När Lidingö mötte mångkulturen

NU HAR VI FÅTT NOG AV AFGHANISTANS KONSULAT

Under flera års tid har Lidingö haft problem med situationen runt Afghanistans konsulat. Trots upprepade tillsägelser och försök till lösningar fortsätter kaoset.

Konsulatet saknar fungerande kösystem och har inte ombesörjt behovet av väntrum och toaletter, så konsulatets besökare söker skydd, värme och uträttar sina behov i närliggande parker och hus. Kläder och matrester efterlämnas och det är ofta bråk och stök i anslutning till konsulatet.

Ovanstående citat är hämtat från Lidingömoderaternas Facebooksida 2021.01.26. Texten fortsätter med att beskriva de olägenheter som förekommit runt konsulatets verksamhet. Befolkningen på Lidingö verkar ha tagits på sängen av dessa problem. Att andra kulturer fungerar annorlunda än den svenska och resulterar i andra gränsdragningar, prioriteringar och beteenden verkar inte ha föresvävat dem.

I Sverige må det vara självklart att alla väntar på sin tur i en given ordning, att man inte lämnar skräp efter sig på offentliga platser och att konflikter helst löses på ett sansat och nedtonat sätt. Så ser det emellertid inte ut överallt. Värden är full av kulturer med en helt annan syn på kösystem, sophantering och konfliktlösning, vilket Lidingöborna kanske inte har haft så mycket erfarenhet av tidigare. Jag skulle vilja rekommendera dem att gå in på svtplay och titta på dokumentären Cinema Pameer, som visar hur människor agerar på en biograf i Kabul. Kanske kan det väcka igenkänning från miljön runt konsulatet och skapa större förståelse.

När normerna förändras, del 66: Skolbränder tillhör Sveriges nya vardag

Mellan de nordiska länderna finns en tradition av gemenskap. Vi har varit så lika våra grannar att samhörigheten känts självklar och given. Skillnader har förvisso funnits, men de har varit ytliga och tämligen små. På djupet har våra samhällen fungerat på ungefär samma sätt och enligt samma grundläggande principer.

Nu har vi emellertid hamnat i ett helt nytt läge, där avståndet mellan Sverige och de övriga ständigt växer. Sverige har på punkt efter punkt börjat avvika och oftast i väldigt negativ riktning. Det senaste exemplet rör skolbränder, där statistiken, måste jag erkänna, fick mig att sätta morgonkaffet i halsen.

Antal skolbränder under 2019:
Norge: 72
Finland: 80
Sverige: 572

I Sverige startas bränder på i genomsnitt en eller två skolor varje dag. Frågan är nu om detta blir ytterligare en av de samhällsfrågor som ska relativiseras, bortförklaras och mötas med tandlösa låtsasåtgärder, precis som så mycket annat. Hur stort förfall tål Sverige och kommer responsen att bli uppror eller total uppgivenhet?

Framtiden får svara på det.

 

Läs mer:

https://bulletin.nu/fokus/all/langt-fler-skolbrander-an-i-grannlanderna-och-avstandet-okar

Svenska folksagor, del 32: Tre stjälande bröder

Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt.

En änka hade tre söner, och det var all egendom hennes avlidne man hade lämnat efter sig. Nu när fadern var död kunde hon inte längre ha dem hemma hos sig, utan sade till dem att de nu fick ge sig ut i världen och tjäna eller på anat sätt söka sin lycka. Som de från barndomen var vana vid att vara hemma och vid att ej behöva arbeta så strängt, trodde de att det skulle kosta på för mycket att komma i arbete hos andra.

”Vi ska försörja både dig och oss utan att behöva tjäna”, sade de.

”Hur vill ni då bära er åt?” frågade änkan.

”Jo”, sade den äldste, ”vi ska gå till den rike bonden Per i natt och stjäla oss varsitt får, så har vi åtminstone kött att äta en liten tid.”

Änkan ville inte gärna ge sitt bifall till detta, då hon tyckte det var en stor synd och tillika ett vådligt företag. Om de föll i lagens händer, skulle de bli straffade och utskämda för all sin tid. Men sönerna envisades.

