En kulturhistorisk promenad genom Kiruna

Kiruna är Sveriges nordligaste kommun och den till ytan största. Sitt namn har staden fått av det nordsamiska ordet för fjällripa, Giron. I modern tid är det dock gruvan snarare än fågellivet som karakteriserar orten. Redan på 1600-talet konstaterades att Kirunafjället innehöll en rik järnmalmsfyndighet, men de svåra geografiska förhållandena lade länge hinder i vägen för malmbrytning. Först när en järnvägsförbindelse med Luleå öppnats 1899 kom gruvdriften igång och de värden som därefter knackats fram ur berget är närmast ofattbara. Med malmbrytningen uppstod även behov av ett samhälle runt gruvan och så växte staden Kiruna fram. Gruvdisponenten Hjalmar Lundbohm ordnade med stadsplan och konstnärlig utsmyckning och kom på så sätt att bli stadens grundläggare. 1912 restes den magnifika kyrkan och ett halvsekel senare byggdes flera landmärken i funkisstil. Mest präglas dock Kiruna av gruvdriftens spår i landskapet. Nedan följer ett förslag på en promenad genom staden, med besök till några av de främsta kulturhistoriska sevärdheterna.

Vi börjar vår upptäcktsfärd där Schouggatan och Malmbergsgatan korsas, öster om stadens centrum. Här ligger en samling hus i olika färger vars karakteristiska utformning gett dem namnet ”bläckhornen”. Bläckhornen var gruvdriftkoncernen LKAB:s mest uppförda arbetarbostäder vid 1900-talets början; 45 stycken byggdes 1901-1909. Den kvadratiska formen och de brutna taken får dem kanske att, med lite fantasi, likna gamla tiders bläckhorn.

Varje hus rymde tidigare flera familjelägenheter och ungkarlsrum. Trots att husen nu är över 100 år gamla är de fortfarande i gott skick och fungerar som bostäder.

En kvarts promenad in mot centrum tar oss sedan till ett av Kirunas främsta landmärken, den faluröda träkyrkan.

Kyrkan, som är en av Sveriges största träbyggnader, ritades av arkitekten Gustav Wickman med inspiration av både lappkåtor och stavkyrkor. Resultatet är en verkligt unik byggnad, som samtidigt innehåller starka element av traditionell svensk byggnadskonst. Interiören präglas av konstfärdigt utformade takstolar i en dämpad brungrå nyans.

Många av detaljerna är inspirerade av samisk ornamentik och altartavlan är ett verk av prins Eugen. 2001 utsågs kyrkan till Sveriges vackraste byggnad genom tiderna.

En kort gångsträcka ner från kyrkbacken leder till gruvstadsparken, som bjuder på imponerande utblickar mot gruvområdet. Parken invigdes 2011 för att fungera som buffertzon mellan gruva och stad. Den som vill se mer av gruvan kan via turistbyrån boka en guidad tur till LKAB Visitor Centre, som är beläget 540 meter under marken. I det tillhörande gruvmuseet visas historiska miljöer, arbetsredskap och fotografier ur gruvans historia. I nuläget är dock anläggningen stängd med anledning av covid-pandemin.

Alldeles i närheten hittar vi kvarteret Ortdrivaren, som kommit att symbolisera det moderna Kirunas framväxt. Här revs den äldre träbebyggelsen på 1960-talet och ersattes av höga betonghus. På grund av den säregna stilen har de i folkmun fått namn som ”snusdosan”, ”spottkoppen” och ”Berlinmuren”. Skönhetsvärdet kan man nog ha olika åsikter om, men att byggnaderna är speciella kan man inte bestrida.

En kort promenad tar oss vidare till Hotell Samegård, som dubbelfungerar som samiskt kulturcentrum och inhyser ett litet museum med inriktning mot traditionellt samiskt levnadssätt. Utställningen är för närvarande stängd, men väl värd att ta del av för den som vid framtida besök får möjlighet.

