Nedanstående text är hämtad ur Selma Lagerlöfs bok Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige och skildrar hur valborgsmässoafton firades i Dalarna för drygt hundra år sedan.
Det finns en dag, som är nära nog lika efterlängtad av alla barn i Dalarna som julaftonen, och det är valborgsmässoaftonen, då de få tända eldar ute i det fria.
Flera veckor förut tänka pojkar och flickor inte på annat än att samla bränsle för valborgseldarna. De gå i skogen för att plocka upp torra grenar och kottar, de samla spånor hos snickaren och stickor och bark och vresiga kubbar hos vedhuggaren. De gå var dag till handelsmannen för att tigga gamla lårar, och om någon har lyckats komma över en tom tjärtunna, gömmer han den som sin bästa skatt och törs inte ta fram den förrän i sista stunden, strax innan eldarna skola tändas. De smala spöna, som man använder till att stödja ärter och bönor med, äro i stor fara och likaså alla gamla omkullblåsta gärdsgårdar, alla sönderbrutna redskap och alla hässjestänger, som ska ha blivit kvarglömda ute på åkern.
När den märkvärdiga kvällen kommer, ha barnen i varje by lagt upp en stor hög av kvistar och ris och allt möjligt brännbart antingen på en kulle eller också nere vid en sjöstrand. I somliga byar är inte bara ett, utan två, tre stora risbål hopplockade. Det kan ju ha fallit sig så, att pojkar och flickor inte ha kunnat enas om bränslesamlingen, eller också ha barnen, som bo söderut i byn, velat ha elden åt sitt håll, och detta ha de, som bo i norra ändan, inte kunnat gå in på, utan de ha måst skaffa sig en eld för egen räkning.
Högarna bruka vara färdiga i god tid på eftermiddagen, och sedan gå alla barnen omkring med tändsticksaskar i fickan och vänta på mörkret. Det är så förfärligt länge ljust i Dalarna den här tiden på året. När klockan är åtta, har det knappast börjat skymma. Det blir kallt och ruskigt att gå ute och vänta, för det är bara vårvinter ännu. Från all avröjd och öppen mark är snön borttöad, och mittpå dagen, då solen står högt på himlen, kan det kännas riktigt varmt, men det finns ännu djupa drivor kvar i skogarna, isen täcker sjöarna, och mot natten blir det ibland många grader kallt. Därför kan det också hända, att en och annan eld blir tänd, innan det är riktigt mörkt. Men det är bara de minsta och otåligaste barnen, som på det sättet förhasta sig. De större vänta, tills det har blivit så pass mörkt, att eldarna kunna ta sig något ut.
Så kommer äntligen den rätta stunden. Var och en, som har bragt en aldrig så liten sticka till bålet, är närvarande, och den äldsta pojken tänder en halmknippa och sticker in den under högen. Strax börjar lågorna arbeta, det fräser och knastrar i riset, de tunnaste kvistarna bli glödröda, röken väller fram, svart och hotande. Så äntligen tränger lågan upp från toppen av risbålet, hög och klar, stiger på en gång flera meter i höjden och syns över hela trakten.
När barnen i en by ha fått sin egen eld riktigt i gång, ge de sig tid att se sig omkring. Jo, där brinner en eld, och där brinner en annan, och nu tändes det en på kullen och en allra överst på berget! Alla hoppas de, att deras eld skall vara den största och klaraste, och de äro så rädda för att den inte ska överglänsa de andras, att de nu i sista stunden rusa hem till gårdarna för att tigga mor och far om ännu några brädstumpar och vedträn.
När elden har brunnit en stund, komma de vuxna och de gamla gående för att se på den. Men elden är inte bara grann och lysande, utan den sprider också en god och skön värme omkring sig, och detta lockar dem att slå sig ner på stenar och tuvor runt omkring den. Där sitta de och stirra in i lågorna, tills en av dem faller på den tanken, att de borde koka lite kaffe, när det finns en så präktig eld. Medan kaffepannan puttrar, händer det, att någon börjar berätta en historia, och när den första har slutat, tar genast en annan vid.
De vuxna tänka mest på kaffet och på historierna. Barnen tänka på att få elden att brinna högt och brinna länge. Det har gått så bedrövligt långsamt för våren med islossning och snösmältning. Det vore nog bra, om de med sina eldar kunde ge den en liten hjälp. Annars är det otänkbart, att den i rättan tid skall bli färdig med knoppning och lövsprickning.
