. ”Nå, än du då, ask-prinsen?” sade konungen. ”Har du ingen väv att visa från din käresta?” ”Jo”, svarade prinsen, ”väl har jag det, fast hon icke kan vara så fullkomlig i allt som mina bröders.” Genast började de äldsta bröderna med sitt gäckeri och sade: ”Har man väl någonsin hört? Ask-prinsens fästmö har också vävt en väv! Den lär väl vara som den är.” Men prinsen lät sig inte bekomma, utan gick fram och räckte sin far en liten valnöt. Och nu fick bröderna se på annat, för när konungen öppnade valnöten låg däruti en hasselnöt och i hasselnöten en körsbärskärna och i den lilla körsbärskärnan gömdes en väv, som var vitare än den vitaste snö och finare än det finaste spindelgarn och så sid och vid att den räckte över hela kungasalen. Alla kom nu överens om att maken till vävnad inte var att finna, om man så letade över sju kungariken, och de två äldsta prinsarna fick stå där med skammen för sina stora ord. Men de svalde sin förtret så gott de kunde och menade att om ask-prinsens fästmö kunde baka och väva, så var hon likväl i allting annat sämre än deras kärestor.

Det led så ytterligare en tid och i hela kungsgården talades det om den yngste prinsen och hans fästmö. Men själv sade han ingenting, utan var glad att han fick vara ifred för sina bröder. Då hände sig en dag, att konungen åter lät kalla på sina söner. Ja, prinsarna gick dit, ställde sig inför sin fars högsäte och frågade vad han hade att befalla. ”Jo”, sade konungen, ”jag har nu sett att era fästmör är flinka att baka och väva och det är därför tid att tänka på bröllop. Far nu iväg och säg dem vad jag har sagt, så att jag får se vem av er som för hem den fagraste bruden.” Med detta var de båda äldre bröderna väl tillfreds och rustade sig genast med bröllopskläder och följe för att rida bort och hämta sina fästmör. Men den minste prinsen hade varken gångare eller följe-sven, utan måste vandra till fots nu som förr. Han gick och gick och aldrig hade han längtat till någonting, så som han nu längtade till den lilla råttan. Men rätt som det var rann det honom i hågen vad hans fränder skulle säga när de fick se hans lilla brud och han blev övermåttan bedrövad, för han förstod vilket spe han skulle få lida när hans bröder kom hem med fagra konungadöttrar och han själv inte hade annat än en liten råtta. Han saktade därför sina steg och ju mer han grubblade, desto sämre blev han till mods, så att han slutligen inte visste om det var lönt att gå fram eller om han borde vända om. Likväl gick han hela vägen till jordstugan, där den lilla råttan kom honom till mötes, hälsade honom med stor kärlek och sade: ”Välkommen, allrakäraste! Varför är du så ledsen? Om du vill äta, så ät! Om du vill dricka, så drick! Om du vill sitta, så sitt!”. ”Nej”, svarade ask-prinsen, ”jag har inte lust till varken mat eller dryck. Jag har väl mer än det att sörja för.” ”Vad har du då för sorg?” sporde den lilla råttan. ”Jo”, sade prinsen, min fader har lagat till bröllop och befallt mig och mina bröder att hämta hem våra kärestor, men hur ska det gå när mina fränder får se att jag inte har någon annan brud än en liten råtta?” ”Åh”, sade råttan, ”är det inget annat än det, så blir väl någon råd. Vill du bara vara mig trogen, så ska du få se att allt går bra.” Ja, prinsen lovade att han aldrig skulle svika henne. Hur nu den lilla råttan lade sina ord, så glömde han omsider bort sin sorg och åt och drack och glammade av hjärtans lust och så gick den dagen, som alla andra dagar och när kvällen kom hade råttan bäddat en säng med blå silkesbolstrar och snövita lakan. Där lade han sig att via och sov så gott och drömde så fagert att han tyckte sig ha fått ett mycket finare giftermål är någon av sina fränder.

När nu morgonen grydde och sol rann upp i öster skulle prinsen ge sig iväg. Han sporde då sin käresta om hon var redo. ”Ja”, svarade råttan, ”bara jag först får ta på mig mina bröllopskläder.” Härvid kunde ask-prinsen inte hålla sig från att le milt under all sin sorg, för han tänkte att detta skulle bli en underlig färd. Men den lilla råttan sprang ut, sprang upp på den jordfasta stenen och ropade: ”Hit, hit, alla mina små råttor! Var och en med ett råttskinn i munnen!” Genast kom där fram en så otalig hop råttor att hela marken böljade. Var råtta hade ett råttskinn i munnen och det klädde de utanpå ask-prinsens käresta, och krängde så skinn uppå skinn, tills hon blev så stor och tjock att hon inte orkade röra sig. När det var gjort drog de fram en silversked. Vid skedskaftet spändes tolv stora tordyvlar, framför hoppade fjorton loppor, och sex små råttor gick vid sidan, för att passa på bruden. När så allt var redo sattes ask-prinsens brud i silverskeden och sedan tordyvlarna till att springa, lopporna till att hoppa och råttorna till att löpa, och så bar det av i full fläng över både berg och backar. Men själv gick ask-prinsen vid sidan och såg på och kunde inte glädjas åt varken brud eller brudfärd.