Nu påbörjar vi den längsta promenadsträckan på vår tur, upp mot toppen av Luossavaara. Loussavaara är Kirunas andra gruvberg och platsen för Kirunas skidanläggning. Vintertid kan snöskor vara bra att ha och finns att hyra på Camp Ripan, där leden börjar. För att ta oss upp följer vi Midnattssolsstigen och efter en dryg timma (eller kanske två, om vi har med en kaffetermos att friska upp oss med) belönas vi slutligen med en imponerande utsikt över staden. Från bergets topp syns bebyggelsen, den omgivande fjällvärlden och de speciella formationer som gruvdriften har skapat. Här avslutar vi vår vandring och tar med oss fina minnen från en mycket speciell stad.

 

Här är ljuset ljusare, kylan kallare, topparna högre, ytorna större och läget nordligare än någon annanstans i Sverige

Från Kiruna kommuns hemsida

 

Fotnot: På grund av den rasrisk som uppkommit genom exploateringen av berget håller Kiruna successivt på att flyttas. Stadsomvandlingen, som innebär att staden omlokaliseras i östlig riktning mot Tuolluvaara, är också till för att möjliggöra fortsatt gruvdrift. Flera byggnader har redan transporterats bort och stadshuset från 1959, som trots sin brutala funkisstil klassades som byggnadsminne, har rivits. Kiruna kyrka kommer att flyttas år 2025. Den som vill uppleva det gamla Kiruna gör klokt i att snart planera in en resa.

För den nyfikne kan det vara värt att ta sig ut till den nya stadskärnan, som nu sakta växer fram. Det nya stadshuset är färdigt och kan ta andan ur vem som helst. Bäst beskrivs det nog som ett modernt palats, där interiören går i guldtoner och innehåller mängder av arkitektoniska krumsprång.

Tryckta källor:

Ottosson, Mats; Ottosson, Åsa (2010), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

Thaning, Olof (1982), Sverigeboken, Det Bästa

Wivall, Per; Grenholm, Lennart (1992), Värt att se i Sverige, Bonniers

 

Otryckta källor:

https://kiruna.se/

https://www.lkab.com/sv/om-lkab/lkab-i-korthet/

Information har även inhämtats vid besök i Kiruna.

Tillgängliggör kulturarvet inför sommaren!

Ett av Kulturminnets främsta syften är att göra kulturarvet synligt. Vi lever i ett land med fantastiska kulturskatter, som inte ges den uppmärksamhet och omsorg de förtjänar. Tyvärr förmedlar inte heller den svenska skolan de bakgrundskunskaper som krävs för förståelse av kulturarvets värde och om svensk kultur någon gång omnämns i etablerad media, så är det i regel i negativa och förminskande ordalag. Mot denna mentala kulturförstöring vill Kulturminnet vara en motvikt, som inspirerar till kulturarvsupplevelser och kunskapsinhämtning.

Kulturminnets självpåtagna uppdrag är inte lätt. I en tid där kulturarvet inte ges plats i samhällsdebatten får det oundvikligen en undanskymd och nedprioriterad roll; kyrkor hålls stängda, runstenar vittrar bort och åratal går mellan imålningstillfällena av våra hällristningar. Parkeringsmöjligheter, allmänna transportmedel och informationsskyltar som underlättar upptäckandet av historiska platser saknas ofta.

Det är därför med stor glädje som jag nu kan konstatera att frågan har uppmärksammats i – ja, faktiskt – Expressen. I en välskriven debattartikel lyfter historikern och krönikören Gunnar Wetterberg problemen med kulturarvets otillgänglighet och lämnar konkreta förslag på hur situationen kan förbättras. För detta finns, konstaterar Wetterberg, särskilda skäl just nu när pandemin gör att allt fler människor tvingas semestra på hemmaplan. Svemester-trenden är inte bara en utmaning, utan öppnar även möjligheter. Det är tid för våra kulturarvsförvaltande institutioner att vakna – nu har de chansen att nå ut och få svenska folket att öppna ögonen för alla de märkvärdigheter vårt land har att visa upp. Skriv förslag på rundturer, anställ kunniga guider, arrangera rundvandringar, publicera inspirationsmaterial!

