Tänkvärt om kultur, del 47

Vi har parallellsamhällen i Danmark, och i Sverige har ni det i än högre grad. I de områdena saknar polisen kontroll. Där härskar religiösa lagtexter och levnadssätt som tagit över det svenska eller danska systemet, vi har inte någon metod som kan göra dem som bor där till aktiva samhällsmedborgare. Felen har inte uppstått över en natt, men nu märker vi smärtan.

– Sara Omar

Sara Omar är dansk-kurdisk författarinna. En intervju där hon berättar om sin syn på kulturkollisionen mellan västerländska och islamistiska värderingar hittar du här:

https://bulletin.nu/fokus/all/sara-omar-i-mellanostern-blir-jag-halshuggen-for-det-jag-skrivit

Året som gått

Nu närmar sig 2020 sitt slut. Det har varit ett omtumlande år, då vårt vanliga sätt att leva på många sätt har stöpts om. Kanske har vi fått se samhället och världen förändras på ett sätt som kommer att sätta spår för en mycket lång tid framöver.

Jag har gjort mitt bästa för att Kulturminnet ska löpa på så oförändrat som möjligt och har nog lyckats ganska bra. De serier som funnits med från bloggens början har regelbundet fyllts på med nya inlägg, inte minst rörande folksagor, nordisk folktro och nordisk mytologi. Texten om gårdstomten blev välläst – svenskarna tycker uppenbarligen om sin uråldriga tomtegubbe.

Under året har bloggen fortsatt tipsa om spännande kulturhistoriska sevärdheter i Sverige, vilket kanske varit till extra nytta när utlandsresor inte varit möjliga. Inte minst har besök gjorts till den underjordiska fästningen på Hemsö, som haft en hisnande roll i svensk militärhistoria. Utöver detta har bloggen berättat om de enastående hällristningarna vid Nämforsen och om lämningarna efter heliga Birgittas kloster i Vadstena. Likaså har bloggen skildrat historien bakom Döda Fallet, som idag är ett vattenfall utan vatten.

En av bloggens mer populära serier är ”Ordspråk och talesätt”, som kortfattat beskriver bakgrunden till språkliga uttryck. Under 2020 har bloggen bland annat tittat på varför vi säger saker som ”nu går skam på torra land”, ”gå på i ullstrumporna” och ”lika goda kålsupare”.

Till Kulturminnets kärna hör texter som skildrar Sveriges rika kulturhistoria. Bloggens följare har fått läsa om de unika guldgubbarna, bildstenarna på Gotland och de gåtfulla liljestenarna. Därutöver har bloggen berättat om kolbullarnas historia, våffeldagens ursprung och vad våra runstenar säger om vikingatidens ideal.

Inom ramen för serien ”Klenoder ur vårt kulturarv” har några av vårt lands främsta kulturhistoriska skatter skildrats, inte minst den 500 år gamla kartan Carta Marina och det fascinerande Birkakrucifixet. Hjortbergstavlan, som inte utan anledning brukar kallas ”Sveriges intressantaste tavla” har också förärats ett eget inlägg.

Utöver detta har Kulturminnet försökt uppmärksamma några av årets mest spännande kulturhistoriska händelser. Till dessa hör fyndet av en tidigare okänd runsten och den återfunna bildstenen från Hunnestadsmonumentet. Bloggen har även berättat om återuppbyggnaden av den nerbrunna Södra Råda kyrka. Tyvärr har det också funnits anledning att ta upp mindre glädjande händelser, som vandaliseringen av anrika halländska fornminnen och skadegörelsen på svenska kyrkogårdar.

Under året har två nya serier startats: Svensk allmogekultur och Svenska sägner. Svensk allmogekultur återger utvalda delar ur folklivsforskaren Tobias Norlinds bok Svenska allmogens lif från 1912. Inlägget om frieri och trolovning lockade många läsare. Inom ramen för Svenska sägner återberättas sägner och legender av olika åldrar och från olika delar av landet. Hittills har läsarna fått bekanta sig med Pintorpafrun och Puttetorpa here.

