Mångkulturen lärde mig att uppskatta det svenska

Det börjar bli ganska många år sedan nu, men när jag var en fattig student valde jag och min blivande make att bosätta oss i den etniskt blandade Göteborgsförorten Biskopsgården.

När vi flyttade dit trodde jag att det skulle vara intressant att bo där. Dessutom trodde jag att det skulle vara bra för min man, som vid den tidpunkten var tämligen ny i Sverige.

Det blev inte alls som jag hade tänkt mig.

Det tog lite tid för mig att acceptera verkligheten omkring mig, eftersom jag försökte tolka världen genom glasögon som slipats av den svenska skolans mångkulturella demagogi. För min man gick det fortare. Född och uppvuxen i Sydkorea saknade han den svenska åsiktskorridorens mentala begränsningar; han såg saker och ting som de var och var inte rädd för att beskriva sina observationer med rättframma formuleringar. Några socioekonomiska bortförklaringar var han inte intresserad av; Sydkorea är ett skiktat samhälle med betydligt större klyftor mellan fattiga och rika än Sverige, men de fattiga beter sig inte illa för det.

Med tiden tvingades jag erkänna hela Sveriges misslyckande. För var fanns egentligen det där fina, fantastiska och härliga mångkulturella samhället som jag under hela min uppväxt hade intalats att tro på? Jag började leta, läsa på, söka upp statistik – och upptäckte att råa fakta vittnade om något helt annat. Siffrorna visade att integrationen inte fungerade och att inga åtgärder hjälpte. Bäst fungerar kulturer som liknar den svenska och där det sker en anpassning till det svenska samhällets normer, men det är inte så de stora invandringsvågorna till Sverige har sett ut de senaste decennierna. Istället får det svenska samhället tampas med kraftigt avvikande uppfattningar och beteenden, personer som svårligen kan fungera på svenska arbetsplatser och en utbredd ovilja att anpassa sig till sitt nya hemland.

Men mångkulturen drabbade mig också på ett personligt plan. Att leva i mångkultur innebär att ständigt krocka med åsikter som avspeglar andra värderingsmönster än de egna. Tycker du att alla har en skyldighet att hålla rent i soprummet och inte skräpa ner i området? Tro inte att andra tycker det. Anser du att grannar ska visa varandra hänsyn genom att avstå från högljudda aktiviteter om kvällar och nätter? Det är inte lika viktigt i alla kulturer. Vill du som kvinna kunna sätta på dig ett tunt linne i sommarvärmen? Räkna med att få glåpord slängda efter dig.

Att bo i ett mångkulturellt bostadsområde är inte roligt. Det är därför ingen vill göra det. Mångkulturella områden är inte populära. Bostadspriserna är låga och alla som inte lockas dit av landsmän och gelikar håller sig helst borta. De politiker som talar sig varma om mångkulturens välsignelser skulle aldrig drömma om att själva bosätta sig där. Än mindre skulle de placera sina barn i skolan i ett sådant område.

Aldrig har jag känt större otrygghet än i Biskopsgården – för det fanns ingen respekt för varken mig som person eller de värderingar som ger ett samhälle stabilitet. Att min man skulle komma och möta upp mig vid spårvagnshållplatsen de kvällar jag kom hem sent blev en självklar rutin. Men otryggheten fanns även i det vardagliga. När du inte delar moraliska måttstockar med din omgivning måste du ständigt vara beredd på att människor kan bete sig obegripligt. När som helst kan någon agera och reagera på ett sätt du aldrig hade kunnat föreställa dig. Det är utmattande och tärande.

Vi lämnade Biskopsgården 2006, efter att ha bott där i över fem år. På många sätt var det kämpiga, slitsamma och omskakande år, men jag fick också med mig värdefulla kunskaper och insikter. Framför allt lärde jag mig värdet av de normer som format det svenska samhällsbygget. Jag lärde mig att inte svälja oreflekterade påståenden om den underbara mångfalden. Och inte minst lärde jag mig att kulturer med helt olika rättsuppfattning, kvinnosyn och arbetsmoral inte kan samexistera på ett konstruktivt sätt. Idag vet jag mer än de flesta om kulturens betydelse för ett samhälles sätt att fungera och jag har landat i slutsatsen att jag vill leva bland människor som delar mina grundläggande ideal. Jag tror inte längre på ett mångkulturellt samhälle – och det var mångkulturen som ledde mig dit.

3 reaktioner på ”Mångkulturen lärde mig att uppskatta det svenska

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s