Fotnot: Bilden visar Anshelm Schultzbergs tavla Valborgsmässoafton i Bergslagen, Grangärde i Dalarna (1897). Tavlan finns nu på Nationalmuseum.
Mer om valborgsmässoaftonen och dess historia kan du läsa här.
Multiculturalism has become a proxy for other social and political issues: immigration, identity, political disenchantment, working-class decline. Different countries, moreover, have followed distinct paths. The United Kingdom has sought to give various ethnic communities an equal stake in the political system. Germany has encouraged immigrants to pursue separate lives in lieu of granting them citizenship. And France has rejected multicultural policies in favor of assimilationist ones. The specific outcomes have also varied: in the United Kingdom, there has been communal violence; in Germany, Turkish communities have drifted further from mainstream society; and in France, the relationship between the authorities and North African communities has become highly charged. But everywhere, the overarching consequences have been the same: fragmented societies, alienated minorities, and resentful citizenries.
Runsten på Frösön, som enligt en lokal sägen avbildar Storsjöodjuret.
Storsjön i centrala Jämtland är Sveriges femte största sjö och på sina ställen mycket djup. Kanske rymmer den en hemlighet, som ännu inte har avslöjats eller klarlagts. Lokala historier berättar nämligen sedan hundratals år tillbaka om en skrämmande varelse som rör sig nere i vattnet.
Storsjöodjuret omnämndes första gången i ett skriftligt dokument år 1635, då kyrkoherden Morgens Pedersen nedtecknade en sägen om trollen Jata och Kata. Enligt hans anteckningar ska de båda trollen en gång för länge sedan ha kokat en magisk brygd på Storsjöns strand, när ett otäckt djur med svart ormkropp och katthuvud plötsligt hoppade upp ur kitteln och slank ner i sjön. Där ska djuret sedan ha vuxit till sig och blivit så stort att det kunde ringla runt hela Frösön och bita sig i svansen. Trollkarlen Kettil Runske ska då ha bundit det farliga vidundret genom att knacka in en avbildning av det i en sten på Frösön och förse ryggen med en trollformel i runskrift. Stenen går än idag att se ute på ön (bild överst).
Helt verksam tycks Kettil Runskes magi inte ha varit, för Storsjöodjuret fortsatte dyka upp och sätta skräck i lokalbefolkningen. Många observationer har rapporterats genom tiderna, framför allt sedan 1800-talet och mest i sjöns östra och södra delar. Över 200 vittnesmål från drygt 500 personer finns dokumenterade. Enligt beskrivningarna ska odjuret vara ormliknande och omkring 10 meter långt med pucklar på ryggen. Färgen varierar från gråsvart till grågrön och hudkostymen ska vara täckt av fjäll. Några har noterat korta ben med simfötter. Ibland har odjuret visat nyfikenhet genom att följa efter båtar, men det har även betett sig ilsket och blottat ett stort gap med kluven tunga.
1894 skapades ett bolag i syfte att infånga sjöodjuret. Bland bidragsgivarna fanns inte minst kung Oscar II. Östersunds stad lät bidra med pengar till att framställa en stor fångstsax, som agnades med en läcker spädgris. Sjöodjuret nappade aldrig, men berättelserna om det levde vidare. 1899 publicerades en förment faktabok om odjuret av Peter Olsson och samma år förekom en visa om Storsjöodjuret (”En grufvelig visa om det förfärliga Storsjöodjuret”) i Jämtlands tidning.
1960 bildades Samfundet Storsjöodjurets Vänner i syfte att verka för goda livsvillkor för det sällsynta djuret. Genom idogt arbete lyckades samfundet 1986 få länsstyrelsen att fridlysa Storsjöodjuret genom att utfärda förbud mot att ”döda, skada eller fånga levande djur av arten Storsjöodjuret” samt att ”borttaga eller skada Storsjöodjurets ägg, rom eller bo”. När en privatperson år 2002 ansökte om dispens från förbudet i syfte att insamla storsjöodjurets ägg slutade historien med att Miljödomstolen och JO konstaterade att fridlysningen inte kunde tillämpas. 2003 valde därför länsstyrelsen att upphäva bestämmelsen.
Genom tiderna har förklaringarna till Storsjöodjurets upplevda närvaro varierat. Vissa har hävdat att det i själva verket rör sig om säl, mal, sjöfåglar eller optiska illusioner. En annan, mer fantasifull förklaring är att odjuret skulle vara en överlevande jätteödla från dinosauriernas tid.
