Vad säger våra runstenar om vikingatidens ideal?

De flesta av våra runstenar ristades under vikingatidens senare del och avspeglar således tankar och föreställningar från denna tidsepok. Många är minnesmärken över döda personer och beskriver karaktärsdrag man önskat att omvärlden minns. De är ofta kortfattade, varför vi kan anta att bara de allra främsta meriterna getts utrymme. Därmed kan vi förstå att de egenskaper som lyfts fram på runstenarna avspeglar värden som varit särskilt åtråvärda i det vikingatida samhället. Runstenarnas innehåll kan således ge oss en bild av vikingatidens ideal. Vad eftersträvade våra förfäder? Vilken sorts människor ville de vara? Om detta har runstenarna mycket att berätta.

Många runstenar nämner att den döde varit en ”god” person. Stenen Vg 130, som står uppställd i Skånum i Västergötland, beskriver att ”Gudmund reste denna sten efter Eskil, sin broder, en mycket god ung man.” Samma omdöme ger Guve sin son Olav på Olsbrostenen (Vg 181) utanför Åstorp. På en runristad gravhäll (Vg 75), som nu sitter inmurad i tornmuren i Västra Gerums kyrka, berättar Alle om sin hustru att hon var ”mycket god” och runstenen Sm 16 i Nöbbele låter oss ännu tydligare förstå att den som varit god förtjänar att bli ihågkommen av eftervärlden: Rosten och Eliv, Åke och Håkan, de svennerna reste åt sin fader Kale den döde ett märkbart kummel. Därför den gode ej skall glömmas, så länge stenen står och runorna stavar.

Godhet var således något eftersträvansvärt, men vad som innefattades av ordet ”god” vid denna tid vet vi inte. Kanske hade de dåtida människorna en annan uppfattning om godhet än vad vi har idag. Av vissa runstenar kan vi emellertid förstå att givmildhet sågs som ett gott karaktärsdrag. Ett flertal stenar berättar att den döde varit generös. Ofta beskrivs frikostighet med mat. I parken vid Krageholms slott berättar en sten (Dr 291) att Tonnas make Bram var ”bäst av bomän och givmildast med mat”. Söder om Ljungby finns stenen Sm 37, där Assur skriver om sin far: ”Han var minst bland män en gnidare, ej snål på mat eller snar på hämnd”. En annan småländsk sten (Sm 44) berättar att Vimunds bror Sven var ”god mot sitt folk, frikostig på mat, av alla mycket prisad”. Mansnamnet Osnikinn (”den osnikne”), som förekommer på några runstenar visar också att generositet var en högt skattad dygd.

Att kunna formulera sig väl och uttrycka sig omsorgsfullt verkar ha varit en uppskattad egenskap under vikingatiden. I Gillberga norr om Tierp står en sten (U 1146) med inskriptionen: Rådulv och Funnen och Anund, bröderna, reste denna sten efter Kåre, sin fader, den vältalige, son till Ugg i Svanby. På Ryssbystenen vid Ryssby kyrka (Sm 39) berättar Gunne om sin far att han var ”mild i ord”. Samma egenskap prisar de fyra söner som tillsammans rest stenen Sö 130 över sin far.

Det är vanligt att runstenar betecknar en person som ”dugande”. På Stenen Nä 23, som nu går att beskåda genom en glasruta i golvet i Glanshammars kyrka, beskriver Sigrik sin son Reidbjörn som ”en dugande dräng”. Nastastenen (Nä 34) utanför Örebro är ett äreminne som Toreid låtit resa över ”Lydbjörn, sin dugande son”. Idag skulle vi kanske hellre ha använt ord som ”driftig” eller ”kapabel”. Nära besläktat är att vara ”rask”, vilket också är ett ord som används på runstenar. Sö 70 vid Hedenlunda herrgård i Flens kommun berättar: Kättilhövde och Stenkättil de reste denna sten efter Sigkättil, sin broder, raska söner till Olov.

Att vara skicklig och ha förmågan att hantera svåra uppgifter lyfts ofta fram. På Varpsundstenen (U 654) norr om Stockholm berättar Gunleifs barn om sin far att ”han kunde väl styra skeppet”. På ett gravfält vid Kjula ås i Eskilstuna finns Sö 106, som skriver: Alrik reste stenen, son till Sigrid, efter sin fader Spjut. Han västerut varit hade. Borg han brutit och besegrat. Befästningskonster kunde han alla. Den berömda Kalevistenen på Öland (Öl 1): konstaterar om Sibbe den gode att begravd ligger den som de största dåd åtföljde.