Allt som de nu skred närmare och närmare mot kungsgården, vart ask-prinsen alldeles modfälld, för han väntade var stund att få se sina bröder komma farande med sina prinsessor, och det tycktes honom, att han hellre ville vara död än att de skulle möta honom. Bäst det så var kom de till ett rinnande vatten, som löpte mot norr. Över vattnet gick en spång. Då stannade hela brudföljet, den lilla råttan vältrade sig ut mitt på spången och ropade till ask-prinsen: ”Räck ut ditt svärd och hugg skaftet av skeden!” Detta tyckte prinsen var en sällsam begäran, men han drog sitt svärd och gjorde som hon sa. Men nu skedde något underligt, för när prinsen högg till föll skeden ner i vattnet och i detsamma kom där upp en karm (vagn, min anm.), som var den allra grannaste man någonsin ville se. Den glimmade av både guld och silver, tolv fålar var spänd för tisteln och fjorton brudsvenner i kostliga dräkter red före. Knappt var det färdigt förrän den lilla råttan sade: ”Sträck fram ditt svärd och hugg huvudet av mig också!” Men se, detta ville ask-prinsen inte göra, för han höll henne mycket kär, även om hon inte var annat än en liten råtta. Likväl måste han omsider efterkomma hennes begäran, fast det var med sorgset sinne. Då han nu högg till, föll råttbruden och alla de andra små råttorna ner i det rinnande vattnet och i samma stund kom där upp en prinsessa på stranden. Hon var fager som guds klara dag, hennes kläder var av silke, på huvudet bar hon en guldkrona och i handen ett guldäpple och runt omkring stod sex fagra brudtärnor för att passa henne. 

Nu kan man veta att ask-prinsen blev till sig; han visste på en lång stund inte om han drömde eller var vaken, så fagert och sällsamt tycktes honom allt vad han såg. Men han fick inte besinna sig länge, för den väna konungadottern gick fram till honom och tog honom i famn med stor kärlek och tackade honom att han frälst henne; hon var ingen annan än hans käresta, den lilla råttan, som varit förtrollad av en elak styvmoder.

Ask-prinsen tyckte nu att han var väl rustad att visa sig för sina fränder. Han tog därför sin käresta vid handen och förde henne med fagert sinne till den granna karmen. Där satte hon sig och prinsen själv steg upp vid hennes sida. Sedan bar det av i full fart, så fort tygen kunde hålla, och var de for fram glimmade det av karmen och av guldet och ädelstenarna, så det var en fröjd att se.

När de nu kom fram till bröllopsgården var de bägge äldsta prinsarna redan hemma och hade gått in till konungen för att visa upp sina kärestor och prinsessorna var både rika och fagra, så att var man berömde konungasönernas giftermål. De väntade så blott på ask-prinsen och bröderna gladdes att tänka på hur han skulle ta sig ut vid all deras prakt. Men annat fick de se när borggrinden öppnades och den gyllene karmen körde in på kungsgården, med brudsvenner, brudtärnor och all annan fägring, och den väna konungadottern steg ur med guldkrona på huvudet och guldäpple i handen. Nu fick minsann prinsarna annat att göra än att tala stora ord, och de vände sig bort, som om guldskenet gjorde ont i ögonen. Men ask-prinsen gick dristigt fram i konungasalen, ställde sig inför högsätet och hälsade sin far med stor vördnad, så att alla kunde se hans manlighet och förstånd, och alla syntes att hans käresta överträffade de andras, som solen lyser klar framför andra stjärnor på himlen.  Sålunda fick de bägge äldsta prinsarna ändå stå med skammen och efter den dagen gjorde de aldrig mer gäck av sin yngste bror.

Nu blev bröllopet firat med lust och med lek och allsköns glädje, och konungen satte ask-prinsens brud i högsätet, och visade henne stor ära, så som kan kunde vänta. Men när bröllopet stått i dagar, ja väl i sju, tog den yngste prinsen farväl av sina fränder och for hem till sin drottnings rike. Där blev han tagen till konung och styrde både länge och lyckosamt, så att större konung och fagrare drottning aldrig har funnits till. Men sedan var jag inte med längre.

