Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt.
Det var en gång en kung och en drottning som levde tillsammans i sitt rike. Drottningen var okristligt vacker, och kungen höll så mycket av henne som sitt eget liv.
Länge levde kungaparet lyckligt tillsammans, men så en höst blev drottningen sjuk. För varje dag blev hon allt blekare och tröttare, så att kungen med stor sorg och pina bara väntade på att hon skulle dö.
När kungen så en dag vankade av och an med sin sorg kom det bud från drottningen att han skulle komma upp till henne, för nu ville hon tala med honom innan hon lämnade jordelivet. När han kom var hon så matt och svag att hon knappt orkade viska, men hon tog honom i handen och bad att han skulle lyssna noga till vad hon hade att säga. Och så bad hon honom att inte gifta sig för andra gången om han inte fick en prinsessa som var henne så lik att ingen skulle kunna se någon skillnad. Detta samtyckte kungen till och lovade det på sin kungliga ed. Sedan dog drottningen och kungen sörjde henne oavbrutet i ett helt år.
När änklingsåret var över ville kungens hovherrar att han skulle gifta sig om sig. De visade honom många rara tavlor med de allra skönaste prinsessor på, men han ville inte ha någon av dem till drottning.
Så gick en tid och hovherrarna tjatade på kungen om giftermålet, men kungen svarade ständigt att om han nu skulle gifta sig någon gång mera, så skulle det vara med sin egen dotter, för hon var då så lik sin mor som någon kunde vara.
Då nickade hovherrarna till svar, men nöjda var de inte, för de ville hellre ha en främmande prinsessa till drottning. När prinsessan så fick veta att hennes far ville gifta sig med henne, vart hon så skamsen och förtvivlad att hon brast ut i den sorgsnaste gråt. Hon kunde ha gråtit ögonen ur sig, och hon visste inte alls hur hon skulle bära sig åt för att komma undan det.
Men hur det nu var, så kom prinsessan på råd till slut. Efter att ha funderat länge gick hon till kungen och bad att han skulle lova henne tre ting innan bröllopet skulle stå. Och kungen höll så mycket av henne, att han lovade henne att hon skulle få allt vad hon önskade. Då begärde prinsessan tre klänningar: först ville hon ha en klänning av klaraste silver, så en av renaste guld och så en av bara pärlor. Men att få dessa kostliga klänningar färdiga tog lång tid, så bröllopet uppsköts från den ena veckan till den andra, så att tiden gick.
Tillslut fick prinsessan sina tre klänningar och en dag bestämdes för bröllopet. Men då bad prinsessan, dagen innan bröllopet skulle stå, att kungen skulle vara snäll och låta henne göra en klänning till och den skulle vara helt och hållet av kråkskinn. och till kråkskinnsklänningen ville hon ha en mössa av samma sort och på den skulle alla kråkhuvudena sitta. Det fick hon också, både klänning och mössa. Och kungen var så rädd om henne att han satte en vakt utanför hennes dörr. Men kungens vaksamhet var till ingen nytta, för om natten när alla hade gått i säng, så skickade prinsessan ut sin tärna och gav vakten ett stop vin med så starka kryddor i, att vakten somnade. Sedan smög prinsessan sig ut med tärnan, som bar alla hennes rara klänningar. De gav sig av mer till sjöstranden, där ett vackert skepp låg och väntade. På skeppet seglade prinsessan nu sin kos, långt långt bort till ett annat rike.
Dagen därpå skulle bröllopet mellan kungen och prinsessan firas. Men när tärnorna om morgonen kom upp för att hjälpa prinsessan med brudklädseln, så fanns hon inte där. Kungen greps då av oerhörd ängslan och skickade ut folk på alla vägar och stigar och utfäste stora belöningar åt den som kunde finna rätt på prinsessan. Men prinsessan var omöjlig att finna och de kom alla hem henne förutan.
Under tiden seglade prinsessan till ett rike långt borta, och där fanns det en prins som prinsessan hade sett förut och tyckte mycket om. Och prinsen tyckte om henne, han också. När hon nu kom dit, så lät hon skeppet stanna mellan två klippor vid stranden som var så höga att skeppet inte gick att skymta från land. Så steg hon i land och alla sina granna klänningar gömde hon inne i den mörka skogen ett stycke ifrån sjön. Men kråkskinnsklänningen tog hon på sig, och så vandrade hon upp till kungsgården.
När prinsessan kom fram till slottet gick hon in i köket och frågade, om det fanns någon tjänst åt henne.
