Klenoder ur vårt kulturarv, del 8: Birkakrucifixet

bild Birkakrucifixet

På Björkö i Mälaren, i anslutning till lämningarna av den vikingatida staden Birka, finns flera tusen forntida gravar. Många av dem är ännu outgrävda, men de arkeologiska undersökningar som hittills genomförts har bidragit med mycket information om vårt lands historia. Ett av de mest kända gravfynden är ett litet krucifix, som hittades på 1800-talet under en utgrävning ledd av Hjalmar Stolpe. Krucifixet låg i en kvinnograv och har sannolikt burits som hängkors runt halsen. Det har daterats till 800- eller 900-talet och är således den äldsta kända Kristusbilden i Norden. Därmed bär det vittnesbörd från en av vår historias mest omvälvande perioder.

Vid den tid då Birkakrucifixet tillverkades var kristendomen föga utbredd i det som skulle bli det svenska riket. Vi vet att en kristen kultur var etablerad i Varnhem på 800-talet, men i Mälardalen dominerade ännu asatron. År 830 reste benediktinmunken Ansgar från Amiens till Birka för att missionera. Han var utsänd av frankernas kejsare Ludvig den fromme och skälen var förmodligen inte bara religiösa. Vikingarna satte skräck i stora delar av Europa och lämnade ofta förödelse efter sig; det var nödvändigt att på något sätt försöka pacificera nordborna.

Väl framme på Birka blev Ansgar väl mottagen. Kung Björn, som vid tidpunkten regerade området, var inte ointresserad av den nya läran. Kanske önskade han främja de för Birka så betydelsefulla handelsförbindelserna genom att visa sig välvilligt inställd. Ansgar tilläts därför predika och sprida sitt budskap. Han lämnade ön efter något år, men återkom senare, år 852, för att fortsätta uppdraget. Birka kontrollerades då av kung Olof, som ställde sig tveksam till besökaren. Enligt Ansgars-krönikan, som nedtecknades av Ansgars lärjunge Rimbert, ska kung Olof ha förklarat att kristna präster var illa ansedda och tidigare hade drivits på flykt av Birkas folk. Efter förhandlingar med områdets stormän beslutades att frågan skulle avgöras genom en lottkastning, som skulle avspegla asagudarnas vilja. Lotten utföll till Ansgars fördel – asarna lät den kristna guden komma.

Enligt Ansgars-krönikan ska missionen har varit framgångsrik och en kyrka ska ha byggts på ön. Det finns emellertid få arkeologiska fynd som tyder på någon större kristen utbredning. Kors har hittats i ett fåtal gravar, vilket talar för att den nya religionen fått ett visst – men inte stort – fäste. Den lilla skärvan av kristendom verkar snarare ha samexisterat med asatron. Några gravar bär spår av båda religionerna, vilket kan tyckas märkligt. Möjligen kan denna religiösa dubbelsidighet förklaras av tidsandan. Nordborna dyrkade ju redan ett flertal gudar och det är inte osannolikt att det inledningsvis kan ha funnits en öppenhet för ytterligare en. Det är rimligt att anta att motsättningar på allvar uppstod först när man förstod att den nye guden krävde monopol: han kunde inte samsas med de etablerade asagudarna, utan gjorde anspråk på att få ta deras plats. Vi vet från ett flertal källor att motståndet mot kristendomen länge var starkt. När biskop Unni år 936 följde i Ansgars fotspår fanns få spår kvar av den tidigare kristna missionen i Birka. Först på 1000-talet kan vi utläsa av våra runstenar att kristendomen vuxit till sig i Mälardalen och från 1100-talet brukar Sverige betraktas som kristet. Det innebär att kristnandeprocessen sträckte sig över flera hundra år.

Någon gång i början av detta dramatiska historiska skede tillverkades Birkakrucifixet och kom på flera sätt att formas av sin tid. Krucifixet är 3,4 cm långt och gjort av silver. Det består av två ihoplödda bleck, där det övre pressats till att bilda en figur som dekorerats med filigranteknik (fastlödda trådar). I den övre kanten finns en bärögla. Att döma av stil och teknik har det tillverkats av en hantverkare som var van vid att arbeta med hednisk djurornamentik. Själva utformningen avspeglar även på andra sätt den kulturkrock som uppstod i mötet mellan asatro och kristendom. Krucifixet skildrar en imponerande figur, färgad av asatrons föreställningar om makt, kraft och rikedom. Kläderna ser både varma och praktfulla ut, med iögonfallande utsmyckningar över bröstet. Jesus framställs snarast som en stor och mäktig hövding med attribut som signalerar välmåga. Fjärran är den fattiga och självutplånande Kristusbild som kristendomen traditionellt förespråkar. Nordborna var inte riktigt redo för honom.

I all sin litenhet skildrar Birkakrucifixet, alldeles oavsiktligt, hur det framväxande svenska riket stöptes om. Ur det kan vi utläsa hur gamla och nya tankar möttes och hur ett trossystem gradvis gick över i ett annat. Krucifixet kan sägas vara ett av våra mest talande forntida gravfynd och ingår idag i Historiska museets samlingar.

Fotnot: Fotografiet är taget av Gabriel Hildebrand och är tillgängligt under CC-licens.

 

Tryckta källor:

Ambrosiani, Björn och Eriksson, Bo G. (1996), Birka vikingastaden, volym 5, Sveriges Radios förlag

Andersson, Aron och Jansson, Ingmar (1984), Klenoder ur äldre svensk historia, Gidlunds

Erikson, Bo och Löfman, Carl (1985), Sagan om Sverige, Natur och Kultur

Lindqvist, Herman (1993), En vandring genom den svenska historien, Förlags AB Wiken

 

Otryckta källor:

https://www.birkavikingastaden.se/2019/07/krucifix-och-kristendomen/

https://historiska.se/upptack-historien/foremal/birkakrucifixet

2 reaktioner på ”Klenoder ur vårt kulturarv, del 8: Birkakrucifixet

  1. Pingback: Året som gått | Kulturminnet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s