Selma Lagerlöfs Lucia

I år väljer jag att uppmärksamma vår vackra luciahögtid med en berättelse av Selma Lagerlöf, hämtad ur skriftsamlingen Troll och människor (1915). Historien är en skapelse av Lagerlöfs fantasi, men skildrar vad Lucia kommit att betyda och symbolisera i den svenska kulturen. Den bön Lagerlöf uttalar i berättelsens avslutande stycken är värd att ta till sig och reflektera över i den tid där vi nu lever.

Texten har digitaliserats av Projekt Runeberg.

LUCIADAGENS LEGEND

För många hundra år sedan bodde i södra delen av Värmland en rik och girig gammal kvinna, som kallades fru Rangela. Hon ägde en borg, eller kanske att man rättare borde säga en befästad gård, vid den smala mynningen av en vik, som Vänern sänder långt in i landet, och över denna mynning hade hon byggt en bro, som kunde fällas upp på samma sätt som vindbryggan över en vallgrav. Här vid bron höll fru Rangela en stark vakt av knektar, och för de vägfarande, som bekvämade sig att lämna de bro-pengar hon begärde, fällde vakten genast ner bryggan, men för andra åter, som för fattigdoms skull eller av något annat skäl nekade att betala, förblev den uppdragen, och då ingen färja fanns, återstod för dessa ingenting annat än att göra en omväg på flera mil för att komma runt viken.

Fru Rangelas tilltag att på detta sätt uppbära skatt av de vägfarande väckte mycken harm, och det är troligt, att de trotsiga bönder, som hon hade till grannar, för länge sedan skulle ha tvingat henne att ge dem fri genomfart, om hon inte hade ägt en mäktig vän och beskyddare i herr Eskil till Börtsholm, vars ägor gränsade till fru Rangelas. Denne herr Eskil, som bebodde en verklig borg med både murar och torn, som var så rik, att hans samlade jordagods utgjorde ett helt härad, som red genom landet, åtföljd av sextio väpnade tjänare, och som därtill var en konungens välbetrodde rådgivare, var inte bara god vän till fru Rangela, utan det hade också lyckats henne att göra honom till sin svärson, och under sådana förhållanden var det helt naturligt, att ingen skulle våga störa den giriga frun i hennes åtgöranden.

År efter år fortsatte fru Rangela oantastad sin hantering, då en händelse inträffade, som vållade henne rätt mycken oro. Hennes stackars dotter dog helt oväntat, och fru Rangela förstod, att en man som herr Eskil med åtta minderåriga barn och en hovhållning, som kunde jämföras med en konungs, snart nog skulle komma att ingå ett nytt äktenskap, i all synnerhet som han alls inte var lastgammal. Men om den nya frun skulle bli avogt sinnad mot fru Rangela, kunde detta medföra mycket obehag. Det var nästan nödvändigare för henne att vara vän med frun på Börtsholm än med hennes man, ty herr Eskil, som hade många stora ting att omhändertaga, låg jämt borta på resor, och under tiden tillkom det hans hustru att ordna och regera i hemmet och hemtrakten.

Fru Rangela övervägde saken väl, och när begravningen var överstånden, red hon en dag över till Börtsholm och uppsökte herr Eskil i hans lönnkammare. Där inledde hon samtalet med att påminna honom om de åtta barnen och den vård de behövde, om hans tallösa tjänarskara, som måste efterhållas, förplägas och klädas, om hans stora gästabud, till vilka han inte tvekade att inbjuda kungar och kungasöner, om den stora avkastningen från hans hjordar, hans åkrar, hans jaktmarker, hans bislag, hans humlegårdar, hans fiskevatten, vilken avkastning på huvudgården måste tillvaratagas och bearbetas, om allt med ett ord, som hans hustru hade haft att syssla med, och framkallade på detta sätt en rätt ängslande bild av de stora svårigheter, som han nu gick till mötes efter hennes hädanfärd.

Herr Eskil lyssnade med den vördnad, som man är skyldig en svärmor, men också med en viss oro. Han fruktade, att allt detta skulle betyda, att fru Rangela ämnade erbjuda sig att bli hans husförestånderska på Börtsholm, och han måste säga sig, att denna gamla kvinna med sin dubbelhaka och höknäsa, med sin grova röst och sitt bondska sätt inte skulle bli något behagligt sällskap i hans hus.

— Käre herr Eskil! fortsatte fru Rangela, som möjligen inte var omedveten om denna verkan av sitt tal. Jag vet, att det nu för eder yppar sig tillfälle till det allra betydligaste gifte, men jag vet också, att ni är rik nog att mer se på edra barns välfärd än på hemgift och arv, och därför ville jag föreslå eder att välja ett av min dotters unga syskonbarn till hennes efterföljerska.

Herr Eskils ansikte ljusnade märkbart, när han hörde, att det var en ung släkting, som hans svärmor ville förorda, och denna fortsatte med ökad tillförsikt att övertala honom att gifta sig med hennes broders, lagman Sten Folkessons, dotter Lucia, som skulle fylla aderton år till vintern på Sankta Luciæ dag. Hon hade allt hittills blivit uppfostrad hos de fromma fruarna i Riseberga kloster och hade där inte endast blivit inövad till goda seder och sträng gudsfruktan utan hade också genom att deltaga i det stora klosterhushållet fått lära sig att förestå ett herrskapligt hus.

— Om inte ungdom och fattigdom stode henne i vägen, sade fru Rangela, så borde ni välja henne. Jag vet, att min bortgångna dotter med lätt hjärta skulle till henne ha överlämnat vården av sina barn. Hon behöver inte vända åter ur graven till sina små som fru Dyrit på Örehus, om ni ger dem hennes syskonbarn till styvmor.

