Svensk allmogekultur, del 7: Förlossning och barnsängstid

Kulturminnet publicerade för en tid sedan ett utdrag ur boken Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, rörande seder och föreställningar kring en kvinnas graviditet i det svenska bondesamhället. Nedan beskrivs traditioner runt förlossning och barnsängstid. Boken är skriven av etnologen Tobias Norlind och gavs ut 1912, men skildrar livet hos den svenska allmogen under framför allt 1700- och 1800-talet.

Då tiden var inne sändes bud på jordegumman. Denna var i regel en i svartkonst välförfaren person, som kände alla de försiktighetsmått, som borde iakttagas för att afvända onda makters inflytelser. Fanns ej sådan att tillgå eller var man rädd för, att de skulle vara för ”kunniga”, så att de kunde bringa ondt öfver barnet eller hemmet, tillkallade man en ”förståndig” grannkvinna. Mycket få barnmorskor med verklig vetenskaplig utbildning funnos ännu vid midten af 1800-talet på landet, och läkarna anlitade man endast i yttersta nödfall.

Då jordgumman ej ansåg sig själf mäktig nog, kunde hon tillkalla en ”assistent”, som i regel utgjordes af en kvinna, som tillfälligtvis fått en viss makt eller var särskildt kunnig i en del besvärjelser. Om förlossningen drog ut på tiden, tillkallades en, som vid något tillfälle lyckats skilja eller taga en groda ur gapet på en orm, så att både grodan och ormen blifvit vid lif, eller en person som famnat om ett träd, under det göken suttit i det och galit. En sådan hjälperska slog sina armar om lifvet på barnaföderskan och läste i denna ställning Fader Vår och Välsignelsen. Ett annat hjälpmedel, som jordgumman hade, var bl.a. en hinna, som hade omslutit en fölunge, då ett sto fölade. Kröp kvinnan genom en sådan hinna, fick hon lättnad i förlossningen. Fick hon för starkt blodflöde, skulle det hjälpas med besvärjelser.

Dog en kvinna i barnsäng, sades hon komma igen och linda barnet om nätterna. Då barnet i regel trifdes af sådan passning, lade man i moderns likkista alla tillbehör till lindningen, tråd, sax m.m. Försummade man detta, kunde modern bringa ondt öfver huset.

Om lifmodershinnan blef kvar på barnets hufvud vid födseln, hette det, att barnet var födt med ”segerhufva”, och som sådant hade det större makt än andra. Särskild makt hade det mot eld. Om det som äldre gick rundt en eldsvåda, blef denna genast begränsad. Elden kunde aldrig gå öfver det ställe, där denna gått fram. Han var också osårbar för hugg och skott.

Så fort barnet var födt, sändes genast bud till grannar och närboende släktingar med underrättelse, att ett barn var födt vid den eller den tidpunkten. Alla, som fått denna upplysning, begåfvo sig omedelbart iväg med ”barnsängsgröten”. Denna hvitgröt var det första modern förtärde. Jordgumman föreskref ofta, att hon dessutom skulle förtära en stor smörgås och dricka ett glas brännvin därtill. Ofta kunde omedelbart ett ”barnsängsgille” vidtagas för att ”muntra” modern, hvartill grannarna gjorde sitt bästa genom att berätta historier om lätta och svåra barnsängar.

Det kan ju förefalla underligt, att modern redan de första timmarna efteråt kunde äta så bra, mottaga besök, känna sig road af prat m. m. Ännu mera ökas vår förvåning då vi höra, att i åtskilliga orter förekommit en sed, där modern inom första timmen efter barnets födelse kunnat gå till dörren, där barnet lagts på tröskeln, och trampa 6 gånger med högra och 3 gånger med vänstra foten på sitt barn under uttalande af besvärjelsen: ”Jag tråder dig med min fot. Jag råder dig bot för 9 slags farliga sjukdomar, förutom ältan, dältan och den farliga fallandesjukan”. Formeln skulle upprepas 9 gånger, en gång för hvar trampning. Denna kraft och styrka är något för allmogen ännu i denna dag i viss mån utmärkande. Huru ofta hör man ej ännu på landet berättas om allmogehustrur, som stigit upp samma dag och utfört de ordinarie hussysslorna, som om intet händt. Dessa fall äro visserligen undantag, men det har, fordom åtminstone, varit en regel, att hon skulle stiga upp tredje eller fjärde dagen. Nu sedan de utbildade barnmorskorna handhafva vårdnaden af barnsängskvinnorna, tillrådes väl ännu flera dagar, men de högre klassernas 9-12 dagar höra väl till sällsyntheterna hos allmogen, såvida ej särskildt svår barnsäng förelegat.

Fotnot: Bilden visar Modigs Greta och Lill Modigs Erik av Emerik Stenberg. Målningen är från 1895 finns nu utställd på Dalarnas museum i Falun.

En reaktion på ”Svensk allmogekultur, del 7: Förlossning och barnsängstid

  1. Reblogga detta på ulsansblogg och kommenterade:
    I nådens år 2020 kanske det vore bra om vi informerades mer om vår historia.
    Pendeln svänger ibland ganska snabbt och vi gick från ett fattigsverige till ett av de bästa civiliserade (rika)nationerna på ca 100 år, då historiskt och globalt perspektiv.
    Om vi inte på rätt sätt är måna om vår välfärd och ej ser till att våra styrande politiska demokratiskt valda representanter är kunniga och har sunt förnuft är vi kanske återigen i fattigsverige.
    Kunskap ger makt, välgång och styrka och därmed gagnas varje samhällsmedborgare i ett civiliserat samhälle. (Kanske något att fundera över för de politiker som vi genom demokratin utvalt som förståndiga personer.)

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s