Det har i flera sammanhang hävdats att 2020 var året då svenskarna återupptäckte landets natur. Nu hoppas jag att 2021 blir det år då det svenska kulturarvet får ett uppsving och att svenskarna med sällan skådad upptäckarglädje börjar ta del av upplevelser och miljöer de knappt varit medvetna om fanns. Om fler skribenter följer i Wetterbergs spår, och ges utrymme att föra fram sitt budskap, torde det inte vara omöjligt.

Öppna kyrkorna! Det allra rikaste kulturarvet finns utspritt i landets kyrkor, det perfekta målet för strövtåg i landskapet. Men – när vi skulle beundra Albertus Pictors medeltidsmålningar i Mälardalen för några år sedan var fyra av sex kyrkor stängda (vapenhuset i Solna och överflödet i Härkeberga räddade dagen). 

Lika illa var det när vi skulle beundra Trydemästarens fantastiska dopfuntar från 1100-talet på Österlen – det tog tre år innan vi sett alla sex. Öppna kyrkorna, anställ de arbetslösa kulturvetarna för att guida och berätta, snitsla rundturer mellan skatterna!

Skylta borgarna! Häromåret for vi runt med Anders Ödmans utmärkta ”Borgar i Skåne” som vägvisare. Vi kravlade under taggtråd, vadade i komockor, och kämpade oss fram till stora högar som var resterna av någon mott eller borg från 1300-talet eller så. För det mesta utan någon som helst hjälp av information på platsen. Sveriges äldsta boplats vid Finjasjön, bortåt 14 000 år gammal, har bara en bitte liten platta. 

Gunnar Wetterberg

Läs mer:

https://www.expressen.se/ledare/gunnar-wetterberg/oppna-kulturarvet-for-svemestrarna/

Tänkvärt om kultur, del 55

Du vet, det största problemet är att Europa inte vill längre, eller har förlorat förståelsen för sitt ursprung. Europa har förlorat sina rötter. Men ett träd utan rötter kommer att dö. Och jag är rädd att västvärlden kommer dö. Det finns massor av tecken. Ingen mer natalitet. Ni invaderas av andra kulturer, andra folk som så småningom kommer dominera er genom sina antal och helt förändra er kultur, era övertygelser, er moral.

Kardinal Robert Sarah

Svensk allmogekultur, del 10: Tobak

Nedanstående text har hämtats ut boken Svenska allmogens lif i folktro, folksed och folkdiktning av Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912, men skildrar arbete, seder och traditioner hos den svenska allmogen under framför allt 1700- och 1800-talet.

Kom kaffebruket tämligen sent till allmogen, så nådde tobaken som njutningsmedel så mycket förr. Redan under 1600-talet omtalas tobaksbruket ej sällan hos allmogen, och 1700-talets första del – tobaksförbudens tid – såg bruket sprida sig äfven till kvinnorna och barnen.

I början synes tobaken ha användts som läkemedel. I Carl Lindhs ”Husapotek och läkebok” af 1675 heter det, att tobak var ett godt medel mot hufvudvärk, men anses samtidigt som ”en orsak till mycken sjukdom, ty fast om tobak för sig själf ett förträffligt, härligt gräs är, och billigt af de gamle kalladt heligt eller Konungs-ört, så varder dock likväl sådant, när det efter det gemene bruket hanteradt varder till skadligt och fördärfligt gift”.  Loccenius säger vid samma tid på tal om njutningsdrycker: ”Tillförene drucko våra förfäder endast våtvaror; men nu dricka de både det torra och brännande, ja själfva röken uti sig”. I ett sockenstämmoprotokoll från Ydre heter det 1653 bl. a. ”Hvilka som finnes dricka tobak under predikan böte 1/2 mark silfvermynt.”

