Hjälp till att återställa Vidfamne

Här på bloggen har jag tidigare skrivit om Äskekärrskeppet, som är Sveriges enda bevarade vikingaskepp. Jag uppmärksammade då att Sällskapet vikingatida skepp byggt en rekonstruktion under namnet Vidfamne, vilken bidragit med nya kunskaper om den vikingatida seglingskonsten. Tyvärr har jag nu fått anledning att återkomma till ämnet, då en olyckshändelse gjort att föreningen behöver hjälp att på nytt få Vidfamne i sjödugligt skick.

27/3 utbröt en brand i en industrilokal på Ringön i Göteborg. Tio meter från byggnaden låg Vidfamne förtöjd, men klarade sig undan eldens härjningar tack vare en gynnsam vindriktning. Däremot förlorades Vidfamnes segel och rigg, som förvarades i den nu nedbrunna lokalen. Seglet var 88 kvadratmeter stort och handsytt av lintyg. På sin hemsida skriver föreningen att det är otroligt många ideella arbetstimmar som nu gått förlorade, men att man hoppas kunna sy upp ett nytt segel till Vidfamne.

Vidfamne har blivit en välbekant syn utmed Bohusläns kust och är det enda svenska vikingaskepp som återskapats i enlighet med originalet. Den som vill bidra till att åter ge Vidfamne vind i seglen får gärna skänka ett bidrag.

Mer information finns på föreningens hemsida:


Nedslag i nordisk mytologi, del 31: Tjatse

Tjatse (Tjasse) är en av den nordiska mytologins jättar. Till hans mest framträdande egenskaper hör förmågan att anta örnhamn, vilket gör att han kan förflytta sig genom att flyga.

I Eddalitteraturen berättas att Tjatse en dag fick se Loke, Oden och Höner på vandring i jättarnas rike. De var hungriga och hade jagat fatt på en oxe, som de stekte över en eld. Tjatse tog då sin örnskepnad och slog sig ner i ett närbeläget träd för att fundera på hur han skulle kunna komma åt de bästa bitarna.

När gudarna trodde att oxen var genomstekt och skulle börja äta upptäckte de till sin förvåning att köttet ännu var rått. De fortsatte då att värma det över elden, men på något märkligt vis gick det inte att tillaga. Tjatse började då hånfullt kraxa från trädet för att förklara att det var han som hade förtrollat köttet. Om han fick del av läckerbitarna kunde han emellertid tänka sig att häva förtrollningen.

Gudarna, som vid det här laget kände sig rejält svultna, gick med på Tjatses förslag och med ens gick köttet att värma. Så snart det var färdigt flög Tjatse ner från trädet och på ett ögonblick slet han till sig stora köttstycken, så att bara ben och slamsor återstod. Detta väckte sådan vrede hos Loke att han tog tag om en stör och svingade den mot örnen. Till sin förskräckelse upptäckte han då att hans händer inte kunde släppa taget, utan satt som fastnaglade runt trästören, samtidigt som örnen flög iväg med den i ett fast grepp. Med Loke hängandes efter steg örnen allt högre mot skyn och började fara fram över skogen, så att Loke släpades mot trädtopparna. Loke trodde att hans armar skulle gå av och bönade om att få bli nedsläppt. Tjatse såg emellertid chansen att dra nytta av situationen. Han vägrade därför att släppa Loke så länge denne inte lovade att hjälpa honom röva bort gudinnan Idun. Dessutom ville han ha Iduns magiska äpplen på köpet. Till slut var Loke så utmattad att han lovade göra som jätten sa.

Hemkommen till Asgård lyckades Loke lura med sig Idun ut i skogen under förespeglingen att han skulle visa henne ett märkligt äppelträd. Därute låg Tjatse och lurpassade. När Idun gick förbi grep han henne och förde henne till jättarnas land. I Asgård utbröt stor sorg och gudarna, som behövde Iduns äpplen för att hålla sig unga, började bli gamla och grå.

När gudarna fick klart för sig att det var Loke som låg bakom Iduns försvinnande blev de rasande och krävde att han skulle hämta hem henne. I annat fall skulle han mista livet. För att kunna utföra uppdraget fick han låna Frejas falkhamn och flög så iväg mot Tjatses borg. När Tjatse sedan gav sig ut för att fiska tog sig Loke in. Genom att förvandla Idun till en nöt lyckades han greppa henne med klorna och kunde påbörja återfärden mot Asgård. Tjatse upptäckte emellertid vad som var i görningen och flög efter i sin örnhamn.

När gudarna såg de båda fåglarna komma flygande skyndade de sig upp mot Asgårds murar. Där placerade de stora högar av hyvelspån på murkrönet. När Loke hade hunnit in satte de eld på spånet, som flammade upp i precis rätt stund för att lågorna skulle få fäste i örnens fjäderdräkt. Tjatse störtade brinnande mot marken och miste livet.

Men berättelsen slutar inte där, för Tjatse hade en dotter vid namn Skade, och hon började ruva på hämnd.

Fotnot: Bilden är hämtad ur en isländsk handskrift från 1800-talet och visar hur Tjatse i sin örnhamn satt sig att bevaka gudarnas måltid.

Tryckta källor:

Beaksted, Anders (1984), Nordiska gudar och hjältar, Forum

Fritiofsson, Svipdag (red.2015), Snorres Edda och den poetiska Eddan, Mimers bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén och Sjögren

Otryckta källor:

Iduns äpplen höll gudarna unga

https://sv.wikipedia.org/wiki/Tjatse

Nyckelharpan – Sveriges inofficiella nationalinstrument

Nyckelharpan är ett stråkinstrument med långsmal kropp av trä och strängar av stål. Ett utmärkande drag är tangenter (nycklar), som trycks in för att förkorta strängarna till önskad längd. Gemensamt för olika nyckelharpsvarianter är förekomsten av resonanssträngar som inte spelas, utan har till uppgift att förstärka ljudet från övriga strängar. Dessa resonanssträngar bidrar i hög grad till nyckelharpans karakteristiska klang.

Inom den svenska folkmusiken intar nyckelharpan en särställning. Instrumentets ursprung är höljt i dunkel, men att det hade en plats i svenskt musikliv redan under medeltiden vet vi genom gamla kyrkomålningar. Exempelvis finns 1400-talsmålningar med nyckelharpor i Lagga kyrka i Knivsta och Tolfta kyrka i Tierp. Men det går att hitta ännu äldre exempel: I Källunge kyrka på Gotland finns en fris med musikanter från 1350-talet, där ett av instrumenten ser ut att vara en nyckelharpa och vid en utgrävning i Sigtuna har en nyckelharpsnyckel (knaver) från 1200-talet hittats. Dessa är de äldsta kända spåren av nyckelharpa, vilket talar för att den har sitt ursprung här. Medeltida kyrkomålningar med nyckelharpsmotiv finns även i Danmark och från 1500-talet finns avbildningar som visar att instrumentet förekom i Tyskland.

