Svenska folksagor, del 33: De tre svärden

Nedanstående saga har hämtats ur samlingsvolymen Svenska Folk-sagor och Äfventyr Efter Muntlig Öfverlemning Samlade och Utgifna, som sammanställts av Orson Squire Fowler och Gunnar Olof Hyltén Cavallius i mitten av 1800-talet. Jag återger den fritt och med lätt moderniserat språk.

Det var en gång en smed, och mången är väl det, som sagor plägar begynna. Han hade avslutat sitt vårarbete och skulle ge sig ut i skogen att hugga ved till en kolmila. När han ätit dagvard och var till reds att gå, sade han till sin hustru: ”Du kommer väl till mig med middagsmål, ute vid talldungen?” Kvinnan lovade att göra så. Smeden gick därefter åt skogen, och började hugga.

När det nu led mot middagen, kom hans hustru, så som det var sagt, till honom med mat. Mannen åt. Därefter lade han sig att vila middag, såsom seden är om sommartid, och sov en stund på kvinnans arm.

När de hade sovit en blund steg hustrun upp och gick sin väg, men tog smedens yxa med sig. ”Vad ska du med yxan?” frågade smeden. ”Det hänger ju fyra yxor hemma på yxhänget.” Kvinnan svarade inte, utan fortsatte sin färd. Det tyckte mannen var underligt, men han tänkte: ”hon ställer väl yxan vid någon buske, där jag kan hitta den.” Smeden började så åter stapla upp ved till sin kolmila och grubblade inte mer över saken.

Efter en stund kom smedens hustru gåendes till sin man med middagsmål. Hon frågade: ”Vill du inte äta din middag? Det är redan långt lidet på dagen.” Smeden vart förundrad och svarade: ”Äta nu? Vad är det för ätande?” ”Ja”, ursäktade sig hustrun, ”visst har jag kommit att dröja över tiden, men så har jag likväl inte varit sysslolös. Jag har bakat, så att du skulle få bröd och jag har kärnat, så att du skulle få smör.” Då blev smeden än mer förundrad och tänkte för sig själv att det måste vara illa ställt. Han satte sig därefter att äta vad han förmådde, men talade inte, för det tycktes honom rådligast att låta allting vara som det var.

När sju år gått efter denna tilldragelse, hände sig, att smeden en afton stod på sin ved-kast och högg kvällsved. Då kom där gåendes en here (pojke), som bar en yxa på armen. Smeden frågade: ”Vad fattas din yxa? Ska den lagas eller äggvällas?” Pojken svarade inte. Smeden tog nu yxan, och beskådade den mycket noga. Han sade: ”Det felar yxan ingenting. Men skam far i mig! Är det inte min yxa?” Då svarade heren: ”Är det er yxa, så är ni också min far.”

Smeden måste nu kännas vid sin son, såsom han hade känts vid sin yxa. Han gick därför mycket bekymrad in till sin hustru och förtäljde, att det hade kommit en liten pojke, som han ville ha till hjälp i smedjan. Men hustrun ville inte höra talas om någon tillökning i hushållet, som, menade hon, redan var stort nog. Först efter många böner lyckades mannen övertala henne. Pojken fördes så in i stugan, fick mat och kläder, och följde om dagarna sin far i smedjan.

Det led nu en tid bortåt. Heren var både kvick och rådig, och därtill mäkta stark, eftersom han var till hälften kristen och till hälften troll. Men han var tillika mycket tunghållen, och hade ett så gott mathjärta att hans far till slut inte såg sig kunna föda honom längre. Smeden gick därför en dag fram till kungsgården och frågade, om inte konungens köksmästare ville ha en pojke som biträde i köket. ”Jo”, svarade kocken, ”jag behöver honom nu som bäst. Låt pilten komma hit, ju förr, desto hellre.” Då vart smeden glad, och tänkte för sig själv: ”kommer min son till kungsgården, så lär han väl någon gång få äta sig mätt.” Mannen gick så hem och förtäljde hur hans ärende hade avlupit.

När heren blev varse dessa nyheter, sade han: ”Far, nu är min begäran, att ni smider mig tre svärd: ett som väger tre lispund, ett som väger sex lispund och ett som väger tolv lispund. Dessutom ska ni skaffa mig tre linnerockar, en till vardera svärdet. Gör ni det, ska jag skaffa så mycket rikedom, att ni aldrig mer behöver smida för er nödtorft.”