”Får jag följa med er, bröder?” sade den minste, som blott var tolv år gammal. De andra var fullvuxna.

”Vad skulle vi med dig, byting?” sade de två äldsta. ”Du är bara till hinders. Du får stanna hemma.”

Förargad häröver gick den yngste gossen i förväg till bonden Per och sade:

”Vill ni ge mig ett får imorgon, så ska jag vakta er hjord för tjuvar i natt.”

”Ja”, svarade bonden. ”Vet du att det kommer några tjuvar då?”

”Ja, det är säkert att de kommer, och jag ska ge er bevis på det i morgon”

”Ja”, sade bonden, ”kan du ge mig ett sådant bevis, så ska du få ett får”.

Gossen gick därpå ner i fårhuset. han skaffade sig en träklubba och ställde sig bland fåren. Ungefär mitt i natten kom bröderna. De öppnade dörren tyst på glänt, under det den ene sade:

”Håll nu i dörren, så ska jag ta mig ett! Sedan ska jag hålla dörren medan du tar.”

Den äldste brodern kom först in, och då han skulle nappa tag i ett får, var gossen där och slog honom i pannan med klubban, så att han höll på att ramla baklänges. Samtidigt nappade gossen åt sig broderns ena vante. Denne skrek till:

Aj! Det var mig ena rackare till baggar att slåss!”

”Å, du är dum som ett fä”, sade den andre. ”Håll du i dörren, så ska du få se att jag lyckas bättre!”

I det han steg in passade gossen på att slå honom i skallen och tog från honom den ena vanten.

”Aj som katten! Det var ena fasliga baggar de har här! Här kan vi inte få några får.”

Missnöjda med sin förfelade stöld gick de hem utan att ha fått något.

På morgonen gick gossen in till bonden och visade fram vantarna.

”Får jag nu ett får av er, kära far? Här har ni bevis på att det varit tjuvar i fårhuset i natt!”

Bonden gav honom då ett får. Glad gick han hem, och då han kom fram sade han till sina bröder:

”Var har ni era får, som ni tagit i natt? Se här är det, som jag har knipit.”

”Har du verkligen det?” frågade de.

”Ja men, har jag så”, svarade gossen leende. ”Ni var ena riktiga stackare, som är större och starkare än jag, och inte kunde ta ett får.”

”Det var omöjligt”, sade de, ”för de förbaskade baggarna slogs så rasande, att de så när kluvit våra skallar.”

”Mig slog de inte”, sade den lille och skrattade åt dem.

”Ja, lika gott”, sade de. ”Vi ska gå till samma bonde i natt och knipa oss ett par gäss. De kan åtminstone inte slå oss.”

”Får jag följa med er bröder?” frågade gossen.

”Nej, du blir bara till förargelse”, svarade de.

Förtretad över detta gick gossen till bonden och sade:

”Vill ni ge mig en gås i morgon, så ska jag vakta era gäss i natt?”

”Ja,”, svarade bonden, ”men har du hört att det ska komma några tjuvar, då?”

”Ja, det gör det säkert. Jag ska ge bevis på det imorgon.

”Ja, kan du det, så ska du få en gås”, sade bonden.

Gossen skaffade sig en smedtång, gick ner i gåshuset och ställde sig bland gässen. Mitt i natten kom bröderna, och den ene sade till den andre:

”Håll nu dörren, så ska jag ta!”

Då han kom in och skulle ta sig en gås, var den lille gossen där och nöp honom i näsan med sin tång.

”Aj!” skrek han till och tappade hatten. ”Det var fasligt vad de nyps!”

”Å, du är så dum”, sade den andre. ”Håll du dörren, medan jag tar!”

När han gick in, gick det honom på samma sätt. Gossen nöp bara lite hårdare, varvid brodern blev rädd och tappade hatten. Nu måste de vända tillbaka hem, ännu mera missnöjda än förra gången. Inte heller denna gång hade de fått något och dessutom hade de förlorat sina hattar. Gossen tog nu hattarna, gick till bonden och sade:

”Se här, jag ska lämna er bevis på att det varit tjuvar i gåshuset i natt! Jag knep deras hattar, vilket ju kan vara vittnesbörd nog!”