Änglar spelar nyckelharpa i Tolfta kyrka. Foto: Karsten Evers, CC BY 3.0, via Wikimedia Commons

Hur allmänt förekommande nyckelharpan var under medeltiden vet vi inte. Under 1600-talet hade den emellertid hunnit bli ett av de vanligaste spelmansinstrumenten i Sverige. I Atlantica (1679-1702) skriver vetenskapsmannen Olof Rudbeck: ”Att våra fäder större delen kunde spela på harpor (Soteharpor, Långharpor och Nickelgigor) och detta Baldur till ära uti hans Saal det är allom kunnigt af Wisor och Sägner”. 1781 beskriver Carl Michael Bellman nyckelharpans roll inom kroglivet i Stockholm: ” Den tiden förspordes ständig gästning, oupphörligt dansande, jemn musique af Nyckelharpor och violer, samt ett oaflåteligt trumlande, med hvirfvel på hvirfvel utan för krogdörrn.”

Under 1800-talet kom fiolen att vara det dominerande instrumentet inom svensk folkmusik, men med det stigande intresset för svensk musiktradition vid 1900-talets mitt upplevde nyckelharpan åter ett uppsving. 1970-talet innebar en nyckelharpsexplosion, då ett stort antal svenskar lärde sig att både bygga och spela instrumentet, samtidigt som ny musik komponerades och läroböcker skrevs. Under 1900-talet genomgick nyckelharpan dessutom en betydande utveckling, med justeringar av stränguppsättningen och nycklarnas placering. Denna vidareutveckling gjorde nyckelharpan mångsidigare och lättare att hantera.

I modern tid är den så kallade kromatiska nyckelharpan, som har tre melodisträngar och en bassträng, vanligast. Äldre varianter med annan stränguppsättning, som kontrabasharpa och silverbasharpa, tillverkas också.

Särskilt stark koppling har nyckelharpan till Uppland, men den spelas över hela landet och har fått stor spridning i Dalarna, Hälsingland och Ångermanland. År 2010 beräknades Sverige ha cirka 10 000 nyckelharpspelare.

Nyckelharpan har vid flera tillfällen föreslagits att få status som Sveriges nationalinstrument. Hittills har det emellertid inte gått att nå samsyn i frågan. Förespråkarna menar att nyckelharpan är en betydelsefull del av det svenska kulturarvet som förtjänar att uppmärksammas, medan motståndarna hävdar att ett så typiskt svenskt instrument riskerar att splittra det mångkulturella samhället. Att nyckelharpan har en särskild position inom svensk musiktradition och av många betraktas som en musikalisk nationalsymbol går dock inte att förneka.

Fotnot: Den som idag vill ta del av nyckelharpsmusik eller engagera sig i musiktraditionen har många valmöjligheter. 1997 grundades Eric Sahlströminstitutet (uppkallat efter en av Sveriges framträdande nyckelharpsprofiler), som arrangerar kurser i nyckelharpspel och nyckelharpsbygge. Helgen före midsommar varje år anordnas nyckelharpstämman i Österbybruk. Föreningen Nyckelharpan ger ut en tidning med nyckelharpsnyheter och arrangerar spelträffar.

Tryckta källor:

Aulin, Arne; Connor, Herbert (1974), Svensk musik. Från Vallåt till Arnljot, Bonniers

Nordlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, Bohlin och Co

Otryckta källor:

https://www.gilleochnyckelharpstamman.se/

https://www.isof.se/om-oss/levande-traditioner—immateriella-kulturarv-/forteckningen/forslag-2013/2014-08-21-nyckelharpa.html

https://musikverket.se/svensktvisarkiv/publikationer/onlinepublikationer/nyckelharpan/

Hem

Nyckelharpans historia

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/sveriges-nationalinstrument_GK02Kr223

https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyckelharpa

En dokumentär om Sveriges största kulturarvsbrott

Kungliga myntkabinettet i Stockholm är en institution med ansvar för att förvara historiska mynt, medaljer och värdepapper kopplade till finansiell historia. Totalt innehåller samlingen 650 000 föremål till ett värde av hisnande 25 miljarder kronor, vilket gör kabinettet till ett av världens främsta numismatiska museer. Men det är också platsen för det förmodligen största kulturarvsbrott som begåtts i vårt land. 2013 upptäcktes att ett stort antal väl utvalda objekt hade tillgripits ur samlingarna av en välbetrodd person som haft full tillgång till dem. Stölderna hade pågått i många år och lett till förlusten av både mynt och sedlar med oskattbart historiskt värde.

Nu visar svtplay en dokumentär i tre delar om stölderna på myntkabinettet. Det är en märklig historia som rullas upp, samtidigt som tittaren ges inblick i en exklusiv och udda miljö, där samlarivern tycks spränga alla begripliga gränser.

Dokumentären finns att se här:

Guldfeber – stölderna på Kungliga Myntkabinettet | SVT Play

Kulturhistoriska personligheter, del 23: Elsa Beskow

Elsa Beskow är en av Sveriges mest omtalade och uppskattade barnboksförfattare och illustratörer. Flera av hennes böcker tillhör svensk barnlitteraturs mest lästa verk och många av hennes fantasifulla bilder är allmänt kända i landet.

Elsa Beskow föddes som Elsa Maartman 1874 i Maria församling i Stockholm. Föräldrarna var köpmannen Bernt Maartman och lärarinnan Augusta Fahlstedt. I familjen fanns ytterligare fem barn: Elsas äldre bror och fyra yngre systrar.

Även om Elsa växte upp i Stockholm skulle det i efterhand bli somrarna på familjens lantställe, Skärfsta gård vid sjön Uttran i Södermanland, som gav henne flest bestående minnen. Här utforskade hon naturen med ett barns nyfikna sinne och bekantade sig med de växter som senare skulle besjälas och få mänskliga drag i hennes sagoböcker. På Skärfsta väcktes också hennes första intresse för berättandets konst, då fadern under regniga dagar samlade barnen omkring sig och berättade långa sagor.

Även Elsa själv började redan i tidig barndom hitta på egna sagor, framför allt tillsammans med brodern, som gärna bidrog till historien. Om detta har Elsa berättat: ”Vanligen gick det till så, att han släpade mig med sig till en vrå, satte sig själv i vägen för mig, så att jag ej kunde rymma, och befallde: berätta nu! Och jag pladdrade på så gott jag kunde. Ibland tappade jag alldeles tråden i berättelsen och frågade honom bekymrad: ‘Vad menar jag, Hans?’ ‘Kanske menar Elsa så…’ föreslog han helt beredvilligt, och så fortgick berättelsen.”