Herr Eskil, som minst av allt hade tid att tänka på sina egna angelägenheter, kände stor tacksamhet mot fru Rangela, som föreslog honom ett så lämpligt giftermål. Han utbad sig visserligen ett par veckors betänketid, men redan på andra dagen gav han fru Rangela fullmakt att underhandla å hans vägnar. Och så snart som det var möjligt i anseende till utrustning, bröllopsförberedelser och anständighet, firades bröllopet, så att den unga frun höll sitt intåg på Börtsholm tidigt på vårvintern, några månader efter att hon hade fyllt sitt adertonde år.

När fru Rangela betänkte vilken tacksamhet som denna hennes brorsdotter var henne skyldig, därför att hon hade gjort henne till fru på en rik och ståtlig borg, kan man säga, att hon kände större trygghet, än då hennes egen dotter regerade där. I sin glädje höjde hon avgifterna vid bron med ett par penningar och förbjöd strängeligen någon av grannarna att hjälpa de resande i båt över sundet, på det att ingen måtte slippa undan avgälden.

Hände sig nu en vacker vårdag, då fru Lucia hade bott några månader på Börtsholm, att ett tåg av sjuka pilgrimer
som var på väg till Helga Trefaldighetskällan vid Sätra by i Västmanland, begärde att bli släppta över bron. Dessa människor, som hade gett sig ut för att återvinna sin hälsa, var vana, att de vid vägen boende på allt sätt underlättade deras vandring, och det hände dem oftare, att de fick ta emot pengar, än att de behövde ge ut några. Fru Rangelas brovaktare hade emellertid sträng befallning att inte visa någon efterlåtenhet, allra minst mot detta slag av vandrare, som hon misstänkte för att vara mindre sjuka, än de ställde sig, och för att dra kring landet av ren lättja.

När de sjuka alltså blev nekade fri överfart, uppstod bland dem en jämmer utan like. De lama och ofärdiga pekade på sina förtvinade lemmar och frågade hur någon kunde vara nog hård att vilja förlänga deras färd med en hel dagsresa, de blinda föll på knä på vägen och försökte leta sig fram till brovaktarna för att kyssa deras händer, medan några de sjukas fränder och vänner, som bistod dem under färden, vände ut och in på sina påsar och pungar inför väktarnas ögon för att visa, att de verkligen var tomma. Men knektarna stod alldeles omedgörliga, och de fattigas förtvivlan kände ingen gräns, då till deras lycka frun på Börtsholm kom roende framåt viken i sällskap med sina styvbarn. Hon skyndade till vid oväsendet, och så snart hon hade fått reda på vad det var fråga om, utbrast hon:

— Detta är verkligen den allra lättaste sak att avhjälpa. Här går nu barnen i land en stund för att besöka sin mormor, fru Rangela, och under tiden ska jag föra dessa sjuka vandrare över sundet i min båt.

Både väktarna och barnen, som visste, att fru Rangela inte var att skämta med, när det gällde hennes kära bropengar, sökte med miner och tecken varna den unga frun, men hon märkte intet eller ville kanske ingenting märka. Ty denna unga kvinna var i allt olik sin fränka fru Rangela. Alltsedan hon var ett litet barn, hade hon älskat och vördat den helgonkrönta sicilianska jungfrun Lucia, som var hennes skyddspatronessa, och haft henne bofast i sitt hjärta som en förebild. Till gengäld hade helgonet genom
trängt hela hennes varelse med ljus och värme, vilket visade sig redan i hennes yttre, som var av en skimrande genomskinlighet och en finhet, som man nästan räddes att vidröra.

Under många vänliga ord till de sjuka förde hon dem nu över sundet, och när den sista av skaran var landsatt på den efterträdda stranden, lämnade hon dem, så överhöljd av välsignelser, att om sådant gods vore lika tyngande, som det är värderikt, skulle hennes farkost ha gått till botten, innan hon hade hunnit föra den över sundet.

Av välsignelser och goda önskningar gjordes henne också stort behov, ty alltifrån denna stund började hennes fränka fru Rangela misstänka, att hon inte hade något stöd att vänta av sin brorsdotter, och ångrade bittert, att hon hade gjort henne till herr Eskils gemål. Hon, som med sådan lätthet hade upphöjt den fattiga jungfrun, fattade det beslutet, att innan denna hade hunnit göra vidare skada, rycka henne ner från den höga ställningen och försätta henne i hennes forna obemärkthet.

För att kunna komma sin brorsdotter till livs fördolde hon likväl tills vidare sina onda avsikter och besökte henne rätt ofta på Börtsholm. Där gjorde hon sitt allra bästa att stifta sådan ofred mellan hemfolket och den unga husfrun, att denna kanske skulle komma att tröttna på sitt kall. Men till sin stora förundran misslyckades hon fullkomligt häri. Detta torde delvis ha berott på att fru Lucia oaktat sin ungdom förstod att hålla sitt hus i god ordning, men egentliga anledningen torde väl ha varit den, att både barn och tjänare hade trott sig märka, att den nya husfrun ägde ett mäktigt himmelskt beskydd, som straffade hennes motståndare och skaffade alla dem, som villigt och väl tjänade henne, oväntade fördelar.

Fru Rangela förstod snart, att hon ingenting kunde åstadkomma på detta sätt, men hon  ville inte uppge hoppet, förrän hon också hade gjort ett försök med herr Eskil. Han låg emellertid denna sommar mestadels vid kungahovet, uppehållen av långa och brydsamma underhandlingar. Kom han någon gång hem på ett par dagar, så ägnade han sin mesta tid åt sina fogdar och jaktvårdare. De kvinnliga
invånarna på Börtsholm skänkte han blott en förströdd uppmärksamhet, och även när fru Rangela kom på besök, höll han sig undan, så att hon aldrig lyckades träffa honom ensam.

