Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt.
En änka hade tre söner, och det var allt hennes avlidne man hade lämnat efter sig. I övrigt fanns inget av värde och nu när fadern var död kunde hon inte längre ha dem hemma hos sig. Hon sade till dem att de nu fick ge sig ut i världen och söka sig en utkomst, för själv kunde hon inte hjälpa dem mer. Över deta blev nu sönerna inte särskilt bekymrade. Alltsedan barndomen var de vana vid att vara hemma och inte behöva arbeta så strängt, så de trodde att det inte skulle vara så svårt att komma i arbete hos andra.
”Vi ska försörja både dig och oss”, sade de till sin mor.
”Hur ska ni då bära er åt?” frågade änkan.
”Jo”, sade den äldste, ”vi ska gå till den rike bonden Per i natt och stjäla oss varsitt får. Då har vi åtminstone kött att äta en liten tid.”
Änkan ville inte samtycka till sönernas planer, då hon tyckte det var en stor synd och dessutom ett riskfyllt företag. Om de föll i lagens händer, skulle de bli straffade och utskämda för all sin tid. Men sönerna stod på sig.
”Får jag följa med er, bröder?” sade den minste, som blott var tolv år gammal.
De två fullvuxna bröderna ville inte höra på det örat.
”Vad skulle vi med dig, byting?” sade de. ”Du kommer bara at vara i vägen, så du får stanna hemma.”
Förargad över detta besked gick den yngste gossen i förväg till bonden Per och sade:
”Om du lovar att ge mig ett får imorgon, så ska jag vakta er hjord för tjuvar i natt.”
”Jaså”, svarade bonden. ”Men hur vet du att det kommer att komma tjuvar just i natt?”
”Det är säkert att de kommer, och jag ska ge er bevis på det i morgon”, svarade gossen.
”Ja”, sade bonden, ”kan du ge mig ett sådant bevis, så ska du få ett får”.
Gossen gick därpå ner i fårhuset för att förbereda inför natten. Han skaffade sig en träklubba och ställde sig sedan bland fåren och väntade. Mitt i natten dök bröderna upp. De öppnade dörren tyst på glänt, och den ene sade:
”Håll nu i dörren, så ska jag ta mig ett får! Sedan ska jag hålla dörren medan du tar.”
Den äldste brodern kom först in, men när han skulle nappa tag i ett får, var gossen genast där och slog honom i pannan med klubban, så att han höll på att ramla baklänges. Samtidigt ryckte gossen åt sig broderns ena vante. Denne skrek till:
”Aj! Det var mig ena rackare till baggar att slåss!”
”Å, du är dum och klumpig som ett fä”, sade den andre. ”Håll du i dörren, så ska du få se att jag lyckas bättre!”
Men när den andre brodern steg in passade gossen på att slå honom i skallen och tog en vante även från honom.
”Aj som katten! Det var ena fasliga baggar här! Här kan vi inte få några får.”
Missnöjda gick de båda bröderna hem utan att få något med sig.
På morgonen gick gossen in till bonden och visade fram vantarna.
”Får jag nu ett får av er, kära far? Här har ni bevis på att det varit tjuvar i fårhuset i natt!”
Bonden gav honom då ett riktigt fint får till tack. Glad gick gossen hem, och då han kom fram sade han till sina bröder:
”Var har ni era får, som ni tagit i natt? Se här är det, som jag har tagit med mig.”
”Har du verkligen det?” frågade de förvånat.
”Ja men, har jag så”, svarade gossen leende. ”Ni är allt ena ynkliga stackare, som är större och starkare än jag, och inte kunde ta ett får.”
”Det var omöjligt”, sade de, ”för de förbaskade baggarna slogs och stångades så att de nästan klöv våra skallar.”
”Mig slog de inte”, sade den lille och skrattade gott.
”Jaså”, sade de båda äldre bröderna. ”Vi ska gå tillbaka till samma bonde i natt och knipa oss ett par gäss. De kan åtminstone inte stångas.”
”Får jag följa med er bröder?” frågade gossen.
”Nej, du blir bara till besvär”, svarade de andra.
Förtretad över brödernas nesliga svar gick gossen till bonden och sade:
”Vill ni ge mig en gås i morgon, så ska jag vakta era gäss i natt?”