Vid midten af 18:e århundradet nådde det på sina ställen en förfärande utbredning, och man tillgrep därför samma medel som vid brännvinet, att, där man ej kunde få prima vara nöja sig med sekunda. Craelius omtalar 1774 från Kalmar län såsom bevis på potatisens förträfflighet, att bladen kunde användas som tobak, ”när de svettas, torkas och tillansas på samma sätt som tobaksblad”. ”Hvar och en lär således finna, att man kan nyttja potatisrötterna till mat och bladen till tobak, samt det berättas, att denna slags tobak skall vara både mera hälsosam och behaglig till smak, än vanlig tobak, att man med all flit bör vinlägga sig om potatisplantering.” Han afråder från tobaksplantering därför, att växten kräfde så mycket gödsel, som bättre kunde användas.

I vissa delar af landet synes tobaksförbrukningen särskildt ha varit stor och detta naturligtvis speciellt, där odlingen kunde drifvas till afsalu i stor skala. Linné talar utförligt om tobaksodlingen i Västergötland, och den inkomst bonden kunde ha häraf genom att sälja den till Jonas Alströmer i Alingsås. Han säger också, att man i början på 1720-talet knappast såg den odlad i Sverige. Bonden ville ej gärna ha den på sina åkrar. Men på 1740-talet bedrefs planteringen redan i synnerlig utsträckning. Importen af tobak hade betydligt nedgått, och man begynte efter hand öfverallt i Sydsverige med småplanteringar för husbehof.

Öller säger om bruket af tobak i Jämshögs socken i Bleking år 1800: ”Ej allena män och gubbar äro så käre i sin rykande tobakspipa, att de med denna i munnen sitta öfver bordet och maten i sina gästabud och äro ledsne, då de nödgas stoppa den outrökad hos sig, vid själfva ingången i kyrkan; utan både ynglingar och pojkar tro sig obelefvade, om de ej hafva sin tobakspipa i munnen i samkväm och sin snusdosa att räcka fram och bakom sig, till höger och vänster i kyrkan; han skulle finna, att dessa dricka stoft och rök, genom både näsa och mun. Det är sant, ganska få röka pipa utan vid lediga stunder: men de flesta snusa då och då, äfven midt under sitt arbete. Sällan ser man här något kvinnfolk bruka snusdosa, ej heller i folks närvaro röka tobak: men väl skall en och annan gumma bruka det förra för svaga ögon och det senare mot kolik, som de kalla bälgslag.”

Under 1800-talet ha lyckligtvis allmogekvinnorna åtminstone i södra Sverige efter hand lagt bort att använda tobak samt sökt sin tröst i kaffetåren som ersättning för förlusten. Rörande den manliga delen kan man dessvärre ej säga detsamma. Då man på 1700-talet utfärdade förbud mot tobak, undantog man krigsmän betecknande nog, då dessa under 1600-talet varit de förnämsta spridarna af njutningsmedlet. Ännu är det lägerplatserna, som lära allmogen bruket i stor skala. Visserligen känna de flesta unga männen redan till konsten, men det blir ej ett nödvändigt behof förrän efteråt. De bättre reagera visserligen efter några år, men en del få behålla vanan lifvet igenom, sedan den en gång förvärfvats.

De tre sätt, hvarpå tobak brukats alltsedan 1600-talet, äro: rökning, snusning, tuggning. Den allmänna benämningen på rökningen hos allmogen ännu invid 1700-talets slut är ”dricka tobak” (se de ofvan anförda citaten ur Loccenius, protokollet 1653 och Öller 1800). Snuset bereddes på en särskild snuskvarn, som bonden själf höll sig med. Snusningen var mycket allmän hos såväl män som kvinnor vid 1800-talets början. Tuggningen af tobak eller snus var ett gammalt ondt allt sedan 1600-talet, och allmogen brukade denna synnerligen mycket vid 1700-talets slut.

