Kulturminnets sed är att bjuda på en julsaga under julhelgen. Årets saga är skriven av Zacharias Topelius (1818-1898) och har digitaliserats av Projekt Runeberg.
Den heliga nattens barn
Minns du ännu sagan om »den heliga natten»? Det finns endast en helig natt på det långa året, och det är julnatten, men om den natten veta vi flera sagor. Alla nätter sofva goda barn under änglarnas vakt, men det är icke alla nätter frid på jorden, det finns endast en fridlyst natt, när hela skapelsen hvilar i Guds tillbedjan och ingen får göra en annan illa.
Det var en gång en underlig väntan i hela världen. Alla visste att någonting nytt och stort skulle komma, men hvad det var visste ingen. Stjärnorna på himmelen sågo frågande på hvarandra. Hvad är det? frågade stjärnan Capella i öster en annan tyst stjärna, Aldebaran i väster. Ljusstrålen flög fram och åter emellan dem, men Aldebaran kunde ej svara och blinkade hemlighetsfullt: syster, jag vet icke! … Vega på den nordvästra himmelen frågade sin lysande broder Sirius på den södra: när kommer det underbara? Men Sirius visste lika litet när, som Aldebaran visste hvad. Karlavagnens femma gjorde cirkel efter cirkel rundt kring nordstjärnan och tänkte för hvarje rundresa: nästa gång kommer det nya i världen.
Tusen år gingo förbi, och det nya kom icke. Judarnas profeter hade berättat för dem, att Gud skulle nedstiga under namn af Messias och förbarma sig öfver allt, som lider och dör på jorden. Detta var mycket mer än stjärnorna visste, men det var likväl icke allt, ty judarna missförstodo sina profeter och sade till hvarandra: Här skall komma en stor krigshjälte, befria oss från romarnas ok och göra oss till världens herrar.
Vid den tiden bodde i Betlehem i judiska landet en mulåsnedrifvare vid namn Amrah. Han var en klok, men hårdhjärtad och girig man, som börjat sitt yrke med en åsna, men nu hade femtio och hoppades med tiden få hundra. Ty han höll härbärge för resande och uthyrde sina åsnor åt dem. Han hade hört, att där skulle blifva en stor folkräkning, då allt folk i judalandet skulle skatt-skrifvas i sina fäders stad. Och emedan Betlehem var konung Davids stad, tänkte Amrah: Hit komma många rika och förnäma af Davids släkt; jag vill göra mitt härbärge dubbelt större och förtjäna mycket penningar.
Så byggde Amrah en stor gård och hade många rum för gäster och många spiltor för deras hästar och åsnor. Davids efterkommande voro talrika, och där begynte komma många resande, både rika och fattiga, men Amrah mottog endast de rika, och äfven de voro så många, att härbärget snart blef fullt. Där fanns endast ett rum kvar, kungssalen, den största och förnämligaste: honom ville Amrah spara för en konung eller furste.
Denne girige man hade två goda och fromma barn: en gosse vid namn Eli och en flicka, som hette Tirza. Barnen betraktade med förundran de många främlingarna och tyckte det vara ganska orätt, att de fattiga ej blefvo mottagna, medan där ännu funnos rum i härbärget. Då hände det sig sista dagen, när alla rum voro upptagna och endast kungssalen stod obebodd, att där kom en timmerman, som ledde vid tygeln en åsna, och på åsnan red hans unga hustru, darrande af trötthet.
— Här finns intet rum, snäste Amrah, ty han kunde väl se, att de nykomna voro fattigt folk.
— Var ändå barmhertig och gif oss den minsta vrå, suckade timmermannen. — Vi ha rest en lång väg
och min hustru är mycket trött.
Amrah skrattade.
— Ha ni råd att betala tjugu siklar guld för en natt eller två?
— Nej, det ha vi inte, svarade timmermannen. —Men var barmhärtig mot oss, och Gud skall löna eder mångfaldt igen.
— Far! Far! bådo Eli och Tirza med tårar i ögonen. — Se hur trött och blek den stackars unga kvinnan är! Hon kan ju knappt hålla sig uppe i sadeln. Och se hur innerligt vackert och godt hon beder att få hvila hos oss! Vi ha ju kungssalen ledig; låt henne få sofva där i natt!
— Allt annat! utropade Amrah försmädligt. — Det är just kungssalen, som kostar tjugu siklar i guld.
Ja, hvad skulle de trötta resande göra? De måste bedröfvade återvända från härbärget och visste intet annat råd, än att sofva under bar himmel på hårda berget.
Men när de ridit ett stycke ut, kommo två barn springande efter dem. Det väl Eli och Tirza.
— Följen med oss! ropade barnen. — Vår fader har ett stall för sina åsnor här nära i bergsgrottan. Där är godt rum nu, för att åsnorna äro uthyrda åt resande. Och där är likväl bättre att sofva, än ute på berget.
