Nedanstående text har hämtats ur Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning av etnologen Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912, men skildrar arbete, seder och traditioner hos den svenska allmogen under framför allt 1700- och 1800-talet.
Man skillde vid ängsmarken i regel på hemäng och utäng. Den förra skötes vanligen bättre men var i gengäld så mycket mindre. Utängen lämnades däremot i allmänhet utan all skötsel. Den låg ofta på en höjd (vall) i skogen, vid någon sjöstrand eller å en sydsluttning af något berg. Denna utäng kunde antingen vara gemensam för en hel by, och platsen där husen (bodarna) lågo, fick då ett byliknande utseende med bygata och husen ordnade i linje efter en viss plan, eller särskild, i hvilket fall alla husen lågo mera oordnade på en mindre plats. Namnet på dessa utängar har varit olika. Det vanligaste är fäbod; af andra namn kunna nämnas: säter (grästrakterna mot Norge från Värmland till Jämtland), volj (Härjedalen), bua (Jmt. Dal.), boen (Ågm.).
Lifvet på fäbodarna var i allmänhet deladt i två perioder, för- och eftersommaren, emellan hvilka låg höbergningen, då allt folket behöfdes hemma, och kreaturen följaktligen måste föras hem. Denna mellantid i byn omfattade vanligen en vecka till fjorton dagar. Mot efterhösten fingo kreaturen komma hem och afbeta trädan och subbåkern. Kreaturen skötes vid fäbodarna af flickor (bupiga, getkulla, fäbopiga, fjällpiga, fäbostinta, bojänta, bokulla), som hade uppsikten såväl af kreaturen som arbetet med mjölken. Ofta hade man unga pojkar att vakta djuren, men på senare tiden ha dessa måst ersättas af äldre kvinnor.
***
En sluten grupp för sig med karaktär af gård bildar norra Sveriges fäbodar. Ofta är byggnadssättet detsamma som i byn, men ofta visar det en äldre stil, hvarigenom fäbodsbyggnaderna bli synnerligen viktiga i landtgårdens historia. Husens uppgift är att bereda skydd åt människor och kreatur, och den lilla ”gården” omfattar därför två skilda grupper: bostaden eller stugan (eldhuset, kokhuset) och fähuset. I de enklare fäbodarna finns endast dessa två hus, men ju större antalet kreatur är, dess flera hus kräfvas. Till stugan kommer då ett mjölkhus, en matbod (härberge) och en gäststuga, det senare huset dock endast undantagsvis. Ofta har denna sistnämnda byggnad uppstått så, att man istället för ett äldre kokhus (gammalstuga, störrös, sterrese) byggt ett nyare och bättre (nystuga), hvarvid det gamla fått stå obrukadt, då ej någon tillfällig besökande finnes. Fähuset (fäjse, fjöse, föse) omfattar på en mindre fäbod plats för kor, ungdjur, får och getter. Större och äldre fäbodar ha däremot flera, då fördelade på ett för får, ett för getter och ett för kor. Slutligen har byggts en hölada. Undantagsvis träffas t.o.m. en kornlada (Sveg). Ett större ålderdomligt fäbodställe kan således innesluta en mängd hus af skilda ändamål, en inre krets med stuga, gäststuga (störrös), matbod och mjölkbod, en yttre med fähus, fårhus, gethus, hölada och kornlada.
***
Fäbodarna ligga ibland samlade till små byar, så att en gata bildas med bodar å båda sidor. Goda fäbodar i Härjedalen kunna innehålla 12 – 15 bodar, medelmåttiga 4 – 6 på hvarje ställe.
Husen för såväl människor som djur äro i allmänhet mycket primitiva, byggda af stockar utan tätade väggar. Golfvet i de äldre består af tilltrampad jord eller skiffersten. Eldstaden är i en del midt på golfvet (störröset), eljest vid ena sidan. Den är tämligen stor för att äfven kunna tjäna till ystningen. Husen äro i sin helhet mycket låga. En fäbodstuga i Älfdalen hade en höjd 84 cm. Fähusen i Ångermanland mäta knappt 120 cm. Fönster i stugan är en lyx, som man fordom ej alltid hade råd att hålla sig med. Dekorationen på väggarna kan ibland bestå af tidningspapper med ”gubbsidan” utåt. Längs väggarna löpa bänkar, som kan få tjäna till sittplats och sängplats på en gång.
Fäbodstugorna undergå i våra dagar hastigt en förändring till det bättre. Såväl bostaden som fähusen bli moderniserade, och inredningen öfverensstämmer därför mera med moderna behof av komfort.
Fotnot: Bilden ovan är tagen i Fryksås i Dalarna, där ett stort antal byggnader från äldre tiders fäbodkultur har bevarats.
Kulturminnet 