Svensk allmogekultur, del 8: Kyrktagning

Kulturminnet har tidigare publicerat texter om traditioner runt graviditet och barnsängstid, hämtade ur boken Svenska allmogens lif av etnologen Tobias Norlind. I boken finns även beskrivningar av seden med kyrktagning av en kvinna som nyligen fött barn.

Uppgifter om kyrktagning är ofta noterade i våra gamla kyrkböcker. Kyrktagningen var en religiös rit, genom vilken man tackade för att den nyblivna modern återhämtat sig, samtidigt som kvinnan renades efter förlossningen och välkomnades tillbaka in i den kyrkliga gemenskapen. Traditionen började försvinna under 1800-talets senare del, men olika varianter levde på vissa håll kvar in på 1900-talet.

Nedan återges ovan nämnda boks skildring av kyrktagningstraditionen.

Liksom barnet betraktades äfven modern från och med nedkomsten till kyrkotagningen som hedning. Under denna tid fick hon ej gå ut och måste iakttaga en del försiktighetsmått som skydd mot onda makter. Hon måste, så länge hon hade ”hednahuden”, bära stål och silfver på sig. Modern kunde under denna tid öfva ett visst inflytande på barnet, hvarför detta ej var riktigt säkert förrän efter moderns kyrkotagning. En ceremoni med barnet företogs därför dagen innan kyrkotagningen, ibland flera dagar innan. Man blandade salt och aska på en tallrik, doppade en yllelapp i denna blandning och gned barnets hufvud, tills allt håret var borta. Först sedan på så sätt ”hednahåret” aflägsnats, kunde barnet vara säkert.

Lördagen före den söndag modern skulle kyrkotagas, utsände hon till alla grannkvinnor, som skulle följa med till kyrkan, en half kaka bröd. Innan hon gick till kyrkan, skulle hon rökas med en linnetrasa och stiga öfver ett glödande kol. Om hon vid ingåendet i kyrkan satte högra foten förut, blef nästa barn en gosse, vänstra en flicka. Kyrkotagningen skulle under medeltiden ske på 40:e dagen efter barnets födelse. Vid denna akt skulle hon hålla ett ljus i handen. I senare tider blef det ofta tidigare utfördt, och ljuset var ej heller med. Hon skulle knäfalla på själfva tröskeln mellan vapenhuset och kyrkan, men i st. f. detta infördes sedan en pall. Prästen läste några böner och förde henne sedan vid handen fram i kyrkan.

Under hela akten iakttogs hon noggrant af kyrkfolket. Hon skulle vara klädd i hela brudstassen, uppträda med full värdighet som moder. Ibland var det brukligt, att organisten med en marsch ”spelade in” en kyrkogångskvinna, under det hon offrade i stocken och skred fram till sin bänk. Hade en moder af vånda förkvävt sitt barn, eller en under äktenskapslöfte förförd kvinna kyrkotogs, läste församlingen under tiden som kyrktagningen försiggick, bönerna i psalmboken baklänges.

Fotnot: Bilden visar ett kopparstick från 1862, som skildrar hur en kvinna från Herrestads härad i Skåne väntar i vapenhuset inför sin kyrktagning. Framför henne finns en pall att knäfalla på.

3 reaktioner på ”Svensk allmogekultur, del 8: Kyrktagning

  1. Åtminstone en bit in på 1950-talet förekom i min barndoms kyrka att nyblivna mödrar valde att ”kyrktagas”. Det var en ritual inom ramen för söndagens gudstjänst där hon gick fram inför församlingen och fick läst över sig en tacksägelse för barnet och förbön för familjen. Bönen innehöll inget ”magiskt” med rening från något hedniskt men ceremonin kallades för kyrktagning.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s