Den fattige smeden fick ett stort bekymmer att samla så mycket järn och stål, som tarvades till de tre svärden, men han dristade inte göra sin son emot. När nu allt var redo efter pojkens begäran, vägde det tredje svärdet inte mer än elva pund, ty ett lispund järn hade bränts bort i härden. Då blev heren vred och sade: ”Vore ni inte min far, skulle ni själv få pröva ert verk. Nu står det hårt, om jag därmed kan göra mig något gagn.”

När smeden såg sin sons vrede blev han rädd och teg, men han tänkte för sig själv, att svärdet torde bli tungt nog att sköta, även för den som var stark. Pojken tog så de tre svärden och de tre linnerockarna, och gömde dem under en jordfast sten. Därefter gick han med sin far till kungsgården och kom i tjänst hos kocken, som lovat var.

Det hände sig en gång, att konungen, som rådde över landet, var ute i leding. Då uppstod en häftig storm och sjögång, så att alla trodde att skeppet skulle förgås i havet. Men den hårda väderleken orsakades av tre havstroll, och de ville inte släppa konungen i land med mindre än att han lovade dem sina tre fagra döttrar. När nu kungen kom hem till sitt, lät han utgå ett påbud, att om det funnes någon kämpe, som ville våga sitt liv och frälsa de tre prinsessorna, skulle han få en av dem till gemål, och därtill bli kung över halva riket. Men inge kämpe var så modig, att han vågade en kamp mot de förskräckliga havstrollen, utom en ensam skräddare, som ställde sig mycket dristig och lovade göra allt vad han förmådde.

När det led på tiden att konungadöttrarna skulle utlämnas till havstrollen, blev en allmän sorg och jämmer över hela konungariket; men allra mest sörjde konungen och hans gemål, drottningen. Den äldsta prinsessan blev så förd ner till havet med mycket ståt, och allt folk följde henne på vägen. När de nu kommit till havs-brädden satte sig mön på den vita sanden, stödde hand emot kind och fällde modiga tårar. Men den manhaftige skräddaren glömde bort sina stora ord, och kröp upp i ett högt träd, som växte på samma ställe.

Emellertid gick heren till sin mästare, och bad att få gå ut i staden och förlusta sig en stund. Kocken biföll hans begäran, men bad honom att inte dröja borta länge. Pojken sprang därefter hem, tog svärdet som vägde tre lispund, drog linnerocken över sina kläder, lockade på sin hund och vandrade vägen framåt havsstranden. När han nu kom till stället där konungadottern satt, gick han fram, hälsade henne höviskt och frågade: ”Varför sitter sköna jungfrun här så ensam och sorgsen?” Prinsessan svarade: ”Jag må väl vara sorgefull; min far har varit i sjönöd och lovat mig åt ett grymt havstroll. Jag rädes, det kommer snart och tager mig.” Pojken frågade: ”Finns då i hela er faders rike ingen man och kämpe som kan frälsa ert liv?” ”Jo”, svarade prinsessan, ”det sitter en skräddare här i detta träd. Han har lovat att göra vad han kan.” När heren nu vände sig om och såg skräddaren sitta i grantoppen, log han, och sa: ”Jungfru! Sätt inte er lit till en sådan kämpe! Men om vi vill löska mig en stund ska jag frälsa ert liv.” Det tyckte konungadottern var en dristig begäran, men i sin stora nöd tordes hon inte neka. Då talade pojken till sin hund: ”Liten Trogen, sitt på vakt!” Därefter lade han sitt huvud i jungfruns knä, och hon löskade honom. Skräddaren satt tyst i granen och såg på. Men konungadottern drog en röd silkestråd ur sin tröja och flätade oförmärkt in den i herens lockar.

I detsamma hördes ett starkt gny och buller ifrån sjön och böljorna gick högt upp på land. Fram ur djupet kom ett hiskeligt havsdjur, som hade tre huvuden. Trollets hund var så stor som en årsgammal tjurkalv. Vidundret sporde: ”Var är konungadottern, som jag har blivit lovad?” Pojken svarade: ”Hon sitter här. Men du må väl gå så nära att vi kan talas vid?” Trollet sade: ”Ämnar du, lilla byting, driva gäck med mig?” ”Nej”, svarade heren, ”jag har kommit för att kämpa om den unga prinsessan.” ”Ja, väl”, mälte trollet, ”men då ska vi låta våra hundar tampas först.”

