Svenska sägner, del 2: Puttetorpa here

Puttetorpa here (ibland omnämnd som Pottetorpa herre) var en småländsk bonde som under 1800-talet blev känd för sin ansenliga längd och styrka. Egentligen hette han Jöns Abrahamsson Ram och föddes 1791 på gården Jungfruboda (även kallad Puttetorp) i Västra Torsås socken. Som vuxen ska han ha mätt 220 cm och vägt 160 kilo. Det märkliga tillnamnet kom av ett dialektalt uttryck för pojk.

Med tiden uppstod ett flertal sägner om Puttetorpa heres krafter. Inte minst ska han, när oxarna inte orkade, ha lyft upp en timmerstock på axeln och burit den hem. Vid ett annat tillfälle ska han ha burit hem en hundrakilos tunna med salt från Karlshamn utan att vila. Denna märkvärdiga styrka ansågs komma sig av att han var till hälften troll. Att det kunnat bli på det viset ska enligt sägnen bero på att hans pappa blivit förförd eller till och med våldtagen av en trollpacka. En annan historia låter berätta att Puttetorparn i själva verket varit klen som barn och fått sina krafter först efter att en trollkvinna bjudit honom på en förtrollad kringla. Pojken mumsade i sig en stor del av kringlan, men orkade inte hela, varpå trollkvinnan ska ha utbrustit: ”Det var synd att du inte åt hela, för då hade du fått tjugo mans styrka. Nu får du nöja dig med tio.” När pojken sedan började ge prov på sin nyvunna förmåga kunde omgivningen inte annat än häpna. Redan som mycket liten ska han ha kastat skäppekorgar fyllda med potatis över gärdesgården och när fadern ville byta syll under ett hörn av boningshuset ska gossen ha lyft upp husknuten för att underlätta.

I vuxen ålder lär Puttetorpa here ha varit en fridsam man, som inte skröt eller stoltserade med sina krafter. Enligt vittnesmål skämdes han över sin längd och gick därför omkring och kutade. Hans utseende ska även ha varit iögonfallande på andra sätt; flera sagesmän har låtit berätta att hans armar var så långa att han kunde knyta strumpebanden utan att böja sig.

Att leva med Puttetorparns styrka var nog inte alltid så lätt. Det berättas att när han försökte hugga ved så slutade det alltid med att yxan klöv hela huggkubben och han hade alltid sönder slagorna när han skulle tröska. Vid ett tillfälle, när det brutit ut allmänt slagsmål på Växjö torg, kom emellertid hans krafter till god användning. När polisen inte lyckades skapa ordning grep Puttetorparn tag i tistelstången på en stor vagn och svingade den som en klubba, så att bråkmakarna flydde.

Om det är sant eller en del av legendfloran ska jag låta vara osagt, men Karl XIV Johan ska vid ett tillfälle ha skakat hand med Puttetorpa here och då uttalat att om Herkules hade besegrat denne jätte, så skulle det ha varit hans trettonde storverk.

1849 dog Puttetorpa here, vid 58 års ålder. Han hade då hunnit leva ett innehållsrikt liv, gift sig, fått åtta barn och blivit en omtalad man vida utanför sina hemtrakter. Nu ligger han begravd under ett enkelt träkors på kyrkogården i Torsås by. En staty av honom står rest vid Jungfruboda.

Fotnot: Bilden visar en tavla av J P Pettersson, som skildrar Växjö torg. Ett flertal kända personer med lokal anknytning går att hitta i bilden. I förgrunden syns Puttetorpa here i gula byxor och hatt. Tavlan tillhör nu Smålands museum, som även har Puttetorpa heres stövlar i sina samlingar. För närvarande är de båda föremålen utställda på museet i Växjö.

Tryckta källor:

Swahn, Jan-Öyvind (1964), Häxor, tomtar, jättar och huldror. Återberättade svenska folksägner, Bonniers

 

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/J%C3%B6ns_Abrahamsson_Ram

Information har även inhämtats från Smålands museum.

En kulturkrock av gigantiska mått

bild Flagga Frankrike

Mina tankar går idag till Frankrike. Tillsammans med fransmännen sörjer jag förlusten av det trygga samhälle som en gång fanns. Det kommer knappast att kunna återskapas.