20190420_091030

I Fjuckby utanför Uppsala finns stenen U 1016, som berättar: Ljut skeppshövding reste denna sten till minne av sina söner. Den hette Åke, som förgicks utomlands, han styrde skeppet, han kom till Greklands hamnar. Han dog hemma. Ljut har alltså rest stenen efter flera söner, men den enda som omnämns med namn är Åke, som styrt ett skepp till Grekland. Kanske hade de andra inte lika imponerande meriter.

Åtråvärda titlar som indirekt framhäver bärarens förmågor förekommer också. Tunastenen i Ljungby kommun skriver: Tumme reste denna sten efter Assur, sin broder. Han var skeppsman åt kung Harald.

Mod, djärvhet och tapperhet verkar ha renderat respekt. Nä 18 är ett fragment av en runsten, som nu finns att se på Örebro länsmuseum. Då stenen är trasig går det inte att veta vem den ristats över, men vi kan läsa att han var ”en modig ung man”. Glemmingestenen (Dr 338), som sitter inmurad i Glemminge kyrkas kyrkomur, berättar att Sven rest stenen ”efter Toste den skarpe (tappre), sin fader, en mycket bra herreman”. Den som besöker Högbystenen (Ög 81) vid Högby kyrka får veta att Åsmund var en ”djärv kämpe”.

Att det var åtråvärt att kämpa och visa uthållighet i strid vittnar även andra stenar om. Fosiestenen i Skåne restes av Asbjörn efter kamraten Dvärg, som enligt runstenen var ”en kämpe god”. Inmurad i Hällestads kyrka sitter en runsten (Dr 295) med texten: Åskel satte denna sten till minne av Toke, Gorms son, en trogen herre för honom. Han flydde inte vid Uppsala. Toke förefaller således ha visat hjältemod i en strid i Uppsalaområdet, vilket skulle kunna innebära att han deltagit i slaget vid Fyrisvallarna. Kanske hade denne Toke en son som stred vi hans sida, för vid Sjörups gamla kyrka i Skåne finns en sten som berättar att Saxi satte denna sten efter Asbjörn, sin släkting, Tokes son. Han flydde inte vid Uppsala, utan kämpade så länge han hade vapen.

Många som omnämns på runstenarna har blivit dräpta eller dött under vikingatåg utomlands, vilket antyder att det var en ärofylld död som förtjänade särskilda minnesmärken. Kälvestenen (Ög 8), har rests av Stygg över sonen Öjvind, som ”föll österut med Ejvisl”. Vid Stora Rytterne kyrkoruin utanför Västerås finns två runstenar (Vs 1 och Vs 2), varav den ena är utsmyckad med ett vackert ornamenterat kors. På den andra kan vi läsa: Gudleif satte stav och dessa stenar efter Slagvi, sin son. Han ändade österut i Gårdarike. Syltestenen (Ög 155) är en så kallad Ingvarssten, som skildrar ett olycksdrabbat vikingatåg (Ingvarståget) österut: Torfrid reste efter Åsgöt och Göte, sina söner, denna sten. Göte avled i Ingvars härskara. En annan välkänd Ingvarssten är Gripsholmsstenen (Sö 179), som står uppställd framför Gripsholms slott i Mariefred. Den berättar: Tola lät resa denna sten efter sin son Harald, Ingvars broder. De foro manligen fjärran efter guld och österut gåvo örnen föda. De dog söderut i Särkland.

20170628_162102

Men Ingvarsstenarna är inte ensamma om att vittna om storstilade utfärder till fjärran länder; den svenska runstensuppsättningen innehåller ett antal så kallade ”Greklandsstenar”, resta till minnet av personer som farit till Grekland. Ett exempel är Högbystenen (Ög 81) utanför Mjölby, som berättar att Assur ”mötte sitt öde öster i Grekland”. I Mälardalen finns också ett flertal ”Englandsstenar” över vikingar som farit dit. Än idag kan vi nog känna visst medlidande med Gunnald, som rest två runstenar (Vs 18 och Vs 19) till minne av sönerna, som båda förolyckats under långresor: ”Gunnald lät resa denna sten efter Gerfast, sin son, en god ung man, och han hade farit till England. Gud hjälpe hans själ.” ”Gunnald lät resa denna sten efter Orm, sin styvson, en god ung man, och han hade farit österut med Ingvar. Hjälpe Gud hans själ.