Elsas två ogifta mostrar drev tillsammans en skola i sitt hem på Storgatan i Stockholm och där kom Elsa att bli elev tillsammans med sin bror. Det var en lekfull skolmiljö, där studierna lättades upp med utflykter. Elsa var begåvad och visade tidigt intresse för både läsning och teckning, vilket uppmuntrades av familjen.

När Elsa var femton år blev hennes far sjuk i reumatisk feber. Runt nyår 1889 fick han lunginflammation och avled. Augusta Maartman blev därmed ensam med sex barn i åldrarna tre till sexton år. Sonen skickades att bo hos en morbror, medan Augusta tog med sig de fem döttrarna och flyttade in hos mostrarna på Storgatan. Där kom hon att hjälpa till med skolans skötsel och markservicen. Hemmet var fattigt, men har av Elsa skildrats som livligt och fritänkande.

Trots den kärva ekonomiska situationen hade Elsa och hennes yngre syster Malin visat så stor konstnärlig begåvning att familjen beslutade att låta dem börja på Tekniska skolan (senare Konstfack). Malin upptäcktes dock lida av en långt framskriden cancersjukdom och hann aldrig avsluta sina studier. Systerns död tog Elsa hårt, men hennes egna studier fortskred med framgång och hon fick ett treårigt stipendium för att utbilda sig till teckningslärarinna. Det var inte vad hon önskat – hon vill helst bli ”riktig konstnär”, men den ekonomiska verkligheten tvingade henne att tänka annorlunda.

Sitt första uppdrag som illustratör fick Elsa efter att ha gått upp till Svensk Läraretidnings förlag med provbilder. Den beska förläggaren Amanda Hammarlund, som bland annat ansvarade för utgivningen av förlagets jultidningar, fattade tycke för den unga konstnärinnans stil och så inleddes Elsas karriär som tecknare. Samarbetet med Amanda Hammarlund kom sedan att fortlöpa i många år.

Under tiden på Tekniska skolan uppmärksammades Elsas vackra drag av en annan elev, som bad henne sitta modell för en bild av Psyche. Så träffade hon Natanael Beskow och blev sedermera hans fästmö. Då hade han emellertid hunnit byta inriktning på studierna och börjat läsa teologi. Det hela ledde till en kris i relationen, då Elsa hade vuxit upp i ett icke-religiöst hem och varken var döpt eller konfirmerad. Till slut tvingades Elsa backa. Hon konfirmerades av Natanaels far och bröllopet stod sedan i Ersta kyrka 1897. De nyblivna äkta makarna flyttade därefter till Djursholm, där Natanael fått tjänst som predikant. Elsa arbetade som illustratör och lärarinna i teckning. Samma år tog hon med sitt första barnboksmanus till förläggarna Wahlström och Widstrand, som valde att köpa manuset för ett blygsamt honorar. Sannolikt insåg de inte den fulla potentialen; Sagan om den lilla lilla gumman blev en storsäljare och gav Elsa en framgångsrik debut som barnboksförfattare. Sagan byggde på ett gammalt barnkammarrim, som hon hört av sin mormor som liten.

1898 föddes paret Beskows första barn. Under graviditeten fick Elsa sitt första riktigt stora uppdrag: 62 illustrationer till en samling svenska folksagor, som skulle ges ut av Svensk Läraretidnings förlag. Samma år illustrerade hon omslaget till jultidningen Jultomten, som hon bidrog till under flera år.

Elsa kom därefter att utveckla sitt barnboksskrivande och bilderboksförfattande vid sidan av av den växande familjen. Totalt fick makarna sex barn, samtliga pojkar. De egna sönerna fick ofta stå modell för barnen i hennes böcker och den vildvuxna trädgården runt familjens hem gav inspiration till böckernas naturinslag. Barn, blommor och nordiska skogar blev kärnan i hennes konstnärskap. Besjälad natur, där växter och djur fått karaktärsdrag och begåvats med förmågan att prata, blev återkommande teman.

1901 skrev Elsa Puttes äventyr i blåbärsskogen, som blev hennes stora genombrott. 1910 utkom Tomtebobarnen, en skildring av en tomtefamilj som samtidigt bär drag av skogsväsen. Boken är skriven på rimmad vers och blev till när familjen tillfälligtvis var bosatt i Bergslagen. Kanske är det Elsa Beskows mest älskade bilderbok. ”Min avsikt med denna bok är ju att rycka barnen med mig till skogen, att få dem att älska dess mossa, bark och stenar”, har Elsa själv förklarat.

En av Elsas mer omstridda böcker, Blomsterfesten i täppan, gavs ut 1914. Boken handlar om vanliga svenska växter och hjälper barnen att lära sig namn på blommor. Växterna uppträder i förmänskligad form, samtidigt som boken kan sägas skildra ett klassamhälle, där trädgårdsväxter ställs mot ogräs.

De populära böckerna om tant Brun, tant Grön och tant Gredelin började ges ut 1917. Sista boken (Petters och Lottas jul) utkom 1947. I böckerna skildras familjeliv och strapatser i ett udda hushåll dominerat av tre sinsemellan väldigt olika kvinnor. Förebilden var sannolikt det familjekollektiv där Elsa Beskow själv vuxit upp.

Elsa anlitades även för att göra illustrationer till läseböcker och sångböcker för skolan. Under 1930-talet illustrerade hon skolboken Vill du läsa? som gavs ut i tre band. Hennes pedagogiska sidor kom även till uttryck i det egna författandet, inte minst i Hattstugan, som är konstruerad så att barnen själva ska fylla i slutrimmen i varje rad. Hon samarbetade även med den välkända kompositören Alice Tegnér och illustrerade hennes vissamling Mors lilla Olle och andra visor.

Elsa fortsatte att vara aktiv och produktiv upp i hög ålder. En kort tid efter sin 70-årsdag började hon emellertid känna sig svag. Hon led av magplågor och det visade sig senare att det magonda var obotlig cancer. 1953 avled hon, några månader före sin make. Hon är nu begravd på Djursholms begravningsplats.

När Elsa Beskow gick ur tiden hade hon skapat text och bilder till närmare 40 verk. Flera av dem räknas nu till den svenska barnlitteraturens klassiker och tillhör de mest lästa bland svenska barnböcker. Trots att de skrevs för hundra år sedan fortsätter böckerna vara omtyckta av nya generationer och ingår i många svenska barns första läsupplevelser. Hemligheten verkar ligga i Elsa Beskows särpräglade och omisskännliga stil. Den lustfyllda pedagogiken, den fridfulla berättartonen och det finurliga sättet att fånga de små underverken i vardagen gör att böckerna fortsätter vinna uppskattning oberoende av det tidsmässiga sammanhanget. Böckerna har ibland anklagats för att idyllisera borgerliga ideal och gestalta en föråldrad syn på familjen, men slutar likväl inte att älskas och trycks ständigt i nya upplagor. Berättelserna om tant Grön, tant Brun och tant Gredelin har blivit film och TV-serier.

