Ordspråk och talesätt, del 27: Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge

Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge är en förvanskning av författaren Verner von Heidenstams formulering ”det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge”. Meningen är hämtad ur dikten Åkallan och löfte, som ingår i diktsviten Ett folk från 1899.

Redan under författarens levnad var dikten kontroversiell, eftersom den uttrycker en tanke om att krig och umbäranden skulle vara förädlande och sporra människor till att uträtta stordåd. Den idén är kanske än mer svårsmält och oaptitlig för dagens människor, men citatet om strängen som brast har levt vidare. Kopplingen till ofred och armod har dock försvunnit och idag tolkas uttrycket i regel som att det är viktigt att våga ta vara på möjligheter, även om det finns risk att misslyckas.

Åkallan och löfte

Och ropade trenne grannfolk: Glöm
den storhet du bäddat i jorden!
Jag svarade: Res dig, vår storhetsdröm
om herraväldet i Norden!
Den storhetsdrömmen lyster oss än
att leka i nya bedrifter.
Låt upp våra gravar, nej, giv oss män
i forskning, i färger och skrifter!

Ja, giv oss ett folk på ett bråddjups rand,
där en dåre sin nacke kan bryta.
Mitt folk, det finns annat att bära i hand
än en bräddfull egyptisk gryta.
Det är bättre, den grytan rämnar itu,
än att levande hjärtat förrostar;
och intet folk får bli mer än du,
det är målet, vad helst det kostar.

Det är bättre av en hämnare nås
än till intet se åren förrinna,
det är bättre att hela vårt folk förgås
och gårdar och städer brinna.
Det är stoltare våga sitt tärningskast,
än tyna med slocknande låge.
Det är skönare lyss till en sträng, som brast,
än att aldrig spänna en båge.

Jag vaknar om natten, men kring mig är fred.
Blott vattnen storma och sjuda.
Jag kunde i längtan kasta mig ned
som en bedjande stridsman av Juda.
Ej vill jag tigga om soliga år,
om skördar av guld utan ände.
Barmhärtiga öde, tänd blixten, som slår
ett folk med år av elände!

Ja, driv oss samman med gisselslag,
och blåaste vår skall knoppas.
Du ler, mitt folk, men med stela drag,
och sjunger, men utan att hoppas.
Du dansar hellre i sidenvåd
än tyder din egen gåta.
Mitt folk, du skall vakna till ynglingadåd
den natt du på nytt kan gråta.

Må främst du stiga, du dotter av nöd,
som skygg ditt öga vill täcka.
Så älska vi dig, att vore du död,
vår kärlek skulle dig väcka.
Om natten blir sömnlös, om lägret blir hårt,
vi svika dig ej på den färden,
du folk, du land, du språk, som blev vårt,
du vår andes stämma i världen.

Tryckta källor:

Hallengren, Anders; Hellsing, Birgitta; Hellquist, Magdalena (2000), Bevingat, Albert Bonniers Förlag

Otryckta källor:

https://allmogens.se/poesi/akallan-och-lofte/

https://fragabiblioteket.wordpress.com/2009/08/27/hej-vad-betyder-battre-lyss-till-den-strang-som-brast-an-att-aldrig-spanna-en-bage/

https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=12779

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: