Nedanstående text har hämtats ut boken Svenska allmogens lif i folktro, folksed och folkdiktning av Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912, men skildrar arbete, seder och traditioner hos den svenska allmogen under framför allt 1700- och 1800-talet.
För att utröna bästa tiden för skörd, har man äfven olika tecken. Först gäller det höskörden. ”När man får se de första kornaxen, skall man taga ned lien (för att slipa den); när man får se det andra, skall man taga till lien och gå till ängen, när man får se det tredje, då skall man springa”, heter det gamla ordspråket. De tre första strån man skär, skall man sätta på ryggen under bältet, så slipper man ryggvärk under skördearbetet. Man kan också som skydd häremot äta en oxtunga (Sdm.). Om göken gal på hövålmarna, blir fodret odrygt. Höet bör bäras till ladan af en man, sedan det blifvit hopsatt till börda af en kvinna. Om bördan sönderfaller, innan den hinner till ladan, anses det som bevis på, att endera eller bägge (bäraren och bindarinnan) före nästa höskörd kall behöfva hö till att därmed bädda vaggan. Äro de båda ogifta, så vållar därför oturen af en bördas sönderfallande bryderi, emedan de då bli föremål för de andras speord och gyckel. Då man lägger den första höknippan och halmkärfven i ladan, bör man fukta den med sitt eget vatten, ty då kan man vara säker på, att allt det öfriga fodret får vara oskadat af möss och ohyra (Rancken).
***
Sädesskörden är den viktigaste tiden på året. Rågen är färdig, då rågfältet knäpper, liksom det skulle brinna sprakande. Rågen faller ej ur axen, sedan den sista knäppen (den tredje) gått förbi (Rancken). Vid första liehugget på en sädesåker, afslitas några ax, som sättas i den afhugna stubben, på det att såväl säden som det af säden erhållna brödet må bli drygt; detta kallas att ”fylla stubb”. Lämna skär- och slåtterkarlar efter sig hela oafskurna stånd, pläga de efterföljande kvinnorna däraf göra dockor åt de slarfviga karlarna (Sdm.). Man bör aldrig flytta skylar från en af sina åkrar till en annan, för det bringar otur med säden. Då man vid skörd af säd eller lin kommit till slutet af åkern, ”skall man taga haren”, d.v.s. man ställer sig så, som om man ville fånga ett i säden gömdt djur. Ibland nöjer man sig med att täfla om att få skära sista ”skåren”. Den som gör det har ”fångat haren” och får särskild lycka och tur. I ladan får säden ej läggas så, att axen vändes utåt vägarna, ty då kan tomtarna draga bort dem. Vid skörden skall några kornkärfvar afläggas för att på julaftonen gifvas kreaturen. En del skall sättas upp på störar åt småfåglarna. När allt skördearbete slutat, skall ”skördevälling” eller ”skördegröt” förtäras; ibland väntar man med detta till nästkommande söndag. Arbetsfolket får sedan en skördefest, hvarvid dock intet särskildt förekommer annat än allmän dans och förplägning.
Kulturminnet 