Av runstenarna kan vi förstå att kristendomen hade slagit igenom vid deras tillkomst. Ett stort antal stenar är försedda med kristna kors och många har texter som beskriver den döde som gudfruktig. Ett exempel är Vg 55, där Ulf och Ragnar berättar om sin far att han hade ”god tro till Gud”. I Uppland finns inte mindre än sju runstenar som förklarar att personerna de rests över ”dog i vita kläder”, vilket innebär att de döpts före sin död. På Frösöstenen (Jä 1), som är Sveriges nordligaste runsten, berättas att Östman ”lät kristna Jämtland”, en bedrift som uppenbarligen förtjänade att omnämnas.

20200718_173357

Det finns också stenar som åberopar asatro, även om de är få. Velandastenen (Vg 150) avslutas med en bön om Tors beskydd: Tyrvi reste stenen efter Ogmund, sin make, en mycket god tägn. Tor vige.

På runstenarna omnämns i regel både vem stenen rests över och initiativtagaren. Inte sällan innehåller ristningen formuleringar som låter oss förstå att den som rest minnesmärket känt stolthet över sin gärning. Det verkar ha varit hedervärt inte bara att få en sten rest över sig, utan också att låta resa en. Öl 39 skriver: Sven gjorde detta efter sin fader Vikar, ende sonen reste själv stenen. På Härenestenen (Vg 59) framträder stoltheten ännu tydligare ”Så har Åsa gjort som icke skall någon hustru efter man sedan göra.” Runstenen U 225 vid Bällsta i Uppland uttrycker att ”ej skall en minnesvård bliva större än den Ulvs söner gjorde efter honom.”

Ibland vill den som rest stenen ta del av minnesmärkets strålglans.  Det kan vi se på Vs 17 i Västerås kommun: Holmsten lät resa minnesmärket efter Tidfrid, sin hustru, och efter sig själv. På Gårdbystenen (Öl 28) på Öland låter till och med runristaren lite av sin egen fåfänga skina igenom, då han avslutar runstenens text med: ”Brand högg in runorna rätt, därför kan du tyda”. Att det var beundransvärt att kunna skriva med runor kan vi också förstå av en runsten vid Blacksta kyrka (Sö 56) där två bröder utropar sig till ”runkunnigast bland män”.

Inte bara runstensristning var ärofyllt; vägbygge och brobygge var också viktiga värv. Ofta omtalas att brobyggen utförts till minne av döda anhöriga. Läbystenen (U 904), som står vid ett vadställe vid Hågaån, skriver: Jarl och Karl och Igulbjörn lät resa dessa stenar och göra denna bro efter Jovur, sin fader. Brostenen (U 617) i Upplands-Bro har följande inskription: Ginnlög, Holmgers dotter, syster till Sygröd och till Göt, hon lät göra denna bro och resa denna sten efter Assur, sin man, son till Håkon jarl. Han var landvärnare mot vikingar med Geter. Gud hjälpe nu hans ande och själ. Tydligast framträder dock brobyggarnas stolthet på Sälnastenen (U 323) i Uppland: Östen och Jorund och Björn, de bröderna reste (stenen) efter sin fader. Gud hjälpe hans ande och själ, tillgive honom skuld och synder. Alltid skall ligga medan människor leva bron hårt slagen och bred efter den gode. Svennerna gjorde den efter sin fader. Ej kan en bättre brovård byggas.

Utöver vägar och broar uppmärksammas ibland andra anläggningar på runstenarna. Vid den gamla tingsplatsen Arkels tingstad i Vallentuna finns en runsten (U 225) som låter oss veta att tingsplatsen anlagts av Ulvkel, Arnkel och Gye. Norra Åsumstenen (Dr 347), som sitter fastmurad i golvet i Norra Åsums kyrka, omtalar istället ett kyrkobygge: ärkebiskop Absalom och Esbjörn Mule byggde kyrkan.