En skön sommardag, när herr Eskil befann sig på Börtsholm och just satt i sin lönnkammare i samspråk med sin stallfogde, genljöd emellertid borgen av så högljudda skrik, att han måste avbryta sitt samtal med fogden och skynda ut för att ta reda på anledningen. Han fann då, att hans svärmor, fru Rangela, satt till häst utanför borgporten och tjöt värre än en hornuggla.

— Det är edra arma barn, herr Eskil! ropade hon. De har råkat i sjönöd. De kom roende till min strand denna morgon, men på hemvägen månde de ha fått båten full av vatten. Jag såg hemifrån mitt hur svårt de hade det och har ridit hit för att varsko. Jag säger också, fastän eder hustru är min egen brors dotter, att det var illa gjort av henne att släppa ut barnen ensamma i en så klen båt. Det ser i sanning ut som ett styvmorsstreck.

Herr Eskil skaffade sig med några snabba frågor kunskap om åt vad håll barnen befann sig och skyndade därpå, åtföljd av fogden, ner till båtstaden. Men de hade inte hunnit långt, förrän de fick se fru Lucia med hela barnskaran närma sig på den branta stigen, som från sjön ledde upp till Börtsholm.

Den unga husfrun hade denna gång inte varit barnen följaktig på deras resa, utan gått hemma vid sina sysslor. Men det tycktes, som skulle hon ha fått mottaga en varning genom den mäktiga himmelska hjälpare, som vakade över henne, ty hon hade helt plötsligt gått ut ur borgen för att se efter dem. Därvid hade hon märkt hurusom de med viftande och ropande sökte kalla till sig hjälp från stranden, hon hade skyndat ut till dem i sin egen båt och hade i sista stund lyckats flytta dem över i denna ur den sjunkande farkosten.

När nu fru Lucia och hennes styvbarn kom vandrande uppåt strandvägen, var hon så upptagen av att spörja barnen om hur de hade kommit i sådant brydsamt läge och
de av att berätta, att de inte alls såg, att herr Eskil kom dem till mötes. Men han, som hade blivit något undersam genom fru Rangelas ord om ett styvmorsstreck, gav helt hastigt sin fogde en vink och ställde sig med honom bakom en av de vildrosbuskar, som, stora och väldiga, täckte nästan hela Strandberget, på vilket Börtsholm var beläget.

Där hörde herr Eskil hur barnen förklarade för fru Lucia, att de hade givit sig av hemifrån i en god båt, men medan de hade gästat fru Rangela, hade deras farkost blivit utbytt mot en gammal och dålig. De hade inte märkt bytet, förrän de redan var ute på sjön och vattnet hade begynt forsa in från alla kanter, och helt säkert skulle de ha förgåtts, om inte deras kära fru moder så skyndsamt hade kommit till deras hjälp.

Det tycktes, som om fru Lucia skulle ha fått en aning om hur det rätteligen förhöll sig med detta utbyte av båtar, ty hon blev dödsblek stående mitt i branten med tårade ögon och händerna tryckta mot hjärtat. Barnen trängde sig omkring henne för att trösta henne. De sade henne, att de hade kommit oskadda ur faran, men hon förblev maktlös och orörlig.

Då lade de två äldsta av styvbarnen, ett par kraftiga ungersvenner i fjorton- och femtonårsåldern, sina händer samman till en liten bår och bar henne på gullstol uppför branten, medan de yngre följde efter, skrattande och klappande händer.

Medan den lilla skaran sålunda mellan blommande rosor i triumf tågade upp mot Börtsholm, stod herr Eskil rätt betänksam och blickade efter hustru och barn. Den unga kvinnan hade tyckts honom ljuv och sällsamt strålande, då hon bars förbi honom, och måhända önskade han, att ålder och värdighet hade tillåtit honom att ta henne i sina armar och bära henne in i sin borg. Kanske att herr Eskil också i det ögonblicket betänkte hur klen lycka och hur mycken vedermöda han inhöstade i de höga herrskapernas tjänst, medan måhända frid och glädje väntade honom här vid hans egen härd. Under hela denna dag stängde han sig åtminstone inte mer inne i lönn
kammaren, utan använde tiden till att samtala med sin hustru och åse barnens lekar.

Fru Rangela däremot såg allt detta med stort obehag och skyndade sig att lämna Börtsholm, så fort som anständigheten tillät. Men som ingen på allvar vågade misstänka henne för att ha äventyrat sina barnbarns liv för att skaffa fru Lucia hennes herres och mans onåd, så avbröts inte det vänskapliga umgänget, och hon kunde som förut anstränga sig för att beröva den unga borgfrun hennes höga ställning.

Länge nog såg det dock ut, som skulle den gamla frun misslyckas i alla sina försök, ty fru Lucias goda hjärta och oklanderliga uppförande tillsammans med hennes himmelska skyddspatronessas hjälp gjorde henne oåtkomlig för alla angrepp. Men fram på hösten inlät sig till fru Rangelas stora glädje hennes brorsdotter på ett företag, som herr Eskil knappast kunde underlåta att ogilla.

Detta år hade skörden på Börtsholm blivit så riklig, att den överträffade föregående årets, ja, alla de föregående årens, så långt man kunde minnas tillbaka. Likaså hade jakt och fiske visat sig mer än dubbelt så givande som vanligt. Bislagen överflödade av honung och vax liksom humlegårdarna av humle. Korna skänkte mjölk i ymnighet, fårens ull blev lång som gräs, och svinen åto sig så feta, att de knappt förmådde röra sig. Alla, som bodde på borgen, lade märke till denna välsignelse, och de var inte sena att påstå, att det var för den unga fru Lucias skull, som den strömmade ner över gården.