För den som själv vill spana efter Storsjöodjuret finns nu flera officiella utsiktsplatser runt sjön, vilka för övrigt kan vara värda ett besök även om odjuret inte skulle visa sig. Vid observationsplatsen i Svenstavik ligger Storsjöodjurscenter, som söker efter odjuret med värme- och rörelsekänsliga kameror under vattnet.
Fångstsaxen som tidigare användes till att försöka infånga Storsjöodjuret finns nu att se på museet Jamtli i Östersund.
Tryckta källor:
Ottosson, Mats; Ottosson, Åsa (2010), Upplev Sverige, Bonnier Fakta
Troll brukar inte framställas med ett välbärgat utseende. Ofta är de oborstade, lortiga och klädda i trasor. Men den nedsatta omsorgen om den egna personen är bedräglig, för trots det påvra utseendet är trollen i den nordiska folktron mycket rika. De är omåttligt förtjusta i allt som glimmar och samlar guld, silver och juveler i sina bergshålor. Våra folksagor och folkliga myter innehåller många skildringar av trollens ofantliga skatter. Uttrycket rik som ett troll används därför för att beskriva någon som är mycket förmögen. Ibland signalerar uttrycket dessutom att personen är girig och aldrig tycks få nog.
En sägen om trollens rikedom
En munk var på väg från Göteborg till Vadstena kloster. När han kom ridande nedanför Fjällboberget stannade han hästen för han tyckte att han hörde musik. Då såg ett starkt ljussken vid bergets fot. Han band hästen och smög sig närmare in mellan träden. Berget hade öppnat sig till en grotta och därinne hade trollen fest. Det skimrade av guld och ädla stenar ifrån grottan och munken hade aldrig sett så vackra saker. Trollguldet drog honom närmare och närmare grottan, men plötsligt var det som om förtrollningen bröts och han förstod att han var i fara. Då slungade han sitt kors rakt in i grottan. Det hördes en dov klang och ett bedövande brak. Munken förlorade medvetandet.
När han vaknade var trollen försvunna och grottan hade stängt sig. Berget reste sig mörkt framför honom och han trodde först att han hade drömt alltihop. Men vid hans fötter stod en stor silverbägare och i den låg korset som han hade slängt in i grottan.
Den silverbägaren finns idag i Vadstena klosterkyrka.
Ur Institutet för språk och folkminnens uppteckningar
Tryckta källor:
Schön, Ebbe (2008), Troll och människor. Gammal svensk folktro, Hjalmarsson och Högberg
Våren har nu slagit ut i full blom och många har börjat planera för sommaren. För de allra flesta av oss ser det ut att bli ännu en sommar i Sverige. På Öland och Gotland kommer det att bli trångt, likaså i Skåne. Därför kan det vara en bra idé att söka sig utanför de mest upptrampade farlederna. Den som vill kan hitta gott om förslag på kulturhistoriska besöksmål här på bloggen. Exempelvis finns här tips till den som vill resa genom Härjedalen, upptäcka Kinnekulle eller utforska örlogsstaden Karlskrona. Nedan lämnas ytterligare några förslag på resor till spännande sevärdheter och upplevelser med kulturhistorisk inriktning. Resorna är tänkta att göras med bil och tar 3-5 dagar beroende på tidsåtgången vid besöksmålen. Restid till och från hemorten tillkommer förstås.
Tänk på att vi lever i en tid då saker snabbt förändras – det är alltid säkrast att ta reda på aktuell information rörande öppettider och tillgänglighet.
Denna tur tar avstamp i Särö i norra Halland. Öster om samhället ligger Släps kyrka, som i sig är ganska oansenlig, men ändå lockar till sig besökare tack vare en berömd epitafiemålning av konstnären Jonas Dürchs. Den så kallade ”Hjortbergstavlan” brukar ibland kallas ”Sveriges intressantaste tavla” och den som tar sig tid att utforska motivet blir benägen att hålla med. Guidade visningar går att boka via pastoratet.
Lite längre söderut ligger det pampiga slottet Tjolöholm, som omges av en lika imponerande park. Slottet byggdes på initiativ av den svensk-brittiska familjen Dickson och stod färdigt 1904. Nu förvaltas det av Kungsbacka kommun och är öppet för allmänheten. Inredningen är mycket påkostad och innehåller bekvämligheter som för sin tid var unika och nydanande, inte minst en elektrisk dammsugare med en vikt på ett ton. I den omgivande naturen finns flera fina promenadstigar.