Det räckte inte med Charlie Hebdo och Bataclan. Det räckte inte med nationaldagen 2016, då 86 personer kördes ihjäl med en lastbil i Nice. Det räckte inte med ihjälskjutningen av judiska skolbarn på en skola i Toulouse. Inte heller var det nog att skära halsen av en 85-årig präst mitt under mässan i Normandie eller halshugga en lärare som undervisat om yttrandefrihet.

Förmodligen kommer det heller inte att räcka med de människor som dödats i dagens knivattack vid en katedral i Nice. Den slutsatsen är lätt att dra efter den senaste veckans protester, upplopp och demonstrationer mot Frankrike runt om i den muslimska världen. Sympatierna i dessa kulturer ligger inte hos den som försvarar yttrandefriheten, utan hos dem som dödar för att tysta åsikter de ogillar.

Kulturkrocken kunde knappast vara större och varje gång en människa mördas samtidigt som någon ropar ”Allahu akbar” krymper min tro på det mångkulturella samhället. Frankrike, jag lider med dig, för jag tror inte att vi har sett slutet.

Klenoder ur vårt kulturarv, del 10: Carta Marina

20191022_124112

Carta Marina är den första någorlunda korrekta karta som tecknats över Norden. Upphovsman var ärkebiskopen och författaren Olaus Magnus (1490-1557), som började sammanställa kartan 1527, när han befann sig i landsflykt i Italien. Allt som allt tog det honom tolv år att få den färdig. 1539 trycktes den i Venedig och blev sedan uppmärksammad i lärda kretsar. Hur stor upplagan var är inte känt, men sannolikt trycktes endast några få exemplar. Idag finns två bevarade.

Kartan omfattar Skandinavien, Island, Baltikum, Grönlands sydspets, den nordtyska kusten och delar av Ryssland. Storbritannien och Holland skymtar fram. Totalt består kartan av nio blad som sätts ihop till en bild, vilket ger den ett mått på 125 x 170 cm. Det som gör den särskilt intressant är att den inte enbart avbildar geografiska förhållanden, utan även natur, djur och folkliv. Skildringar av jakt, jordbruk, skidåkning, fiske, rodd och hästridning har placerats ut i landskapet som symboler för kulturella särdrag.

För att färdigställa Carta Marina samlade Olaus Magnus in kunskap från skriftliga och muntliga källor, men han hade också skaffat sig egna intryck under resor i Sverige och Norge. När kartan väl var färdig övergick han till att skildra sina reseupplevelser i boken Historia de gentibus septentrionalibus (Historia om de nordiska folken). Boken är det första stora verket om Nordens länder och kultur. Av bilderna på kartan återfinns ett hundratal i boken och flera av de företeelser som skildras i kartans bildvärld beskrivs mer ingående i bokens olika kapitel. Kartan kan således betraktas som bokens föregångare. Samma fantasifullhet som präglar Historia går också att notera på kartan, liksom några av tidens mer välspridda missuppfattningar. Exempelvis är den magnetiska nordpolen (Insula Magnetum) placerad strax utanför Murmansk. På kartan finns också ett antal spektakulära havsodjur utritade, kanske baserade på beskrivningar från effektsökande sjöfarare. Dessutom skildras åtminstone tre öar som inte existerar i verkligheten. En av dessa är placerad mellan Färöarna och Orkneyöarna och kallas Tile, vilket sannolikt åsyftar det mytiska landet Thule. Enligt kartan hade Thule 30 000 invånare.

Bild carta marina odjur

Under flera århundraden var Carta Marina spårlöst försvunnen, tills man 1886 hittade ett exemplar i Münchens stadsbibliotek. 75 år senare (1962) återfanns ett andra exemplar i Schweiz, vilket inköptes av Uppsala universitetsbibliotek. Där finns kartan idag utställd för besökare att utforska och beundra.

För den nutida människan kan Carta Marina te sig charmigt naiv. Det är lätt att fastna vid de komiska vantolkningarna och förbise hur mycket kartan har att berätta av verkligt värde. Trots viss skevhet i både form och skala går många geografiska strukturer att känna igen. Den skånska kusten, Gotland och Östersjön kräver inga tränade ögon för att identifieras. När man betänker att kartan målades utifrån observationer, utan tillgång till bilder från luften eller avancerade mätinstrument, är den förbluffande korrekt. På kartan hittar vi också det svenska riksvapnet med tre kronor och vi kan utläsa beteckningar på platser som ännu lever kvar. I den femhundra år gamla kartbilden kan vi således se ett stort antal spirande frön till det som blivit vårt moderna svenska rike. Som länk till vår historia och illustration av våra förfäders världsbild utgör Carta Marina en oskattbar källa.