Men medan man nu på Börtsholm som bäst höll på att tillvarata och bereda allt årets goda, visade sig där en stor mängd nödställda människor, som alla sade sig vara komna från östra eller nordöstra stranden av den stora sjön Vänern. De skildrade med många tårar och ömkansfulla åtbörder hurusom hela bygden, därifrån de kom, hade blivit härjad av en fiendehär, som där dragit fram brännande, plundrande och mördande. Krigsknektarna hade visat sådan ondska, att de till och med hade satt eld på kornet, som ännu stod oskördat ute på åkern, och hade drivit bort med sig all boskap. De människor, som hade sluppit undan
med livet, gick vintern till mötes utan tak över huvudet och utan livsmedel. Somliga hade givit sig ut på tiggeri, andra höll sig undandolda i skogarna, andra åter vandrade omkring på de avbrända tomterna, ur stånd att företa sig något arbete, endast sörjande över allt det, som de hade förlorat.

När fru Lucia hörde om dessa lidanden, pinade henne åsynen av alla de livsmedel, som nu hopade sig på Börtsholm. Till sist blev tanken på de svältande människorna på sjöns andra strand henne så övermäktig, att hon knappt kunde föra en bit mat till sina läppar. Varje dag tänkte hon på berättelser, som hon hade hört föreläsas i klostret, om heliga män och kvinnor, som hade plundrat sig in på bara kroppen för att hjälpa de fattiga och elända. Och framför allt påminde hon sig hur hennes egen skyddspatronessa, den heliga Lucia av Syrakusa, hade gått så långt i barmhärtighet mot en hednisk yngling, som älskade henne för hennes sköna ögons skull, att hon hade ryckt ut sina ögon ur deras hålor och skänkt honom dem blodiga och utslocknade för att därigenom bota honom från hans kärlek till henne, som var en kristen jungfru och inte kunde tillhöra honom. Den unga frun ängslades och pinades på det högsta vid dessa minnen, och hon kände stort förakt för sig själv, som kunde höra talas om så mycken nöd utan att göra något allvarligt försök att avhjälpa den.

Mittunder det hon plågades av dessa tankar, kom bud från herr Eskil, som förmälde, att han måste i konungens ärenden göra en resa till Norge och inte var att hemförvänta förrän till julen. Men då skulle han ledsagas inte bara av sina egna sextio män utan också av en stor skara fränder och vänner, varför han bad fru Lucia göra sig beredd på ett stort och långvarigt gästabud.

Samma dag, som fru Lucia sålunda fick höra, att hennes man inte skulle komma hem under hösten, grep hon sig an med att stilla den ängslan, som länge hade plågat henne. Hon lät befalla sitt folk att till stranden föra ner alla de livsmedel, som var hopade på Börtsholm. Så blev då borgens hela
vinterförråd inlastat på skutor och pråmar, helt säkert till mycken undran för alla borgens inbyggare.

När källare och visthusbodar väl var tömda, begav sig fru Lucia, åtföljd av sina barn, sina tjänare och tjänarinnor, ombord på ett välbemannat skepp, och under det hon på Börtsholm endast kvarlämnade några gamla väktare, som skulle ta hand om borgen, lät hon med all sin egendom ro sig ut på den stora sjön, som låg framför henne strandlös som ett hav.

Om denna fru Lucias resa förefinnes många gamla sägner och anteckningar. Så berättas det, att den delen av Vänerstranden, där fienden hade härjat som värst, vid hennes ankomst hade varit nästan övergiven av sina invånare. Fru Lucia hade rott fram där ganska modfälld och spanat efter något tecken till liv och rörelse, men ingen rök hade stigit mot skyn, ingen tupp hade galit eller ko råmat.

Här bodde dock i en socken kvar en gammal präst, som kallades herr Kolbjörn. Han hade inte tyckt sig kunna följa med sina församlingsbor, när dessa flydde bort från sina ödelagda hem, därför att han hade både prästgård och kyrka fulla av i striden sårade. Han hade stannat hos dessa, skött deras sår och delat ut bland dem det lilla han ägde utan att själv unna sig varken mat eller vila. Härav hade han blivit så utmattad, att han kände sig nära döden. Så hade då under en av de mörkaste höstdagarna, då tunga skyar släpade ner mot sjön, då vattnet vältrade fram med svarta vågor och naturens dysterhet bidrog att öka hopplösheten och nöden, den stackars herr Kolbjörn, som inte mer förmådde läsa en mässa, försökt att dra i snöret till kyrkklockan för att därmed nerkalla Guds välsignelse över hans sjuka. Och se! Knappt hade de första klockljuden förklingat, förrän en liten flotta av små skepp och pråmar kom roende mot land. Och från dessa skepp landsteg en skön ung kvinna med ett ansikte, som genomskimrades av ljus. Framför henne gick åtta härliga barn, och efter henne följde en lång rad av tjänare, som bar bördor av alla slags livsmedel: helstekta kalvar och får, långa spett fulla av torra brödkakor, kaggar med dricka och säckar med
mjöl. Hjälp hade kommit i yttersta stund liksom genom ett under.