Från Tjolöholm leder en vacker väg bort från kusten till Äskhults by. Här har ett flertal byggnader bevarats från det gamla bondesamhället, varav de äldsta är från 1600-talet. Byn är nu kulturreservat och hålls levande enligt gammal jordbrukstradition. Här odlas äldre kulturgrödor och i hagarna hålls gamla svenska lantraser.
Resan går vidare längs kusten till Varberg. Nere vid vattnet tronar det ikoniska kallbadhuset (bild ovan), som blivit en symbol för staden. Den som vill kan passa på att ta ett dopp i Kattegatt. Från stranden syns Varbergs fästning, som är stadens stolthet. Uppifrån murarna får man en vacker utsikt över både bebyggelsen och kustlinjen. I en avgränsad del av fästningen finns Varbergs kulturhistoriska museum, som inte minst inhyser kvarlevorna av den legendariske Bockstensmannen. Strandpromenaden leder till det gamla sanatoriet Apelviken, som under 1900-talets första hälft fungerade som tuberkulossjukhus. Strax intill finns tuberkuloskyrkogården, där många patienter fick sina enkla gravar.
En bit inåt land når du sedan en av resans höjdpunkter: Grimetons radiostation. Stationen började byggas på 1920-talet och är den enda i sitt slag som bevarats i fungerande skick. Nu är den världsarvsklassad. Radiostationen syns på långt håll tak vare de höga masterna och inomhusmiljön fungerar som museum.
Färden fortsätter söderut till Falkenberg, som är en av Hallands äldsta städer. Här är fint att promenera längs Storgatan, som kantas av äldre bebyggelse. Lite utanför staden ligger Berte museum, där livet på landet skildras med stor kärlek.
En kort biltur leder sedan vidare till Halmstad, där det är värt att stanna till för att titta på slottet. Rikedomen på offentlig konst av framträdande konstnärer (inte minst Carl Milles och Picasso) gör stadskärnan väl värd att utforska till fots.
Nästa stopp blir Örelids gravfält, som bjuder både på bronsålderslämningar och vacker utsikt över landskapet. Längst ner i landskapets sydligaste spets, där Halland övergår i Skåne, når vi sedan slutet på vår färd. Här finns den märkvärdiga Lugnarohögen, som måste sägas vara en av Sveriges mest förunderliga gravhögar. När högen grävdes ut 1926 upptäcktes en skeppssättning gömd inuti, vilket är unikt. Nu har en gångtunnel byggts från ett intilliggande hus, så att dagens besökare kan gå in i högen och betrakta stenskeppet.
Turen börjar i den charmiga staden Askersund, vid Vätterns norra spets, och löper medurs runt sjön. Första stoppet blir Medevi brunn, som är Nordens äldsta hälsobrunn. Delar av miljön från dess mest aktiva tid är bevarad och idag finns vandrarhem, museum och sommarcafé i några av byggnaderna. Lite längre söderut ligger författaren Verner von Heidenstams hem Övralid vid Vätterns strand. Bostaden stod klar för inflyttning 1925 och hålls nu öppen till Heidenstams minne.
Turen går vidare till heliga Birgittas stad Vadstena. Det är nu 700 år sedan hon levde, men hennes livsverk är ännu synligt runt om i staden. I klosterkyrkan förvaras hennes kvarlevor i ett rött relikskrin och hon finns avbildad i form av två små skulpturer. Alldeles intill ligger klostermuseet, som är inhyst i det palats Birgitta lät göra om till klosterbyggnad.
Men Vadstena har mycket att visa upp utöver heliga Birgittas eftermäle. Det imponerande slottet (bild överst) från 1500-talet, som är vackert beläget nere vid hamnen, är också mycket sevärt. Bästa sättet att tillgodogöra sig byggnaden är att följa med på guidade turer.
Resan går sedan vidare till Alvastra klosterruin, som är resterna av ett cistercienserkloster från 1100-talet. Bevarade valvbågar, stenväggar och murar gör att mycket information om klosterlivet går att utläsa. Strax norr om ruinen finns lämningarna efter den märkliga Alvastra pålbyggnad från cirka år 3000 f. Kr. Byggnaden har kanske varit ett religiöst centrum och utgör något av ett arkeologiskt eldorado, men de synliga spåren är idag få.