Sedan 1958 utdelas varje år Elsa Beskow-plaketten till minne av hennes livsverk. Priset går till den som under föregående år framställt den bäst illustrerade barnboken. I Djursholms centrum finns Elsa Beskows torg, där hon är avbildad i form av en staty.

Tryckta källor:

Hillman, Göran (1993), Vem är vem i svensk konst: Från runristaren Balle till Ulf Rollof, Rabén och Sjögren

Sjögren, Margareta (1983), Elsa Beskow och hennes värld, Bonnier Fakta

Otryckta källor:

https://www.dalslandskonstmuseum.se/elsa-beskow

https://elsabeskow.se/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Elsa_Beskow

Svenska folksagor, del 33: De tre svärden

Nedanstående saga har hämtats ur samlingsvolymen Svenska Folk-sagor och Äfventyr Efter Muntlig Öfverlemning Samlade och Utgifna, som sammanställts av Orson Squire Fowler och Gunnar Olof Hyltén Cavallius i mitten av 1800-talet. Jag återger den fritt och med lätt moderniserat språk.

Det var en gång en smed, och mången är väl det, som sagor plägar begynna. Han hade avslutat sitt vårarbete och skulle ge sig ut i skogen att hugga ved till en kolmila. När han ätit dagvard och var till reds att gå, sade han till sin hustru: ”Du kommer väl till mig med middagsmål, ute vid talldungen?” Kvinnan lovade att göra så. Smeden gick därefter åt skogen, och började hugga.

När det nu led mot middagen, kom hans hustru, så som det var sagt, till honom med mat. Mannen åt. Därefter lade han sig att vila middag, såsom seden är om sommartid, och sov en stund på kvinnans arm.

När de hade sovit en blund steg hustrun upp och gick sin väg, men tog smedens yxa med sig. ”Vad ska du med yxan?” frågade smeden. ”Det hänger ju fyra yxor hemma på yxhänget.” Kvinnan svarade inte, utan fortsatte sin färd. Det tyckte mannen var underligt, men han tänkte: ”hon ställer väl yxan vid någon buske, där jag kan hitta den.” Smeden började så åter stapla upp ved till sin kolmila och grubblade inte mer över saken.

Efter en stund kom smedens hustru gåendes till sin man med middagsmål. Hon frågade: ”Vill du inte äta din middag? Det är redan långt lidet på dagen.” Smeden vart förundrad och svarade: ”Äta nu? Vad är det för ätande?” ”Ja”, ursäktade sig hustrun, ”visst har jag kommit att dröja över tiden, men så har jag likväl inte varit sysslolös. Jag har bakat, så att du skulle få bröd och jag har kärnat, så att du skulle få smör.” Då blev smeden än mer förundrad och tänkte för sig själv att det måste vara illa ställt. Han satte sig därefter att äta vad han förmådde, men talade inte, för det tycktes honom rådligast att låta allting vara som det var.

När sju år gått efter denna tilldragelse, hände sig, att smeden en afton stod på sin ved-kast och högg kvällsved. Då kom där gåendes en here (pojke), som bar en yxa på armen. Smeden frågade: ”Vad fattas din yxa? Ska den lagas eller äggvällas?” Pojken svarade inte. Smeden tog nu yxan, och beskådade den mycket noga. Han sade: ”Det felar yxan ingenting. Men skam far i mig! Är det inte min yxa?” Då svarade heren: ”Är det er yxa, så är ni också min far.”

Smeden måste nu kännas vid sin son, såsom han hade känts vid sin yxa. Han gick därför mycket bekymrad in till sin hustru och förtäljde, att det hade kommit en liten pojke, som han ville ha till hjälp i smedjan. Men hustrun ville inte höra talas om någon tillökning i hushållet, som, menade hon, redan var stort nog. Först efter många böner lyckades mannen övertala henne. Pojken fördes så in i stugan, fick mat och kläder, och följde om dagarna sin far i smedjan.

Det led nu en tid bortåt. Heren var både kvick och rådig, och därtill mäkta stark, eftersom han var till hälften kristen och till hälften troll. Men han var tillika mycket tunghållen, och hade ett så gott mathjärta att hans far till slut inte såg sig kunna föda honom längre. Smeden gick därför en dag fram till kungsgården och frågade, om inte konungens köksmästare ville ha en pojke som biträde i köket. ”Jo”, svarade kocken, ”jag behöver honom nu som bäst. Låt pilten komma hit, ju förr, desto hellre.” Då vart smeden glad, och tänkte för sig själv: ”kommer min son till kungsgården, så lär han väl någon gång få äta sig mätt.” Mannen gick så hem och förtäljde hur hans ärende hade avlupit.

När heren blev varse dessa nyheter, sade han: ”Far, nu är min begäran, att ni smider mig tre svärd: ett som väger tre lispund, ett som väger sex lispund och ett som väger tolv lispund. Dessutom ska ni skaffa mig tre linnerockar, en till vardera svärdet. Gör ni det, ska jag skaffa så mycket rikedom, att ni aldrig mer behöver smida för er nödtorft.”

Den fattige smeden fick ett stort bekymmer att samla så mycket järn och stål, som tarvades till de tre svärden, men han dristade inte göra sin son emot. När nu allt var redo efter pojkens begäran, vägde det tredje svärdet inte mer än elva pund, ty ett lispund järn hade bränts bort i härden. Då blev heren vred och sade: ”Vore ni inte min far, skulle ni själv få pröva ert verk. Nu står det hårt, om jag därmed kan göra mig något gagn.”

När smeden såg sin sons vrede blev han rädd och teg, men han tänkte för sig själv, att svärdet torde bli tungt nog att sköta, även för den som var stark. Pojken tog så de tre svärden och de tre linnerockarna, och gömde dem under en jordfast sten. Därefter gick han med sin far till kungsgården och kom i tjänst hos kocken, som lovat var.

Det hände sig en gång, att konungen, som rådde över landet, var ute i leding. Då uppstod en häftig storm och sjögång, så att alla trodde att skeppet skulle förgås i havet. Men den hårda väderleken orsakades av tre havstroll, och de ville inte släppa konungen i land med mindre än att han lovade dem sina tre fagra döttrar. När nu kungen kom hem till sitt, lät han utgå ett påbud, att om det funnes någon kämpe, som ville våga sitt liv och frälsa de tre prinsessorna, skulle han få en av dem till gemål, och därtill bli kung över halva riket. Men inge kämpe var så modig, att han vågade en kamp mot de förskräckliga havstrollen, utom en ensam skräddare, som ställde sig mycket dristig och lovade göra allt vad han förmådde.