Inte långt från herr Kolbjörns kyrka, på ett näs, som sköt vasst ut i sjön och kallades Saxudden, hade sedan långliga tider legat en gammal bondgård. Den var nu nerbränd och utplundrad, men ägaren, som var en sjuttioåring, hade sådan kärlek för gården, att han inte kunde förmå sig att lämna den. Hos honom hade stannat hans gamla hustru, en liten sonson och en sondotter. Dessa hade en tid uppehållit livet med fiske, men stormen hade en natt förstört deras don, och sedan dess satt de bland spillrorna och väntade på hungersdöden. Medan de så bidade, kom bonden att tänka på sin hund, som låg ibland dem, tåligt försmäktande. Han rev till sig en påk, och med sina sista krafter slog han hunden för att driva bort honom, ty han ville inte, att djuret skulle dö för vad som inte angick det. Men vid slaget tjöt hunden högt och sprang undan. Hela natten strök han under ihärdigt tjut runtom gården. Och han hördes långt ut på sjön, och innan ännu dagen var ljus, rodde fru Lucia, som vägletts av skallet, in mot land med räddning och hjälp.

Ännu längre bort låg ett litet muromgivet hus, där några heliga kvinnor bodde, som hade lovat Gud att aldrig lämna det. För dessa fromma systrar hade de krigförande haft så mycken försyn, att de inte hade skadat dem själva eller deras hus, men allt deras vinterförråd hade de berövat dem. Det enda, som de hade fått behålla, var ett duvslag fullt av duvor, och dessa hade de slaktat en för en, tills bara en enda återstod. Men denna duva var mycket tam, och de fromma kvinnorna höll den så kär, att de inte ville förlänga livet genom att äta den, utan öppnade buren för den och skänkte den friheten. Då steg den vita duvan först högt mot skyn, sedan slog den ner och satte sig på takåsen. Men när fru Lucia rodde förbi utmed stranden, spanande efter någon, som behövde hjälp, såg hon duvan och förstod, att där den fanns, där måste det ännu finnas människor. Och hon landsteg och skänkte de fromma kvinnorna så mycken mat, som de behövde för att genomleva vintern.

Ännu längre mot söder hade utmed Vänerstranden legat en liten köpstad, som nu var både plundrad och bränd. Allenast de långa pålbryggorna, där skeppen i forna dagar hade landat, fanns ännu kvar. Här under bryggorna hade i förstörelsens dagar en man, som kallades Lasse krämare, stuckit sig undan med sin hustru, och mittunder det att stridstumultet rasade ovan dem, hade hon där fött ett barn. Men alltsedan dess hade hon känt sig så svårt sjuk, att hon inte hade kunnat fly, och mannen hade stannat hos henne. Nu var deras elände rätt stort, och var dag bad hustrun mannen, att han måtte tänka på sig själv och överge henne, men han kunde inte förmå sig till detta, utan nekade. Då försökte hon en natt att lämna sitt gömställe och gå ner i vattnet med barnet, i det hon tänkte, att vore de väl döda, då skulle han fly bort och rädda sitt liv. Men barnet skrek högt till i det kalla vattnet, och mannen vaknade. Han fick dem båda upp på land igen, men barnet hade blivit så förfärat, att det skrek hela natten. Och ljudet bars bort över vattnet och kallade tillstädes den redobogna hjälpare, som sökande och bidande rodde fram ute på sjön.

Så länge som hon hade gåvor kvar, for fru Lucia fram utmed Vänerstranden och var under resan så glad och lätt om hjärtat som aldrig förr. Ty liksom det intet tyngre ges än att förbli stilla och overksam, när man hör berättas om andras tunga olyckor, så skänkes den största lycka och ett ljuvt lugn åt var och en, som i den allra minsta mån försöker avhjälpa dem. Samma lättnad och glädje, utan minsta aning om att något ont kunde förestå henne, kände hon ännu, då hon vände tillbaka till Börtsholm, dagen före Sankta Luciæ dag rätt sent på kvällen. Vid aftonmåltiden, som inte bestod av annat än några muggar mjölk, talade hon med sina reskamrater om den sköna färd de hade gjort, och alla var ense om att de aldrig hade upplevat mer fröjdefulla dagar.

— Men nu väntar oss en bråd tid, fortsatte hon. I morgon får vi inte fira Sankta Luciæ dag med ätande och drickande som andra år. Vi får hålla i med att brygga och slakta och
baka utan uppehåll, så att vi må få julkosten färdig till herr Eskils hemkomst.

Detta sade den unga frun utan minsta ängslan, ty hon visste ju, att hennes boskapsstall och lador och bodar var fulla av Guds goda gåvor, fastän för ögonblicket ingenting därav var berett till människoföda.

Så lycklig än färden hade varit, var dock alla deltagarna ganska uttröttade och gick i god tid till vida. Men knappt hade fru Lucia hunnit sluta sina ögonlock till sömn, förrän utanför borgen hördes buller av hästtramp, slammer av vapen och höga tillrop. Borgporten vred sig gnisslande på sina hakar, stenläggningen på gården trampades av ivriga fötter. Hon förstod, att herr Eskil var hemkommen med sin ryttarskara.

Fru Lucia sprang med all hast upp ur bädden för att gå honom till mötes. När hon hade hunnit att nödtorftigt ordna sin klädsel, skyndade hon ut på höganloftsbron för att nå trappan, som ledde ner till borggården. Men längre än till översta trappsteget hann hon inte, ty herr Eskil stod redan mitt i trappan på färd upp till hennes kammare. En fackelbärare gick före honom, och i ljusskenet trodde sig fru Lucia se, att herr Eskils ansikte var på ett förfärligt sätt stämplat av vrede. Ett ögonblick hoppades hon, att det var det röda, röksvärtade fackelskenet, som gjorde hans ansikte så mörkt och hotfullt, men då hon såg hur barn och tjänare med ömkliga miner och nerslagna blickar drog sig undan för honom, måste hon säga sig, att hennes man hade kommit hem mycket vred, färdig att hålla dom och utdela straff.

