Nordisk folktro, del 31: Spiritus

En spiritus är ett dragväsen inom den nordiska folktron, det vill säga ett väsen med förmåga att dra till sig rikedom åt sin ägare. Den liknar således mjölkharen eller bjäran, men har annan skepnad. Spiritusen kunde vara en skalbagge, larv eller ödla, som förvarades i en dosa eller behållare. Spiritusar i form av vita ormar och sexbenta spindlar omnämns också i folklivsarkiven. I vissa fall rörde det sig om levande insekter och djur, men spiritusar utskurna i trä förekom också.

För den som ville införskaffa en spiritus fanns flera sätt. Enligt gammal tro värpte tuppar ett ägg om året och om man lyckades komma över en sådan raritet kunde man värma ägget i armhålan tills det kläcktes. Man kunde också knyta ett ben från ett människoskelett på en krok och sedan sätta sig att meta i en bäck tre torsdagskvällar i rad. De första två torsdagarna skulle inget hända, men tredje kvällen fanns det goda chanser att en spiritus nappade, framför allt om bäckens vatten rann åt norr. Det gick också att köpa spiritusar av tidigare ägare. Ibland salufördes de på marknader och av kringresande försäljare.

För att spiritusen skulle utöva sina lyckobringande krafter behövde den särskild skötsel. Det var viktigt att låta den bo i en vacker och påkostad ask. Vissa spiritusar skulle matas med blod från ägarens lillfinger med jämna mellanrum, medan andra krävde ”nyktert spott” (det vill säga saliv som spottats ut på fastande mage) på daglig basis. Om spiritusen behandlades väl kunde den se till att ägaren aldrig saknade pengar. Den kunde även bringa lycka, ge tur i kärlek eller bistå med vägledning vid avgörande beslut.

Att äga en spiritus kunde således vara mycket lyckosamt, men det var också förenat med risker. Allmänt ansågs att den rikedom spiritusarna alstrade var ett lån från djävulen och att ägaren vid sin död fick betala med sin själ. Därför var det säkrast att göra sig av med spiritusen innan man dog. Om man ville sälja den vidare var man tvungen att ta ut ett lägre pris än vid inköpet, för att förbundet med djävulen skulle brytas. Dessutom var vissa spiritusar belagda med en förbannelse som gjorde det omöjligt för den tredje ägaren att bli av med dem. Att köpa en begagnad spiritus var därför riskfyllt. Det var också bäst för både köpare och säljare att hemlighålla affären, då innehav av spiritusar betraktades som en omoralisk handling i strid med de lagar som förbjöd trolldom. År 1706 dömdes två soldater av Karlshamns magistrat till åtta dagars fängelse på vatten och bröd ”emedan de genom satans ingifvelse sökt där i staden att inhandla sig hvardera en spiritus, som dem många penningar förvärfva kunde.”

Förekomsten av spiritusar är belagd sedan 1600-talet, men tron på dem löper sannolikt längre tillbaka. På flera museer runt om i landet finns exempel på bevarade spiritusar från 1700- och 1800-talet. Oftast rör det sig då om insektsliknande träfigurer med rörliga ben.

Spiritusen i folkminnet

”Spertus” var det inte vem som helst som kunde få. Den som ville hålla sig till Gud, så ville han ingen ”spertus” ha, för det var en tjänare åt den onde. Det var bra så länge han levde, den som hade ”spertus”, men när han dog, så kom han till den onde. Pengar fick den, som hade ”spertus”, så mycket han ville ha. Men det var somliga som inte brydde sig om vad det gick med dem, bara de fick mycket pengar.

Berättat av Gustav Fredriksson, född 1861 i Tydje. Upptecknat av Göteborgs folkminnesarkiv 1935.

Fotnot: Bilden är hämtad ur arkeolog Bror Schnittgers artikel En trolldosa från vikingatiden: Ett bidrag till kännedom om ormens betydelse inom folkmedicinen (Fataburen 1912).

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms

Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, Bohlin & Co

Otryckta källor:

http://runeberg.org/fataburen/1912/0105.html