Pojken och havstrollet hetsade nu sina hundar till strid och det blev ett argt slagsmål mellan dem. Leken ändades så, att pojkens hund, den lille Trogen, bet trollets hund i halsen till dess att den blev liggande död på sanden. Då sade heren: ”Nu ser du hur det gick för din hund, och det ska gå dig likaledes.” Han gick därefter fram emot trollet, drog sitt svärd och högg till så att trollets tre huvuden föll i sjön.

När jungfrun såg detta ske, utbrast hon med stor hjärtans glädje: ”Nu är jag frälsad!” Hon bad så att den främmande kämpen skulle följa henne hem till kungsgården, och där undfå heder och belöning för sin stora tjänst. Men heren nekade därtill och sade, att hans bistånd var ringa och inte vore värt att mycket orda. Pojken grep därefter några pärlor och smycken, som havstrollet hade burit, tog ett höviskt farväl av konungadottern och vandrade skyndsamt sin väg.

Medan detta skedde satt den manhaftige skräddaren i grantoppen och bidade stridens utgång. När nu faran var förbi, kröp han hastigt ned, drog sin värja och tvingade konungadottern att avlägga ed att det var han och ingen annan som frälsat henne. Därefter gick de tillsammans till kungsgården och man kan veta vilken glädje det blev, när prinsessan kom oskadd tillbaka. Konungen lät genast tillreda ett stort gästabud och skräddaren sattes vid hans sida, och blev hållen för yppersta kämpe vid hela hovet.

Andra dagen skulle den mellersta prinsessan föras ut till havstrollet, och det blev nu samma sorg som förut. Men såsom den tappre skräddaren hade frälsat den äldsta konungadottern, tänkte mången, att han väl ock skulle frälsa hennes syster. Man satte därför mycket lit till skräddaren och själv lät han inte fattas stora och stolta ord. Den unga prinsessan fördes därefter ned till havet, och allt folket ledsagade henne på vägen. När de nu kom fram satte konungadottern sig ned på havsbrädden och grät bitterligen, så att hennes tårar föll på den vita sanden. Men skräddaren tyckte inte det var rådligt att stanna kvar, utan klev upp i granen och gömde sig bland dess grenar, som förra gången.

Medan detta tilldrog sig gick heren till sin husbonde och sade: ”Mästare! Ge mig lov att gå ut i staden och förlusta mig. Igår hann jag föga se mig omkring.” Kocken svarade: ”Om skräddaren vinner seger över trollet, blir här idag ett större gästabud än igår, och jag är ensam med att tillreda maten. Där borta står ett kar, som rymmer aderton såar vatten; jag har ingen som hjälper mig att få in ett enda ämbar.” Då frågade heren om han fick gå bort, sedan han hade fyllt vattenkaret. Kocken samtyckte därtill, och tänkte vid sig själv att det väl vore afton, innan karet kunde fyllas. Men pojken fattade det stora karet emellan händerna, sprang till brunnen, och uppdrog det så fullt att vattnet spillde över alla bräddar. Därtill tog han fram några sköna pärlor och stack sin mästare i handen, vilket denne lät sig väl behaga. När nu kocken förnam pojkens ofantliga styrka tordes han inte vidare neka till hans bön, utan sade: ”Gå i frid, men dröj inte länge borta!” Pojken sprang så hem efter svärdet, som vägde sex lispund, drog linnerocken över sina kläder, lockade på sin hund och vandrade vägen fram mot havet.

När han kom till stället där konungadottern satt och grät, blev skräddaren övermåttan glad, där han krupit upp i grantoppen. Men pojken låtsades inte märka något, utan gick fram till prinsessan, hälsade höviskt och frågade: ”Sköna jungfru, varför sitter ni här så sorgsen och ensam?” Konungadottern svarade: ”Jag må väl vara sorgsen; min far har varit i sjönöd och lovat bort mig till ett styggt havstroll. Jag rädes det snart kommer och tar mig!” Pojken sade: ”Finns det då uti hela er fars rike ingen man och kämpe, som kan frälsa ert liv?” ”Jo”, svarade prinsessan, ”det sitter en manhaftig skräddare här uti denna gran. Han har lovat frälsa mig, såsom han frälsat min syster.” Vid dessa ord vände sig heren om och såg att skräddaren satt högst uppe i trädet. Då log pojken och sade: ”Jungfru! Sätt inte er er tillit till en sådan kämpe. Men om ni vill löska mig en stund, ska jag frälsa ert liv.” Det tyckte konungadottern var en dristig begäran, men i sin stora nöd samtyckte hon. Då talade heren till sin hund: ”Liten Trogen, sitt på vakt!” Därefter lade han sitt huvud i jungfruns knä, och hon löskade honom. Skräddaren satt tyst i granen och såg på. Men konungadottern drog en svart silkestråd ur sin kappa, och flätade den oförmärkt in i herens långa hår.