Medan fru Lucia stod och såg ner på herr Eskil, fick även han syn på henne, och med växande ångest märkte hon, att hans ansikte därvid förvreds av ett tilltvunget leende.

— Kommer ni nu, hulda husfru, för att bjuda mig en välkomstmåltid? hånade han. Men denna gång har ni gjort ert kära besvär förgäves, för jag och mina män har intagit vår kvällsvard hos er fränka fru Rangela. Men i morgon, tillade han, och här tog vreden honom, så att han slog
handen mot trappräcket, väntar vi, att ni till ert skyddshelgons, Sankta Lucias, ära må undfägna oss med en frukost så god, som huset förmår, och inte heller må ni glömma att låta mig få min morgondryck vid första hanegället.

Inte ett ord förmådde den unga husfrun svara. På samma sätt som förra sommaren, då hon första gången hade anat, att fru Rangela lade onda råd mot henne, blev hon stående med händerna tryckta mot hjärtat och tårade ögon. Ty hon kunde knappast undgå att förstå, att det var fru Rangela, som hade kallat hem herr Eskil i otid och att hon hade retat upp honom genom att berätta för honom hur fru Lucia hade förfarit med hans ägodelar.

Men herr Eskil gick ännu ett par steg uppåt trappan, och utan att bli på minsta sätt bevekt av sin hustrus ångest böjde han sig fram mot henne och sade med en förfärlig röst:

— Vid vår Herres kors, fru Lucia, kom det ihåg, att om inte den frukosten blir mig till lags, så kommer ni att ångra det i all er tid.

Därpå lade han sin hand tungt på sin hustrus axel och sköt henne före sig in i sovkammaren. Under denna vandring till sovrummet tyckte fru Lucia, att något, som förut på ett besynnerligt sätt hade varit fördolt för henne, med ens hade blivit henne uppenbarat. Hon förstod, att hon hade handlat självrådigt och tanklöst och att herr Eskil väl kunde ha skäl att vredgas på henne, som utan hans hörande hade förfogat över hans egendom. Hon försökte också nu, då de var ensamma, att ångrande säga honom detta och bedja honom förlåta hennes ungdoms obetänksamhet, men han lät henne inte komma till ordet.

—- Lägg er nu till sängs, fru Lucia, sade han, och akta er för att stiga upp förrän vid vanlig tid! Om inte er morgondryck och ert välkomstmål blir mig till behag, så torde ni få en väg att löpa, vartill ni behöver alla era krafter.

Med detta svar måste hon låta sig nöja, fastän det endast ökade hennes fruktan, och väl kan man förstå, att ingen
sömn kom i hennes ögon under hela denna natt. Hon låg och påminde sig vad hennes man hade yttrat, och ju mer hon övertänkte hans ord, desto klarare blev det henne, att han därmed hade uttalat ett strängt hot emot henne. Säkert hade han inom sig bestämt, att han inte ville döma henne, förrän han själv hade erfarit om hon hade handlat så illa, som fru Rangela torde ha påstått. Men var hon inte i stånd att undfägna honom så, som han hade begärt, då var det för visso tydligt, att ett förskräckligt straff väntade henne. Det minsta var väl, att hon skulle bli förklarad ovärdig att längre vara hans gemål och bli hemskickad till sina föräldrar, men av de sista ord han yttrat tyckte hon sig förstå, att han därtill ämnade döma henne att springa gatlopp mellan hans knektar som en simpel tjuvkona.

När hon hade utgrundat, att det så förhöll sig, vilket det ock verkligen gjorde, ty fru Rangela hade retat herr Eskil till en vansinnig vrede, började fru Lucia att skälva och hacka tänder och tyckte sig döden nära. Hon visste, att hon borde använda nattens timmar för att finna hjälp och utvägar, men hennes stora rädsla förlamade henne, så att hon blev liggande orörlig. ”Hur skulle det vara möjligt för mig att nästa morgon bespisa min herre och hans sextio män?” tänkte hon i sin hopplöshet. ”Likaså gärna kan jag ligga stilla och vänta, tills olyckan kommer över mig.”

Det enda, som hon förmådde göra för sin räddning, var att timme efter timme sända brinnande böner till Sankta Lucia av Syrakusa.

— O, Sankta Lucia, min kära skyddsmoder, bad hon, det är i morgon den dag, då du led martyrdöden och inträdde i det himmelska paradiset. Påminn dig hur mörkt och kallt och hårt det är att leva på jorden! Kom till mig i denna natt, och för mig med dig bort härifrån! Kom och slut mina ögon i dödens sömn! Du vet, att det är min enda utväg att undslippa vanära och nesligt straff.

Medan hon på detta sätt påkallade Sankta Lucias hjälp, förgick nattens stunder, och den fruktade morgonen närmade sig. Långt förr, än hon hade väntat det, hördes det första hanegället, de svenner, som skötte boskapen, vandrade över
borggården till sina sysslor, och hästarna reste sig bullrande i sina spiltor.

”Nu vaknar också herr Eskil”, tänkte hon. ”Han lär strax befalla mig att hämta hans morgondryck, och jag måste då erkänna, att jag har handlat så ovisligt, att jag varken äger öl eller mjöd att värma åt honom.”

I denna stund av högsta fara för den unga borgfrun kunde hennes himmelska vän. Sankta Lucia, som torde ha besinnat, att hennes skyddsling endast hade felat av alltför stor barmhärtighet, inte längre motstå sin lust att bispringa henne. Den heligas jordiska kropp, som i hundratal av år hade vilat i den trånga gravkammaren i Syrakusas katakomber, uppfylldes med ens av en levande anda, återtog sin skönhet och sina lemmars bruk, iklädde sig en dräkt vävd av stjärnljus och begav sig åter ut i den värld, där hon fordom hade lidit och älskat.