När det led på tiden att konungadöttrarna skulle utlämnas till havstrollen, blev en allmän sorg och jämmer över hela konungariket; men allra mest sörjde konungen och hans gemål, drottningen. Den äldsta prinsessan blev så förd ner till havet med mycket ståt, och allt folk följde henne på vägen. När de nu kommit till havs-brädden satte sig mön på den vita sanden, stödde hand emot kind och fällde modiga tårar. Men den manhaftige skräddaren glömde bort sina stora ord, och kröp upp i ett högt träd, som växte på samma ställe.

Emellertid gick heren till sin mästare, och bad att få gå ut i staden och förlusta sig en stund. Kocken biföll hans begäran, men bad honom att inte dröja borta länge. Pojken sprang därefter hem, tog svärdet som vägde tre lispund, drog linnerocken över sina kläder, lockade på sin hund och vandrade vägen framåt havsstranden. När han nu kom till stället där konungadottern satt, gick han fram, hälsade henne höviskt och frågade: ”Varför sitter sköna jungfrun här så ensam och sorgsen?” Prinsessan svarade: ”Jag må väl vara sorgefull; min far har varit i sjönöd och lovat mig åt ett grymt havstroll. Jag rädes, det kommer snart och tager mig.” Pojken frågade: ”Finns då i hela er faders rike ingen man och kämpe som kan frälsa ert liv?” ”Jo”, svarade prinsessan, ”det sitter en skräddare här i detta träd. Han har lovat att göra vad han kan.” När heren nu vände sig om och såg skräddaren sitta i grantoppen, log han, och sa: ”Jungfru! Sätt inte er lit till en sådan kämpe! Men om vi vill löska mig en stund ska jag frälsa ert liv.” Det tyckte konungadottern var en dristig begäran, men i sin stora nöd tordes hon inte neka. Då talade pojken till sin hund: ”Liten Trogen, sitt på vakt!” Därefter lade han sitt huvud i jungfruns knä, och hon löskade honom. Skräddaren satt tyst i granen och såg på. Men konungadottern drog en röd silkestråd ur sin tröja och flätade oförmärkt in den i herens lockar.

I detsamma hördes ett starkt gny och buller ifrån sjön och böljorna gick högt upp på land. Fram ur djupet kom ett hiskeligt havsdjur, som hade tre huvuden. Trollets hund var så stor som en årsgammal tjurkalv. Vidundret sporde: ”Var är konungadottern, som jag har blivit lovad?” Pojken svarade: ”Hon sitter här. Men du må väl gå så nära att vi kan talas vid?” Trollet sade: ”Ämnar du, lilla byting, driva gäck med mig?” ”Nej”, svarade heren, ”jag har kommit för att kämpa om den unga prinsessan.” ”Ja, väl”, mälte trollet, ”men då ska vi låta våra hundar tampas först.”

Pojken och havstrollet hetsade nu sina hundar till strid och det blev ett argt slagsmål mellan dem. Leken ändades så, att pojkens hund, den lille Trogen, bet trollets hund i halsen till dess att den blev liggande död på sanden. Då sade heren: ”Nu ser du hur det gick för din hund, och det ska gå dig likaledes.” Han gick därefter fram emot trollet, drog sitt svärd och högg till så att trollets tre huvuden föll i sjön.

När jungfrun såg detta ske, utbrast hon med stor hjärtans glädje: ”Nu är jag frälsad!” Hon bad så att den främmande kämpen skulle följa henne hem till kungsgården, och där undfå heder och belöning för sin stora tjänst. Men heren nekade därtill och sade, att hans bistånd var ringa och inte vore värt att mycket orda. Pojken grep därefter några pärlor och smycken, som havstrollet hade burit, tog ett höviskt farväl av konungadottern och vandrade skyndsamt sin väg.

Medan detta skedde satt den manhaftige skräddaren i grantoppen och bidade stridens utgång. När nu faran var förbi, kröp han hastigt ned, drog sin värja och tvingade konungadottern att avlägga ed att det var han och ingen annan som frälsat henne. Därefter gick de tillsammans till kungsgården och man kan veta vilken glädje det blev, när prinsessan kom oskadd tillbaka. Konungen lät genast tillreda ett stort gästabud och skräddaren sattes vid hans sida, och blev hållen för yppersta kämpe vid hela hovet.

Andra dagen skulle den mellersta prinsessan föras ut till havstrollet, och det blev nu samma sorg som förut. Men såsom den tappre skräddaren hade frälsat den äldsta konungadottern, tänkte mången, att han väl ock skulle frälsa hennes syster. Man satte därför mycket lit till skräddaren och själv lät han inte fattas stora och stolta ord. Den unga prinsessan fördes därefter ned till havet, och allt folket ledsagade henne på vägen. När de nu kom fram satte konungadottern sig ned på havsbrädden och grät bitterligen, så att hennes tårar föll på den vita sanden. Men skräddaren tyckte inte det var rådligt att stanna kvar, utan klev upp i granen och gömde sig bland dess grenar, som förra gången.

Medan detta tilldrog sig gick heren till sin husbonde och sade: ”Mästare! Ge mig lov att gå ut i staden och förlusta mig. Igår hann jag föga se mig omkring.” Kocken svarade: ”Om skräddaren vinner seger över trollet, blir här idag ett större gästabud än igår, och jag är ensam med att tillreda maten. Där borta står ett kar, som rymmer aderton såar vatten; jag har ingen som hjälper mig att få in ett enda ämbar.” Då frågade heren om han fick gå bort, sedan han hade fyllt vattenkaret. Kocken samtyckte därtill, och tänkte vid sig själv att det väl vore afton, innan karet kunde fyllas. Men pojken fattade det stora karet emellan händerna, sprang till brunnen, och uppdrog det så fullt att vattnet spillde över alla bräddar. Därtill tog han fram några sköna pärlor och stack sin mästare i handen, vilket denne lät sig väl behaga. När nu kocken förnam pojkens ofantliga styrka tordes han inte vidare neka till hans bön, utan sade: ”Gå i frid, men dröj inte länge borta!” Pojken sprang så hem efter svärdet, som vägde sex lispund, drog linnerocken över sina kläder, lockade på sin hund och vandrade vägen fram mot havet.

När han kom till stället där konungadottern satt och grät, blev skräddaren övermåttan glad, där han krupit upp i grantoppen. Men pojken låtsades inte märka något, utan gick fram till prinsessan, hälsade höviskt och frågade: ”Sköna jungfru, varför sitter ni här så sorgsen och ensam?” Konungadottern svarade: ”Jag må väl vara sorgsen; min far har varit i sjönöd och lovat bort mig till ett styggt havstroll. Jag rädes det snart kommer och tar mig!” Pojken sade: ”Finns det då uti hela er fars rike ingen man och kämpe, som kan frälsa ert liv?” ”Jo”, svarade prinsessan, ”det sitter en manhaftig skräddare här uti denna gran. Han har lovat frälsa mig, såsom han frälsat min syster.” Vid dessa ord vände sig heren om och såg att skräddaren satt högst uppe i trädet. Då log pojken och sade: ”Jungfru! Sätt inte er er tillit till en sådan kämpe. Men om ni vill löska mig en stund, ska jag frälsa ert liv.” Det tyckte konungadottern var en dristig begäran, men i sin stora nöd samtyckte hon. Då talade heren till sin hund: ”Liten Trogen, sitt på vakt!” Därefter lade han sitt huvud i jungfruns knä, och hon löskade honom. Skräddaren satt tyst i granen och såg på. Men konungadottern drog en svart silkestråd ur sin kappa, och flätade den oförmärkt in i herens långa hår.