Arkeologidagen 2020

20170624_133855

Arkeologidagen är en nationell temadag om arkeologi och förhistoria, som arrangeras av Riksantikvarieämbetet. Sedan 1988 äger arrangemanget rum sista söndagen i augusti varje år. Föreningar, organisationer, museer, fornbyar och andra relaterade verksamheter kan anmäla aktiviteter, som sedan sammanställs i ett program. Exempelvis kan det röra sig om visningar, föreläsningar eller rundvandringar. Alla programpunkter är öppna för allmänheten och erbjuder således unika möjligheter för den som vill ta del av Sveriges kulturhistoria och lära sig mer om arkeologins arbetssätt. Med anledning av den rådande corona-pandemin innehåller årets Arkeologidag färre aktiviteter än vanligt, men för den intresserade finns ändå flera inslag värda att uppmärksamma. Några spännande exempel lämnas nedan:

  • Hallands kulturhistoriska museum erbjuder särskilda visningar av utställningen ”Spåren under staden”. Region Halland har även sammanställt en ny besökskarta, med vilken det går lätt att hitta fram till sevärda halländska fornlämningar på egen hand.
  • Arkeologidagen i Närke ordnar guidade visningar av Örebro slott.
  • I Skåne visas Kiviksbygdens senaste utgrävningsområde. Den som vill kan även följa med på en rundvandringsföreläsning på Glimmingehus på temat ”skånsk adel under medeltiden”.
  • Jönköpings län anordnar digital runstenssafari.
  • I Södermanland bjuder slagfältsmuseet HAMN in till arkeologivisningar och vikingalekar.
  • I Uppland finns ett stort antal arrangemang, däribland en specialvisning om marinarkeologi på Nortuna ostindiska museum, en arkeologisk vandring på Gunnes vikingagård och den digitala föreläsningen ”Arkeologins ABC” på Gamla Uppsala museum. I Sigtuna museums trädgård hålls en föreläsning om utgrävningen av kvarteret Proffessorn. På Djurgården finns möjlighet att delta i en trädgårdsarkeologisk vandring i Karl XIV Johans fotspår.
  • I Värmland görs en utflykt till fornlämningsmiljöerna i Gillbergadalen.
  • Arkeologidagen i Västergötland innehåller bland annat en visning av utgrävningarna i Sörred, en historisk vandring i kulturreservatet Vallby Sörgården och en guidad tur på temat ”stenålder vid Hornborgasjön”.
  • På Västmanlands museum får besökare på egen hand ta del av en utställning om samiska kulturyttringar i Mellansverige.
  • I Östergötland arrangeras en digital föreläsning om landskapets runstenar och en visning av galgbackarna i Skänninge.

Årets Arkeologidag infaller 30 augusti. Mer information om Arkeologidagen och dess programinnehåll hittar du här:

Besöka Arkeologidagen

Kulturhistoriska sevärdheter, del 39: Nämforsens hällristningsområde

20200719_123023

I Ångermanland, 80 kilometer uppströms Ångermanälven, finns en enastående kulturskatt. I området runt Nämforsen myllrar de vattennära hällarna av bilder som ristats in i berget för flera tusen år sedan. Totalt finns här runt 2600 figurer, vilket gör Nämforsen till en av Europas bildrikaste hällristningsplatser.

De äldsta av Nämforsens ristningar är 6000 år gamla och kom således till under stenåldern. De yngsta tros vara ungefär 3800 år, vilket innebär att hällarna fyllts på med bilder under mycket lång tid. I närheten har man funnit rester av boplatser från både stenålder och bronsålder, vilket också vittnar om att platsen varit centrum för mänsklig aktivitet under årtusenden. Vissa fynd talar för att Nämforsen fungerat som en samlingsplats, där jakt- och fångstfolk träffats. Kanske möttes man för att utbyta varor och ägna sig åt kultutövning. Hällristningarna blev då ett sätt att markera platsens kulturella och religiösa betydelse.

Bland ristningarnas motiv intar älgarna en särställning. De skrider fram över hällarna i så stor mängd att vi kan förstå att de måste ha fyllt en viktig funktion i den dåtida kulturen. Bland bilderna finns även skepp där älghuvuden tycks ha placerats i stäven som dekoration och några av människofigurerna bär upp stavar försedda med älghuvuden. Kanske dyrkades älgen som kultdjur.

