Hur mycket mångkultur är lagom?

Utbyte mellan olika kulturer tror jag är bra. Jag tror det är nyttigt att ibland lägga nya perspektiv på sitt sätt att leva och kanske ta in influenser som kan vidareutvecklas och bli en del av det egna. Det finns inga nu levande kulturer i världen som är fria från påverkan utifrån och en stor del av mänsklighetens framgångshistoria bottnar just i spridandet av idéer.

Men som med allt annat finns en bortre gräns då det goda vänds i sin motsats och blir något destruktivt. Så betraktar jag det som i dagens Sverige brukar läggas in i begreppet ”mångkultur”. En ohämmad blandning av kulturer som i stora stycken är varandras motsatser tror jag nämligen inte alls på. Utan en gemensam grundläggande moral och någon sorts samsyn rörande rätt och fel kan man inte bygga ett stabilt samhälle. Resultatet blir istället krockar, motsättningar, misstro och splittring.

En person som gjort samma iakttagelser är Inger Støjberg, tidigare riksdagsledamot för partiet Venstre och före detta invandrings- och integrationsminister i Danmark. I den danska kvällstidningen B.T. har hon nyligen publicerat en debattartikel, där hon reflekterar över hur de senaste årens invandring från väsensskilda kulturer har påverkat det danska samhället. Nedan återger jag några springande punkter ur texten (översättningarna är mina).

Man kan lika gärna vara ärlig och säga det rakt ut: Den icke-västliga och därmed främst den muslimska invandringen har skadat Danmark långt mer än den har gagnat.

Nog finns det en rad icke-västliga muslimska invandrare som klarar sig bra, men det finns också alltför många som inte gör det.

Människor som utnyttjar vårt generösa välfärdssamhälle, som vägrar att omfamna Danmark och vårt sätt att leva och som direkt destabiliserar landet.

Listan över de olyckliga konsekvenser, som denna invandring har medfört, är lång och den innehåller allt från kriminalitet till social kontroll; krav på särrättigheter i skolor, på arbetsplatser och i simhallar; utnyttjande av sociala förmåner; bristande vilja att bidra; bristande respekt för auktoriteter och direkt otrygghetsskapande beteenden på gator och torg.

…

Och inte nog med att invandrarna ligger högt i statistiken, så har det också blivit en allt råare utveckling av kriminaliteten. Det handlar inte bara om att stjäla ett paket tuggummi i den lokala supermarketen.

Nej, det är skjutningar på öppen gata, det är vansinneskörningar inne i städerna och omotiverade gruppöverfall på oskyldiga människor.

En del av denna kriminalitet är regelrätt gängkriminalitet. Invandrargängen har en våldskapacitet som vi aldrig förr har sett maken till i Danmark.

…

De flinar åt oss när vi i bästa välmening försöker inlemma dem i samhället, för saken är helt enkelt den, att de inte vill vara en del av Danmark.

Jag tror att just den utveckling Inger Støjberg beskriver är en av det mångkulturella samhällets största baksidor, och tyvärr också en av dess främsta konsekvenser. Dessa trender är än mer tydliga i Sverige, även om få svenska politiker talar klarspråk om problemen. Därmed kommer Sverige heller inte att kunna hitta vägen fram till några lösningar. Danmark har bättre förutsättningar att bryta trenderna, medan den förfärande utvecklingen av allt att döma kommer att fortsätta i Sverige. Den skenande våldsbrottsligheten, det ständigt ökande antalet utanförskapsområden, missbruket av välfärden och den växande misstron mellan grupper i samhället kommer att fortsätta eskalera så länge samhällets styrande skikt inte vågar beröra den uppenbara kopplingen till en större invandring än landet kan hantera.

Jag önskar att Ebba Busch Thor lite oftare skulle våga upprepa det hon skrev i en debattartikel i Aftonbladet 2019: Mångkulturalismen som politiskt projekt är mogen för slutförvaring.

 

Du hittar Inger Støjbergs artikel här:

https://www.bt.dk/debat/jeg-er-mildt-sagt-rystet-over-dette-kyniske-faenomen

Ebba Busch Thors artikel i Aftonbladet finns här:

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/dOrEnO/bejaka-ditt-ursprung-men-bli-svensk