”Nej”, svarade kocken, ”vi har så mycket folk vi någonsin behöver. Men du talar vackert för dig, så jag kan väl låta dig bli kolbärerska och bära kolkorgarna till köket. Rysligt ful är du, så du får inte visa dig här på kungsgården, utan kolen får du bära in i köket om mornarna innan övriga har vaknat. Om hovherrarna får se hur hemsk du ser ut, så får jag bara förargelse.”
Det blev som det var sagt. Prinsessan började arbeta med att bära kol och när hon hade varit en tid på kungsgården, så bad hon kocken en söndagsmorgon att hon skulle få gå i kyrkan.
”Vad ska du göra där, du fula Kråkskinnsmajsa? Då skrämmer du alla människor ur kyrkan, och så får jag ovett som har gett dig tjänt vid kungsgården.”
”Jag ska noga akta mig, så att ingen får se mig”, lovade Majsa.
”Nå nå, så gå då!” sade kocken.
Då skyndade sig Majsa till skogen och ropade till sin tärna att hon skulle hämta silverklänningen. Sedan hjälpte tärnan henne att klä sig fin, och satte silverband i hennes hår och guldskor på hennes fötter. När prinsessan nu var färdig klappade hon tre gånger i händerna, och då körde det fram till henne en präktig vagn med hästar som sparkade hov och frustade eld. Och så satte hon sig i vagnen och det bar av till kyrkan.
När hon kom fram hade det redan ringt samman och folket hade gått in. Hon skyndade stora gången fram, och satte sig i den bänken som var mitt emot prinsens. Den unge prinsen kunde inte vända sin ögon från henne, och alla undrade vem den vackra flickan var. Men innan gudstjänsten var slut reste hon sig och skyndade hon sig ut till sin vagn och det bar av så att gnistorna stod om hjulen. Ingen var i stånd att hinna ifatt henne och det var omöjligt att se vart hon tog vägen.
När prinsen kom hem talade han inte om något annat än den vackra prinsessan som varit i kyrkan. Han ville gärna veta varifrån hon kom och om det verkligen var hon som han tänkte på, ty han tyckte nog att hon varit bra lik en prinsessa han en gång hade träffat i ett annat rike. Men det var ingen som kunde hjälpa honom eller ge någon information. Då befallde han, att om hon någon gång mera skulle komma till kyrkan, så skulle alla se efter vart hon for.
Söndagen därpå gick Majsa åter till kocken och bad att få gå i kyrkan. Först fick hon samma svar som förra gången, men till slut vann hon ändå kockens hjärta med sina ord.
”Nå, nå, så gå då”, sade han.
Och Majsa skyndade sig till skogen och tog fram sin guldklänning. Hon ropade sedan på sin tärna, som klädde henne fin och satte guldband i håret och guldskor fötterna. Så klappade hon i händerna och vagnen kom liksom förra gången med hästar som sparkade hov och frustade eld och så bar det av till kyrkan. Där gick hon stora gången fram och satte sig, precis som söndagen innan, i den bänken som var mittemot prinsens. Och den stackars prinsen, han kunde inte ta sina ögon ifrån henne och han tyckte att hon var ännu vackrare än sist. Men gå fram till henne för att tala tordes han inte för prästens skull.
Innan gudstjänsten var slut reste sig prinsessan, skyndade sig ut ur kyrkan och försvann med sin vagn, och färden gick i sådan fart att det var omöjligt att hinna se vart hon tog vägen.
När prinsen kom hem var han så sorgsen och illa till mods att han inte kunde äta på flera dagar. Han befallde att tolv av hans snabbaste ryttare skulle sitta till häst utanför kyrkan påföljande söndag och om den fagra flickan kom skulle de följa efter henne.
Ännu en söndag kom och Majsa bad ännu en gång kocken om att få gå i kyrkan. Samma svar fick hon som förut:
”Nå, nå, så gå då!”
Då skyndade Majsa till skogen, tog fram sin pärlklänning och ropade på sin tärna, som klädde henne så fin och grann och satte pärlband i håret och guldskor på fötterna. Så klappade prinsessan i händerna och vagnen kom liksom förra gången med hästar som sparkade hov och frustade eld. Så satte hon sig i vagnen och det bar av till kyrkan. Där gick hon, precis som förut, stora gången fram och slog sig ner i den bänk som var mittemot prinsens. Då steg prinsen upp och gick ur sin bänk fram till hennes, och talade vid henne och frågade varifrån hon kommit, men hon satte näsduken för munnen och svarade honom inte ett enda ord. Då såg prinsen att det gnistrade en ring på hennes långfinger. Men mer såg han inte, för i detsamma dundrade prästen till i predikstolen och hotade prinsen för att han störde gudstjänsten, så prinsen måste gå och sätta sig i sin bänk igen. Och med detsamma sade prästen amen, och den främmande prinsessan skyndade sig ur kyrkan och försvann med sin vagn. De tolv duktiga ryttarna satte efter henne så att stickor och strån for i himmelens sky, men de kunde omöjligen hinna ikapp henne.