Bonden var förundrad över gossens finurlighet och gav honom en gås. Glad gick gossen hem och när han kom hem med gåsen blev hans bröder inte litet förvånade.

”Var har ni gässen, som ni stal i natt?” frågade han.

”Det var omöjligt att stjäla några gäss, för de nöp oss i näsan, så att den höll på att gå av”, svarade bröderna.

Nu skrattade den lille brodern åt dem, för att de var så dumma i att stjäla.

”Se här”, sa han och drog fram sin stora och feta gås, ”här ska ni få se vilken skön gås jag knep i natt.”

Ännu har jag ett gott förslag, som vi kan pröva på”, sade den äldste av bröderna. ”Jag vet att hos samme bonde finns det kött och fläsk på en vind. Dit ska vi gå i natt och taga oss varsin börda. Där ska vi inte behöva frukta för hugg eller slag, varken för nypning eller strypning.”

”Får jag följa med er nu?” frågade den lille.

Nu tyckte de att han varit så duktig de föregående gångerna, att de sade:

”Ja, du ska få följa med denna gång, så får vi se hur det går.”

Då de kom upp på bondens vind fann de inte så mycket kött som de hade väntat. Det fanns endast så mycket att de två äldsta fick varsin börda. Nu låtsades den lille att han blev missnöjd för det att han ingenting fick.

”Något ska jag ta”, sade han och började lyfta av dörren.

Bröderna blev mycket förargade på honom för hans infall.

”Vad i all världen ska du med dörren!” frågade de ilsket.

Då dörren var mycket tung måste de hjälpa honom att ta ner den. De var förbittrade på honom för hans envishets skull och ångrade att de tagit honom med sig.

”Jag kunde väl tro att du bara skulle bli till förargelse”, sade den äldste brodern. ”Ack vad vi var dumma som tog dig med!”

Ännu en gång sökte de avråda honom från att ta dörren och ville inte längre hjälpa honom med den.

”Jag ska väl något ha, jag också”, sade gossen. ”Här finns ju ingenting annat för mig att få, och vill ni inte hjälpa mig med den, så går jag ner till bonden och anmäler er.”

Då blev de rädda och måste hjälpa honom. De gick hemåt, men kunde inte gå så fort som de önskat, då de allt som oftast måste hjälpa den lille med att bära dörren. De hade ej hunnit mer än halvvägs, då det började dagas. Nu vågade de ej gå längre av fruktan att bli upptäckta, och de var så förargade på gossen, att de både drog och slog honom. Länge stod de tvekande om hur de skulle göra, men till slut kom gossen med ett förslag, som de genast antog. Strax bredvid dem var en grön äng, och på den stod en stor och lummig ek.

”Hör på, bröder, vad jag har för plan! Vi kliver upp i den stora eken, så skyler den oss med sina lummiga grenar. Där sitter vi tysta hela dagen, så kan ingen ana att vi är där.”

De klev upp i eken, men de måste också dra dörren med sig, och därutöver var de inte litet förargade. Här satt de nu tysta och osedda dagen lång.

Ungefär vid middagstiden kom ett stort grevligt herrskap åkande. De stannade mitt för den gröna ängen och beundrade dess vackra läge och den stora eken. herrskapet var från staden, och de var därför inte vana vid landets skönhet.

”Ack vilken vacker äng och vilket stort träd!” utropade grevinnan förtjust. ”Låt spänna från hästarna, så äter vi middag här, där det är så vackert!”

Greven gav genast sitt bifall härtill. Betjänten spände hästarna från vagnen, och kammarjungfrurna sysselsatte sig med dukningen. Bordsservisen var dyrbar. Tallrikar, knivar, gafflar, skedar, ja allt var av silver och lyste grant i ögonen på dem som satt uppe i trädet. Då herrskapet hade ätit en stund sade den lille gossen:

”Kära bröder, jag kan inte hålla mig längre!”