Det rika innehållet och dekorativa utförandet har gjort att reproduktioner av Carta Marina är populära än idag. Många av dem bygger på en förminskad och kolorerad variant av kartan, som gjordes 1572 av kartografen Antonio Lafreri.

Tryckta källor:

Larsson, Lars Ove (1993), Vem är vem i svensk historia. Från forntid till år 1900, Rabén Prisma

Ohlmarks, Åke; Baehrendtz, Nils Erik (1993), Svensk kulturhistoria. Svenska krönikan, Forum

Utställningssalen Carolina Rediviva, häfte utgivet av Uppsala universitetsbibliotek

Åberg, Alf (1978), Vår svenska historia, Natur och Kultur

Otryckta källor:

https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Mobil/Artikel/7681

https://ub.uu.se/hitta-i-vara-samlingar/verk-och-samlingar-i-urval/carta-marina/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Carta_marina

http://www.vobam.se/layout_kartografi.php?submeny=450

Information har även inhämtats vid besök på Carolina Rediviva.

En kort reflektion kring religion, kultur och samhälle

Kultur och religion är två nära sammankopplade företeelser. Världen över kan vi se hur kulturella kluster har färgats av de religiösa uppfattningar som dominerat i området. Även icke-troende bär i regel med sig tankemönster som formats av religionens inflytande på kulturen.

Nyligen läste jag en debattartikel som berör dessa frågor genom att diskutera det muslimska civilsamhället i Sverige. Artikeln är skriven av Alen Musaefendić och publicerad i nättidskriften Kvartal. Texten är välskriven, nyanserad och adresserar flera perspektiv av frågan. Jag vill rekommendera alla att läsa den.

Trots att jag tog del av artikeln med behållning måste jag ändå konstatera att den legat kvar och skavt i mig. Jag tycker inte riktigt att den når ända fram. Det går trots allt inte att komma ifrån att vi ser olika beteenden inom olika religiösa grupper, vilket textförfattaren undviker att lyfta. Och den aspekten av frågeställningen är inte oviktig. För den enskilda individen, som bara önskar sig ett tryggt liv i ett demokratiskt och sekulärt samhälle, blir religionsutövarnas agerande avgörande för hur religionen uppfattas.

Nyligen fick vi uppleva hur en koranbränning i Malmö resulterade i vandalisering, bilbränder och stenkastning mot polisen. Skulle vi ha fått se samma typ av upplopp om någon hade bränt Torah-rullar? Skulle en lärare som visat karikatyrer av Jesus ha riskerat att få huvudet avskuret? Skulle den som ritat Buddha som rondellhund behöva leva resten av sitt liv med livvaktsskydd?

Det är faktiskt mycket svårt att tro.

Jag är medveten om att det för de allra flesta religionsutövare är otänkbart att bete sig som i de ovanstående exemplen, men det bortförklarar inte de skillnader som ses på gruppnivå. Så varifrån kommer den typen av religiös aggressivitet? Bottnar den i religionen i sig, kulturella särdrag eller något annat? Så länge denna fråga inte diskuteras och når fram till trovärdiga svar har jag svårt att känna tilltro till att alla religioner kan bli en välfungerande del av ett samhälle med västerländska värderingar.

Det kan jag inte komma ifrån.

Kulturhistoriska personligheter, del 21: Louis De Geer

Bild Louis De Geer

Louis De Geer, ibland kallad Louis De Geer af Finspång, (1818-1896) var en svensk liberal politiker som kom att få stort inflytande på det reformarbete som under 1800-talet präglade Sverige. Under sin livstid innehade han ett stort antal betydelsefulla poster inom svensk politik, inte sällan flera samtidigt, och han räknas som skapare av den riksdagsordning som till stora delar gällde från 1866 till 1971. 1876-1880 var han Sveriges första statsminister.