Liksom tidigare år har Kulturminnet diskuterat frågor relaterade till kulturpolitik. Ett inlägg som väckte viss uppståndelse handlade om huruvida man kan stötta det kyrkliga kulturarvet utan att stötta kyrkans omvandling. Jag tvekade länge innan jag publicerade det eftersom jag anade att åsikterna skulle gå isär, men diskussionen blev kreativ. Bloggen har också försökt vara en röst i debatten rörande kulturens roll i samhället, framför allt som motvikt till den oreflekterade hyllningen av mångkultur och nedvärderingen av det svenska, som länge dominerat den offentliga diskussionen. Exempelvis har Kulturminnet diskuterat kulturens inflytande på samhällets funktion och tipsat om en tänkvärd intervju om mångkulturalism. På det området börjar nu en ljusning skönjas i allmän media. Från flera håll har vi under året fått se en gryende insikt om att svensk kultur och svenska värderingar har tjänat landet väl. Det är en försiktig trend, som jag hoppas vi ska få se ta betydligt större plats.

Vid några tillfällen under året har Kulturminnet försökt verka utåt. Ett mejl skickades till Riksantikvarieämbetet för att påtala det eftersatta underhållet av häll- och runristningar. Även bokförlaget Bonniers kontaktades i syfte att propagera för behovet av en bok som inspirerar till att upptäcka svenskt kulturarv. Det gick inget vidare.

Det är alltid glädjande när läsare hör av sig och på olika sätt bidrar till Kulturminnets utveckling. Ett innerligt tack skickas till Dick Andén, som bevakat restaureringen av Holmfastristningen i Södertälje, och Mimmi Blomgren, som tipsat om Nääs slotts intressanta historia. Tack även till Rolf Bergstedt, som bidragit med fördjupad kunskap om Söderalaflöjeln, och Cathy, som delat med sig av sin västgötska julkrubba. Ett stort tack vill jag också skicka till Anna Lindén, som berättat om en bonad som ärvts i hennes släkt i sex generationer. Förhoppningsvis får jag snart anledning att återkomma till ämnet, eftersom jag hoppas kunna besöka en privat bonadssamling så snart covidpandemin avklingat. Jag vill också framföra tack till Allmogens för ett gott samarbete och många läsvärda artiklar.

Under 2020 har Kulturminnet haft drygt 83 000 besök, vilket är mer än något tidigare år. Om det är att betrakta som mycket eller lite i bloggsammanhang har jag ingen aning om, men det är en glädje för mig att se att Kulturminnet växer och lockar till sig fler läsare. Förhoppningsvis avspeglar det ett ökande intresse för svensk kultur bland allmänheten.

Så slutligen några ord om förhoppningar och planer inför nästa år: Vid en tillbakablick ses att de texter där läsare bidragit med berättelser ur den egna släkthistorien eller beskrivningar av kulturhistoriskt intressanta föremål har blivit lyckade och omtyckta. Exempel finns här, här och här. Det är tydligt att det finns ett behov av ett personligt perspektiv på den svenska kulturen. Under 2021 planerar jag därför att starta en ny serie på bloggen (”Svenska bilder och berättelser”), där den som önskar får berätta om minnesvärda personer, släktklenoder, ett speciellt fotografi eller särskilda händelser som förtjänar att minnas. Sådana bilder, vittnesbörd och hågkomster är viktiga för att bevara historien om Sverige. Hör gärna av dig redan nu om du önskar bidra. Enklast är att nyttja kontaktformuläret under ”Kontakt”.

Jag passar på att önska er alla ett Gott Nytt År och skickar med förhoppningar om ett friskare, friare och klokare 2021!

Malin Kim

Kyrkokartan

En framträdande del av det svenska kulturarvet är de vackra kyrkorna och deras konstföremål. Under Sveriges tusenåriga historia av kristendom har kyrkobyggnader rest, utsmyckats och ofta haft en central roll i samhällslivet. Idag bär de fram ovärderliga skildringar av vår historia och många är storslagna sevärdheter.