”Jaså,”, svarade bonden, ”men har du hört att det ska komma några tjuvar, då?”
”Ja, det gör det alldeles säkert. Jag ska ge bevis på det imorgon.”
”Ja, kan du det, så ska du få en gås”, sade bonden.
Gossen skaffade sig en smedtång och gick ner i gåshuset. Där ställde sig bland gässen och inväntade sina bröder. Mitt i natten kom de, och den ene sade till den andre:
”Håll nu dörren, så ska jag ta en gås!”
Men då han kom in var den lille gossen där och nöp honom i näsan med sin tång.
”Aj!” skrek han till och tappade hatten. ”Det var fasligt vad de nyps med sina näbbar!”
”Å, du är så dum och oduglig”, sade den andre. ”Håll du dörren, medan jag tar!”
När han klev in, gick det honom på samma sätt. Gossen nöp bara lite hårdare och brodern blev så rädd att han också tappade sin hatt. Ännu en gång måste de vända tillbaka hem, ännu mera missnöjda. Inte heller denna gång hade de fått tag i något och dessutom hade de förlorat sina hattar. Men gossen tyckte att allt gick enligt planerna. Han tog brödernas hattar, gick till bonden och sade:
”Se här, jag har bevis på att det varit tjuvar i gåshuset i natt! Jag tog deras hattar, så att du kan se att de varit där!”
Bonden var förundrad över gossens finurlighet och gav honom en riktigt fin gås. Glad gick gossen iväg och när han kom hem med gåsen blev hans bröder inte litet förvånade.
”Var har ni gässen, som ni stal i natt?” frågade han.
”Det var omöjligt att stjäla några gäss, för de nöp oss i näsorna, så att de höll på att gå av”, svarade bröderna.
Nu skrattade den lille brodern åt dem, för att de var så dåliga på att stjäla.
”Se här”, sa han och drog fram sin stora och feta gås. ”Här ska ni få se vilken skön gås jag knep i natt.”
De äldre bröderna skämdes, men ville inte ge upp.
”jag har ännu ett förslag, som vi kan pröva på”, sade den äldste. ”Jag vet att hos samme bonde finns det kött och fläsk på en vind. Dit kan vi gå i natt och ta oss varsin börda. Där behöver vi inte vara rädda för hugg eller slag.”
”Får jag följa med er nu då?” frågade den lille.
Nu tyckte de äldre att han varit så duktig de föregående gångerna, att de sade:
”Ja, du ska få följa med denna gång, så får vi se hur det går.”
Samma natt, när de kom upp på bondens vind, fann de inte alls så mycket kött som de hade väntat. Det fanns bara så mycket att de två äldsta fick varsin börda. Då låtsades den lille att han blev missnöjd för det att han ingenting fick och började leta efter något annat att stjäla.
”Något ska jag ta”, sade han och började lyfta av dörren.
Bröderna blev mycket förargade på honom för hans dumma infall.
”Vad i all världen ska du med dörren!” frågade de ilsket, men han gav sig inte.
Då dörren var mycket tung måste de till slut hjälpa honom att ta ner den. De var förbittrade på honom för hans envishets skull och ångrade att de tagit honom med sig.
”Jag kunde väl tro att du bara skulle ställa till det”, sade den äldste brodern. ”Ack vad vi var dumma som tog dig med!”
Ännu en gång sökte de avråda honom från att stjäla dörren och ville inte längre hjälpa honom med den. Men han ville inte lyssna.
”Jag ska väl något ha, jag också”, sade gossen. ”Här finns ju ingenting annat för mig att få, och vill ni inte hjälpa mig med den, så går jag ner till bonden och anmäler er.”
Då blev de rädda och kände sig tvungna att hjälpa honom att bära iväg med dörren. De gick hemåt, men kunde inte gå så fort som de önskat, eftersom dörren var tung. De hade inte hunnit mer än halvvägs, då det började dagas. Nu vågade de inte gå längre av fruktan att bli upptäckta, och de var så förargade på gossen, att de både drog och slog honom. Länge stod de och tvekade om hur de skulle göra, men till slut kom gossen med ett förslag, som de genast accepterade. Strax bredvid dem var en grön äng, och på den stod en stor och lummig ek.