Timmermannen var glad att få tak öfver hufvudet och följde tacksam de vänliga barnen.
— Ja — sade han— hvarför skulle ej vi kunna sofva i ett stall? Vår stam- fader David har sofvit mången natt i sådana bergsgrottor när han flydde för konung Saul.
När de kommo till grottan, voro där flera krubbor lediga, och de utvalde åt sig den renligaste. Tirza fann en kvast och sopade krubban så fin som ett kammargolf. Eli bredde ut skön, frisk halm i krubban och gick sedan att hämta vatten ur källan för att vederkvicka de trötta. Han glömde ej heller att gifva gräs och vatten åt deras åsna.
— Men — sade Tirza — det blir nu mörkt, och vi ha ingen lampa med oss.
— Och så ären I hungriga — menade Eli. — Viljen I, så spinger jag hem och hämtar min honungskaka, som jag fick af en resande för att jag sadlade af hans åsna i går.
— Tack, tack — sade timmermannen — vi behöfva ej lampor, vi äro goda vänner med himmelens stjärnor, och ännu ha vi kvar litet mat i vår resväska.
— Godnatt, sof godt! — sade barnen.
Den unga, bleka kvinnan, som lagt sig på halmen, räckte dem handen till afsked och sade: — Gud skall höra min bön. Efter ni vederkvickt de trötta och beredt de hemlösa en bostad, så skall Gud aldrig låta eder vara utan hem eller hugnad i världen. Och om någon af eder hungrar eller törstar, så skall han hungra och törsta efter rättfärdighet inför Gud.
Undrande hvad detta månde betyda, gingo barnen ut ur grottan. Då ropade Tirza: — Nej, se, Eli, se!
Rätt ofvanför dem på himmelen sken en stor, lysande stjärna, som ej varit där för en stund sedan. Natten hade inbrutit. Hela horisonten var mörk, så långt något öga såg, men här öfver grottan var det som klara dagen.
Alla de tusen och åter tusen stjärnorna på den mörkblå natthimmelen voro icke mindre förundrade, än Eli och Tirza.
— Hvad betyder detta främmande ljus? — sade Regulus till sina grannar, de tre kungliga stjärnorna i Orions bälte. Och Orions stjärnor svarade:
— Nu kommer det stora nya i världen, men hvad det är, vet ingen ännu.
Algol sade till Alamak:
— Jag ser tre konungar vandra från fjärran österland.
Arcturus sade till Gemma:
— Jag ser konung Herodes darra på sin tron.
Nordstjärnan, kring hvilken jordklotet vänder sig, ropade högt, så att det hördes kring hela världen ända till de grå stjärntöcknen bortom Orion, hvilkas afstånd ingen kan mäta:
— Jag ser ett litet barn i Betlehems krubba!
I samma ögonblick uppfylldes hela rymden af änglasång och millioner och åter millioner ljusgestalter, som prisade Gud. Det var den heliga natten. Det länge väntade stora var kommet, och nu visste alla dess namn:
— Världens Frälsare Jesus Kristus.
Betlehem och snart hela judalandet uppfylldes två dagar därefter af ryktet, och nu var den store konungen öfver tid och evighet kommen till världen. Herdarna hade berättat om änglasången, de tre konungarna från österlandet hade framburit rika skänker af guld och myrrha åt barnet i krubban. Den girige Amrah fick stora ögon. Nu var jag dum, tänkte han; men hvem kunde tro, att det usla folket på åsnan var så förnämt? Jag vill bjuda dem bo i kungssalen, så får också jag min andel af guld och myrrha.
Alltså gick han till krubban och bugade allerödmjukast för det förnäma herrskapet.
— Förlåt, edra höga nåder! Jag bedyrar, att det var ett misstag i förrgår. Om deras höga nåder nu vilja bo i kungssalen, så skall det för mig vara en stor ära.
Timmermannen Josef svarade:
— Vi äro inga nåder, vi äro Guds fattiga tjänare, men vi förlåta dig, ty dina barn ha godtgjort din hårdhet. Vi bo nu kvar i din krubba, och sant sade du, att du begått ett misstag i förrgår. Visa aldrig de fattiga bort från din dörr, ty din kungssal skola åsnorna trampa ned, men öfver denna krubba skall byggas en kyrka af guld, till hvilken hela världen skall vallfärda.
— Jämmer! — suckade Amrah vid sig själf — att jag kunde vara så makalöst dum! Hör nu på, Eli och Tirza, ha ni fått några drickspengar, när ni hjälpte den nyfödde konungen till tak öfver hufvudet?
— Ja — sade Eli. — Vi skola aldrig hungra, aldrig törsta och aldrig sakna ett hem på jorden.
— Och om vi hungra eller törsta — tillade Tirza — så skall det vara efter rättfärdighet inför Gud.
— Så, så — sade Amrah betänksamt; — det var kungliga drickspengar. Jag tror det lönar sig, att vara god mot de fattiga.
Kulturminnet 