Nedslag i nordisk mytologi, del 29: Tors färd till Utgårda-Loke

Eddan berättar att Tor och Loke vid ett tillfälle ger sig av för att resa till jättarnas rike. Det blir en mycket äventyrlig färd, där Tors styrka sätts på prov hos den väldige jätten Utgårda-Loke.

Tors och Lokes resa börjar med att de färdas i Tors vagn, dragen av bockarna Tanngnjost och Tanngrisner, genom människornas värld. De stannar till vid en bondgård för att efterfråga natthärbärge och bjuds in av familjen. På kvällen slaktar Tor sina bockar för att tillaga en läcker måltid åt hela sällskapet, men förklarar samtidigt noga att ingen får bryta något av benen. Loke viskar emellertid till bondens son Tjalve att märgen är utsökt, varför pojken i lönndom knäcker ett ben för att smaka.

När de ätit färdigt ber Tor att de ska lägga alla ben på bockarnas skinn. Nästa morgon går Tor upp och med hjälp av sin magiska hammare gör han bockarna levande igen. Det visar sig emellertid snart att en av bockarna är halt, eftersom den fått benet brutet. Tor blir rasande, eftersom han förstår att någon inte följt hans förmaning. Konflikten löses genom att Tjalve får sona sitt brott genom att bli Tors tjänare. Hans syster Röskva följer också med som tjänarinna.

Eftersom bockarna inte längre kan dra vagnen fortsätter färden till fots. När kvällen kommer börjar det regna och sällskapet söker skydd i ett underligt hus, som verkar stå öde. Under natten väcks de av buller och skakningar, som av en jordbävning. Först när morgonen kommer upptäcker det att huset i själva verket är en jättes tumvante och att mullret är hans våldsamma snarkningar. När jätten vaknar presenterar han sig som Skrymer och föreslår att de ska slå följe. Han erbjuder sig också att bära alla förnödenheter i sin säck. Det tycker de övriga låter som ett fint förslag, men det visar sig sedan att jätten är svår att hålla jämna steg med. Först mot kvällningen hinner de utmattade ikapp Skrymer, när denne slagit sig ner under ett träd för att vila. Skrymer somnar strax och de övriga börjar kämpa med att få upp snöret som knyter ihop matsäcken. Men hur mycket de än tar i lyckas de inte få upp knuten och Tor blir tillslut så vred att han slår till Skrymer i huvudet med sin hammare. Jätten vaknar då till och frågar om ett löv fallit ner på honom, men faller sedan i sömn igen. De övriga får lägga sig utan kvällsmat, men ingen lyckas somna med Skrymer snarkande strax intill. Tor försöker få slut på snarkningarna genom att drämma till Skrymer ännu hårdare med hammaren, men Skrymer tittar bara upp och frågar om ett ekollon trillat ner på hans huvud. Tor måttar då ett tredje slag och slår till med all sin kraft. Då vaknar jätten till ordentligt och undrar om en fågel släppt en lort. Sedan tar han farväl och fortsätter sin vandring på egen hand.

Påföljande dag når Tors sällskap fram till jättarnas väldiga borg Utgård. Hur de än böjer sina nackar är det svårt att se upp till krönet. Dörren är så stor att de inte ens behöver öppna den, utan kan slinka in genom en springa mellan dörrplankorna. Salen de kommer in i är enorm och därinne håller jättarna fest. På en tron sitter deras härskare, Utgårda-Loke, som snart får syn på det lilla sällskapet och bjuder in dem att delta i festens lekar. Utgårda-Loke frågar de nyanlända gästerna om de önskar tävla i någon särskild gren och Loke hävdar då att han kan äta snabbare än någon annan. Han får möta jätten Låge i en kamp där de båda ska inmundiga så mycket kött som möjligt från varsin sida av ett väldigt tråg. De möts på mitten, men Låge förklaras ändå vinnare, eftersom han inte bara ätit upp köttet, utan även slukat sin halva av tråget.

