Nordisk folktro, del 30: Varulven

Varulvar och varulvsliknande väsen finns i många länder. Inom den nordiska folktron har varulven emellertid fått alldeles särskilda roller att fylla, som gör att den skiljer sig från sina släktingar världen över. Varulven har också funnits i Norden mycket länge. Forntida förfäder figurerar exempelvis i Völsungasagan, där hjälten Sigmund och hans son förvandlas till vargar.

Inom folktron var varulven (eller manulven, som den också kallades) en hamnskiftare, alltså en människa som under vissa omständigheter genomgick förvandling till att bli något annat. Detta öde kunde drabba den som fått en förbannelse slängd på sig av en trollpacka. Om en blivande mor försökte lindra sina förlossningssmärtor med trollkonster kunde barnet bli hamnskiftare: pojkar blev varulvar och flickor blev maror. Vissa människor kunde också bli varulvar utifrån egen önskan, exempelvis för att kunna hämnas på fiender. För att genomgå en sådan förvandling kunde man klä sig i ett vargskinn eller smörja in sig med en magisk salva. Ett annat sätt var att dricka vatten som ansamlats i en vargs fotspår.

Varulvarna hade vissa kännetecken som avslöjade dem. Sammanväxta ögonbryn eller en hårtofs mellan skulderbladen kunde vara ett tecken på att en människa var varulv. Personen kunde också sakna skugga eller ha märkligt nednötta tänder. Andra utmärkande drag gjorde det möjligt att skilja varulven från vanliga vargar. I regel sprang varulven på tre ben, eftersom det ena benet blev till svans i övergången från människa till varg. Varulven hade också ett hemskare ylande än vargen.

Varulvar ansågs vilja suga blod eller äta upp hjärtat från ofullgångna foster, eftersom det kunde bryta varulvsförbannelsen. Det innebar att gravida kvinnor måste vara vaksamma och akta sig särskilt noga. För att skydda sig kunde de ta sällskap av någon annan när de gick ut. Lukten av växten stormhatt kunde också hålla varulven borta.

Det fanns många metoder att tillgripa för den som ville hjälpa en varulv att häva förbannelsen. Ett sätt var att i välvilja skänka varulven någonting, exempelvis ett stycke kött. Om man kände till personen som förvandlats till varulv kunde man bryta förtrollningen genom att ropa hans dopnamn.

En sägen om varulven, nedtecknad på 1800-talet utanför Sölvesborg i Skåne:

En torpare och hans havande hustru höll på med slåttern och då det var bra väder och fullmåne höll de på långt in på natten. När midnatt nalkades kände mannen en obehaglig oro och urskuldade sig till hustrun att han behövde gå avsides för att slå en drill, men förmanade henne:

  ”Kommer det en folkilsken hund när jag är borta, så slå den med tjugskaftet, men stick inte med gaffeln!

   Hustrun blev förbryllad men lovade göra som han hade sagt. När mannen hade varit iväg en kort stund kom ett vilddjur rusande fram mot kvinnan. Hon blev fruktansvärt rädd men mindes vad maken hade sagt och drämde till odjuret med hötjugan. Djuret hoppade nu upp mot henne och för att skydda sig och sitt foster slog hon det över käftarna så att det vrålande smet därifrån. Under tumultet hade det fått tag i hennes rödvitrandiga förkläde och slitit med sig en bit av tyget.

   En stund senare återvände hennes man till ängen, men hon tyckte sig kunna ana där i det bleka månljusets sken att han var alldeles mörbultad och svullen i ansiktet. Mannen låtsades som ingenting, utan tog sitt redskap åter och fortsatte med sina slåtterbestyr. Men hustrun var så uppriven av vad hon hade varit med om att hon inte kunde fortsätta arbeta förrän maken fick veta. Det var då hustrun uppdagade den fasansfulla sanningen. Det var han, hennes egen man, som nyss hade försökt bli kvitt sin varulvsförbannelse på sin hustrus och sitt eget ofödda barns bekostnad. Han hade försökt döda både henne och barnet. När mannen hade öppnat munnen hängde det nämligen röda och vita trådar mellan tänderna.

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms förlag

Jäger, Jan; Jäger, Tor (2012), Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen, Bergs förlag

Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, Bohlin och Co.

 

 

Otryckta källor:

https://www.isof.se/om-oss/for-dig-i-skolan/arkivvaskan/varulven-i-folktron.html

https://www.nordiskamuseet.se/blogg/varulven

http://www.ungafakta.se/varulvar/hur/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Varulv

En reaktion på ”Nordisk folktro, del 30: Varulven

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s