”Hör på, bröder! Vi kliver upp i den stora eken och gömmer oss bland de lummiga grenarna. Där sitter vi tysta hela dagen, så kan ingen ana att vi är där.”
De klev upp i eken, men de måste också dra dörren med sig upp, vilket de klagade över. Sedan satt de där tysta och osedda hela förmiddagen.
Ungefär vid middagstid kom ett stort grevligt herrskap åkande. De stannade vid den gröna ängen och beundrade dess vackra läge och den stora eken. Herrskapet var från staden, och de var därför inte vana att se all vacker natur på landsbygden.
”Ack, vilken vacker äng och vilket lummigt träd!” utropade grevinnan förtjust. ”Låt spänna från hästarna, så äter vi middag här, där det är så vackert!”
Greven samtyckte genast och klev ur. Betjänten spände hästarna från vagnen, och kammarjungfrurna dukade fram en dyrbar servis. Tallrikar, knivar, gafflar, skedar, ja allt var av silver och lyste i ögonen på dem som satt uppe i trädet. Då herrskapet hade ätit en stund sade den lille gossen:
”Kära bröder, jag kan inte hålla mig längre!”
”Är du galen?” sade bröderna till honom. ”Du förstör allting. Å, att vi skulle vara så dumma att ta dig med oss, din byting!”
”Jag kan inte hålla mig längre”, upprepade gossen.
Då grevinnan, som satt närmast eken, fick den ena droppen efter den andra på sig, tittade hon upp i trädet och ropade:
”Ack, det är ljuvligt på landet ändå! Det är daggdroppar, som faller från trädet!”
”Vad är dagg för någonting, mamma?” frågade herrskapets lilla dotter, som satt närmast grevinnan.
”Jo, mitt lilla barn, det är en fuktighet, som samlas av nattens kyla och fäster sig vid träden. När nu dagen kommer och solen börjar värma upp den kalla luften, då faller daggdropparna ner från trädens blad.”
”Undrar hur de smakar”, sade den lilla fröken, och tog med fingrarna upp några droppar, som fallit ner på hennes tallrik. ”Å, mamma, vad de är beska! Hur kan det komma sig?”
”Det kommer sig av att bladen är så beska till smaken”, sade grevinnan. Slutligen blev hela sällskapet nyfiket på dropparna. Bäst som herrskapet var som livligast i samspråk om detta, sade gossen:
”Nu orkar jag inte hålla dörren längre. Jag måste släppa den, för armarna har alldeles somnat på mig.”
”Ack, att vi skulle ha dig med oss!” ropade bröderna, som nu var utom sig av skräck. Och inte kunde de hjälpa den lille att hålla fast dörren, för var och en hade ju sina bördor att hålla fast. De jämrade sig och beklagade sig över att de tagit gossen med, eftersom han nu var på väg att avslöja dem. Just som de höll på som bäst, lät gossen dörren falla, så att den slog ner mitt bland herrskapet.
”Oj! Oj!” ropade alla och sprang förskräckta upp från marken. ”Här är visst troll i närheten. De sitter förmodligen uppe i trädet! nu måste vi skynda oss härifrån.”
Inom några ögonblick hade kusken spänt hästarna för vagnen, och snart var hela herrskapet långt borta. Då sade gossen:
”Här sitter jag inte längre! Nu går jag ner och sätter mig att äta, för jag är hungrig.”
”Du är väl inte galen?” sade bröderna. ”De kan ju snart komma tillbaka och hämta sitt silver!”
”Det får gå hur det vill”, sade gossen. ”Jag går ner och äter.”
Och det gjorde han. Bröderna satt kvar och tordes knappt dra andan.
När gossen hade ätit sig mätt sade han:
”Nu tar jag med mig hela bordsservisen och går hem till mor.”
Det försökte bröderna avråda honom ifrån, men han tog alltsammans på nacken och marscherade hela vägen hem. De andra satt hela dagen kvar i trädet och fick varken vått eller torrt. Först då det blev alldeles mörkt, klev de ner ur eken och begav sig hemåt de också.
Kulturminnet 