Kulturhistoriska personligheter, del 21: Louis De Geer

Bild Louis De Geer

Louis De Geer, ibland kallad Louis De Geer af Finspång, (1818-1896) var en svensk liberal politiker som kom att få stort inflytande på det reformarbete som under 1800-talet präglade Sverige. Under sin livstid innehade han ett stort antal betydelsefulla poster inom svensk politik, inte sällan flera samtidigt, och han räknas som skapare av den riksdagsordning som till stora delar gällde från 1866 till 1971. 1876-1880 var han Sveriges första statsminister.

Louis De Geer tillhörde en nederländsk släkt som kom till Sverige på 1620-talet genom bankiren och köpmannen med samma namn. Denne Louis De Geer adlades och nådde sådana framgångar inom bruksnäringen att han ibland omnämns som ”den svenska industrins fader”. När Louis De Geer af Finspång föddes 18 juli 1818 kom han således att tillhöra en omtalad familj. Han var tredje barnet till ryttmästaren och hovmarskalken Gerard De Geer och dennes hustru Henriette Lagerstråle.

Vid tiden för Louis födelse hade fadern lämnat det militära livet och familjen förde en stillsam tillvaro på Finspångs bruk. Några år senare flyttade familjen till Stjärnholms gods i Södermanland, där fadern huvudsakligen ägnade sig åt konst och musik. Totalt kom syskonskaran att innehålla 14 barn och ekonomin blev med tiden tämligen ansträngd. Syskonens uppväxt kom på vis att bli ståndsmässig och enkel på samma gång, samtidigt som föräldrarna tillämpade en sträng uppfostran med strikta regler för uppförande och tidspassning. De yngre barnen fick undervisning av guvernanter i hemmet, medan de äldre skickades till skolor i Linköping och Uppsala.

De Geer gick 1828-32 i skola i Linköping. Vid fjorton års ålder flyttades han till Uppsala katedralskola, där han 1836 avlade studentexamen. I Uppsala blev han sedan kvar till 22 års ålder och studerade juridik vid universitetet. Hans intresse för ämnet förefaller dock ha varit begränsat och studierna sågs kanske mest som en väg till en trygg försörjning. Under samma tid började han ge uttryck för en konstnärlig begåvning genom att skriva noveller och essäer till litteraturtidningar. Mycket talar för att De Geer hyste drömmar om att kunna leva ett liv med inriktning mot estetik och konst, men de juridiska studierna fortskred och 1838 avlade han kansliexamen. 1840 avslutade han sin studietid med att avlägga hovrättsexamen.

Efter sin utbildning kom Louis att tjänstgöra som extra ordinarie tjänsteman vid flera olika ämbetsverk i Stockholm. Bland annat arbetade han som extra ordinarie kanslist i justitierevisionen och som riddarhusnotarie. Vid riksdagen 1844-45 var han kopist. Det innebar att han kom i kontakt med politiken, vilket väckte ett intresse. Inkomsterna från hans tjänster var dock låga och han blev i perioder tvungen att pantsätta ägodelar för att klara sig. Något ekonomiskt stöd hemifrån fick han inte. Däremot fick han hjälp av en släkting att flytta till Kristianstad för att arbeta i hovrätten för Skåne och Blekinge. Där stannade han till 1855 och avancerade snabbt till assessor. Under samma period blev han ledamot av ståndsriksdagen för ridderskapet och adeln, vilket gjorde honom bekant med riksdagsarbetet. Det var också under sin tid i Kristianstad som han lärde känna grevinnan Caroline Wachtmeister, som han 1848 gifte sig med. Tillsammans fick de fem barn, varav två dog i tidig ålder. I de memoarer han senare skulle skriva har De Geer skildrat familjelivet som mycket lyckligt.

1855 utnämndes De Geer plötsligt till chef för Fångvårdsstyrelsen och bara ett par månader senare blev han president i Göta hovrätt. Av allt att döma var detta oväntade karriärsteg. Samtidigt växte hans politiska engagemang och han valdes snart in i konstitutionsutskottet som ordförande. Framgångarna stannade emellertid inte där. 1858 utsågs han till justitiestatsminister av Karl XV efter att ha varit en av de drivande krafterna bakom dennes övertagande av de kungliga plikterna efter den sjuklige Oscar I. De Geer stannade på posten till 1870 och tog sig an uppgiften med stor energi. De tolv år han innehade ämbetet karakteriserades av ett intensivt reformarbete som ledde till stora förändringar i svenskt samhällsliv. Inte minst var De Geer var drivande i att ändra ett flertal lagar i humanitär riktning. Framför allt avskaffades dödsstraffet för hädelse, tidelag, blodskam och falskt angiveri. Likaså avskaffades husagan. Han lät också införa ökad religionsfrihet genom att häva konventikelplakatet, trots starkt motstånd från prästerskapet. Därmed blev det möjligt att lämna statskyrkan för en annan församling utan att landsförvisas, vilket gav frikyrkosamfunden möjlighet att verka. Kvinnans ställning förstärktes, så att en ogift kvinna blev myndig vid 25 års ålder, istället för att behöva ha en manlig förmyndare. Resterna av skråtvånget togs bort och flera lagändringar som innebar större näringsfrihet genomfördes. 1862 infördes kommunalt självstyre, samtidigt som länsstyrelserna inrättades. Att lagen om folkskolor började efterlevas drevs igenom med stor kraft.