Louis De Geer tillhörde en nederländsk släkt som kom till Sverige på 1620-talet genom bankiren och köpmannen med samma namn. Denne Louis De Geer adlades och nådde sådana framgångar inom bruksnäringen att han ibland omnämns som ”den svenska industrins fader”. När Louis De Geer af Finspång föddes 18 juli 1818 kom han således att tillhöra en omtalad familj. Han var tredje barnet till ryttmästaren och hovmarskalken Gerard De Geer och dennes hustru Henriette Lagerstråle.

Vid tiden för Louis födelse hade fadern lämnat det militära livet och familjen förde en stillsam tillvaro på Finspångs bruk. Några år senare flyttade familjen till Stjärnholms gods i Södermanland, där fadern huvudsakligen ägnade sig åt konst och musik. Totalt kom syskonskaran att innehålla 14 barn och ekonomin blev med tiden tämligen ansträngd. Syskonens uppväxt kom på vis att bli ståndsmässig och enkel på samma gång, samtidigt som föräldrarna tillämpade en sträng uppfostran med strikta regler för uppförande och tidspassning. De yngre barnen fick undervisning av guvernanter i hemmet, medan de äldre skickades till skolor i Linköping och Uppsala.

De Geer gick 1828-32 i skola i Linköping. Vid fjorton års ålder flyttades han till Uppsala katedralskola, där han 1836 avlade studentexamen. I Uppsala blev han sedan kvar till 22 års ålder och studerade juridik vid universitetet. Hans intresse för ämnet förefaller dock ha varit begränsat och studierna sågs kanske mest som en väg till en trygg försörjning. Under samma tid började han ge uttryck för en konstnärlig begåvning genom att skriva noveller och essäer till litteraturtidningar. Mycket talar för att De Geer hyste drömmar om att kunna leva ett liv med inriktning mot estetik och konst, men de juridiska studierna fortskred och 1838 avlade han kansliexamen. 1840 avslutade han sin studietid med att avlägga hovrättsexamen.

Efter sin utbildning kom Louis att tjänstgöra som extra ordinarie tjänsteman vid flera olika ämbetsverk i Stockholm. Bland annat arbetade han som extra ordinarie kanslist i justitierevisionen och som riddarhusnotarie. Vid riksdagen 1844-45 var han kopist. Det innebar att han kom i kontakt med politiken, vilket väckte ett intresse. Inkomsterna från hans tjänster var dock låga och han blev i perioder tvungen att pantsätta ägodelar för att klara sig. Något ekonomiskt stöd hemifrån fick han inte. Däremot fick han hjälp av en släkting att flytta till Kristianstad för att arbeta i hovrätten för Skåne och Blekinge. Där stannade han till 1855 och avancerade snabbt till assessor. Under samma period blev han ledamot av ståndsriksdagen för ridderskapet och adeln, vilket gjorde honom bekant med riksdagsarbetet. Det var också under sin tid i Kristianstad som han lärde känna grevinnan Caroline Wachtmeister, som han 1848 gifte sig med. Tillsammans fick de fem barn, varav två dog i tidig ålder. I de memoarer han senare skulle skriva har De Geer skildrat familjelivet som mycket lyckligt.

1855 utnämndes De Geer plötsligt till chef för Fångvårdsstyrelsen och bara ett par månader senare blev han president i Göta hovrätt. Av allt att döma var detta oväntade karriärsteg. Samtidigt växte hans politiska engagemang och han valdes snart in i konstitutionsutskottet som ordförande. Framgångarna stannade emellertid inte där. 1858 utsågs han till justitiestatsminister av Karl XV efter att ha varit en av de drivande krafterna bakom dennes övertagande av de kungliga plikterna efter den sjuklige Oscar I. De Geer stannade på posten till 1870 och tog sig an uppgiften med stor energi. De tolv år han innehade ämbetet karakteriserades av ett intensivt reformarbete som ledde till stora förändringar i svenskt samhällsliv. Inte minst var De Geer var drivande i att ändra ett flertal lagar i humanitär riktning. Framför allt avskaffades dödsstraffet för hädelse, tidelag, blodskam och falskt angiveri. Likaså avskaffades husagan. Han lät också införa ökad religionsfrihet genom att häva konventikelplakatet, trots starkt motstånd från prästerskapet. Därmed blev det möjligt att lämna statskyrkan för en annan församling utan att landsförvisas, vilket gav frikyrkosamfunden möjlighet att verka. Kvinnans ställning förstärktes, så att en ogift kvinna blev myndig vid 25 års ålder, istället för att behöva ha en manlig förmyndare. Resterna av skråtvånget togs bort och flera lagändringar som innebar större näringsfrihet genomfördes. 1862 infördes kommunalt självstyre, samtidigt som länsstyrelserna inrättades. Att lagen om folkskolor började efterlevas drevs igenom med stor kraft.