I detsamma började Trogen skälla, och det kom ett starkt gny och dönande från sjön, så att böljorna vältrade högt upp på stranden. Nu kom ur djupet ett ofantligt havstroll, som var styggt till åsyn och hade sex huvuden. Trollets hund var så stor, som en två år gammal oxe. Vidundret frågade: ”Var är prinsessan, som jag blivit lovad?” Pojken svarade: ”Hon finns här, men du får väl komma så nära att vi får talas vid.” Trollet sade: ”Kanske vill du, lille byting, kämpa mot mig?” Heren svarade: ”Det är för den skull jag har kommit hit.” Trollet tog till orda: ”Igår slog du ihjäl min broder, idag blir jag din överman. Men först ska vi låta våra hundar tampas.”

De hetsade nu sina hundar till strid, och det blev ett argt slagsmål emellan dem. Leken slutade så, att pojkens hund, den lille Trogen, bet trollets hund i halsen, tills den blev liggande död vid sjön. Då sade heren: ”Du ser vilket slut din hund har fått. Nu ska det gå likadant för dig.” Han gick därefter fram mot trollet, svingade sitt svärd och högg till, så att alla trollets sex huvuden trillade i vattnet. Det blev havstrollets död. När konungadottern såg detta, blev hon övermåttan glad och utbrast med hjärtans lust: ”Nu är jag frälsad!” Hon bad därefter att den främmande kämpen skulle följa med till hennes faders gård, och där undfå heder och belöning för sin stora tjänst. Men heren nekade härtill och menade, att hans bistånd inte var värt att omtalas. Han grep därefter några pärlor och prydnader som havstrollet hade burit, tog ett höviskt farväl av konungadottern och gick skyndsamt sin väg.

Medan striden stod var skräddaren uppe i grantoppen nästan halvdöd av ångetst och räddhåga. När nu all fara var över kröp han hastigt ned från trädet, drog sin värja och tvingade konungadottern att lova att säga att det var han och ingen annan som frälsat henne. Prinsessan var motvillig, men hon räddes för sitt liv och tordes inte neka. Skräddaren förde henne så till kungsgården, där de mottogs med stor fröjd och många hedersbetygelser. Därefter anrättades ett ännu ypperligare gästabud, än det som varit dagen innan. Skräddaren sattes närmast konungen och visades av alla stor ära och vördnad. Själv talade han många stolta ord och rosade mycket sina manliga bedrifter.

Tredje dagen skulle den yngsta konungadottern föras ut till havstrollet. Då blev en ännu större sorg än förut, inte bara över konungens gård, utan över hela riket, för alla höll prinsessan kär för hennes fägring och mildhets skull. Många satte nu sin lit till den manhaftige skräddaren, att han skulle frälsa konungadottern, såsom han frälsat hennes systrar, men prinsessan själv ville inte låta trösta sig, utan grät bittert. Hon fördes till havet och sattes vid stranden, men skräddaren glömde snart alla sina löften och kröp upp i den höga granen, så som han var van att göra.

Medan allt detta skedde gick pojken till sin husbonde och sade: ”Mästare! Ge mig lov att ännu en gång gå och förlusta mig i staden. Jag lär snart inte be er om att få gå ut.” Då kocken nu kände till pojkens ofantliga styrka, och därtill hans frikostighet, ville han inte avslå en så ringa bön, utan sade: ”Gå i frid! Men bli inte borta länge! Om skräddaren vinner seger blir här idag ett mycket större gästabud än innan.” Heren tog så fram några gyllene smycken och stack i sin mästares hand, vilket kocken lät sig väl behaga. Därefter sprang pojken bort och hämtade det tredje svärdet, som borde ha vägt tolv lispund, men bara vägde elva. Han band så svärdet vid sidan, drog linnerocken över sina kläder, lockade på sin hund och vandrade vägen fram emot havet.

När han kom till stället där konungadottern satt och grät, gladde sig skräddaren uppe i grantoppen. Men heren låtsades inte märka honom, utan gick rakt fram till prinsessan, hälsade höviskt och frågade: ”Skön jungfru! Varför sitter ni här så bedrövad och fäller tårar på kind?” Konungadottern svarade: ” Jag må väl fälla tårar. Min far har varit i sjönöd och lovat bort mig till ett havstroll. Jag är rädd att det snart kommer och tar mig.” När pojken såg hennes sorg, rördes hjärtat i hans bröst, för ett så vänt liv hade han aldrig förut sett. Han frågade: ”Finns det då i hela er fars rike ingen man och kämpe som kan frälsa ert liv?” ”Jo”, sade mön, ”det sitter en manhaftig skräddare uppe i denna gran. Han har lovat att frälsa mig, så som han frälsat mina bägge systrar.”

Vid dessa ord vände sig heren om, och tittade upp dit skräddaren satt högst uppe i toppen av trädet. Då log han, och sade: ”Ädla jungfru! Sätt inte er lit till en sådan kämpe. Men om ni vill löska mig en stund, så ska jag våga mitt liv för er.” ””Det vill jag gärna göra”, svarade konungadottern. Då talade heren till sin hund, och sade: ”Liten Trogen, sitt troget på vakt.” Därefter lade han sitt huvud i jungfruns knä, och sov en blund, medan hon löskade honom. Men när konungadottern blev varse trådarna, som hennes systrar hade fäst i pojkens hår, tycktes det henne underligt. Hon drog så en silkestråd ur sin scharlakans-kappa och band den oförmärkt bland svennens lockar.

I detsamma började Trogen skälla, och det hördes ett starkt gny från havet. Då sade heren: ”Det är tid att stiga upp. Sköna jungfru, ge mig ert förkläde. Vi torde kunna få nytta av det.” Konungadottern gjorde som han bad, och pojken skar med sitt svärd klädet i tolv stycken.

Nu uppstod ett hiskeligt dön i vattnet, så att böljorna drevs högt upp på torra land, och fram kom ett förfärligt havstroll, som hade tolv huvuden, det ena styggare till åsyn än det andra. Trollets hund var stor, som den största tjur. Vidundret frågade: ”Var är prinsessan, som jag har blivit lovad.” Pojken svarade: ”Hon finns här, men du får väl komma så nära att vi kan talas vid.” Trollet tog till orda: ”Kanske vill du, lille byting, dräpa mig idag så som du förut dräpt mina bröder?” Heren gav till svar: ”Det är därför jag kommit.” Trollet sade: ”Vänta bara. Nu har du mött din överman. Men först ska vi låta våra hundar tampas.”

