Föreställningar om att döda människors andar kan återvända till de levandes värld och ”gå igen” är spridd över hela världen. Inom den nordiska folktron finns gengångare av olika slag och våra förfäder har genom tiderna vidtagit en mängd åtgärder för att skydda sig mot dem.
En vanlig föreställning var att gengångare sökte sig tillbaka för att något i deras liv var oavslutat eller ouppklarat. Gengångarna förutsattes således vilja reda upp ett missförhållande eller få upprättelse för en oförrätt. Till den kategorin hörde mylingarna, som var andar efter mördade barn. En kvinna som födde ett oönskat barn i lönndom och tog det av daga kunde räkna med att barnets myling skulle återvända för att avslöja henne eller hämnas. Lyktgubben, däremot, fick ingen ro i graven för att han lurat till sig någon annans mark, ofta genom att flytta de märken som markerade ägogränsen. Han straff blev att vanka runt på platsen om natten, där skenet från hans lykta ibland kunde observeras i form av ett svagt, flackande ljus.
Att inte få bli begravd i vigd jord kunde också få osaliga själar att söka sig tillbaka. Skeppsbrutna sjömän som försvunnit till havs kunde förvandlas till strandgastar, som irrade runt på stränderna efter mörkrets inbrott. Vid storm hördes deras skrik utifrån havet. Även självspillingar, mordoffer och stupade soldater kunde komma tillbaka i form av en gast. Typiskt för gastarna var att de förlorat sina anletsdrag och blivit oigenkännliga spökvarelser. I sin längtan efter en begravning kunde de klamra sig fast på människors ryggar eller förbipasserande hästkärror och kräva att bli förda till kyrkogården. Den som blev fasthållen av en gast (gastkramad) drabbades av sjukdom.
Ibland ansågs gengångarna återvända för att vaka över personer eller platser som betytt mycket för dem. I det fallet handlade det alltså om omsorg från gengångarnas sida. Kanske ville de skydda eller trösta. Kvinnor som dött i barnsäng tänktes ofta komma tillbaka för att se till att barnen fick det bra. Först när de kunnat se att barnen blev väl omhändertagna upphörde spökerierna. Det kunde också vara tvärt om: barn som dött kunde gå igen av oro för föräldrarna, om de sörjde för mycket. Kanske användes sådana sägner för att hjälpa sorgsna föräldrar att komma över förlusten av ett barn och gå vidare i livet.
Även djur kunde bli gengångare. Ett av de främsta exemplen inom den nordiska folktron är de så kallade kyrkogrimarna. Kyrkogrimar var andar efter djur (ofta katter, hundar, getter eller tuppar) som begravts i väggarna vid byggandet av en kyrka. Dessa djur förvandlades till monstruösa skyddsväsen, som vaktade kyrkan mot tjuvar och inkräktare.
Hur stark tron på gengångare var kan vi avgöra genom att titta på hur döda kroppar tidigare hanterades. Kvarlevorna efter den så kallade Bockstensmannen, som på 1300-talet föll offer för ett mord, visar att han efter sin död fått pålar körda genom kroppen. Det var ett sätt att hindra den döde från att gå igen; gärningsmannen ville nog försäkra sig om att mordoffrets ande inte skulle hämnas. Men även mäktiga män utsattes för skyddsåtgärder efter döden. När rikskanslern Axel Oxenstiernas gravkista öppnades på 1930-talet fann man att hans vrister var ombundna med ett sidenband för att hindra honom från att resa sig ur graven.
Den som mötte en gengångare kunde skydda sig genom att göra korstecken eller ropa Guds namn. Ibland var det nödvändigt att fråga eller på annat sätt försöka lista ut orsaken till att den döde gick igen, för att sedan hjälpa gengångaren att få ro. Om ett hus drabbats av övernaturliga händelser och spökerier kunde prästen anlitas för att ”läsa den döde i graven”.
Tryckta källor:
Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms
Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi, Rabén och Sjögren
Jäger, Jan; Jäger, Tor (2012), Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen, Berghs
Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, Bohlin & Co
Otryckta källor:
Kulturminnet 
Pingback: Den svenska folktrons ordlista: väsen, trolldom, skrock och sägner | Kulturminnet