Även om det var mot inrikespolitiken som De Geer riktade sitt främsta engagemang visade han sig även handlingskraftig i utrikesfrågor. 1863 vägrade han att låta Sverige gå med som allierad i Danmarks krig mot Preussen, vilket Karl XV förespråkade. Tack vare De Geers ståndpunkt slapp Sverige-Norge bli indraget i Danmarks olycksbringande strider. Den så kallade ”norska frågan” var också ett ärende som vid flera tillfällen hamnade på De Geers bord. Relationerna till Norge var spända och kom under 1860-talet att domineras av kontroverser runt ståthållarämbetet. Norge ville att detta ämbete, som ansågs representera den svenska kungens närvaro i Norge, skulle avskaffas. De Geer intog en medlande hållning och lyckades få den upphettade debatten att lugna ner sig genom att förhandla fram ett uppskov.

För sina insatser vann De Geer stor uppskattning och blev väl ansedd. Det som som främst kom att bidra till hans eftermäle var dock avskaffandet av ståndsriksdagen genom den så kallade representationsreformen. Det hade länge blivit allt mer tydligt att fyrståndsriksdagen fungerade klumpigt, lämnade betydande delar av samhället utan representation och omöjliggjorde en stabil regering. Representationsreformen innebar att fyrståndsriksdagen ersattes med en tvåkammarriksdag, där första kammaren valdes bland landstingens ledamöter och städernas kommunala församlingar, medan andra kammaren utsågs i direktval av de röstberättigade.

Det var 1863 som De Geer framlade sin proposition om tvåkammarriksdag. Två år senare antogs förslaget, trots invändningar från adel och präster. Reformen orsakade jubel och lovord från folket, även om rösträtts- och valbarhetskraven gynnade förmögna. Första kammaren blev ytterligt aristokratisk och för att få rösta till andra kammaren krävdes fast egendom eller en viss beskattningsbar inkomst. Trots dessa begränsningar brukar reformen ses som ett betydelsefullt steg framåt mot en mer representativ demokrati.

Slutet av 1860-talet präglades av intensiva diskussioner rörande det svenska försvarets uppbyggnad och finansiering. Efter att ha misslyckats med att lösa försvarsfrågan lämnade De Geer och flera ministerkolleger regeringen 1870. De Geer fortsatte dock verka inom den politiska sfären som ledamot av första kammaren. En tid var han även hovrättspresident i Svea Hovrätt. Oscar II försökte vid flera tillfällen få honom att återta ämbetet som justitiestatsminister, men De Geer vägrade. När försvarsfrågan rev upp ännu en regeringskris 1875 såg han det emellertid som sin plikt att åter gå in i regeringen och lät sig bevekas. Året därpå inrättades statsministerämbetet genom en grundlagsändring och De Geer blev dess första innehavare. Samtidigt blev han chef för justitiedepartementet och var under en period alltså både statsminister och justitieminister. På statsministerposten blev han kvar i fyra år och ägnade mycket av denna tid åt försvars- och skattefrågor.

Efter att vid 1880 års riksdag ha misslyckats med att driva igenom ett förslag rörande värnpliktens utformning lämnade statsrådets samtliga ledamöter in sina avskedsansökningar. Några av dem övertygades att stanna kvar, men 19 april beviljades De Geer och fem av hans ministerkollegor avsked. För De Geers del innebar det att han lämnade statsministerämbetet för gott. Som tack för sina insatser tillerkändes han statsministerlönen i livslång pension. Han fortsatte också att vara engagerad i samhällslivet, inte minst som riksdagsman. 1881 – 1888 var han verksam som universitetskansler. Vid sidan av detta återupptog han sin ungdoms litterära ambitioner och gav 1892 ut två böcker: Valda skrifter och Minnen. Den sistnämnda var en biografi, som genom sin öppenhjärtighet rörande både politik och familjeliv väckte såväl uppståndelse som uppskattning.

Strax efter att Minnen utgivits flyttade De Geer till sin äldste son Louis (som själv senare skulle bli statsminister) i Hanaskog utanför Kristianstad. Där avled han 24 september 1896 efter en kort tids sjukdom.