20200719_123147

Den uppmärksamme noterar kanske att de flesta av älgarna saknar horn. Däremot har flera älgar framträdande skägg, så det är inte bara honor som avbildas. Varför ristarna valt att skildra älgar som fällt hornen vet vi inte, men vi kan gissa att älgen ansågs ha störst betydelse under vintern, då den behövdes som föda. Under sommaren livnärde man sig på lax och avsaknaden av älgben vid stenåldersboplatserna kan tala för att området beboddes enbart i samband med laxfångsten.

Utöver älgar finns en varierad bildflora med rikt innehåll. Människor, fåglar, fiskar och björnar är lätta att känna igen, men några av motiven är svårtydda eller skadade. I vissa fall har ristningarna slipats ner av älvens vatten, medan andra tycks avbilda föremål eller symboler vi saknar kännedom om. Totalt har 1700 av figurerna kunnat identifieras. Några bilder skildrar motiv som är vanliga i den sydskandinaviska hällristningstraditionen, såsom hjulkors och fotsulor. Skålgropar finns också, men inte i den mängd som ofta ses söderut.

På stenåldersristningar (och i detta avseende skiljer de sig markant från bronsåldersristningar!) är människofigurernas kön oftast inte möjligt att avgöra. I Nämforsen finns dock ett undantag i form av en figur som är uppenbart gravid (nere till höger i bilden nedan). Kanske är det förlossningsögonblicket som skildras.

20200719_123547

Nämforsens hällristningar är belägna utmed både älvens stränder och på öar (Brådön och Notön) ute i forsen. Då en kraftstation byggts i närheten är det inte möjligt för besökare att ta del av öarnas ristningar. De tillgängliga ristningarna är dock välvårdade och ifyllda med röd färg för att synas väl. Om ristningarna ursprungligen varit imålade på detta sätt vet vi inte, men fynd av stora mängder rödockra vid en utgrävning på norra stranden kan tala för att det funnits en färgtillverkningsplats vid ristningarna.

Intill hällristningsområdet finns ett museum som berättar om platsens historia. Sommartid erbjuds guidade turer och det går också att utforska området på egen hand med hjälp av museets mobilguide. För den som vill lära sig mer om hällristningarna och deras kulturhistoriska sammanhang har Hällristningsmuseet gett ut en bok (”Nämforsens hällristningar”), där alla hittills kända bilder i området finns med.

 

Tryckta källor:

Jansson, Sverker; Lundberg Erik B.; Bertilsson, Ulf (red. 1989), Hällristningar och hällmålningar i Sverige, Forum

Thaning, Olof (red. 1982), Sverigeboken, Det Bästa

 

Otryckta källor:

Välkommen till Nämforsen och Nämforsens Hällristningsmuseum

Nämforsens Hällristningar

Information har även inhämtats vid besök på hällristningsområdet och museet.

Svensk allmogekultur, del 4: Fäbodar

20200716_154443

Nedanstående text har hämtats ur Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning av etnologen Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912, men skildrar arbete, seder och traditioner hos den svenska allmogen under framför allt 1700- och 1800-talet.

Man skillde vid ängsmarken i regel på hemäng och utäng. Den förra skötes vanligen bättre men var i gengäld så mycket mindre. Utängen lämnades däremot i allmänhet utan all skötsel. Den låg ofta på en höjd (vall) i skogen, vid någon sjöstrand eller å en sydsluttning af något berg. Denna utäng kunde antingen vara gemensam för en hel by, och platsen där husen (bodarna) lågo, fick då ett byliknande utseende med bygata och husen ordnade i linje efter en viss plan, eller särskild, i hvilket fall alla husen lågo mera oordnade på en mindre plats. Namnet på dessa utängar har varit olika. Det vanligaste är fäbod; af andra namn kunna nämnas: säter (grästrakterna mot Norge från Värmland till Jämtland), volj (Härjedalen), bua (Jmt. Dal.), boen (Ågm.).

Lifvet på fäbodarna var i allmänhet deladt i två perioder, för- och eftersommaren, emellan hvilka låg höbergningen, då allt folket behöfdes hemma, och kreaturen följaktligen måste föras hem. Denna mellantid i byn omfattade vanligen en vecka till fjorton dagar. Mot efterhösten fingo kreaturen komma hem och afbeta trädan och subbåkern. Kreaturen skötes vid fäbodarna af flickor (bupiga, getkulla, fäbopiga, fjällpiga, fäbostinta, bojänta, bokulla), som hade uppsikten såväl af kreaturen som arbetet med mjölken. Ofta hade man unga pojkar att vakta djuren, men på senare tiden ha dessa måst ersättas af äldre kvinnor.