Erik Bergenskiöld säger i sin beskrifning om Nora Bergslag 1784: ”Tobak rökes sparsamt, men tuggas desto mera. Många bergsmän äro, hvilka aldrig röka, och de som bruka det nyttja det som tidsfördrif om aftnarna som ock i sällskap. På vägar råkas aldrig någon Nora bergsman med pipa i munnen. En obekant skulle likväl snart tro, att tobaksrökning mycket nyttjades, ty lördagarna vid hemresan från torget sitter gemenligen en ny lerpipa i hatten på både karl- och kvinnfolk.”

Prosten P. Osbeck suckar 1796: ”Ibland allt annat öfverflöd, som våra sillfiskaredrängar här infört är äfven tobakstuggande allmänt. Jag rädes, att det sker äfven under allmänna gudstjänsten.”

I våra dagar har bruket af snus i mun lyckligtvis hos allmogen något nedgått. Vid våra folkhögskolor ser man det mera sällan, och då det någon gång förekommer, är det någon, som nyss exercerat. I en tid, då man allmänt talar om fälthögskolan och dess kommande välsignelser, då man lyckats begränsa spritförbrukningen bland beväringarna, torde det ej vara omöjligt att borttaga denna olat också. 

Kulturhistoriska sevärdheter, del 48: Glanshammars kyrka

20200722_124539

Glanshammars kyrka utanför Örebro är kanske en av Sveriges vackraste religiösa byggnader. Invändigt är ytorna täckta av sirliga vägg- och takmålningar i en nedtonad färgskala med stor detaljrikedom . Inne i kyrkorummet kan man tillbringa många timmar och ständigt upptäcka något nytt som fångar blicken.

De många fornlämningarna i kyrkans närhet visar att Glanshammartrakten varit befolkad länge. Kyrkans historia går tillbaka till 1000-talet, då en vikingakyrka i trä fanns på platsen. På den tiden var området centrum för bygden norr om Hjälmaren och fungerade som tings- och handelsplats.

På 1100- eller 1200-talet byttes träkyrkan ut mot en stenkyrka, som under de påföljande århundradena kom att byggas ut i etapper. Mot slutet av medeltiden hade den förvandlats till en praktfull tvåskeppig kyrka med de imponerande stjärnvalv vi kan se idag.

I kyrkan finns ännu en stor samling konstskatter från dess olika epoker. Till de äldsta hör medeltida helgonaltare, triumfkrucifix och dopfunt. De betagande målningarna är från slutet av 1500-talet och har målats av Närkekonstnären Anders Jordansson Ryttare. Bland de många motiven finns Adam och Eva, Noaks ark och Gud fader själv. Resterna av en målning från 1200-talet går också att se.

Om kyrkans historiska förflutna vittnar även ett flertal runstenar. Av Närkes 29 kända runstenar har inte mindre än åtta påträffats inuti kyrkan eller i dess omedelbara närhet. Några av dem har lämnats till Örebro länsmuseum, men än idag finns flera stenar kvar för kyrkobesökarna att beundra. En ganska oansenlig sten sitter i kyrkogårdsmuren som vetter mot kyrkans gravkor, medan en välbevarad runsten inuti kyrkan har tagits fram och går att se genom en glasruta i golvet. Utvändigt har putsen på ett ställe knackats bort för att blotta en underbar runsten i svart granit, som nu pryder kyrkofasaden som ett smycke.

20200722_125104

Mängden sevärdheter gör Glanshammars kyrka svår att helt tillgodogöra sig på egen hand. Att gå runt med en lokal guide är därför att rekommendera. Sommartid finns guider på plats i kyrkan för att erbjuda visningar.