Om Louis De Geers omtumlande levnadsbana kan man säga att den tog honom från att vara en fattig adelsman med konstnärsdrömmar till att axla rikets mest ansvarstyngda poster. Få, om ens någon, hade lika stort inflytande på svensk samhällsutveckling under 1800-talet som han. Under hans ledning tog Sverige stora kliv framåt mot det moderna land vi känner idag och flera av hans reformer hade påtaglig inverkan på många svenskars vardag. De lagändringar han medverkade till att genomföra banade väg för ett mer frihetligt tänkande med större skydd för den personliga integriteten och individens rättigheter. Många av De Geers tankar kom sedan att föras vidare och bli vägledande för det svenska samhällets omdaning under 1900-talet. Representationsreformen levde kvar ända till 1970, då den ersattes av den nuvarande enkammarriksdagen.

Sagt om Louis De Geer

Till hela sin läggning liberal av mycket moderat kynne, utpräglat osentimental och realistisk

Ur Svenskt biografiskt lexikon

Tryckta källor:

Baehrendtz, Nils Erik; Ohlmarks, Åke (1993), Svensk kulturhistoria: Svenska krönikan, Forum

Henrikson, Alf (1963), Svensk historia, Bonniers

Lagerqvist, Lars O. (1976), Sverige och dess regenter under 1000 år, Bonniers

Larsson, Lars-Ove (1993), Vem är vem i svensk historia: Från forntid till år 1900, Rabén Prisma

Lindqvist, Herman (1999), Historien om Sverige: Ånga och dynamit, Norstedts

Åberg, Alf (1978), Vår svenska historia, Natur och Kultur

 

Otryckta källor:

https://nt.se/familj/louis-de-geer-sveriges-forste-statsminister-om5381001.aspx

https://sv.wikipedia.org/wiki/Louis_De_Geer_(1818%E2%80%931896)

https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=17356

Ett charmfullt exempel på sydsvensk bonadsmålning

För några dagar sedan publicerade jag ett inlägg om hur svensk kulturhistoria avspeglas i tidigare seklers väggbonader. Bland annat berättade jag om den uppskattade bonadsmålaren Johannes Nilsson från Gyltige. Inlägget uppmärksammades av Anna Lindén, som påtalade att Johannes Nilsson fick ett flertal efterföljare som fortsatte att utveckla bonadsmåleriet i hans anda. En av dem var Per Svensson i Duvhult (1787-1862), som målat en bonad som gått i arv i Annas familj. På fotografiet nedan ses fyra generationer som övertagit bonaden efter varandra.

Bonaden beställdes direkt av konstnären och hängde ursprungligen hos Annas farmors mormors mor Ingeborg Andersdotter (nere till vänster i bild), på gården Nässja i Södra Unnaryd i Småland.

Annas farmor (den lilla flickan som sitter i sin mors famn på bilden) har berättat att bonaden vid den tiden bara togs fram till jul. Nu hänger den alltid framme.

Annas bonad är ett förtjusande exempel på den den sydsvenska traditionen inom bonadsmålning. Den är fyra meter lång och målad på linneväv i ett stycke. Motivet skildrar Gamla Testamentets berättelse om Josef (Jakobs son) och hans omtumlande liv. I bonadens ena ände ser vi hur Josef har slängts i en brunn av sina avundsjuka bröder och hur de sedan säljer honom till en grupp ismaeliter, så att han förs som slav till hovmannen Potifar i Egypten.

I Egypten kommer Josef att stiga i aktning och få betydelsefulla uppgifter. Friden får dock ett abrupt slut när Potifars hustru utan framgång försöker förföra honom. Som hämnd för avfärdandet anklagar hon Josef för att ha försökt våldföra sig på henne, varpå han arresteras. På bonaden kan vi se både hur Potifars hustru utövar sina förförelsekonster och hur Josef leds in i en fängelsehåla.

Medan Josef sitter i fängelse börjar farao drömma märkliga drömmar. Han får höra talas om att Josef är en skicklig drömtydare och väljer då att kalla honom till sig som rådgivare. På bonaden står Josef inför faraos tron, där en skrivare med ett bläckhorn på bordet verkar stå redo att teckna ner både faraos beskrivning av drömmarna och Josefs tolkningar.