”Ack, du är väl inte galen?” sade bröderna till honom. ”Du gör oss olyckliga. Å, att vi skulle vara så dumma att ta dig med oss, din byting!”

”Jag kan inte hålla mig längre”, upprepade gossen.

Då grevinnan, som satt närmast eken, fick den ena droppen efter den andra på sig, tittade hon upp i trädet och ropade:

”Ack, det är ljuvligt på landet ändå! Det är daggdroppar, som faller från trädet!”

”Vad är dagg för någonting, mamma?” frågade en liten fröken, som satt närmast grevinnan.

”Jo, mitt lilla barn, det är en fuktighet, som samlas av nattens kyla och fäster sig vid träden. När nu dagen kommer och solen börjar uppvärma den kalla luften, då lossar dessa daggdroppar från trädens blad.”

”Undrar hur de smakar”, sade den lilla fröken, och tog med fingrarna upp några droppar, som fallit ner på hennes tallrik. ”Å, mamma, vad de är beska! Hur kan det komma sig?”

”Det kommer sig därav att bladen är så beska till smaken”, sade grevinnan. Slutligen blev hela sällskapet nyfiket på dropparna. Bäst som herrskapet var som livligast i samspråk om detta, sade gossen:

”Nu kan jag inte hålla dörren längre. Jag måste nödvändigt släppa den, för armarna har alldeles somnat på mig.”

”Ack, att vi skulle ha dig med oss!” ropade bröderna, som nu var utom sig av förskräckelse. Inte heller kunde de hjälpa den lille att hålla fast dörren, ty var och en hade ju sina bördor att sköta. De jämrade sig och beklagade sig över att de tagit gossen med. Just som de höll på som bäst, lät gossen dörren falla, så att den slog ner mitt bland herrskapet.

”Oj! Oj!” ropad alla och sprang förskräckta upp från marken. ”Här är visst troll i närheten. De sitter förmodligen uppe i trädet! Låt oss skynda härifrån.”

På några ögonblick var hästarna åter spända för vagnen, och snart var de långt från stället. Då sade gossen:

”Här sitter jag inte längre! Nu går jag ner och sätter mig att äta, för jag är hungrig.”

”Du är väl inte galen?” sade bröderna. ”De kan ju snart komma tillbaka och hämta sitt silver! Då blir du olycklig!”

”Det får gå hur det vill”, sade gossen. ”Jag går ner och äter.”

Bröderna satt kvar och tordes knappt dra andan.

Då nu gossen hade ätit sig mätt sade han:

”Nu tar jag med mig hela bordsservisen och går hem.”

Bröderna ville avråda honom därifrån, men han tog alltsammans på nacken och marscherade hem. De andra satt hela dagen stilla i trädet och fick varken vått eller torrt. Först då det blev alldeles mörkt, klev de ner ur eken och begav sig hemåt.

Nordisk folktro, del 31: Spiritus

En spiritus är ett dragväsen inom den nordiska folktron, det vill säga ett väsen med förmåga att dra till sig rikedom åt sin ägare. Den liknar således mjölkharen eller bjäran, men har annan skepnad. Spiritusen kunde vara en skalbagge, larv eller ödla, som förvarades i en dosa eller behållare. Spiritusar i form av vita ormar och sexbenta spindlar omnämns också i folklivsarkiven. I vissa fall rörde det sig om levande insekter och djur, men spiritusar utskurna i trä förekom också.

För den som ville införskaffa en spiritus fanns flera sätt. Enligt gammal tro värpte tuppar ett ägg om året och om man lyckades komma över en sådan raritet kunde man värma ägget i armhålan tills det kläcktes. Man kunde också knyta ett ben från ett människoskelett på en krok och sedan sätta sig att meta i en bäck tre torsdagskvällar i rad. De första två torsdagarna skulle inget hända, men tredje kvällen fanns det goda chanser att en spiritus nappade, framför allt om bäckens vatten rann åt norr. Det gick också att köpa spiritusar av tidigare ägare. Ibland salufördes de på marknader och av kringresande försäljare.

För att spiritusen skulle utöva sina lyckobringande krafter behövde den särskild skötsel. Det var viktigt att låta den bo i en vacker och påkostad ask. Vissa spiritusar skulle matas med blod från ägarens lillfinger med jämna mellanrum, medan andra krävde ”nyktert spott” (det vill säga saliv som spottats ut på fastande mage) på daglig basis. Om spiritusen behandlades väl kunde den se till att ägaren aldrig saknade pengar. Den kunde även bringa lycka, ge tur i kärlek eller bistå med vägledning vid avgörande beslut.

Att äga en spiritus kunde således vara mycket lyckosamt, men det var också förenat med risker. Allmänt ansågs att den rikedom spiritusarna alstrade var ett lån från djävulen och att ägaren vid sin död fick betala med sin själ. Därför var det säkrast att göra sig av med spiritusen innan man dog. Om man ville sälja den vidare var man tvungen att ta ut ett lägre pris än vid inköpet, för att förbundet med djävulen skulle brytas. Dessutom var vissa spiritusar belagda med en förbannelse som gjorde det omöjligt för den tredje ägaren att bli av med dem. Att köpa en begagnad spiritus var därför riskfyllt. Det var också bäst för både köpare och säljare att hemlighålla affären, då innehav av spiritusar betraktades som en omoralisk handling i strid med de lagar som förbjöd trolldom. År 1706 dömdes två soldater av Karlshamns magistrat till åtta dagars fängelse på vatten och bröd ”emedan de genom satans ingifvelse sökt där i staden att inhandla sig hvardera en spiritus, som dem många penningar förvärfva kunde.”

Förekomsten av spiritusar är belagd sedan 1600-talet, men tron på dem löper sannolikt längre tillbaka. På flera museer runt om i landet finns exempel på bevarade spiritusar från 1700- och 1800-talet. Oftast rör det sig då om insektsliknande träfigurer med rörliga ben.

Spiritusen i folkminnet

”Spertus” var det inte vem som helst som kunde få. Den som ville hålla sig till Gud, så ville han ingen ”spertus” ha, för det var en tjänare åt den onde. Det var bra så länge han levde, den som hade ”spertus”, men när han dog, så kom han till den onde. Pengar fick den, som hade ”spertus”, så mycket han ville ha. Men det var somliga som inte brydde sig om vad det gick med dem, bara de fick mycket pengar.

Berättat av Gustav Fredriksson, född 1861 i Tydje. Upptecknat av Göteborgs folkminnesarkiv 1935.

Fotnot: Bilden är hämtad ur arkeolog Bror Schnittgers artikel En trolldosa från vikingatiden: Ett bidrag till kännedom om ormens betydelse inom folkmedicinen (Fataburen 1912).

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms

Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, Bohlin & Co

 

Otryckta källor:

http://runeberg.org/fataburen/1912/0105.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Spiritus_(folktro)

Mångkulturen lärde mig att uppskatta det svenska

Det börjar bli ganska många år sedan nu, men när jag var en fattig student valde jag och min blivande make att bosätta oss i den etniskt blandade Göteborgsförorten Biskopsgården.

När vi flyttade dit trodde jag att det skulle vara intressant att bo där. Dessutom trodde jag att det skulle vara bra för min man, som vid den tidpunkten var tämligen ny i Sverige.

Det blev inte alls som jag hade tänkt mig.

Det tog lite tid för mig att acceptera verkligheten omkring mig, eftersom jag försökte tolka världen genom glasögon som slipats av den svenska skolans mångkulturella demagogi. För min man gick det fortare. Född och uppvuxen i Sydkorea saknade han den svenska åsiktskorridorens mentala begränsningar; han såg saker och ting som de var och var inte rädd för att beskriva sina observationer med rättframma formuleringar. Några socioekonomiska bortförklaringar var han inte intresserad av; Sydkorea är ett skiktat samhälle med betydligt större klyftor mellan fattiga och rika än Sverige, men de fattiga beter sig inte illa för det.

Med tiden tvingades jag erkänna hela Sveriges misslyckande. För var fanns egentligen det där fina, fantastiska och härliga mångkulturella samhället som jag under hela min uppväxt hade intalats att tro på? Jag började leta, läsa på, söka upp statistik – och upptäckte att råa fakta vittnade om något helt annat. Siffrorna visade att integrationen inte fungerade och att inga åtgärder hjälpte. Bäst fungerar kulturer som liknar den svenska och där det sker en anpassning till det svenska samhällets normer, men det är inte så de stora invandringsvågorna till Sverige har sett ut de senaste decennierna. Istället får det svenska samhället tampas med kraftigt avvikande uppfattningar och beteenden, personer som svårligen kan fungera på svenska arbetsplatser och en utbredd ovilja att anpassa sig till sitt nya hemland.

Men mångkulturen drabbade mig också på ett personligt plan. Att leva i mångkultur innebär att ständigt krocka med åsikter som avspeglar andra värderingsmönster än de egna. Tycker du att alla har en skyldighet att hålla rent i soprummet och inte skräpa ner i området? Tro inte att andra tycker det. Anser du att grannar ska visa varandra hänsyn genom att avstå från högljudda aktiviteter om kvällar och nätter? Det är inte lika viktigt i alla kulturer. Vill du som kvinna kunna sätta på dig ett tunt linne i sommarvärmen? Räkna med att få glåpord slängda efter dig.

Att bo i ett mångkulturellt bostadsområde är inte roligt. Det är därför ingen vill göra det. Mångkulturella områden är inte populära. Bostadspriserna är låga och alla som inte lockas dit av landsmän och gelikar håller sig helst borta. De politiker som talar sig varma om mångkulturens välsignelser skulle aldrig drömma om att själva bosätta sig där. Än mindre skulle de placera sina barn i skolan i ett sådant område.

Aldrig har jag känt större otrygghet än i Biskopsgården – för det fanns ingen respekt för varken mig som person eller de värderingar som ger ett samhälle stabilitet. Att min man skulle komma och möta upp mig vid spårvagnshållplatsen de kvällar jag kom hem sent blev en självklar rutin. Men otryggheten fanns även i det vardagliga. När du inte delar moraliska måttstockar med din omgivning måste du ständigt vara beredd på att människor kan bete sig obegripligt. När som helst kan någon agera och reagera på ett sätt du aldrig hade kunnat föreställa dig. Det är utmattande och tärande.

Vi lämnade Biskopsgården 2006, efter att ha bott där i över fem år. På många sätt var det kämpiga, slitsamma och omskakande år, men jag fick också med mig värdefulla kunskaper och insikter. Framför allt lärde jag mig värdet av de normer som format det svenska samhällsbygget. Jag lärde mig att inte svälja oreflekterade påståenden om den underbara mångfalden. Och inte minst lärde jag mig att kulturer med helt olika rättsuppfattning, kvinnosyn och arbetsmoral inte kan samexistera på ett konstruktivt sätt. Idag vet jag mer än de flesta om kulturens betydelse för ett samhälles sätt att fungera och jag har landat i slutsatsen att jag vill leva bland människor som delar mina grundläggande ideal. Jag tror inte längre på ett mångkulturellt samhälle – och det var mångkulturen som ledde mig dit.

Kulturhistoriska sevärdheter, del 47: Sundsvalls stenstad

20200720_152448

Den centrala stadskärnan i Sundsvall har en alldeles egen karaktär. Många av gatorna är breda och bebyggelsen utgörs av rikligt utsmyckade flervåningshus av sten. Bakom denna arkitektur finns en särskild historia, som tar sin början i en katastrof.

Den 25 juni 1888 utbröt den så kallade Sundsvallsbranden, som ödelade stora delar av staden. Det var den dittills största branden i svensk historia och förödelsen var enorm. När staden skulle återuppbyggas fördes långa diskussioner om hur liknande händelser skulle kunna undvikas, vilket resulterade i en stadsplan med breda gator och ett direktiv om att alla nya byggnader skulle uppföras i sten. Dessutom anlades en 44 meter bred esplanad genom stadskärnan för att kunna fungera som brandgata.