Och endast få ögonblick därefter såg den häpne väktaren i porttornet på Börtsholm, att ett nattens under, en eldkula, dök upp längst i söder. Den genomskar rymden snabbare, än att ögat kunde följa dess färd, kom rätt mot Börtsholm, for förbi väktaren på så nära håll, att den nästan vidrörde honom, och var försvunnen. Men på detta klot av eld, så tyckte åtminstone väktaren, färdades en ung jungfru på så sätt, att hon stödde sig mot det med tåspetsen, under det hon höll armarna högt upplyfta och liksom lekande och dansande begagnade sig av den glödande farkosten.

Nära nog i samma stund såg den i ångest och bävan vakande fru Lucia ett skimmer tränga igenom en springa i dörren till sovkammaren. Och när dörren strax därpå uppläts, trädde till hennes undran och glädje en skön jungfru, iförd kläder så vita som stjärnljus, in i rummet. Hennes långa, svarta hår var tillbundet med en växtslinga, men på denna slinga satt inte vanliga blad och blommor, utan små blinkande stjärnor. Dessa stjärnor upplyste hela kammaren, och dock tyckte fru Lucia, att de var för intet att räkna mot den ljuva främlingens ögon, som inte endast var av den klaraste glans utan också utstrålade himmelsk kärlek och barmhärtighet.

I sin hand bar den främmande jungfrun en stor kopparkanna, ur vilken trängde en mild doft av ädel druvsaft, och med denna svävade hon genom kammaren fram till herr Eskil, hällde upp av vinet i en mindre skål och bjöd honom dricka.

Herr Eskil, som hade sovit gott, vaknade, då ljusskenet föll över hans ögonlock, och förde skålen till sina läppar. I det halvvakna tillstånd, vari han befann sig, uppfattade han knappt något mer av undret, än att det vin, som bjöds honom, var mycket välsmakande, och han tömde skålen till sista droppen.

Men detta vin, som knappast kunde vara något annat än det ädla malvoasir, Söderns ära och alla vinsorters krona, var så sömngivande, att han knappt hade lagt ner skålen, förrän han sjönk sovande tillbaka på bädden. Och i samma stund svävade den sköna, heliga jungfrun ut ur rummet, lämnande fru Lucia i ett tillstånd av bävande förundran och nyvaknat hopp.

Den ljusa hjälperskan åtnöjde sig inte med att undfägna endast herr Eskil. I den mörka, kalla vintermorgonen genomvandrade hon den svenska borgens dystra salar, och till var och en av de sovande krigsknektarna bjöd hon en skål av söderns glädjebringande vin.

Alla dem, som drack, föreföll det, att de hade fått smaka himmelsk vällust. De underlät inte heller att genast insomna i en sömn, uppfylld av drömmar om trakter, där evig sommar och evigt solljus var rådande.

Men fru Lucia hade knappt sett den ljusa uppenbarelsen försvinna, förrän den ångest och oförmåga, som hade tryckt henne under hela natten, helt och hållet skingrades. Hon iförde sig hastigt kläderna och kallade därpå allt hemfolket till arbete.

Under den långa vintermorgonen sysslade sedan alla med att bereda herr Eskils välkomstmåltid. Unga kalvar, grisar, gäss och höns fick i hast sätta livet till, degar bereddes för jäsning, eldar tändes under stekspetten och i bakugnarna, kål bryntes, rovor skalades, och honungskakor bakades till söträtt.
Borden i gästabudssalen höljdes med dukar, de dyra vaxljusen packades upp ur djupa kistor, och på bänkarna utbreddes blåa fjäderbolstrar och bonader.

Under alla dessa förberedelser fortfor borgherren och hans män att sova. När herr Eskil äntligen vaknade, såg han av solens läge, att middagsstunden var inne. Han förvånade sig inte blott över sin långa sömn utan kanske än mer över att han hade sovit bort den förtrytelse, som förra kvällen hade plågat honom. Hans hustru hade under morgonens drömmar visat sig för honom i stor mildhet och ljuvhet, och han förundrade sig nu över sig själv, som hade känt sig hågad att döma henne till ett hårt och nesligt straff.

”Kanske att det inte står så illa till, som fru Rangela har intalat mig”, tänkte han. ”Visserligen kan jag inte behålla henne som min hustru, om hon har förskingrat min egendom, men det må vara tillräckligt att sända hem henne till föräldrarna utan annat straff.”

När han utträdde ur sin kammare, möttes han av sina åtta barn, som förde honom med sig till gästabudssalen. Där satt hans män redan bänkade och inväntade otåligt hans ankomst för att få gripa sig an med måltiden. Ty borden framför dem dignade under allt slags härlig mat.

Fru Lucia satte sig utan att visa någon ängslan vid sin mans sida, dock var hon inte befriad från all oro, ty fastän hon hade kunnat i hast laga till mat, var hon alldeles utan öl och mjöd, som inte så fort kunna framställas. Och hon var rätt oviss om herr Eskil skulle anse sig väl förplägad vid en frukost, där dryckesvarorna fattades.

Men då märkte hon på bordet framför sig den stora kopparkannan, som den heliga jungfrun hade burit. Den stod där, fylld till randen av doftande vin. Åter kände hon sig innerligen glad över det barmhärtiga helgonets beskydd, och hon bjöd herr Eskil av vinet, allt under det att hon berättade honom hur det hade kommit till Börtsholm, vartill han lyssnade med allra största förundran.

