Klenoder ur vårt kulturarv, del 10: Carta Marina

20191022_124112 — *Ett av de två bevarade exemplaren av Carta Marina finns idag på Carolina Rediviva i Uppsala.*

Carta Marina är den första någorlunda korrekta karta som tecknats över Norden. Upphovsman var ärkebiskopen och författaren Olaus Magnus (1490-1557), som började sammanställa kartan 1527, när han befann sig i landsflykt i Italien. Allt som allt tog det honom tolv år att få den färdig. 1539 trycktes den i Venedig och blev sedan uppmärksammad i lärda kretsar. Hur stor upplagan var är inte känt, men sannolikt trycktes endast några få exemplar. Idag finns två bevarade.

Kartan omfattar Skandinavien, Island, Baltikum, Grönlands sydspets, den nordtyska kusten och delar av Ryssland. Storbritannien och Holland skymtar fram. Totalt består kartan av nio blad som sätts ihop till en bild, vilket ger den ett mått på 125 x 170 cm. Det som gör den särskilt intressant är att den inte enbart avbildar geografiska förhållanden, utan även natur, djur och folkliv. Skildringar av jakt, jordbruk, skidåkning, fiske, rodd och hästridning har placerats ut i landskapet som symboler för kulturella särdrag.

20221125_121656 — *Över det frusna Bottenhavet kunde man enligt Olaus Magnus transportera sig med släde. Dragdjuren ser ut att vara enhörningar med vimplar fladdrande från hornen.*

För att färdigställa Carta Marina samlade Olaus Magnus in kunskap från skriftliga och muntliga källor, men han hade också skaffat sig egna intryck under resor i Sverige och Norge. När kartan väl var färdig övergick han till att skildra sina reseupplevelser i boken Historia de gentibus septentrionalibus (Historia om de nordiska folken). Boken är det första stora verket om Nordens länder och kultur. Av bilderna på kartan återfinns ett hundratal i boken och flera av de företeelser som skildras i kartans bildvärld beskrivs mer ingående i bokens olika kapitel. Kartan kan således betraktas som bokens föregångare. Samma fantasifullhet som präglar Historia går också att notera på kartan, liksom några av tidens mer välspridda missuppfattningar. Exempelvis är den magnetiska nordpolen (Insula Magnetum) placerad strax utanför Murmansk. På kartan finns också ett antal spektakulära havsodjur utritade, kanske baserade på beskrivningar från effektsökande sjöfarare. Dessutom skildras åtminstone tre öar som inte existerar i verkligheten. En av dessa är placerad mellan Färöarna och Orkneyöarna och kallas Tile, vilket sannolikt åsyftar det mytiska landet Thule. Enligt kartan hade Thule 30 000 invånare.

Bild carta marina odjur — *Det mytiska landet Thule avbildas som en ö omgiven av märkliga havsdjur.*

Under flera århundraden var Carta Marina spårlöst försvunnen, tills man 1886 hittade ett exemplar i Münchens stadsbibliotek. 75 år senare (1962) återfanns ett andra exemplar i Schweiz, vilket inköptes av Uppsala universitetsbibliotek. Där finns kartan idag utställd för besökare att utforska och beundra.

För den nutida människan kan Carta Marina te sig charmigt naiv. Det är lätt att fastna vid de komiska vantolkningarna och förbise hur mycket kartan har att berätta av verkligt värde. Trots viss skevhet i både form och skala går många geografiska strukturer att känna igen. Den skånska kusten, Gotland och Östersjön kräver inga tränade ögon för att identifieras. Vänern (Lacvs Vener) och Vättern (Lacvs Veter) är också någorlunda korrekt placerade. När man betänker att kartan målades utifrån observationer, utan tillgång till bilder från luften eller avancerade mätinstrument, är den förbluffande korrekt. På kartan hittar vi också det svenska riksvapnet med tre kronor och vi kan utläsa beteckningar på platser som ännu lever kvar. I den femhundra år gamla kartbilden kan vi således se ett stort antal spirande frön till det som blivit vårt moderna svenska rike. Som länk till vår historia och illustration av våra förfäders världsbild utgör Carta Marina en oskattbar källa.

Det rika innehållet och dekorativa utförandet har gjort att reproduktioner av Carta Marina är populära än idag. Många av dem bygger på en förminskad och kolorerad variant av kartan, som gjordes 1572 av kartografen Antonio Lafreri.