För den som uppskattar och söker upp det kyrkliga kulturarvet är Kyrkokartan ett hjälpfullt verktyg. Kyrkokartan är en webbplats som listar och beskriver över 3600 svenska kyrkor och gör dem lätta att hitta på kartbilder. Det finns även en sökfunktion som letar upp kyrkor nära den plats där man befinner sig. De personliga kyrkorecensioner och bilder som lämnats av sajtens besökare bidrar med intressant information. Den som vill kan registrera sig och själv dela med sig av beskrivningar, fotografier och omdömen.

Kyrkokartan är ett mycket fint initiativ som guidar användaren och inspirerar till nya kulturarvsupplevelser. Kulturminnet passar på att skicka ett tack till initiativtagaren för en föredömlig insats.

Kyrkokartan finns att läsa och använda här:

https://www.kyrkokartan.se/

En julsaga av Zacharias Topelius: Den heliga nattens barn

Kulturminnets sed är att bjuda på en julsaga under julhelgen. Årets saga är skriven av Zacharias Topelius (1818-1898) och har digitaliserats av Projekt Runeberg.

Den heliga nattens barn

Minns du ännu sagan om »den heliga natten»? Det finns endast en helig natt på det långa året, och det är julnatten, men om den natten veta vi flera sagor. Alla nätter sofva goda barn under änglarnas vakt, men det är icke alla nätter frid på jorden, det finns endast en fridlyst natt, när hela skapelsen hvilar i Guds tillbedjan och ingen får göra en annan illa.

Det var en gång en underlig väntan i hela världen. Alla visste att någonting nytt och stort skulle komma, men hvad det var visste ingen. Stjärnorna på himmelen sågo frågande på hvarandra. Hvad är det? frågade stjärnan Capella i öster en annan tyst stjärna, Aldebaran i väster. Ljusstrålen flög fram och åter emellan dem, men Aldebaran kunde ej svara och blinkade hemlighetsfullt: syster, jag vet icke! … Vega på den nordvästra himmelen frågade sin lysande broder Sirius på den södra: när kommer det underbara? Men Sirius visste lika litet när, som Aldebaran visste hvad. Karlavagnens femma gjorde cirkel efter cirkel rundt kring nordstjärnan och tänkte för hvarje rundresa: nästa gång kommer det nya i världen.

Tusen år gingo förbi, och det nya kom icke. Judarnas profeter hade berättat för dem, att Gud skulle nedstiga under namn af Messias och förbarma sig öfver allt, som lider och dör på jorden. Detta var mycket mer än stjärnorna visste, men det var likväl icke allt, ty judarna missförstodo sina profeter och sade till hvarandra: Här skall komma en stor krigshjälte, befria oss från romarnas ok och göra oss till världens herrar.

Vid den tiden bodde i Betlehem i judiska landet en mulåsnedrifvare vid namn Amrah. Han var en klok, men hårdhjärtad och girig man, som börjat sitt yrke med en åsna, men nu hade femtio och hoppades med tiden få hundra. Ty han höll härbärge för resande och uthyrde sina åsnor åt dem. Han hade hört, att där skulle blifva en stor folkräkning, då allt folk i judalandet skulle skatt-skrifvas i sina fäders stad. Och emedan Betlehem var konung Davids stad, tänkte Amrah: Hit komma många rika och förnäma af Davids släkt; jag vill göra mitt härbärge dubbelt större och förtjäna mycket penningar.

Så byggde Amrah en stor gård och hade många rum för gäster och många spiltor för deras hästar och åsnor. Davids efterkommande voro talrika, och där begynte komma många resande, både rika och fattiga, men Amrah mottog endast de rika, och äfven de voro så många, att härbärget snart blef fullt. Där fanns endast ett rum kvar, kungssalen, den största och förnämligaste: honom ville Amrah spara för en konung eller furste.