De hetsade nu sina hundar till strid och det blev ett argt slagsmål. Men leken fick ett hastigt slut, för trollhunden grep herens hund med tänderna och slukade honom i en enda munsbit. Detta blev Trogens död, och det tycktes vara ett dåligt förebud. Heren lät sig dock inte skrämmas, utan gick modigt fram och högg till med svärdet, så att alla trollets huvuden föll i sjön. Men trollet hade en underlig art, för när ett huvud var avhugget och kom i vattnet, fick det åter liv, hoppade upp och blev sittande så som förut. När heren såg detta ropade han till konungadottern och sade: ”Ädla jungfru! Nu är goda råd dyra. Lägg en flik av ert förkläde på halsändan, så snart jag hugger av huvudet, annars vaknar det åter till liv.” Svennen högg därefter andra hugget, så att ett huvud föll till marken, men konungadottern var genast redo, och lade en flik av sitt förkläde över halsändan. Likadant gjorde hon vid det tredje och fjärde hugget. När heren sålunda hade huggit av sju huvudet, började trollet be för sig och sa: ”Stilla ditt svärd, för jag ska gärna lämna jungfrun i frid, bara jag får dra mig undan.” Men heren var vred och svarade: ”Inte ska du tro att du kan komma levande härifrån!” I detsamma svingade han sitt sitt svärd, och högg till med väldig kraft, så att det ena huvudet föll till marken efter det andra, men konungadottern var redo och lade klädesflikar på såren. De slutade inte förrän heren hade huggit av alla trollets huvuden och detta blev trollets död. Under tiden satt skräddaren uppe i grantoppen och tordes inte röra sig av ängslan och räddhåga.

När striden var ändad, utbrast konungadottern med hjärtans fröjd: ”Nu är jag frälsad!” Därefter tackade hon sin kämpe för hans manliga bistånd, och bad honom följa med till hennes faders gård, för att undfå heder och belöning. Men heren nekade till hennes begäran, och menade att hans tjänst föga förtjänade att omtalas. Han grep så några av trollets smycken, tog ett kärligt farväl av den fagra konungadottern och gav sig av.

Då pojken hade gått, klättrade skräddaren ner ut trädet, drog sin värja och hotade prinsessan med döden, om hon inte svor på att han och ingen annan hade frälsat henne från havstrollet. Detta ville prinsessan inte samtycka till, för hon tänkte på den unge kämpen som hade vågat sitt liv för henne. I sin nöd vågade hon dock inte vägra, utan lovade att följa skräddarens begäran. De vandrade så tillsammans till kungsgården. Prinsessan var modfälld och sade inte mycket, men skräddaren gick vid hennes sida med stolta steg och stora åthävor, som om han varit den djärvaste kämpe. När nu kungen på långt håll märkte deras ankomst, blev han mycket glad, för han hade inte trott att han skulle få återse sin dotter i livet. Han drog dem så till mötes med hela sitt hov och det blev stor glädje i konungens gård och över hela riket gick ryktet om den manhaftige skräddaren.

Det led nu mot timman, att gästabudet skulle börja, men ingen mat var framsatt på borden. Då blev konungen misslynt, och sände sin yngsta dotter att spörja, varför måltiden inte var redo. Kocken undskyllde sig, att då hans tjänare varit borta hade han ensam måst anrätta maten. Prinsessan återvände med sådant besked. När hon nu gick förbi kockspojken, föll det henne underligt, att han vände sig bort, och när hon tittade närmare på honom, kände hon igen den tappre kämpen, som nyss hade stridit för henne. Nu blev konungadottern glad och sprang hastigt till sina systrar för att förtälja vad hon hade hört och sett.

Medan prinsessorna samtalade härom, kom konungen, deras fader, och fick höra vad de sade. Då förundrade han sig, och befallde strängeligen sina döttrar, att utan omsvep bekänna hur allt hade gått till. Den yngsta konungadottern berättade nu allting, såsom det var, ifrån början till slut, och de äldre prinsessorna bekräftade hennes tal. Men konungen blev mycket vred över skräddarens falskhet, och gladdes tillika att kunna vedergälla den rätta kämpen. Han skickade så bud, att kocks-svennen genast skulle komma inför honom.

När budet kom fram, blev en stor undran bland alla konungens tjänare och småsvenner. Men kockspojken ville inte gå, utan sade: ”Hur ska jag komma inför konungen, jag är en ringa man klädd i ringa kläder.” Budet svarade att han gjorde bäst i att lyda konungens vilja. Då gick heren dristeligen upp i salen, där kungen satt till bords med alla sina gäster, och skräddaren hade sin plats vid konungens sida. När nu skräddaren såg den tappre kämpen, som hade frälsat prinsessorna, bleknade han, men konungen vände sig till kockspojken, och frågade med hög röst: ”Är det du som har frälsat mina tre döttrar?” Heren svarade frimodigt: ”Alla vet, att inte jag, utan skräddaren har gjort det.” ”Nej!” ropade konungadöttrarna med en mun. ”Det var du som frälste oss, och här sitta de tre silkestrådar, som vi flätade in i ditt hår, den dagen då du låg på vårt knä.” Prinsessorna sprang så fram, omfamnade kockspojken, och uppsökte var sin silkestråd ibland hans långa lockar. Nu förstod alla, att det var sant såsom konungadöttrarna hade förtäljt. Men konungen sade: ”Om det var du som frälste prinsessorna, så ska du också ha lön därför. Jag ger dig min yngsta dotter, och därtill halva mitt land och rike.

Nu blev stor lust och glädje över hela kungsgården, och bröllopet firades med fröjd och gamman. Men den manhaftige skräddaren smög sig skamsen bort från gästabudet och sågs aldrig mer till.

Ett sjukvårdshistoriskt dokument

Igår gick vår undersköterska igenom en samling gamla dokument och hittade ett papper med ordningsregler för avdelningspatienter från 1949. Det är intressant och roande läsning, som har mycket att säga oss om hur sjukvårdskulturen har förändrats. Texten återges nedan.

