Nedslag i nordisk mytologi, del 30: Ragnarök

Ragnarök är den nordiska mytologins beteckning på det händelseförlopp som leder till världens undergång. Själva ordet betyder ”gudarnas öde”, ”gudarnas mörker” eller ”makternas undergång” och syftar på att den långdragna kampen mellan gudar och jättar mynnar ut i en slutstrid, där de förgör varandra. Samtidigt inträffar en serie naturkatastrofer, som raserar världsalltet.

Huvudkällan till vår kunskap om Ragnarök är Völvans spådom (Völuspá) i den Poetiska Eddan, men undergången beskrivs även i Snorres Edda. Världskatastrofen förebådas av den långa och mörka Fimbulvintern, som varar i tre år. Under denna tid härjar is och kyla utan uppehåll, så att inga grödor gror. Till följd av missväxt och svält utbryter ett fasansfullt krig, där normer bryter samman och ersätts av laglöshet. I Völuspá beskrivs att bror slåss mot bror, sedeslöshet råder och våldet växer:

Bröder skola slåss och bliva varandras bane,
barn utav systrar bryta mot seden,
det är hårt i världen, hordom mycken,
yxtid, knivtid, kluvna sköldar,
stormtid, vargtid, förrn världen störtar
ingen man skall den andre skona

Förloppet efter Fimbulvintern är mycket dramatiskt. Bergen rasar, så att både Loke och Fenrisulven frigörs ur sina bojor. Världsträdet Yggdrasil rister och skakar i sina grundvalar. Tre tuppar varslar med sitt galande om att slutet nalkas: Gyllenkamme hos asarna, Fjalar hos jättarna och den sotsvarta tuppen i dödsriket Hel. Hela världen grips av oro och Oden söker råd hos Mimer, men utvecklingen mot upplösning och sammanbrott går inte att hejda. Midgårdsormen reser sig ur havet och drar upp svallvågor som svämmar upp över världens bräddar. Österifrån kommer skeppet Nagelfar med Muspelheims jättar och från söder kommer jätten Surt med ett flammande svärd. Heimdall ser dem nalkas och blåser i sitt horn för att mana till kamp. Slutligen möts gudar och jättar till strid på fältet Vigrid.

I Eddan kan vi läsa att Frej står på slagfältet utan vapen och får bekämpa Surt med ett hjorthorn. Han driver hornet genom Surts öga, men blir i samma stund själv kluven av jättens svärd. När Surts svärd faller till marken sätts världen i brand. Loke och Heimdall dräper varandra med varsitt spjut. Fenrisulven slukar Oden, men dödas sedan själv av Odens son. Tor dräper Midgårdsormen, men anfräts av ormens etter, så att han sedan dör efter att ha gått nio steg. Himlen rämnar, stjärnorna störtar från himlavalvet och jorden sjunker i havet. Völuspa beskriver:

Solen svartnar,
land segnar i havet,
strålande stjärnor
störtar från himlen;
elden brusar
mot flammande eld,
högt leker hettan
mot himlen själv.

 

Vid slutet av Ragnarök ligger världen öde. Kvar finns ett hav och ett mörker. Men i den Poetiska Eddan blickar völvan framåt och förutspår att undergången inte är slutgiltig: efter Ragnarök reser sig världen igen, de överlevande skapar ett nytt rike och en guldålder inleds.

Fotnot: Bilden visar en skildring av Ragnarök av den tyske konstnären Emil Doepler.

–

Tryckta källor:

Baeksted, Anders (1984), Nordiska gudar och hjältar, Forum förlag

Fritiofsson, Svipdag (red. 2015), Snorres Edda och den poetiska Eddan, Mimers bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi; gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén och Sjögren

Lönnroth, Lars (red. 2016), Den poetiska Eddan, Atlantis

–

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Ragnar%C3%B6k

http://ungafakta.se/vikingar/sagor/ragnarok/