Denne girige man hade två goda och fromma barn: en gosse vid namn Eli och en flicka, som hette Tirza. Barnen betraktade med förundran de många främlingarna och tyckte det vara ganska orätt, att de fattiga ej blefvo mottagna, medan där ännu funnos rum i härbärget. Då hände det sig sista dagen, när alla rum voro upptagna och endast kungssalen stod obebodd, att där kom en timmerman, som ledde vid tygeln en åsna, och på åsnan red hans unga hustru, darrande af trötthet.

— Här finns intet rum, snäste Amrah, ty han kunde väl se, att de nykomna voro fattigt folk.

— Var ändå barmhertig och gif oss den minsta vrå, suckade timmermannen. — Vi ha rest en lång väg
och min hustru är mycket trött.

Amrah skrattade.

— Ha ni råd att betala tjugu siklar guld för en natt eller två?

— Nej, det ha vi inte, svarade timmermannen. —Men var barmhärtig mot oss, och Gud skall löna eder mångfaldt igen. 

— Far! Far! bådo Eli och Tirza med tårar i ögonen. — Se hur trött och blek den stackars unga kvinnan är! Hon kan ju knappt hålla sig uppe i sadeln. Och se hur innerligt vackert och godt hon beder att få hvila hos oss! Vi ha ju kungssalen ledig; låt henne få sofva där i natt!

— Allt annat! utropade Amrah försmädligt. — Det är just kungssalen, som kostar tjugu siklar i guld.

Ja, hvad skulle de trötta resande göra? De måste bedröfvade återvända från härbärget och visste intet annat råd, än att sofva under bar himmel på hårda berget.

Men när de ridit ett stycke ut, kommo två barn springande efter dem. Det väl Eli och Tirza.

— Följen med oss! ropade barnen. — Vår fader har ett stall för sina åsnor här nära i bergsgrottan. Där är godt rum nu, för att åsnorna äro uthyrda åt resande. Och där är likväl bättre att sofva, än ute på berget.

Timmermannen var glad att få tak öfver hufvudet och följde tacksam de vänliga barnen.

— Ja — sade han— hvarför skulle ej vi kunna sofva i ett stall? Vår stam- fader David har sofvit mången natt i sådana bergsgrottor när han flydde för konung Saul.

När de kommo till grottan, voro där flera krubbor lediga, och de utvalde åt sig den renligaste. Tirza fann en kvast och sopade krubban så fin som ett kammargolf. Eli bredde ut skön, frisk halm i krubban och gick sedan att hämta vatten ur källan för att vederkvicka de trötta. Han glömde ej heller att gifva gräs och vatten åt deras åsna.

— Men — sade Tirza — det blir nu mörkt, och vi ha ingen lampa med oss.

— Och så ären I hungriga — menade Eli. — Viljen I, så spinger jag hem och hämtar min honungskaka, som jag fick af en resande för att jag sadlade af hans åsna i går.

— Tack, tack — sade timmermannen — vi behöfva ej lampor, vi äro goda vänner med himmelens stjärnor, och ännu ha vi kvar litet mat i vår resväska.

— Godnatt, sof godt! — sade barnen.

Den unga, bleka kvinnan, som lagt sig på halmen, räckte dem handen till afsked och sade: — Gud skall höra min bön. Efter ni vederkvickt de trötta och beredt de hemlösa en bostad, så skall Gud aldrig låta eder vara utan hem eller hugnad i världen. Och om någon af eder hungrar eller törstar, så skall han hungra och törsta efter rättfärdighet inför Gud.

Undrande hvad detta månde betyda, gingo barnen ut ur grottan. Då ropade Tirza: — Nej, se, Eli, se!

Rätt ofvanför dem på himmelen sken en stor, lysande stjärna, som ej varit där för en stund sedan. Natten hade inbrutit. Hela horisonten var mörk, så långt något öga såg, men här öfver grottan var det som klara dagen.

Alla de tusen och åter tusen stjärnorna på den mörkblå natthimmelen voro icke mindre förundrade, än Eli och Tirza.