——————————————————————————————————————————————————-

Ordningsregler

för patienterna på avd. A på Solhems sjukhus

  1. Varje patient som kan, skall själv bädda sin säng och för övrigt betjäna sig själv.
  2. Alla patienter skola utföra det arbete, som av vederbörande läkare anses lämpligt med hänsyn till vars och ens sjukdom.
  3. Patienterna äro skyldiga att infinna sig i rätt tid till måltiderna och få icke utebliva från dessa utan särskilt tillstånd av avdelningssköterskan.
  4. Uppegående patienter få icke vistas annorstädes än inom sjukhusområdet samt å den öppna planen utanför stora inkörsporten. Vägbanan får icke beträdas. Bollspel utanför porten är icke tillåtet. Patienterna äger bland sig utse någon, som en gång dagligen efter anmälan hos avdelningssköterskan får göra erforderliga inköp hos Petter Nilssons eftr. och Henrikssons fruktaffär. Permission kan beviljas av överläkaren för högst tre dagar per kalendermånad. Permittenten skall efter åtnjuten permission åter inställa sig på sjukhuset senast kl 18 på permissionsdagen eller kl. 18 på sista permissionsdagen. Den som ej ställer sig till denna bestämmelse till efterrättelse, förverkar rätten till permission (Jfr punkt 13).
  5. Patienterna får ej vistas ute efter kl 18 under tiden oktober – april samt efter kl 19.30 under övriga delen av året, såvida ej överläkaren annat medgiver. Kl. 20 skola alla patienter vara i säng. Kl. 21.30 skall det vara tyst på avdelningen och allt ljus (utom event. nattbelysning) vara släckt.
  6. Under ”tysta turen” kl. 14-15:30 skall råda stillhet och tystnad på avdelningen.
  7. Kortspel är tillåtet endast å tid, som avdelningssköterskan bestämmer, dock inte under gudstjänst- och besökstid.
  8. Tobaksrökning är ej tillåtet inomhus. Vissling och annat oväsen inomhus får ej förekomma.
  9. För manliga patienter: Besök på personalrum och kvinnliga sjuksalar äro förbjudna, såvida ej särskilt tillstånd därtill och i varje särskilt fall givits av avdelningssköterskan.
  10. För kvinnliga patienter: Besök på personalrum och manliga sjuksalar äro förbjudna, såvida ej särskilt tillstånd därtill och i varje särskilt fall givits av avdelningssköterskan.
  11. Patienterna äga icke tillträde till sjukhusets köks- och tvättavdelning och ej heller till panncentralen.
  12. All förtäring av spritdrycker och öl är absolut förbjuden.
  13. Alla patienter på sjukhuset skola vara hövliga mot personalen och böra bemöta varandra hänsynsfullt. Om någon ej rättar sig efter dessa ordningsregler och varning ej hjälper, blir han eller hon utskriven och vederbörande målsman underrättad om anledningen därtill.

Borås i september 1949.
Walter Risinger
Styresman

Svenska sägner, del 5: Hårgadansen

Norr om Kilafors i Hälsingland, vid älven Ljusnan, ligger Hårgaberget. Denna plats har blivit välkänd genom en gammal sägen, som berättar att traktens ungdomar en kväll samlades till dans vid bergets fot. Kanske ägde dansen rum på logen vid gården Ol-Nils, men källorna går isär. Mitt under dansen ska en okänd man ha trätt fram och sagt: ”Här dansar den blå, här dansar den grå, men på Hårgaberget ska dansen stå.” Han ska sedan ha börjat gnida sin fiol och spelat så medryckande att de dansande utan att kunna styra över sina steg följt honom upp på berget. Under tiden ska någon i sällskapet ha lagt märke till att spelmannen hade bockfot – det var djävulen själv som hade kommit.

Väl uppe på berget slog sig djävulen ner i toppen av en tall och fortsatte sitt spel. Låten han spelade kom sedan att kallas Hårgalåten och den gjorde de dansande så förhäxade att de fortsatte dag och natt tills kropparna nötts ned och skallarna dansade runt på berget. Samtidigt slets berghällen ned i en ring där dansen gick.

Den äldsta kända uppteckningen av sägnen är gjord av komminister Johan Gabriel Lindström i Bollnäs 1785, men historien är välspridd och har återberättats i olika varianter. Ur sägnen har den välkända svenska folkmelodin Hårgalåten (Horgalåten) uppstått. Från Hårga utgår nu varje år den sprittande danstävlingen Hälsingehambon, där Hårgalåten av tradition är den inledande melodin.

Än idag kan besökare på Hårgaberget se slitna fotavtryck i en ring i en av hällarna, åtminstone med lite god vilja. Nedanför berget ligger hälsingegården Ol-Nils kvar och förvaltas av Hanebo hembygdsförening.

Hårgalåten

Spelmannen drog fiol ur lådan
och lyfte stråken högt mot söndagssolens kula.
Då blev det fart på Hårgafolket,
de glömde Gud och hela världen

Dansen gick på äng och backar,
högt uppå Hårgaåsens topp.
Man slet ut båd’ skor och klackar,
aldrig fick man på dansen stopp.

Varifrån kommer du som spelar,
säg vem har lärt dig detta spel det vilda galna?
Stannar du inte brister hjärtat,
å Gud bevare han har bockfot!

Klockorna hade ringt i dalen,
och där gick far och mor och bror till sockenkyrkan.
Var kan nu Hårgas ungdom vara,
å herregud de dansar ännu!

Dansen gick till Hårgalåten,
högt uppå Hårgaåsens topp.
man har nu inte långt till gråten,
dansar nu sönder både själ och kropp.

Hejda din stråke spelman innan,
vi dansar liv och själ och alla ben ur kroppen.
Nej inte slutar han sin dans
förrän allesammans faller döda!

Fotnot: Bilden överst visar Hälsingehambon 1971. Foto Per Willehard Häger, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

Tryckta källor:

Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons bokförlag

Thaning, Olof (red. 1982), Sverigeboken, Det Bästa

Otryckta källor:

https://www.hembygd.se/hanebo/about

Berättelsen om Hårgalåten – Naturmorgon | Sveriges Radio

Hårgadansen – Wikipedia

Sverige har fått en nationalblomma

De svenska landskapsblommorna har en lång tradition, men någon nationalblomma har vi inte haft förrän nu. På initiativ av Svenska Botaniska Föreningen har svenskarna fått rösta fram sin favorit och intresset har varit stort; över 81 000 personer har valt att delta. När resultatet nu sammanställts står det klart att vinnaren är liten blåklocka (Campanula rotundifolia). Andraplatsen går till linnea och bronsmedaljen till styvmorsviol.

Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker att Carl von Linnés favoritblomma (linnean) hade varit en stark representant för Sverige, men liten blåklocka är också ett klokt val och en värdig vinnare. Den är vanlig i stora delar av landet och förekommer även i fjällvärlden. Blomstringstiden är lång: från juli till september. De skira klockorna är mycket vackra och har en färg som liknar den svenska flaggans. De är vanliga värdväxter åt blomsovarbin, som gärna söker skydd inne i klockan.

Svenska Botaniska Föreningen beskriver på sin hemsida att de under omröstningsperioden fått ta del av ett stort antal kommentarer, privata bilder och personliga berättelser om favoritblommans betydelse. Nu återstår att se vilket symbolvärde nationalblomman kommer att få och hur den kommer att användas.

Läs mer:

https://sverigesradio.se/artikel/sveriges-nya-nationalblomma-liten-blaklocka–2