I detsamma började Trogen skälla, och det kom ett starkt gny och dönande från sjön, så att böljorna vältrade högt upp på stranden. Nu kom ur djupet ett ofantligt havstroll, som var styggt till åsyn och hade sex huvuden. Trollets hund var så stor, som en två år gammal oxe. Vidundret frågade: ”Var är prinsessan, som jag blivit lovad?” Pojken svarade: ”Hon finns här, men du får väl komma så nära att vi får talas vid.” Trollet sade: ”Kanske vill du, lille byting, kämpa mot mig?” Heren svarade: ”Det är för den skull jag har kommit hit.” Trollet tog till orda: ”Igår slog du ihjäl min broder, idag blir jag din överman. Men först ska vi låta våra hundar tampas.”

De hetsade nu sina hundar till strid, och det blev ett argt slagsmål emellan dem. Leken slutade så, att pojkens hund, den lille Trogen, bet trollets hund i halsen, tills den blev liggande död vid sjön. Då sade heren: ”Du ser vilket slut din hund har fått. Nu ska det gå likadant för dig.” Han gick därefter fram mot trollet, svingade sitt svärd och högg till, så att alla trollets sex huvuden trillade i vattnet. Det blev havstrollets död. När konungadottern såg detta, blev hon övermåttan glad och utbrast med hjärtans lust: ”Nu är jag frälsad!” Hon bad därefter att den främmande kämpen skulle följa med till hennes faders gård, och där undfå heder och belöning för sin stora tjänst. Men heren nekade härtill och menade, att hans bistånd inte var värt att omtalas. Han grep därefter några pärlor och prydnader som havstrollet hade burit, tog ett höviskt farväl av konungadottern och gick skyndsamt sin väg.

Medan striden stod var skräddaren uppe i grantoppen nästan halvdöd av ångetst och räddhåga. När nu all fara var över kröp han hastigt ned från trädet, drog sin värja och tvingade konungadottern att lova att säga att det var han och ingen annan som frälsat henne. Prinsessan var motvillig, men hon räddes för sitt liv och tordes inte neka. Skräddaren förde henne så till kungsgården, där de mottogs med stor fröjd och många hedersbetygelser. Därefter anrättades ett ännu ypperligare gästabud, än det som varit dagen innan. Skräddaren sattes närmast konungen och visades av alla stor ära och vördnad. Själv talade han många stolta ord och rosade mycket sina manliga bedrifter.

Tredje dagen skulle den yngsta konungadottern föras ut till havstrollet. Då blev en ännu större sorg än förut, inte bara över konungens gård, utan över hela riket, för alla höll prinsessan kär för hennes fägring och mildhets skull. Många satte nu sin lit till den manhaftige skräddaren, att han skulle frälsa konungadottern, såsom han frälsat hennes systrar, men prinsessan själv ville inte låta trösta sig, utan grät bittert. Hon fördes till havet och sattes vid stranden, men skräddaren glömde snart alla sina löften och kröp upp i den höga granen, så som han var van att göra.

Medan allt detta skedde gick pojken till sin husbonde och sade: ”Mästare! Ge mig lov att ännu en gång gå och förlusta mig i staden. Jag lär snart inte be er om att få gå ut.” Då kocken nu kände till pojkens ofantliga styrka, och därtill hans frikostighet, ville han inte avslå en så ringa bön, utan sade: ”Gå i frid! Men bli inte borta länge! Om skräddaren vinner seger blir här idag ett mycket större gästabud än innan.” Heren tog så fram några gyllene smycken och stack i sin mästares hand, vilket kocken lät sig väl behaga. Därefter sprang pojken bort och hämtade det tredje svärdet, som borde ha vägt tolv lispund, men bara vägde elva. Han band så svärdet vid sidan, drog linnerocken över sina kläder, lockade på sin hund och vandrade vägen fram emot havet.