Nästa besöksmål är polkagrisarnas stad Gränna. Förutom att handla och smaka går det på flera platser att se själva tillverkningsprocessen. Från Gränna kan den som vill resa med båt ut till den historiemättade Visingsö, för att ta del av sevärdheter som Visingsborgs slottsruin och Brahekyrkan. Från taket på Kumlaby kyrka, som använts för astronomiska observationer, får man en fantastisk utsikt över ön. Cykel finns att hyra i hamnen.
Därnäst kommer du till Jönköping vid Vätterns sydspets. Staden rymmer flera spännande museer, inte minst Jönköpings läns museum, tändsticksmuseet, Husqvarna fabriksmuseum och Viktor Rydbergmuseet. I vilken grad de kommer att vara öppna går dock inte att veta i skrivande stund.
Nu svänger färdvägen norrut, längs Vätterns västsida, där första anhalten blir den enastående Habo kyrka. Få religiösa byggnader i Sverige är lika sevärda; väggar och tak vimlar av ljuvliga målningar från 1600-talet, som har mycket att berätta om dåtidens religiösa föreställningsvärld. Här är det lätt att bli kvar länge.
Ytterligare några mil norrut når du den karaktärsfulla staden Hjo. Hjo är en av Sveriges så kallade trästäder, där huvuddelen av bebyggelsen utgörs av trähus. Några av de finaste exemplen finns i stadsparken, där kurortsvillor fulla av snickarglädje tronar bland träden.
Kör sedan vidare till Karlsborg. Staden präglas av den väldiga fästningen, som skulle göra Karlsborg till Sveriges reservhuvudstad i tider av krig. Hela nittio år tog det innan fästningen stod färdig, men så innehåller den också flera kilometer fästningsvallar och ett stort antal byggnader med olika funktioner. Idag är den ett förstklassigt besöksmål, där de flesta av byggnaderna är öppna för allmänheten. Missa inte garnisonskyrkan, där takkronan är gjord av bajonetter. Ta sedan en promenad ner till samhällets centrala delar, där Göta kanal passerar genom hamnen. Något slussområde finns inte här, men miljön runt kanalen är idyllisk och bjuder in till en paus på någon av serveringarna.
Är du industrihistoriskt intresserad bör du göra en avstickare till Forsviks bruk, där vattendraget mellan Vättern och Viken under århundraden nyttjats till att driva såg, kvarn och stångjärnshammare. De flesta bruksbyggnader som idag finns bevarade är från 1800-talet.
Du kommer sedan att fortsätta norrut och passera Tivedens trolska skogsområden, där det för den naturintresserade förstås är värt att stanna några extra dagar. Sedan är du tillbaka i Askersund och cirkeln runt sjön är sluten.
Den här resan börjar i den mysiga staden Ljungby. Vid Ljungby gamla torg finns några av stadens äldsta hus bevarade och inhyser nu hantverkare och utställningar. Här ligger också sagomuseet, där besökarna får möta den nordiska folktrons väsen. Byggnaden är full av troll, maror, gastar och annat oknytt, som blickar fram ur vrår och skåp. Inlevelsefulla guider delar gärna med sig av sagor och sägner ur den nordiska berättartraditionen.
Lite söder om Ljungby ligger gravfältet Kånna högar, som nyttjats som gravplats under flera hundra år. Hela fältet böljar av hundratals rundade kullar och är inbjudande att upptäcka för alla åldrar. Det är en mycket trevlig plats för en picknick eller en paus för att bli av med spring i benen.
Fortsätt färden åt nordöst och gör ett stopp i Sävsjö. På en ö ute i Eksjöhovgårdssjön tronar ruinerna efter Stureättens jaktslott Eksjöhovgård, som en riktig riddarborg ur sagorna. En lång brygga leder ut till ruinen, som är spännande att utforska med alla sina valv, hålrum och högresta stenväggar.
Res sedan vidare mot Vimmerby och parken Astrid Lindgrens värld. Astrid Lindgren är vår kanske största författarinna och hennes böcker är en självklar del av det kulturarv som förmedlas till svenska barn. I parken finns miljöer hämtade ur hennes författarskap och barnen får möjlighet att möta färgstarka personligheter, som Pippi, Emil och Madicken. Välbekanta episoder ur böckerna spelas upp som teater.
Även nästa stopp knyter an till Astrid Lindgrens livsgärning. Bland de pittoreska husen i Stensjö by gjordes filmatiseringen av de populära böckerna om barnen i Bullerbyn och den uppmärksamme kan känna igen sig. Idag är ”Bullerbyn” kulturreservat, där odlingsmarker och trädgårdar från förra sekelskiftet har återskapats. Höns, getter och grisar välkomnar besökarna.
Därefter är det dags att ta sig till det sista stoppet på resan, kuststaden Västervik. Härifrån utgår den gamla smalspårsjärnvägen, som drivs som levande museum och tar med turister med på en historisk färd till Hultsfred. I Västervik finns också den femstjärniga campingplatsen Västervik Resort, som är en riktig familjemagnet och erbjuder både härliga bad och äventyrliga aktiviteter.
Under den här rundturen får du möjlighet att ta del av kulturhistoriska miljöer i det vackra landskapet runt sjön Siljan i Dalarna. Turen börjar i Leksand, där kulturhuset innehåller ett välsorterat museum med ett stort antal dalmålningar, bygdedräkter och hantverksföremål. Ett annat populärt besöksmål i staden är läkaren Axel Munthes hem Hildasholm, som är vackert inrett och omges av en ljuvlig trädgård .
Res sedan vidare motsols längs sjön och gör ett stopp i Rättvik. Här finns möjlighet till en promenad ut över vattnet på den 628 meter långa långbryggan. Bryggans historia går tillbaka till 1895, då den byggdes för att möjliggöra ångbåtstrafik. En gångväg utmed vattnet leder sedan vidare till Rättviks kyrka. Kyrkogården utanför karakteriseras av traditionen att märka gravar med ornamenterade järnkors istället för gravstenar. Alldeles intill finns bevarade gamla kyrkstallar.
Turen fortsätter med bil upp på det närliggande Hedsåsberget, där du hittar utsiktstornet Vidablick. En klar dag är utblickarna över Siljan verkligen storslagna, men inget för den som är höjdrädd.
Nästa stopp är dalahästens urhem, Nusnäs. Här produceras dalahästar, dalatuppar, dalaälgar och mycket annat med den traditionella krusmålning som vunnit så stor popularitet. Besökare kan gå runt inne i fabrikerna och se hur tillverkningsprocessen går till.
Lite längre norrut når du Orsa, där det går att köra vidare upp på en sydsluttning till Fryksås fäbod. Området rymmer ett hundratal vackert timrade hus, som vittnar om att fäboddrift bedrivits på platsen i flera sekler. Mellan de grånande stugorna skymtar Orsasjön fram.
Du fortsätter sedan ner utmed Orsasjön och kommer till Mora. Här kan du se Vasaloppsmålet med sin kända devis. Den med stort intresse för tävlingens historia kan besöka Vasaloppsmuseet. I närheten ligger Zorngården, konstnären Anders Zorns nationalromantiska hem, med tillhörande museum. Boka biljetter i förväg om du vill vara säker på att få plats. Konstnärens grav går att se intill den ståtliga kyrkan.
Nu går färden mot söder och leder till Solleröns vikingatida gravfält. Kort därefter når du Siljansnäs och Naturum Dalarna, som har en sevärd utställning om områdets natur och kultur. Här avslutas resan, men det är väl värt att stanna några extra dagar, för att besöka Falun och ta del av koppargruvan och bergsmansgårdarna.
Denna tur tar dig tvärs igenom Jämtland, från öst till väst. Fokus ligger på kulturhistoria, men resenären kan räkna med att få storslagna naturupplevelser på köpet.
Startpunkten är Ragundadalen i Jämtlands sydöstra hörn. Här finns lämningarna efter den tragiska händelse som 1796 resulterade i att den mäktiga Storforsen tömdes på vatten och tystnade för alltid. ”Vattenfallet utan vatten” har nu tillgängliggjorts med träbryggor (bild ovan) och bär vittnesbörd om hur ogenomtänkta mänskliga aktiviteter kan orsaka fruktansvärda katastrofer.
Kör sedan åt väster till Jämtlands största stad, Östersund. Staden är vackert belägen vid Storsjön och här är det värt att stanna ett par dagar. Landskapets kulturhistoria går att uppleva på det stora museet Jamtli, där de ordinarie utställningarna kompletteras med ett friluftsmuseum om sommaren. Till de märkvärdigaste inventarierna hör vävda textilier från vikingatiden (Överhogdalsbonaderna) och den fångstsax som använts till att försöka fånga det legendariska Storsjöodjuret.
Till ett besök i Östersund hör en utflykt till Frösön, som lätt nås via en bro. På Frösön finns Frösöstenen som gör anspråk på att vara Sveriges nordligaste runsten. Här finns även Mjälleborgen, som är en av landets nordligaste fornborgar. Frösötornet på öns högsta punkt bjuder på en fantastisk utsikt. Vid klart väder går det att se ända till Åreskutan. Frösö kyrka, vars rötter löper tillbaka till 1200-talet, är väl värd ett besök, inte minst för den ståtliga klockstapeln. Det kanske största dragplåstret är dock kompositören Wilhelm Peterson-Bergers hem Sommarhagen, vars färgstarka interiör i nationalromantisk stil är en speciell upplevelse.
Far sedan vidare från Östersund längs Storsjöns norra strand. I samhället Ytterån ligger det märkliga Mus-Olles museum, som förvaltas av en hembygdsförening. Museets utställningsföremål är resultatet av en enda mans samlariver. Större delen av sitt liv ägnade han åt att byta till sig märkvärdiga ting, där fornfynd, äldre bruksföremål och förpackningar intog en särställning. Hans tillnamn berodde på att ett av de främsta samlarobjekten var uppstoppade möss.
Nästa stopp på färden blir Glösa, där en fin samling hällristningar skapades i anslutning till Glösabäcken för 6000 år sedan. Tyvärr är de dåligt imålade, men ändå spännande att ta del av och uttyda. Många av ristningarna föreställer älgar, varav några verkar ha fått sina inre organ markerade med linjer. I närheten går resterna av gamla fångstgropar för älg fortfarande att se och några lokala entusiaster har låtit bygga en intressant utställningshall om folket som en gång ristade bilderna.
Färden fortsätter västerut och passerar den lustigt utformade Mattmars kyrka med sin fjälliga klockstapel. Snart når du den exklusiva vintersportorten Åre, som tack vare de vackra bergen är ett attraktivt besöksmål även sommartid. Åre kyrka är en välbevarad liten medeltidskyrka med färgstarkt innanmäte. Dagtid hänger kyrkportens stora nyckel på en spik vid dörren, så att hugade besökare själva kan ta sig in. Härifrån är det väl värt att göra avstickare till två av Sveriges mäktigaste vattenfall, Tännforsen och Ristafallet, vars väldiga vattenmassor väcker vördnad inför naturens krafter. Här slutar turen, men den som så önskar kan förstås fortsätta utforska Jämtlands kulturskatter i både söder och norr.
En vänlig person som önskar stötta Kulturminnet har låtit mig ta del av brev, minnesanteckningar och andra papper som sparats i hennes familj. Dokumenten har mycket att berätta om liv och tankar i en annan tid och jag kommer säkert få anledning att återkomma till dem. Nedan visas en aftonbön som formulerats av den 11-åriga flickan Lovisa 1898. Några av namnen har ändrats av hänsyn till personerna som omnämns.
I Guds, Faderns, sonens och den heliga Andes Namn.
Käre Gud, förlåt mig alla mina synder, både de kända och de okända. Tack, käre Gud, för vi ha det så godt och lär oss bli tacksamma för det goda vi ha och dela med oss till dem som intet ha.
Käre Gud, bevara alla fattige och nödlidande.
Käre Gud, Pappa, Mamma, syskonen, Helena och jungfrurna och låt oss lefva länge tillsamman och bättra oss för hvarje dag, så att vi till sist, när vi skola dö, få komma till Din himmel allesamman och få råkas där utan att någon uteblifver.
Käre Gud, bevara farbror Olén, tant Ebba och deras lille gosse, farbror Lönneblad och hans fru och låt dem någon gång komma och hälsa på oss.
Käre Gud, bevara pastor Olin och hans Mamma och syskon och pastor Hedén och hans bröder och tack för att vi ha så snälla prester och låt dem ofta komma och hälsa på oss och låt oss få behålla dem mycket länge. Låt oss, om du vill, få behålla pastor Hedén, men gör som Du vill, ty Du styr alltid till det bästa. Men om han skall flytta, så låt pastor Olin få fängelset (till tjänsteuppgift, min anm.) och låt honom bli länge hos oss – men gör i allt som Du vill.