Det blir sedan Tjalves tur och han påstår då att han kan springa fortare än alla andra. Det visar sig emellertid inte stämma, för hur han än kämpar rusar jätten Huge förbi.

Så är det Tors tur och han utmanar jättarna i att dricka. Utgårda-Loke tar då fram ett gigantiskt dryckeshorn och förklarar att de flesta män kan tömma hornet i tre drag. Tor sätter hornet till munnen och suger i sig så mycket han förmår, men när han blir tvungen att hämta andan har drycken i hornet knappt minskat. Han försöker igen, men ytan sjunker inte nämnvärt. Tor blir då ursinnig och dricker allt vad han orkar och efter tredje försöket kan alla se att drycken i hornet minskat betydligt, men det finns fortfarande mycket kvar. Utgårda-Loke frågar då Tor om han vill pröva sin styrka i någon annan gren och pekar på en enorm katt som ligger hopkurad vid eldstaden. Han förklarar att småjättarna brukar roa sig med att lyfta katten och att Tor gärna får försöka göra detsamma. Men hur Tor än kämpar kröker katten rygg och han lyckas bara få upp kattens ena baktass från golvet.

Nu tappar Tor humöret fullständigt och utmanar vem som helst i salen på en brottningsmatch. Fram träder då en skrumpen gammal gumma för att möta honom. Till sin stora förvåning upptäcker Tor att ju hårdare han tar i, desto stadigare grepp verkar gumman få. Han känner också att hans krafter på ett närmast oförklarligt sätt rinner ur honom, så att han tillslut tvingas ner på knä. Förödmjukad blir han tvungen att erkänna sig besegrad. Gästerna bjuds på en festmåltid, men kan ändå inte känna sig glada.

Påföljande morgon går Tor och hans följeslagare upp tidigt för att försöka smyga iväg innan jättarna vaknar. Det visar sig emellertid att Utgårda-Loke redan är uppe. Han följer dem ut genom Utgårds port och förklarar att det nog är dags att de får höra sanningen om vad som hänt dem, för deras syn har hela tiden varit förvrängd genom trolldom. Och så berättar han att jätten Skrymer i själva verket var Utgårda-Loke själv i förklädnad och att han trollat så att de slag Tor riktat mot honom istället träffat en bergskedja. Han pekar ut ett berg i fjärran, där det nu syns tre djupa dalar där Tor slagit till. Låge, som Loke ätit ikapp med, var i själva verket elden, som slukar allt i sin väg. Huge, som Tjalve tävlat mot, var tanken, som ju är snabbare än allt annat. Hornet som Tor druckit ur hade sin spets i havet och Tor drack så mycket att tidvattnet uppstod. Katten som Tor skulle lyfta från golvet var i själva verket den väldiga Midgårdsormen och Tor hade närapå lyft den från havets botten. Att Tor inte kunde besegra den gamla gumman i brottning berodde på att hon var självaste ålderdomen, som ju ingen kan övervinna.

När sanningen går upp för Tor blir han så upprörd att han måttar ett slag med sin hammare mot Utgårda-Loke, men där jätten stått finns plötsligt bara luft. I samma stund har den väldiga borgen Utgård försvunnit. Tor och hans följeslagare förstår att de ännu en gång blivit utsatta för trollkonster och lämnar jättarnas rike för att återvända till Asgård.

Fotnot: Bilden visar en illustration ur boken Norse stories retold from the Eddas av Hamilton Wright Mabie (1846-1916). Konstnären heter George Wright.

 

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2016), Nordiska gudar, B. Wahlströms bokförlag

Fritiofson, Svipdag (red. 2015), Edda: Snorres Edda och Den poetiska Eddan, Mimer bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi: gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén och Sjögren

Rydberg, Viktor (2014), Fädernas gudasaga, Mimer bokförlag

 

Otryckta källor:

http://runeberg.org/sfubon/1/0111.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Tors_f%C3%A4rd_till_Utg%C3%A5rdaloke