När han kom till stället där konungadottern satt och grät, gladde sig skräddaren uppe i grantoppen. Men heren låtsades inte märka honom, utan gick rakt fram till prinsessan, hälsade höviskt och frågade: ”Skön jungfru! Varför sitter ni här så bedrövad och fäller tårar på kind?” Konungadottern svarade: ” Jag må väl fälla tårar. Min far har varit i sjönöd och lovat bort mig till ett havstroll. Jag är rädd att det snart kommer och tar mig.” När pojken såg hennes sorg, rördes hjärtat i hans bröst, för ett så vänt liv hade han aldrig förut sett. Han frågade: ”Finns det då i hela er fars rike ingen man och kämpe som kan frälsa ert liv?” ”Jo”, sade mön, ”det sitter en manhaftig skräddare uppe i denna gran. Han har lovat att frälsa mig, så som han frälsat mina bägge systrar.”

Vid dessa ord vände sig heren om, och tittade upp dit skräddaren satt högst uppe i toppen av trädet. Då log han, och sade: ”Ädla jungfru! Sätt inte er lit till en sådan kämpe. Men om ni vill löska mig en stund, så ska jag våga mitt liv för er.” ””Det vill jag gärna göra”, svarade konungadottern. Då talade heren till sin hund, och sade: ”Liten Trogen, sitt troget på vakt.” Därefter lade han sitt huvud i jungfruns knä, och sov en blund, medan hon löskade honom. Men när konungadottern blev varse trådarna, som hennes systrar hade fäst i pojkens hår, tycktes det henne underligt. Hon drog så en silkestråd ur sin scharlakans-kappa och band den oförmärkt bland svennens lockar.

I detsamma började Trogen skälla, och det hördes ett starkt gny från havet. Då sade heren: ”Det är tid att stiga upp. Sköna jungfru, ge mig ert förkläde. Vi torde kunna få nytta av det.” Konungadottern gjorde som han bad, och pojken skar med sitt svärd klädet i tolv stycken.

Nu uppstod ett hiskeligt dön i vattnet, så att böljorna drevs högt upp på torra land, och fram kom ett förfärligt havstroll, som hade tolv huvuden, det ena styggare till åsyn än det andra. Trollets hund var stor, som den största tjur. Vidundret frågade: ”Var är prinsessan, som jag har blivit lovad.” Pojken svarade: ”Hon finns här, men du får väl komma så nära att vi kan talas vid.” Trollet tog till orda: ”Kanske vill du, lille byting, dräpa mig idag så som du förut dräpt mina bröder?” Heren gav till svar: ”Det är därför jag kommit.” Trollet sade: ”Vänta bara. Nu har du mött din överman. Men först ska vi låta våra hundar tampas.”

De hetsade nu sina hundar till strid och det blev ett argt slagsmål. Men leken fick ett hastigt slut, för trollhunden grep herens hund med tänderna och slukade honom i en enda munsbit. Detta blev Trogens död, och det tycktes vara ett dåligt förebud. Heren lät sig dock inte skrämmas, utan gick modigt fram och högg till med svärdet, så att alla trollets huvuden föll i sjön. Men trollet hade en underlig art, för när ett huvud var avhugget och kom i vattnet, fick det åter liv, hoppade upp och blev sittande så som förut. När heren såg detta ropade han till konungadottern och sade: ”Ädla jungfru! Nu är goda råd dyra. Lägg en flik av ert förkläde på halsändan, så snart jag hugger av huvudet, annars vaknar det åter till liv.” Svennen högg därefter andra hugget, så att ett huvud föll till marken, men konungadottern var genast redo, och lade en flik av sitt förkläde över halsändan. Likadant gjorde hon vid det tredje och fjärde hugget. När heren sålunda hade huggit av sju huvudet, började trollet be för sig och sa: ”Stilla ditt svärd, för jag ska gärna lämna jungfrun i frid, bara jag får dra mig undan.” Men heren var vred och svarade: ”Inte ska du tro att du kan komma levande härifrån!” I detsamma svingade han sitt sitt svärd, och högg till med väldig kraft, så att det ena huvudet föll till marken efter det andra, men konungadottern var redo och lade klädesflikar på såren. De slutade inte förrän heren hade huggit av alla trollets huvuden och detta blev trollets död. Under tiden satt skräddaren uppe i grantoppen och tordes inte röra sig av ängslan och räddhåga.