Glanshammars kyrka har varit stängd under hösten och vintern för rengöring av väggarna. Planen är att den ska öppna igen till påsk och målningarna kommer då att framträda vackrare än på mycket länge. Att göra en utflykt till Glanshammar i vår eller sommar kan vara en riktigt bra idé.

 

Tryckta källor:

Thaning, Olof (red. 1982), Sverigeboken, Det Bästa

 

Otryckta källor:

https://www.lansstyrelsen.se/orebro/besoksmal/kulturmiljoer/glanshammars-kyrka.html

https://www.svenskakyrkan.se/glanshammar

Information har även inhämtats vid besök i Glanshammars kyrka.

Ordspråk och talesätt, del 27: Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge

Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge är en förvanskning av författaren Verner von Heidenstams formulering ”det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge”. Meningen är hämtad ur dikten Åkallan och löfte, som ingår i diktsviten Ett folk från 1899.

Redan under författarens levnad var dikten kontroversiell, eftersom den uttrycker en tanke om att krig och umbäranden skulle vara förädlande och sporra människor till att uträtta stordåd. Den idén är kanske än mer svårsmält och oaptitlig för dagens människor, men citatet om strängen som brast har levt vidare. Kopplingen till ofred och armod har dock försvunnit och idag tolkas uttrycket i regel som att det är viktigt att våga ta vara på möjligheter, även om det finns risk att misslyckas.

Åkallan och löfte

Och ropade trenne grannfolk: Glöm
den storhet du bäddat i jorden!
Jag svarade: Res dig, vår storhetsdröm
om herraväldet i Norden!
Den storhetsdrömmen lyster oss än
att leka i nya bedrifter.
Låt upp våra gravar, nej, giv oss män
i forskning, i färger och skrifter!

Ja, giv oss ett folk på ett bråddjups rand,
där en dåre sin nacke kan bryta.
Mitt folk, det finns annat att bära i hand
än en bräddfull egyptisk gryta.
Det är bättre, den grytan rämnar itu,
än att levande hjärtat förrostar;
och intet folk får bli mer än du,
det är målet, vad helst det kostar.

Det är bättre av en hämnare nås
än till intet se åren förrinna,
det är bättre att hela vårt folk förgås
och gårdar och städer brinna.
Det är stoltare våga sitt tärningskast,
än tyna med slocknande låge.
Det är skönare lyss till en sträng, som brast,
än att aldrig spänna en båge.

Jag vaknar om natten, men kring mig är fred.
Blott vattnen storma och sjuda.
Jag kunde i längtan kasta mig ned
som en bedjande stridsman av Juda.
Ej vill jag tigga om soliga år,
om skördar av guld utan ände.
Barmhärtiga öde, tänd blixten, som slår
ett folk med år av elände!

Ja, driv oss samman med gisselslag,
och blåaste vår skall knoppas.
Du ler, mitt folk, men med stela drag,
och sjunger, men utan att hoppas.
Du dansar hellre i sidenvåd
än tyder din egen gåta.
Mitt folk, du skall vakna till ynglingadåd
den natt du på nytt kan gråta.

Må främst du stiga, du dotter av nöd,
som skygg ditt öga vill täcka.
Så älska vi dig, att vore du död,
vår kärlek skulle dig väcka.
Om natten blir sömnlös, om lägret blir hårt,
vi svika dig ej på den färden,
du folk, du land, du språk, som blev vårt,
du vår andes stämma i världen.

Tryckta källor:

Hallengren, Anders; Hellsing, Birgitta; Hellquist, Magdalena (2000), Bevingat, Albert Bonniers Förlag

Otryckta källor:

https://allmogens.se/poesi/akallan-och-lofte/

https://fragabiblioteket.wordpress.com/2009/08/27/hej-vad-betyder-battre-lyss-till-den-strang-som-brast-an-att-aldrig-spanna-en-bage/

https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=12779