Genom att Josef uttolkar en dröm som förebådar missväxt lyckas hovet lägga undan förnödenheter, så att svältnöd kan undvikas. Däremot drabbas Josefs ursprungsfamilj hårt under nödåren och hans bröder kommer till Egypten för att köpa säd. På bonaden skildras att Josefs tio äldre bröder står uppradade framför honom. Alla har de tagit av sig sina hattar för att visa vördnad.

Med sitt typiska färgval, innehåll och arrangemang illustrerar bonaden den särpräglade stil som utvecklades inom sydsvenskt bonadsmåleri på 17- och 1800-talet. Motivet har naivistiska drag och färgskalan går i dova toner med starka inslag av orangebrunt och dunkelblått. Motivet är bibliskt, men dräkter, anletsdrag och föremål minner om svensk allmoge. Genom sin utformning berättar bonaden om sin tids föreställningsvärld och det sammanhang där den skapades.

Per Svensson i Duvhult blev redan under sin livstid uppskattad för sin kraftfulla målarstil och hans bonader betingade ett högt pris. Hans skicklighet och produktivitet som både bonadsmålare och bonde gjorde honom med tiden tämligen välbärgad. Idag visas hans verk upp på bland annat Varbergs kulturhistoriska museum och Nordiska museet i Stockholm.

Väggbonaden – en kulturspegling i ord och bild

I Sverige finns en lång tradition av att pryda hemmets väggar med textila dekorationer i form av bonader. Redan under medeltiden förekom målade bonader och bonadsmålning fortsatte vara ett levande hantverk i Sveriges södra delar ända in på 1800-talet. De sista betydande mästarna inom sydsvenskt allmogemåleri anses vara Johannes Nilsson (1757-1827) och Anders Pålsson (1781-1849), som var aktiva bonadsmålare i Halland. Båda tillhörde de så kallade ”Gyltigemålarna”, som utvecklade en karakteristisk stil med kraftfulla färgfält i jordnära toner, naivistiska drag och dekorativa detaljer i form av växtdelar och bårder. Motiven skildrar religiösa berättelser, men ger samtidigt en bild av livet i bondesamhället till vardag och fest.

Den stilmässigt besläktade dalmålningen växte fram under 1700-talets senare del och fortgick till 1800-talets slut. Ofta bredde den ut sig över allmogens möbler, men målade bonader och tapeter förekom också, både av väv och papper. Även här var motiven religiösa eller hade lokal förankring. Kurbitsmålningens prunkande och svulstiga fantasiblommor gav inspiration till växtmotiv, som tilläts fylla ut utrymmet runt figurerna.

I mer modern tid blev broderade bonader populära. Framför allt var de vanliga under 1900-talets första hälft och många av de bonader som finns bevarade idag är närmare sekelgamla. I både enkla stugor och högreståndsmiljöer lades mycket tid och möda på att stygn för stygn skapa handsydda konstverk, som sedan hängdes upp på hedersplats. I regel innehåller bonaderna tänkespråk eller ger uttryck för något som ansågs särskilt viktigt att påminna sig om. Våra bonader är därför en kulturspegling i ord och bild, som berättar om tidigare generationers tankar, värderingar och livsvillkor.

Många av de broderade bonaderna skildrar 1900-talets vardagsliv. Det är ingen storslagenhet som kommer till uttryck, utan ofta hyllas det enkla. I många fall inpräntar bonadstexten vikten av att utföra ett gott arbete och uppmanar till förnöjsamhet. Man anar också stolthet över det egna värvet. Här hittar vi flera av de dygder, prioriteringar och drivkrafter som möjliggjorde ett tryggt samhällsbygge med en stark välfärdsstat.

Hemmet intar en särställning i bonadsvärlden. ”Ett hem om det är gott, är livets bästa lott” lyder en omtyckt bonadsramsa. ”Hemmets prydnad är renlighet” och ”ej finns en plats på jorden så kär som du mitt hem” är också populära texter. Bland bilderna finns ett överflöd av rödmålade stugor och de inledande raderna i Smålandssången (”Röd lyser stugan bak hängbjörkens slöja. Känner du hemmet från barndomens år?”) är ofta återgivna. Hemmets trygghet och de sysslor som utförs innanför hemmets väggar skildras som livets själva medelpunkt.