När striden var ändad, utbrast konungadottern med hjärtans fröjd: ”Nu är jag frälsad!” Därefter tackade hon sin kämpe för hans manliga bistånd, och bad honom följa med till hennes faders gård, för att undfå heder och belöning. Men heren nekade till hennes begäran, och menade att hans tjänst föga förtjänade att omtalas. Han grep så några av trollets smycken, tog ett kärligt farväl av den fagra konungadottern och gav sig av.

Då pojken hade gått, klättrade skräddaren ner ut trädet, drog sin värja och hotade prinsessan med döden, om hon inte svor på att han och ingen annan hade frälsat henne från havstrollet. Detta ville prinsessan inte samtycka till, för hon tänkte på den unge kämpen som hade vågat sitt liv för henne. I sin nöd vågade hon dock inte vägra, utan lovade att följa skräddarens begäran. De vandrade så tillsammans till kungsgården. Prinsessan var modfälld och sade inte mycket, men skräddaren gick vid hennes sida med stolta steg och stora åthävor, som om han varit den djärvaste kämpe. När nu kungen på långt håll märkte deras ankomst, blev han mycket glad, för han hade inte trott att han skulle få återse sin dotter i livet. Han drog dem så till mötes med hela sitt hov och det blev stor glädje i konungens gård och över hela riket gick ryktet om den manhaftige skräddaren.

Det led nu mot timman, att gästabudet skulle börja, men ingen mat var framsatt på borden. Då blev konungen misslynt, och sände sin yngsta dotter att spörja, varför måltiden inte var redo. Kocken undskyllde sig, att då hans tjänare varit borta hade han ensam måst anrätta maten. Prinsessan återvände med sådant besked. När hon nu gick förbi kockspojken, föll det henne underligt, att han vände sig bort, och när hon tittade närmare på honom, kände hon igen den tappre kämpen, som nyss hade stridit för henne. Nu blev konungadottern glad och sprang hastigt till sina systrar för att förtälja vad hon hade hört och sett.

Medan prinsessorna samtalade härom, kom konungen, deras fader, och fick höra vad de sade. Då förundrade han sig, och befallde strängeligen sina döttrar, att utan omsvep bekänna hur allt hade gått till. Den yngsta konungadottern berättade nu allting, såsom det var, ifrån början till slut, och de äldre prinsessorna bekräftade hennes tal. Men konungen blev mycket vred över skräddarens falskhet, och gladdes tillika att kunna vedergälla den rätta kämpen. Han skickade så bud, att kocks-svennen genast skulle komma inför honom.

När budet kom fram, blev en stor undran bland alla konungens tjänare och småsvenner. Men kockspojken ville inte gå, utan sade: ”Hur ska jag komma inför konungen, jag är en ringa man klädd i ringa kläder.” Budet svarade att han gjorde bäst i att lyda konungens vilja. Då gick heren dristeligen upp i salen, där kungen satt till bords med alla sina gäster, och skräddaren hade sin plats vid konungens sida. När nu skräddaren såg den tappre kämpen, som hade frälsat prinsessorna, bleknade han, men konungen vände sig till kockspojken, och frågade med hög röst: ”Är det du som har frälsat mina tre döttrar?” Heren svarade frimodigt: ”Alla vet, att inte jag, utan skräddaren har gjort det.” ”Nej!” ropade konungadöttrarna med en mun. ”Det var du som frälste oss, och här sitta de tre silkestrådar, som vi flätade in i ditt hår, den dagen då du låg på vårt knä.” Prinsessorna sprang så fram, omfamnade kockspojken, och uppsökte var sin silkestråd ibland hans långa lockar. Nu förstod alla, att det var sant såsom konungadöttrarna hade förtäljt. Men konungen sade: ”Om det var du som frälste prinsessorna, så ska du också ha lön därför. Jag ger dig min yngsta dotter, och därtill halva mitt land och rike.

Nu blev stor lust och glädje över hela kungsgården, och bröllopet firades med fröjd och gamman. Men den manhaftige skräddaren smög sig skamsen bort från gästabudet och sågs aldrig mer till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s