— Hvad betyder detta främmande ljus? — sade Regulus till sina grannar, de tre kungliga stjärnorna i Orions bälte. Och Orions stjärnor svarade:

— Nu kommer det stora nya i världen, men hvad det är, vet ingen ännu.

Algol sade till Alamak:

— Jag ser tre konungar vandra från fjärran österland.

Arcturus sade till Gemma:

— Jag ser konung Herodes darra på sin tron.

Nordstjärnan, kring hvilken jordklotet vänder sig, ropade högt, så att det hördes kring hela världen ända till de grå stjärntöcknen bortom Orion, hvilkas afstånd ingen kan mäta:

— Jag ser ett litet barn i Betlehems krubba!

I samma ögonblick uppfylldes hela rymden af änglasång och millioner och åter millioner ljusgestalter, som prisade Gud. Det var den heliga natten. Det länge väntade stora var kommet, och nu visste alla dess namn:
— Världens Frälsare Jesus Kristus.

Betlehem och snart hela judalandet uppfylldes två dagar därefter af ryktet, och nu var den store konungen öfver tid och evighet kommen till världen. Herdarna hade berättat om änglasången, de tre konungarna från österlandet hade framburit rika skänker af guld och myrrha åt barnet i krubban. Den girige Amrah fick stora ögon. Nu var jag dum, tänkte han; men hvem kunde tro, att det usla folket på åsnan var så förnämt? Jag vill bjuda dem bo i kungssalen, så får också jag min andel af guld och myrrha.

Alltså gick han till krubban och bugade allerödmjukast för det förnäma herrskapet.

— Förlåt, edra höga nåder! Jag bedyrar, att det var ett misstag i förrgår. Om deras höga nåder nu vilja bo i kungssalen, så skall det för mig vara en stor ära.

Timmermannen Josef svarade:

— Vi äro inga nåder, vi äro Guds fattiga tjänare, men vi förlåta dig, ty dina barn ha godtgjort din hårdhet. Vi bo nu kvar i din krubba, och sant sade du, att du begått ett misstag i förrgår. Visa aldrig de fattiga bort från din dörr, ty din kungssal skola åsnorna trampa ned, men öfver denna krubba skall byggas en kyrka af guld, till hvilken hela världen skall vallfärda.

— Jämmer! — suckade Amrah vid sig själf — att jag kunde vara så makalöst dum! Hör nu på, Eli och Tirza, ha ni fått några drickspengar, när ni hjälpte den nyfödde konungen till tak öfver hufvudet?

— Ja — sade Eli. — Vi skola aldrig hungra, aldrig törsta och aldrig sakna ett hem på jorden.

— Och om vi hungra eller törsta — tillade Tirza — så skall det vara efter rättfärdighet inför Gud.

— Så, så — sade Amrah betänksamt; — det var kungliga drickspengar. Jag tror det lönar sig, att vara god mot de fattiga.

Kulturminnet önskar God Jul

I år är julen annorlunda för många. Därför vill jag sända en särskild tanke till alla som inte kan fira med släkt och vänner och som kanske saknar den mänskliga kontakt och samvaro som ofta är julens kännemärke. Samtidigt vill jag skicka varma julhälsningar till alla Kulturminnets läsare och tacka för det år som gått.

En riktigt God Jul önskar jag er!

Nu tändas tusen juleljus

Nu tändas tusen juleljus är en av våra mest älskade julsånger. Få sånger betraktas som så självklara på julkonserter och den sjungs årligen i ett stort antal kyrkor och skolor runt om i landet.

Sångens historia löper över hundra år tillbaka; både text och melodi skrevs 1898 av tonsättaren Emmy Köhler och trycktes första gången året därpå i den kristna jultidningen Korsblomman. Texten beskriver hur världen lyses upp av alla de ljus som tänds i juletid och sänder ut budskapet om Jesu födelse. 1986 togs den in i den svenska psalmboken.