Att ha skaffat sig ägodelar och således besitta viss rikedom förefaller ha varit åtråvärt. Många runstenar lyfter fram att de omnämnda personerna ägde skepp, byar eller gårdar. Mervallastenen (Sö 198) i Södermanland, som Sigrid rest till minne av maken Sven, beskriver att han ofta seglade en ”dyrbar knarr”. På ett flyttblock i Runby (U 114) berättar Ingrid att stenen huggits efter hennes make Ingemar och deras söner: ”De bodde i Runby och ägde där gård”. Den öländska stenen Öl 37 har rests av Unns söner, som påtalar att ”Unn ägde här halva byn”. U 164 och U 165 är ett stenpar med nästan identisk inskription, som står uppställda i Täby. Texten är allt annat än blyg och återhållsam: Jarlabanke lät resa dessa stenar efter sig, medan han levde, och han gjorde denna bro för sin själ och ensam ägde han hela Täby. Gud hjälpe hans själ. 

Så här långt kan vi konstatera att våra vikingatida förfäder lade stor vikt vid godhet och generositet. En man skulle vara vältalig, berest och modig i strid. Han skulle frukta Gud, vara handlingskraftig och sköta sina uppgifter skickligt. Att äga byggnader, mark eller skepp var betydelsefullt och den som reste runstenar, byggde broar eller bidrog till andra bestående anläggningar hade rätt att känna stolthet över det.

Ett problem med denna tolkning är att runstenarna inte avspeglar hela det vikingatida samhället. Kvinnor omnämns mer sällan på runstenar och vi kan därför inte veta om samma ideal gällde för dem. Vi har inga runstenar som skildrar dristiga långresor och aktningsvärda stridsinsatser bland kvinnor. Däremot finns, som synes ovan, runristningar som beskriver kvinnliga runstensprojekt och brobyggen. Hs 21 utanför Jättedals kyrka i Hälsingland är dessutom huggen av en kvinnlig runristare, Gunnborga den goda. Av specifika kvinnoideal syns dock inte mycket, även om de skymtar fram på Odendisastenen (Vs 24): Bonde god Holmgöt lät resa (stenen) efter Odendisa, sin hustru. Kommer icke till Hassmyra husfru som bättre för gård råder. Röd-Balle ristade dessa runor. (För) Sigmund var hon god syster.

En annan aspekt som måste tas i beaktande är att en runsten tog tid att hugga och att konsten att skriva med runor inte var allmänt spridd. Vissa runristare har huggit dussintals stenar inom utbredda geografiska områden, vilket talar för att specialiserade runristare reste runt och erbjöd sina tjänster. Att anlita en runristare var förmodligen kostsamt och säkerligen inget alla hade möjlighet att göra. Vi kan därför anta att runstenarna har rests av personer i samhällets högre skikt. Innebär det att runstenarna främst avspeglar ideal som hade sitt starkaste fäste i de högre samhällsklasserna? Det kan vi inte veta. Kanske finns skäl att tro att andra delar av samhället förespråkade en annan moral och andra målbilder. Oavsett detta ger runskrifterna oss omfattande kunskaper om våra förfäder. De restes för att utvalda personer skulle minnas av framtiden, men har kommit att ge oss väldigt mycket mer än så. Som dokument över sin tids historia, kultur och språk är de oskattbara källor.

Tryckta källor:

Bæhrendtz, Nils Erik; Ohlmarks, Åke (1993), Svensk kulturhistoria. Svenska krönikan, Forum

Jansson, Sven B. F. (1984), Runinskrifter i Sverige, Almqvist och Wiksell Förlag

Karlén, Linus (2018), Runstenar i Sverige, Lidskälv Förlag

 

Otryckta källor:

http://old.stockholmslansmuseum.se/faktabanken/runor/

Digitala Sveriges runinskrifter – publicerade volymer

https://spraktidningen.se/artiklar/2013/08/stenen-sattes-av-de-runkunnigaste-av-man

Information har även inhämtats vid besök till flera av de runstenar som omnämns.

2 reaktioner på ”Vad säger våra runstenar om vikingatidens ideal?

  1. Pingback: ”Också själva Stenarna ska ropa – Även om vårt folk dör ut” | Hedniska Tankar

  2. Pingback: Året som gått | Kulturminnet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s