De hårda byggnadskraven gjorde att det främst var förmögna personer som kunde bebygga det nerbrunna området och de nya husen fick därför en pompös utformning. Ett av de främsta exemplen är Hirschska huset på Torggatan, som nu är byggnadsminnesförklarat. Ibland hävdas att huset fick vara modell åt de fastigheter som senare uppfördes längs Strandvägen i Stockholm. Den drake av mässing som placerats högst upp i ett av byggnadens torn ses som en av stadens symboler.

De kvarter som blev resultatet av Sundsvallsbranden kallas nu ”stenstaden”. Oftast ligger butiker på bottenvåningarna med åtråvärda bostäder ovanpå. Husens vackra utformning har gjort att området är en sevärdhet i sig. Att flanera på stenstadens gator och rikta blicken uppåt de detaljrika fasaderna är en speciell upplevelse och det som började med en tragedi har nu blivit stadens stolthet.

20200720_152138

Tryckta källor:

Thaning, Olof (red. 1982), Sverigeboken, Det Bästa

Ottosson, Mats; Ottosson, Åsa (2008), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

 

Otryckta källor:

Startsida

https://sv.wikipedia.org/wiki/Stenstan

https://www.höga-kusten.se/historiska-platser/stenstaden-sundsvall/

Information har även inhämtats vid besök i Sundsvalls stenstad.

Svenska sägner, del 4: Skvadern

Skvadern är ett märkligt djur, som framför allt förekommer i trakterna runt Sundsvall. Till utseendet är den till hälften hare och till hälften fågel, där huvudet utgörs av haren, medan ryggpartiet är försett med vingar. Enligt sägnen ska det komma sig av att skvadern har en hare till mor och en tjäder till far.

Skvadern omtalades första gången av flottningsinspektor Håkan Dahlmark, som arbetade på Lövudden vid Indalsälvens mynning. På sin fritid var han en skicklig jägare som gärna drog jägarhistorier för sina kamrater. Efter en jakttur i Lunde skog utanför Timrå 1874 kunde han berätta att att han skjutit en bevingad hare, där fjäderdräkten såg ut att komma från en tjäder. Detta förunderliga djur döpte han till ”skvader”. Historian om skvadern kom sedan att fortleva och återberättas, så att den blev allmänt känd i området.

Till Dahlmarks födelsedag 1907 bad hans hushållerska sin systerson, konstnären Halvar Frisendahl, att måla en tavla med skvadermotiv. Systersonen tog uppgiften på största allvar och lät bygga en modell genom att foga samman en hare och en tjäder som han inköpt på Stora Torget i Sundsvall. Hans målning blev därefter arketypen för skvaderns förmodade utseende. Dahlmark testamenterade sedan tavlan till Medelpads fornminnesförening, som lät skapa en uppstoppad version av djuret. Än idag kan besökare på föreningens museum beskåda denna skvader i en monter. Ett annat exemplar finns på Biologiska museet i Stockholm.

Skvadern har förärats ett eget latinskt namn (Tetrao lepus pseudo-hybridus rarissimus L, vilket betyder ungefär ”den sällsynta hybriden mellan tjäder och hare”) av journalisten Olof Högberg. Denna vetenskapliga kategorisering har gjort att skvadern omnämns i flera uppslagsverk. I Medelpad har ordet ”skvader” dessutom fått spridning och börjat användas för att beteckna mindre lyckade kombinationer av alla möjliga slag.

Att skvadern idag är populär och välbekant i sina hemtrakter behöver ingen tvivla på. I Sundsvall har en gymnasieskola döpts efter det märkvärdiga djuret och utanför staden finns en vägsträcka där en vägskylt varnar för skvadrar.

 

 

Tryckta källor:

Thaning, Olof (red. 1982), Sverigeboken, Det Bästa

 

 

Otryckta källor:

https://kvallsstunden.se/haren-och-tjadern-blev-en-skvader/

https://skvadern.com/skvadern.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Skvader