Även om det var mot inrikespolitiken som De Geer riktade sitt främsta engagemang visade han sig även handlingskraftig i utrikesfrågor. 1863 vägrade han att låta Sverige gå med som allierad i Danmarks krig mot Preussen, vilket Karl XV förespråkade. Tack vare De Geers ståndpunkt slapp Sverige-Norge bli indraget i Danmarks olycksbringande strider. Den så kallade ”norska frågan” var också ett ärende som vid flera tillfällen hamnade på De Geers bord. Relationerna till Norge var spända och kom under 1860-talet att domineras av kontroverser runt ståthållarämbetet. Norge ville att detta ämbete, som ansågs representera den svenska kungens närvaro i Norge, skulle avskaffas. De Geer intog en medlande hållning och lyckades få den upphettade debatten att lugna ner sig genom att förhandla fram ett uppskov.

För sina insatser vann De Geer stor uppskattning och blev väl ansedd. Det som som främst kom att bidra till hans eftermäle var dock avskaffandet av ståndsriksdagen genom den så kallade representationsreformen. Det hade länge blivit allt mer tydligt att fyrståndsriksdagen fungerade klumpigt, lämnade betydande delar av samhället utan representation och omöjliggjorde en stabil regering. Representationsreformen innebar att fyrståndsriksdagen ersattes med en tvåkammarriksdag, där första kammaren valdes bland landstingens ledamöter och städernas kommunala församlingar, medan andra kammaren utsågs i direktval av de röstberättigade.

Det var 1863 som De Geer framlade sin proposition om tvåkammarriksdag. Två år senare antogs förslaget, trots invändningar från adel och präster. Reformen orsakade jubel och lovord från folket, även om rösträtts- och valbarhetskraven gynnade förmögna. Första kammaren blev ytterligt aristokratisk och för att få rösta till andra kammaren krävdes fast egendom eller en viss beskattningsbar inkomst. Trots dessa begränsningar brukar reformen ses som ett betydelsefullt steg framåt mot en mer representativ demokrati.

Slutet av 1860-talet präglades av intensiva diskussioner rörande det svenska försvarets uppbyggnad och finansiering. Efter att ha misslyckats med att lösa försvarsfrågan lämnade De Geer och flera ministerkolleger regeringen 1870. De Geer fortsatte dock verka inom den politiska sfären som ledamot av första kammaren. En tid var han även hovrättspresident i Svea Hovrätt. Oscar II försökte vid flera tillfällen få honom att återta ämbetet som justitiestatsminister, men De Geer vägrade. När försvarsfrågan rev upp ännu en regeringskris 1875 såg han det emellertid som sin plikt att åter gå in i regeringen och lät sig bevekas. Året därpå inrättades statsministerämbetet genom en grundlagsändring och De Geer blev dess första innehavare. Samtidigt blev han chef för justitiedepartementet och var under en period alltså både statsminister och justitieminister. På statsministerposten blev han kvar i fyra år och ägnade mycket av denna tid åt försvars- och skattefrågor.

Efter att vid 1880 års riksdag ha misslyckats med att driva igenom ett förslag rörande värnpliktens utformning lämnade statsrådets samtliga ledamöter in sina avskedsansökningar. Några av dem övertygades att stanna kvar, men 19 april beviljades De Geer och fem av hans ministerkollegor avsked. För De Geers del innebar det att han lämnade statsministerämbetet för gott. Som tack för sina insatser tillerkändes han statsministerlönen i livslång pension. Han fortsatte också att vara engagerad i samhällslivet, inte minst som riksdagsman. 1881 – 1888 var han verksam som universitetskansler. Vid sidan av detta återupptog han sin ungdoms litterära ambitioner och gav 1892 ut två böcker: Valda skrifter och Minnen. Den sistnämnda var en biografi, som genom sin öppenhjärtighet rörande både politik och familjeliv väckte såväl uppståndelse som uppskattning.

Strax efter att Minnen utgivits flyttade De Geer till sin äldste son Louis (som själv senare skulle bli statsminister) i Hanaskog utanför Kristianstad. Där avled han 24 september 1896 efter en kort tids sjukdom.

Om Louis De Geers omtumlande levnadsbana kan man säga att den tog honom från att vara en fattig adelsman med konstnärsdrömmar till att axla rikets mest ansvarstyngda poster. Få, om ens någon, hade lika stort inflytande på svensk samhällsutveckling under 1800-talet som han. Under hans ledning tog Sverige stora kliv framåt mot det moderna land vi känner idag och flera av hans reformer hade påtaglig inverkan på många svenskars vardag. De lagändringar han medverkade till att genomföra banade väg för ett mer frihetligt tänkande med större skydd för den personliga integriteten och individens rättigheter. Många av De Geers tankar kom sedan att föras vidare och bli vägledande för det svenska samhällets omdaning under 1900-talet. Representationsreformen levde kvar ända till 1970, då den ersattes av den nuvarande enkammarriksdagen.

Sagt om Louis De Geer

Till hela sin läggning liberal av mycket moderat kynne, utpräglat osentimental och realistisk

Ur Svenskt biografiskt lexikon

Tryckta källor:

Baehrendtz, Nils Erik; Ohlmarks, Åke (1993), Svensk kulturhistoria: Svenska krönikan, Forum

Henrikson, Alf (1963), Svensk historia, Bonniers

Lagerqvist, Lars O. (1976), Sverige och dess regenter under 1000 år, Bonniers

Larsson, Lars-Ove (1993), Vem är vem i svensk historia: Från forntid till år 1900, Rabén Prisma

Lindqvist, Herman (1999), Historien om Sverige: Ånga och dynamit, Norstedts

Åberg, Alf (1978), Vår svenska historia, Natur och Kultur

 

Otryckta källor:

https://nt.se/familj/louis-de-geer-sveriges-forste-statsminister-om5381001.aspx

https://sv.wikipedia.org/wiki/Louis_De_Geer_(1818%E2%80%931896)

https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=17356

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s