Den finstämda karaktären har fått Emmy Köhlers sång att vinna uppskattning även i våra nordiska grannländer, så att den blivit en del av julfirandet även där. I norsk översättning heter den Nå tennes tusen julelys och i Danmark Nu tændes tusind julelys. I den finska psalmboken finns en julpsalm med samma melodi, där texten dock inte är en översättning av den svenska.

 

Nu tändas tusen juleljus

Nu tändas tusen juleljus
på jordens mörka rund,
och tusen, tusen stråla ock
på himlens djupblå grund.

Och över stad och land i kväll
går julens glada bud,
att född är Herren Jesus Krist,
vår Frälsare och Gud.

Du stjärna över Betlehem,
o, låt ditt milda ljus
få lysa in med hopp och frid
i varje hem och hus!

I varje hjärta armt och mörkt
sänd du en stråle blid,
en stråle av Guds kärleks ljus
i signad juletid!

Tryckta källor:

Den svenska psalmboken

 

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Nu_t%C3%A4ndas_tusen_juleljus

http://www.jullovet.se/lyrics/julpsalmer/nu-tandas-tusen-juleljus/

Svensk allmogekultur, del 8: Julen

Nedanstående text har hämtats ut boken Svenska allmogens lif i folktro, folksed och folkdiktning av Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912, men skildrar arbete, seder och traditioner hos den svenska allmogen under framför allt 1700- och 1800-talet.

Före Lucia borde man helst ha tröskat och köpt hem allt som behöfdes. Redan innan säden tröskats, utvalde man vissa kärfvar, af hvilkas innehåll julölet skulle bryggas, och julbrödet bakas. Julfisken skulle i god tid köpas hem. Man fick tänka på, att mala, sikta, mälta och brygga skulle ha sin tid. Julölet borde helst vara färdigbryggdt före 9:de december. ”Anna med kanna” hette det. Vidare skulle det bykas, slaktas, bakas och stöpas talgljus, först och främst det tre- eller femarmade julljuset, som endast användes julkvällen och då ej fick tagas från bordet, sedan kyrkljuset hvarje familj skulle lämna ett ljus till julottan, och detta blef både tjockt och långt, ty det ansågs så som en heder att ha lämnat det största ljuset – och slutligen vanliga ljus till husbehof (Grip). 

/…/

Efter Luciadagen tog man med ännu större ifver itu med julförberedelserna, nu började det egentliga julstöket. Man slaktade, man bakade, som om man velat proviantera för ett helt år, men vid julens slut var dock allt förtärdt. Till baket hörde vissa kultbröd med form efter ett visst djur. som särskildt ansågs stå i förbindelse med julen, särskildt julbocken och jultuppen (se de här meddelade illustrationerna).

bild julbrödsstämpel2
Julbrödsstämpel i form av en tupp

Till sist kom julafton. Förmiddagen var fullt upptagen med småsysslor. Karlarna hade full sysselsättning med att ordna och rengöra i alla uthus och hugga ved, så att det kunde räcka åtminstone nyårsdagen öfver. Några av manfolken spinkade stickor, andra höggo ved, en uppsatte julkärfven åt sparvarna och några skodde hästarna. Kreaturen fingo bättre och rikligare foder, så att de skulle kunna stå sig juldagen öfver. Man skulle alltid vara vänlig mot djuren, och därför tilltalades de vänligt med: ”Idag är det julafton” eller ”Här har du din julafton”. På så sätt gick förmiddagen. Klockan tolf eller ett åt man i vissa nejder (företrädesvis i västra och södra Sverige) brödskifvor doppade i den kittel, hvari soflet kokades för den stundande högtiden. Doppningen i grytan skedde med en viss högtidlighet och betraktades som en inledning till den egentliga festen. Julafton fick på grund af denna måltid namnet dopparedagen, och barnen plägade i ren längtan räkna dagarna till julafton genom att nämna: ”da´n före, da´n före, da´n före… doppareda´n”. Doppbrödet kallades i Halland möljebröd. Efter denna måltid gick man till rengöringen af sig själf och tog ett grundligt bad, hvarefter man tog på sig sina bästa helgdagskläder. Nu utbredes julhalmen på golfvet, och i Halland och Småland ”pinnades” julbonaderna upp, rummet fick en sista ordning, bordet dukades till julmaten och julafton var inne. Klockan hade under tiden blifvit sex, och då satte man sig till bords och åt julmaten. Vi ha redan i vårt kapitel om maten omtalat, hvad som hörde till en riktig julmåltid och tillägga blott, att lutfisken och gröten aldrig fick saknas. Efter måltiden lästes högt juldagens epistel- och evangelietexter, och några julpsalmer sjöngos, hvari alla de närvarande instämde. Sedan utdelades julgåfvor, om sådana förekommo. De voro ej allmänna före midten af 1800-talet. Ej heller fanns någon julgran före denna tid. Man prydde istället stugans tak eller ingången med en gran. Sist lästes aftonbön, och man gick till hvila, dock utan att släcka julljusen, som måste brinna hela julnatten.