Sockersöta och inställsamma broderier förekommer också. Rader ur älskade dikter och sånger är vanliga, inte sällan illustrerade med romantiska naturskildringar. Visor av Evert Taube har lånat ut textrader till många bonadsmotiv. Barnvisor fick ge inspiration till bonader åt familjens yngsta medlemmar.

Särskilda bonader för högtid och fest tillverkades i stor mängd. Otaliga är de broderade bonader som försetts med julmotiv och det är kanske i detta sammanhang som bonaden främst har levt kvar i modern tid. Det finns också exempel på bonader för att pryda hemmet till påsk och midsommar.

Idag har bonadssömnaden tappat sin tidigare popularitet och handgjorda bonader från 1900-talets tidigare del säljs för småsummor på loppmarknader. Med tanke på hur mycket de har att berätta och allt det arbete som ligger bakom de tusentals stygnen är det närmast obegripligt. Bonaderna är en del av vårt kulturarv som förtjänar större uppmärksamhet och uppskattning, både för sitt hantverk och för sitt sätt att skildra vår historia.

Fotnot: För den som vill fördjupa sig i väggbonadens historia rekommenderas ett besök på Gamla Posthuset i Stenstorp (Västergötland), som ställer ut Gunvor Johdets bonadssamling. Där finns flera hundra broderade bonader av olika ålder.

Målade bonader går att se på Hallands kulturhistoriska museum och hos Unnaryd-Jälluntoftas hembygdsförening i Småland. Hembygdsföreningen ordnar även kurser i bonadsmålning.

Tryckta källor:

Baehrendtz, Nils Erik; Ohlmarks, Åke (1993), Svensk kulturhistoria, Forum

Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, Bohlin och Co

Thaning, Olof (red. 1982), Sverigeboken, Readers Digest

 

Otryckta källor:

http://www.bonadssamlingen.com/historia.html

https://www.dt.se/artikel/bonader-som-berattar-historia

http://www.samlaren.org/bonader/

http://www.ujh.se/bonadsmuseum.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Dalm%C3%A5lning

https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4ggbonad

Information har även inhämtats vid besök på Nordiska museet i Stockholm, Hallands kulturhistoriska museum i Varberg och Gunvor Johdets bonadssamling i Stenstorp.

Kulturhistoriska sevärdheter, del 42: Ornässtugan

20200715_101251

Ornässtugan är en stor loftstuga från 1500-talet, som ligger vackert belägen på en udde vid sjön Runn i Dalarna. Det var den förmögne bergsmannen Arent Persson som lät resa den och stugan var då en del av en kringbyggd gård.

Stugan är ett ovanligt välbevarat exempel på medeltida timmerbyggnadskonst, men det som gjort den känd är rollen den spelat i svensk historia. År 1520 gästade Gustav Vasa gården för att be husbonden om hjälp att övertyga dalkarlarna att strida mot den danske kungen. Persson lovade att vara behjälplig och lät Gustav Vasa använda Ornässtugan som gästhus. Istället för att samla dalkarlarna begav sig Persson emellertid direkt iväg till den danskvänlige fogden i Säter för att slå larm. När fogdens män närmade sig ska den blivande svenske kungen ha nyttjat ett dass som flyktväg och lyckats undkomma.

Redan 1758 blev Ornässtugan ett museum och är nu Sveriges näst äldsta museum (efter Livrustkammaren). Sedan 1935 är de fyra byggnader som finns bevarade på området (loftstugan, bostadshus, smedja och uthus) byggnadsminnesförklarade och förvaltas av Statens fastighetsverk. Sommartid arrangeras guidade turer för besökare de flesta dagar. Att gå in i stugan på egen hand är inte tillåtet, men det går bra att promenera runt den för att beundra dess särpräglade spånklädda fasad.

Tryckta källor:

Grenholm, Lennart och Wivall, Per (red. 1992), Värt att se i Sverige. En reseguide, Bonnier Fakta

Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia, Bonnier Fakta

Lindqvist, Herman (1993), Historien om Sverige: Gustav Vasa och hans söner, Norstedts

Ottosson, Mats och Ottosson, Åsa (2008), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

 

Otryckta källor:

http://www.svensktkulturarv.se/dalarna/ornaesstugan/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Orn%C3%A4sstugan

https://www.visitdalarna.se/ornasstugan

Information har även inhämtats vid besök på Ornässtugan.