Nyckelharpan – Sveriges inofficiella nationalinstrument

Nyckelharpan är ett stråkinstrument med långsmal kropp av trä och strängar av stål. Ett utmärkande drag är tangenter (nycklar), som trycks in för att förkorta strängarna till önskad längd. Gemensamt för olika nyckelharpsvarianter är förekomsten av resonanssträngar som inte spelas, utan har till uppgift att förstärka ljudet från övriga strängar. Dessa resonanssträngar bidrar i hög grad till nyckelharpans karakteristiska klang.

Inom den svenska folkmusiken intar nyckelharpan en särställning. Instrumentets ursprung är höljt i dunkel, men att det hade en plats i svenskt musikliv redan under medeltiden vet vi genom gamla kyrkomålningar. Exempelvis finns 1400-talsmålningar med nyckelharpor i Lagga kyrka i Knivsta och Tolfta kyrka i Tierp. Men det går att hitta ännu äldre exempel: I Källunge kyrka på Gotland finns en fris med musikanter från 1350-talet, där ett av instrumenten ser ut att vara en nyckelharpa och vid en utgrävning i Sigtuna har en nyckelharpsnyckel (knaver) från 1200-talet hittats. Dessa är de äldsta kända spåren av nyckelharpa, vilket talar för att den har sitt ursprung här. Medeltida kyrkomålningar med nyckelharpsmotiv finns även i Danmark och från 1500-talet finns avbildningar som visar att instrumentet förekom i Tyskland.

Änglar spelar nyckelharpa i Tolfta kyrka. Foto: Karsten Evers, CC BY 3.0, via Wikimedia Commons

Hur allmänt förekommande nyckelharpan var under medeltiden vet vi inte. Under 1600-talet hade den emellertid hunnit bli ett av de vanligaste spelmansinstrumenten i Sverige. I Atlantica (1679-1702) skriver vetenskapsmannen Olof Rudbeck: ”Att våra fäder större delen kunde spela på harpor (Soteharpor, Långharpor och Nickelgigor) och detta Baldur till ära uti hans Saal det är allom kunnigt af Wisor och Sägner”. 1781 beskriver Carl Michael Bellman nyckelharpans roll inom kroglivet i Stockholm: ” Den tiden förspordes ständig gästning, oupphörligt dansande, jemn musique af Nyckelharpor och violer, samt ett oaflåteligt trumlande, med hvirfvel på hvirfvel utan för krogdörrn.”

Under 1800-talet kom fiolen att vara det dominerande instrumentet inom svensk folkmusik, men med det stigande intresset för svensk musiktradition vid 1900-talets mitt upplevde nyckelharpan åter ett uppsving. 1970-talet innebar en nyckelharpsexplosion, då ett stort antal svenskar lärde sig att både bygga och spela instrumentet, samtidigt som ny musik komponerades och läroböcker skrevs. Under 1900-talet genomgick nyckelharpan dessutom en betydande utveckling, med justeringar av stränguppsättningen och nycklarnas placering. Denna vidareutveckling gjorde nyckelharpan mångsidigare och lättare att hantera.

I modern tid är den så kallade kromatiska nyckelharpan, som har tre melodisträngar och en bassträng, vanligast. Äldre varianter med annan stränguppsättning, som kontrabasharpa och silverbasharpa, tillverkas också.

Särskilt stark koppling har nyckelharpan till Uppland, men den spelas över hela landet och har fått stor spridning i Dalarna, Hälsingland och Ångermanland. År 2010 beräknades Sverige ha cirka 10 000 nyckelharpspelare.

Nyckelharpan har vid flera tillfällen föreslagits att få status som Sveriges nationalinstrument. Hittills har det emellertid inte gått att nå samsyn i frågan. Förespråkarna menar att nyckelharpan är en betydelsefull del av det svenska kulturarvet som förtjänar att uppmärksammas, medan motståndarna hävdar att ett så typiskt svenskt instrument riskerar att splittra det mångkulturella samhället. Att nyckelharpan har en särskild position inom svensk musiktradition och av många betraktas som en musikalisk nationalsymbol går dock inte att förneka.

Fotnot: Den som idag vill ta del av nyckelharpsmusik eller engagera sig i musiktraditionen har många valmöjligheter. 1997 grundades Eric Sahlströminstitutet (uppkallat efter en av Sveriges framträdande nyckelharpsprofiler), som arrangerar kurser i nyckelharpspel och nyckelharpsbygge. Helgen före midsommar varje år anordnas nyckelharpstämman i Österbybruk. Föreningen Nyckelharpan ger ut en tidning med nyckelharpsnyheter och arrangerar spelträffar.

Tryckta källor:

Aulin, Arne; Connor, Herbert (1974), Svensk musik. Från Vallåt till Arnljot, Bonniers

Nordlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, Bohlin och Co

Otryckta källor:

https://www.gilleochnyckelharpstamman.se/

https://www.isof.se/om-oss/levande-traditioner—immateriella-kulturarv-/forteckningen/forslag-2013/2014-08-21-nyckelharpa.html

https://musikverket.se/svensktvisarkiv/publikationer/onlinepublikationer/nyckelharpan/

Hem

Nyckelharpans historia

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/sveriges-nationalinstrument_GK02Kr223

https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyckelharpa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s