Fotnot: Bilden ovan är hämtad ur en tavla målad av Anders Montan och skildrar en jul i Vemmenhög i Skåne 1870. En intressant detalj är skuggan bakom mannen till vänster i bild, som verkar vara formad av en hatt han i själva verket inte bär. Någon förklaring till konstnärens avvikande skildring har jag inte hittat.

När normerna förändras, del 65: Det våra barn utsätts för är ofattbart

Vi känner en djup oro över att barn i dag inte kan gå till sin närmaste idrottsplats för att spela spontanfotboll utan att riskera att bli rånade och utsatta för hot. Barnens ocensurerade berättelser kan handla om att man blivit rånad av sju maskerade killar en kväll och blivit skrämd till tystnad för att förövarna vet var man bor. Känslan av att anmäler man till polisen så kommer man bli straffad, det hotas om att ens mamma ska bli rövknullad om man anmäler.

Vi träffar 10-åringar som berättar att de blivit boxade i magen på idrottsplatsen av ett äldre killgäng och blivit plockade på sina första mobiler. Vi pratar med barn som fått gå hem i strumplästen eftersom förövarna stulit jacka, skor och mobil.

Vi får ta del av ungas berättelser om hur denna otrygghet begränsar deras liv. Hur de stannar hemma fastän man allra helst vill gå ut och hänga med sina vänner. Vi pratar med unga som byter jacka till en mer sliten variant och tar fram sin äldsta mobil för att kunna gå ut i sitt närområde. Vi får berättat för oss hur barn hela tiden kollar över axeln om det skulle komma ett gäng som inte verkar vara på väg till idrottsplatsen för att spela fotboll.

Vi får berättat hur barnen blir filmade när rånen sker så att gärningsmännen kan sprida förnedringen på sociala medier. Allt för att kränka offren om och om igen.

Expressen 18 december 2020

Citatet ovan är hämtat ur en debattartikel av Anna Alandh och Madeleine Adaktusson. Båda är anställda på SVT:s barnredaktion och går därför varje vecka igenom ett antal ”målgruppsundersökningar”, det vill säga intervjuer med barn i åldrarna 10-14 år. Bilden som där framträder av barns verklighet i dagens Sverige är minst sagt omskakande.

Men egentligen berättar den ovan nämnda debattartikeln inget vi inte redan visste. Ord som ”förnedringsrån” och ”barnrån” har de senaste åren blivit en del av dagspressens vardagsvokabulär och vid det här laget vet alla vad de betyder. De flesta torde också ha förstått vilka gärningsmän respektive offer är i de allra flesta fall. Det räcker med att läsa några exempel på förövarnas språkbruk under förnedringsakten för att förstå det. Den ovan citerade debattartikelns hänvisning till att ”mamma ska bli rövknullad” kan tjäna som typfall. Ändå är det sällan problemet diskuteras rättframt och utan skygglappar. Det är helt enkelt smärtsamt att konstatera att förnedringen är enkelriktad och rasistisk: Brottsoffren förnedras för att det är ”svennar”.