***

En sluten grupp för sig med karaktär af gård bildar norra Sveriges fäbodar. Ofta är byggnadssättet detsamma som i byn, men ofta visar det en äldre stil, hvarigenom fäbodsbyggnaderna bli synnerligen viktiga i landtgårdens historia. Husens uppgift är att bereda skydd åt människor och kreatur, och den lilla ”gården” omfattar därför två skilda grupper: bostaden eller stugan (eldhuset, kokhuset) och fähuset. I de enklare fäbodarna finns endast dessa två hus, men ju större antalet kreatur är, dess flera hus kräfvas. Till stugan kommer då ett mjölkhus, en matbod (härberge) och en gäststuga, det senare huset dock endast undantagsvis. Ofta har denna sistnämnda byggnad uppstått så, att man istället för ett äldre kokhus (gammalstuga, störrös, sterrese) byggt ett nyare och bättre (nystuga), hvarvid det gamla fått stå obrukadt, då ej någon tillfällig besökande finnes. Fähuset (fäjse, fjöse, föse) omfattar på en mindre fäbod plats för kor, ungdjur, får och getter. Större och äldre fäbodar ha däremot flera, då fördelade på ett för får, ett för getter och ett för kor. Slutligen har byggts en hölada. Undantagsvis träffas t.o.m. en kornlada (Sveg). Ett större ålderdomligt fäbodställe kan således innesluta en mängd hus af skilda ändamål, en inre krets med stuga, gäststuga (störrös), matbod och mjölkbod, en yttre med fähus, fårhus, gethus, hölada och kornlada.

***

Fäbodarna ligga ibland samlade till små byar, så att en gata bildas med bodar å båda sidor. Goda fäbodar i Härjedalen kunna innehålla 12 – 15 bodar, medelmåttiga 4 – 6 på hvarje ställe.

Husen för såväl människor som djur äro i allmänhet mycket primitiva, byggda af stockar utan tätade väggar. Golfvet i de äldre består af tilltrampad jord eller skiffersten. Eldstaden är i en del midt på golfvet (störröset), eljest vid ena sidan. Den är tämligen stor för att äfven kunna tjäna till ystningen. Husen äro i sin helhet mycket låga. En fäbodstuga i Älfdalen hade en höjd 84 cm. Fähusen i Ångermanland mäta knappt 120 cm. Fönster i stugan är en lyx, som man fordom ej alltid hade råd att hålla sig med. Dekorationen på väggarna kan ibland bestå af tidningspapper med ”gubbsidan” utåt. Längs väggarna löpa bänkar, som kan få tjäna till sittplats och sängplats på en gång.

Fäbodstugorna undergå i våra dagar hastigt en förändring till det bättre. Såväl bostaden som fähusen bli moderniserade, och inredningen öfverensstämmer därför mera med moderna behof av komfort.

Fotnot: Bilden ovan är tagen i Fryksås i Dalarna, där ett stort antal byggnader från äldre tiders fäbodkultur har bevarats.

Unikt fynd av guldgubbar utanför Vadstena

20191005_133604

Guldgubbar är små figurer som pressats in i lövtunna bleck av guld. De tillverkades under järnåldern och är unika för Norden. I regel påträffas de i anslutning till forntida maktcentra, vilket talar för att de haft särskild betydelse inom det dåtida samhällets ledande skikt och kultutövning. Teorier rörande deras funktion har tidigare diskuterats här på bloggen.

Nu finns det anledning att återkomma till ämnet, då ett enastående fynd har gjorts vid en utgrävning i Aska utanför Vadstena. Inte mindre än 23 guldgubbar har hittats i vad som förefaller vara en kungshall från 700-talet e.Kr. En så stor ansamling av guldgubbar vid en och samma fyndplats är mycket ovanligt. Före 2020 hade bara en enda guldgubbe hittats i Östergötland.

Motivet på de nyfunna guldgubbarna är en man och en kvinna som omfamnar varandra. Deras kläder ser ut att vara påkostade, vilket kan tala för att de avbildar kungligheter eller asagudar.

Undersökningen av kungshallen i Aska är nu avslutad och en rad analyser av fynden väntar. Förhoppningsvis kommer det leda till att vi får större kunskaper om de nyfunna guldgubbarna och det sammanhang där de skapades.

 

Fotnot: Bilden ovan visar guldgubbar på Historiska museet i Stockholm. Det är således inte de guldgubbar som nu hittats i Aska, utan illustrerar ämnet.

 

Läs mer:

Rekordstort antal Vendeltida Guldgubbar påträffade utanför Vadstena

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/unika-guldminiatyrer-hittade-i-vadstena

23 guldgubbar hittade utanför Vadstena