När herr Eskil ett par gånger hade smakat på vinet, som dock denna gång inte verkade sövande, utan endast
livande och förädlande, tog fru Lucia åter mod till sig och berättade för honom om sin resa. Herr Eskil satt mycket allvarsam till en början, men när hon kom att berätta om prästen, herr Kolbjörn, utbrast han:

— Herr Kolbjörn är en trogen vän till mig, fru Lucia. Jag är av hjärtat glad, att ni kunde stå honom bi.

På samma sätt befanns det, att storbonden på Saxudden hade varit herr Eskils kamrat i många fälttåg, att ibland de fromma kvinnorna hade funnits en av hans fränkor och att Lasse krämare i köpstaden var den, som brukade skaffa honom kläde och vapen från utlandet. Innan fru Lucia hade slutat tala, var herr Eskil inte blott färdig att förlåta henne, utan var henne innerligen tacksam för att hon hade hulpit så många av hans vänner.

Men den ångest, som fru Lucia hade genomgått under natten, trängde sig på henne än en gång, och hon hade gråt i rösten, då hon till sist yttrade:

— Nu tyckes det mig själv, käre herre, att jag har handlat mycket illa, som utan att spörja er om lov har skänkt bort er egendom. Men jag ber er betänka min stora ungdom och oerfarenhet och fördenskull förlåta mig.

När fru Lucia talade så och herr Eskil nu besinnade, att hans hustru ägde så stor fromhet, att en av himlens bebyggare hade återtagit sin jordiska skepnad för att komma henne till hjälp, och när han vidare betänkte hur han, som ville gälla för att vara en vis och genomskådande man, hade misstänkt henne och varit färdig att låta sin vrede bryta ut över henne, erfor han en sådan hjärtans blygsel, att han sänkte ögonen och inte var i stånd att svara henne med ett ord.

När fru Lucia såg honom sitta tyst med nerböjt huvud, blev hon åter förskräckt och hade helst velat fly gråtande från sin plats. Men då kom, osedd av alla, den barmhärtiga Sankta Lucia in i salen, smög sig intill den unga frun och viskade i hennes öra vad hon vidare borde säga. Och dessa ord var just de, som fru Lucia hade önskat uttala, men utan himmelsk tillskyndelse hade hon i sin blyghet väl aldrig kommit sig för därmed.

— Än en sak ville jag be er om, min käre herre och husbonde, sade hon, och det vore, att ni mera ville dväljas i hemmet. Då skulle jag aldrig komma i frestelse att handla mot er vilja, och likaså skulle jag då kunna visa er all den kärlek jag känner för er, så att ingen förmådde tränga sig emellan er och mig.

När dessa ord var sagda, märkte alla, att de var högeligen i herr Eskils smak. Han höjde huvudet, och den stora glädje han kände förjagade hans blygsel.

Han ämnade just ge sin hustru det huldaste svar, då en av fru Rangelas fogdar rusade in i gästabudssalen. Han förtäljde med skyndsamma ord, att fru Rangela i tidig morgonstund hade rest till Börtsholm för att hinna övervara fru Lucias bestraffning. Men på vägen hade hon mött några bönder, som länge hade hatat henne för bropenningarnas skull, och när dessa hade råkat henne i nattens mörker, åtföljd av en enda tjänare, hade de först skrämt denne på flykten, sedan hade de dragit fru Rangela av hästen och jämmerligen mördat henne. Nu var fru Rangelas fogde ute på jakt efter mördarna, och han begärde, att herr Eskil måtte sända ut män, också han, för att bistå vid sökandet.

Men då reste sig herr Eskil och talade med sträng och hög röst:

— Det förefaller, som vore det mest passande, att jag gåve min hustru svar på hennes böner, men innan jag gör detta, vill jag först vara färdig med fru Rangela. Och då säger jag, att för min skull må hon gärna ligga ohämnad, och ingalunda vill jag sända ut mina tjänare till att öva blodsverk för hennes skull, ty jag tror för visso, att hon är fallen på sina gärningar.

När detta var sagt, vände han sig till fru Lucia, och nu var hans röst så mild, att man knappt hade kunnat tro, att en sådan ton bodde i hans strupe.

— Men min kära husfru vill jag svara, att jag gärna förlåter henne, liksom jag hoppas, att hon måtte urskulda min häftighet. Och eftersom det så är hennes önskan, ska jag be konungen, att han väljer en annan än mig till
sin rådgivare, ty jag vill nu inträda i tjänst hos två ädla damer. Den ena av dessa är min hustru, den andra den heliga Lucia av Syrakusa, åt vilken jag vill uppsätta altaren i alla de kyrkor och kapell, som jag äger på mina gods, bedjande henne, att hon hos oss, som i nordens köld försmäktar, måtte bibehålla brinnande den själens flamma och ledstjärna, som heter barmhärtighet.

Den 13 december i tidig morgontimma, då köld och mörker hade väldet över det värmländska landet, kom ännu i min barndom Sankta Lucia av Syrakusa intågande i alla de hem, som låg spridda mellan Norges fjäll och Gullspångsälven. Hon bar ännu, åtminstone i de små barnens ögon, en dräkt, vit av stjärnljus, hon hade på håret en grön krans med brinnande ljusblommor, och hon väckte alltjämt de sovande med en varm, doftande dryck ur sin kopparkanna.

Aldrig såg jag på den tiden en härligare syn, än när dörren uppläts och hon trädde in i kammarens mörker. Och jag ville väl önska, att hon aldrig måtte upphöra att visa sig på de värmländska gårdarna. Ty hon är ljuset, som betvingar mörkret, hon är legenden, som övervinner glömskan, hon är hjärtevärmen, som gör förfrusna nejder tilldragande och soliga mitt i vintern.

En reaktion på ”Selma Lagerlöfs Lucia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s