Mångkulturpolitiken är kostsam och skadlig för vårt land som helhet. Klankultur och parallella rättsväsenden hotar vårt samhällssystem, bristande respekt för välfärdsstaten hotar dess existens och främmande kulturyttringar hotar de värderingar som hjälpt oss att bygga upp det Sverige vi känner. Vi får alla betala dyrt för en politisk utopi som saknar verklighetsgrund – men det högsta priset betalas av våra barn.

Läs mer:

https://www.expressen.se/debatt/barnens-ord-om-ranen-ar-bortom-allt-forstand/

https://www.expressen.se/nyheter/spottar-rispar-med-kniv-och-urinerar-i-offrets-mun/

https://www.ystadsallehanda.se/nyheter/ran-mot-barn-ar-hatbrott/

https://bulletin.nu/nyheter/all/brottsvagen-mot-unga-han-vagade-inte-ga-ut-pa-ett-ar

Julgröt

Bild Jenny_Nyström_-_Grötstunden

Gröten är den äldsta rätten på det svenska julbordet och går att spåra tillbaka till förkristen tid. Vad den innehållit har dock varierat genom århundradena. I äldre tid gjordes julgröt av korn eller råg och gavs en festlig prägel genom att kokas på mjölk. Den nu populära risgrynsgröten kom inte förrän mot 1800-talets slut, då det också blev vanligt att tillsätta grädde, ägg eller smör. Kanel som krydda på gröten är en modern tradition.

Grötätandet lever kvar än idag och är kopplat till särskilda seder. En tradition som löper tillbaka till 1700-talet är att rimma till gröten. I det gamla bondesamhället syftade dessa grötrim ofta på gårdens lokala förhållanden eller de människor som levde där. Hur det kunde gå till under 1800-talet berättas i en uppteckning från Hornborga i Västergötland:

Fatet placerades mitt på bordet och var och en åt därur med sin slev ty tallrikar begagnades icke. Husbonden kom det till att börja, och han tog för sig en slev och utsade sitt rim. Nästa man tog vid och så gick det sedan undan för undan laget omkring. Som det ofta hände att man ej genast var färdig med sitt rim så avstannade skeagången, men drog det för långt ut på tiden fortsattes ätandet så småningom. Men för den som undandragit sig skyldigheten att rimma undanslogs alltid sleven tills det mer eller mindre lyckade rimmet blivit funnet.

En annan tradition är att gömma en mandel i gröten för att låta den avslöja vem som ska bli gift påföljande år. Ibland kunde mandeln istället betyda att mottagaren skulle få tur eller fick önska sig något. I slutet av 1800-talet förekom det att mandeln ersattes av en liten grötdocka av porslin.

Enligt gammal sed skulle gårdstomten varje år bjudas på en tallrik gröt som lön för årets arbete. Ursprungligen fick tomten sin gröttallrik på nyårsafton, men när han blev jultomte flyttades tackgröten till julnatten. När det gällde denna traktering var hustomten lite kitslig och sägner berättar om tomtar som valt att ge sig av om husfolket glömt bort hans julgröt. Om han blev besviken på gröten, exempelvis för att det fattades en smörklimp på toppen, kunde han bli så vred att han hämnades genom att slå ihjäl en ko.

Tryckta källor:

Modéus, Martin (2000), Tradition och liv, Verbum

Neumüller, Anders (1980), God Jul: Svenska jultraditioner på helgkort från förr, Bonniers

Schön, Ebbe (1980), Julen förr i tiden, Natur och Kultur

Swahn, Jan-Öjvind (2014), Jul med Jenny Nyström, Ordalaget

 

Otryckta källor:

http://www.msn.com/sv-se/mat-dryck/matnyheter/vad-h%c3%a4nder-med-den-som-f%c3%a5r-mandeln-i-gr%c3%b6ten/ar-BBYhktI?li=BBqxCu3

https://www.vastarvet.se/kunskap–fakta/sanningar-och-myter/den-magiska-julgroten/