Nu vart prinsen så ledsen och sörjde så mycket över att han inte fick rätt på prinsessan, att han varken orkade äta eller dricka. Så bedrövad var han att han inte mycket annat gjorde än grät. Och kocken han lagade de bästa rätter han visste, men prinsen kunde inte få ner den minsta bit och blev för var dag allt mer blek i synen.
En dag kom en befallning till köket att kocken skulle baka prinsen goda pannkakor.
”Pannkakor!” sa kocken. ”Det har han aldrig velat ha förr.”
Men prinsen hade nu börjat längta efter pannkakor och kocken gräddade dem så läckra som han bara kunde. Men prinsen blev inte nöjd, utan skickade ner dem i köket igen och befallde att kocken skulle göra andra som var bättre. Då vart kocken ängslig och undrade hur han skulle kunna göra prinsen nöjd.
När Kråkskinnsmajsa hörde de andra tala om pannkakorna, så bad hon att hon skulle få försöka grädda några några åt prinsen.
”Och vi får se”, sa hon, ”om han inte då blir nöjd.”
”Hur ska du kunna det, du fula Kråkskinnsmajsa?” sade kocken. ” Inte tror jag dig om att kunna laga pannkakor. Men visst, du kan gärna få försöka.”
Kråkskinnsmajsa blev glad och tog ur barmen sin blixtrande ring. Så gick hon till huggkubben och högg den mitt itu. Och så gräddade hon en pannkaka, och i den lade hon den ena halvan av ringen, men den andra stoppade hon i barmen igen.
När nu prinsen fick pannkakan och tog sig en bit, så fick han den halva ringen i sin mun. Över detta blev han så förvånad att han strax skickade bud och befallde att kocken skulle komma upp. När kocken kom frågade prinsen:
”Hör du, vem har gjort den sista pannkakan som bars opp?”
Kocken tordes inte tala om att den fula flickan gjort pannkakan, utan svarade:
”Det har jag gjort, nådig herre.”
Men prinsen såg att kocken var blek i synen och trodde honom inte. han drog sitt blanka svärd och hotade att hugga honom, om han inte ville säga som sanningen var.
Då började kocken gråta och sade:
”Skona mitt liv, nådig herre! Jag ska gärna säga sanningen och berätta hur allt har gått till. För en liten tid sedan kom en ful jänta hit. Hon går klädd helt och hållet i kråkskinn, och därför kallar vi henne Kråkskinnsmajsa. Fast hon såg så ryslig ut, så talade hon så vackert att jag lät henne få tjänst som kolbärerska. Men om jag hade vetat att jag skulle få sådan förargelse för henne, så skulle hon fått dra så långt vägen räcker!”
”Till saken, kock! Vem har gräddat pannkakan?” sade prinsen otåligt.
”Det har Kråkskinnsmajsa”, stammade kocken.
”Så låt henne komma upp, och det genast!” sade prinsen.
Kocken sprang ner i köket det fortaste han fick benen med sig. När han fick se Majsa där hon stod vid spisen, knöt han näven åt henne och sade:
”Packa dig upp till prinsen, och det strax, ditt otäcka stycke! Och kommer du ner och har huvudet kvar, så ska jag skicka dig ut ur huset!”
Majsa gick upp och när hon kom in till prinsen blev han förvånad över hennes ohyggliga utseende. Men han lät inte hennes åsyn bekomma sig, utan frågade snällt och vänligt:
”Är du i tjänst här, kära barn?”
”Ja”, svarade Majsa så tyst och sakta att det knappast hördes, men det lät ändå så väldigt fint att prinsen spratt till.
”Var har du fått den halva ringen ifrån, som du lagt i pannkakan du gräddade åt mig?”
”Den är min – här är den andra halvan!”
Så kastade hon av sig kråkskinnsmössan och kråkskinnsklänningen och höll upp sin trasiga ring. Och prinsen kände igen henne och ropade:
”Fröken Adelin!”
För så hade han tänkt sig att den vackra flickan i kyrkan måste heta. Men i samma stund kände han igen prinsessan från grannriket, som han haft så kär och hans glädje visste inga gränser. Och prinsen blev strax både frisk och färdig och gifte sig med den vackra prinsessan.
Men jag var inte med på bröllopet.
Kulturminnet 