Käre Gud, bevara våra lärarinnor och skolkamrater.
Käre Gud, bevara alla sjuka och låt åtminstone några af dem omvända sig och komma till himmelen och låt dem som äro omvända förkofras.
Bevara Konungen och hela hans hus och låt honom en gång komma till din himmel och låt oss efter honom få en lika snäll konung och om möjligt ännu snällare.
Käre Gud, låt ej norrmännen vara bråkiga mot Konungen, bevara oss att ryssarna ej tar oss och taga bort den sanna kristendomen – men om de taga oss låt oss då stå fasta vid det rätta. Gode Gud, låt mig slippa vara med om den antikristliga nöden, men om du vill jag ska vara med, så låt mig kunna gå den igenom och hålla fast. Käre Gud, låt mig snart få komma till dig!!
Skapa i mig Gud ett rent hjärta. Den frimodige Anden uppehålla mig. Visa mig, Herre, dina vägar och lär mig dina stigar, led mig i Din sanning. Skära mig med isop att jag må ren varda; två mig att jag må snöhvit varda. Jesus är min vän den bästa.
Har du ett särskilt fotografi, en släktklenod eller en speciell historia som du skulle vilja dela med dig av? Skriv och berätta! Enklast hör du av dig till Kulturminnet genom att nyttja kontaktformuläret under rubriken ”Kontakt”. Genom att dela minnen, bilder och levnadsbeskrivningar kan vi hjälpas åt att förvalta berättelsen om Sverige.
Trakterna runt Johannishusåsen utanför Ronneby i Blekinge vimlar av fornlämningar. En av de märkligaste är den drygt fyra meter höga Björketorpsstenen, som på 600-talet ristades med runor.
Björketorpsstenen ingår i ett sammanhållet monument, där tre stenar rests för att forma en triangel. Tillsammans bildar de ett av vårt lands mest fantasieggande runminnesmärken. I närheten finns dessutom sju mindre stenar och en domarring. Kanske nyttjades platsen för kultutövning under järnåldern.
Texten som ristats i stenen är skriven med den äldre 24-typiga futharken (det urnordiska runalfabetet med 24 bokstäver), men det går att skönja förändringar i skrivsättet som pekar fram mot den yngre futhark som senare kom att användas. Budskapet är hotfullt och uttrycker en förbannelse:
Mäktiga runors hemlighet dolde jag här, kraftfulla runor. Den som bryter detta skall ständigt plågas av arghet. Svekfull död skall träffa honom. Jag spår fördärv.
Att Björketorpsstenen har lämnats orörd på sin ursprungliga plats är kanske inte så konstigt, med tanke på den avskräckande inskriptionen. Vad runristaren velat åstadkomma och vad stenen var tänkt att skydda vet vi inte, men vilka som låtit utfärda förbannelsen vet vi med ganska stor säkerhet. Andra runskrifter med liknade uttryckssätt har hittats i Blekinge och skvallrar om ett släktskap dem emellan. De övriga berättar om stormännen Haduwulf och Hariwulf (Hådulv och Härjulv), som av allt att döma tillhört mäktiga hövdingasläkter. De verkar ha etablerat ett maktcentrum på Listerlandet och använt runinskriptioner till att befästa sin makt. Kanske var Björketorpsstenen tänkt som en varnande gränsmarkering.
–
Tryckta källor:
Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia, Bonnier Fakta
Jansson, Sven B F (1984), Runinskrifter i Sverige, Awe/Gebers
Foto: Houstička, CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons
Jag läste nyligen slutrapporten från moderaternas integrationskommission, som innehåller en hel del intressant information. Under arbetet med rapporten har moderaterna låtit riksdagens utredningstjänst ta fram statistik som på olika sätt illustrerar hur det är ställt med integrationen i Sverige. Det går förstås olika bra för olika folkgrupper och en grupp som sticker ut är somalier. Bland annat kan vi läsa att bland personer i arbetsför ålder från Somalia som kommit de senaste fyra åren uppgick medianinkomsten från lönearbete eller näringsverksamhet 2019 till drygt 100 kronor per månad. Det betyder att en ytterst liten andel försörjer sig på något annat sätt än genom bidrag. Det kan det förstås finnas olika orsaker till, men att ett av skälen stavas kultur står klart för var och en som läser en artikel av Esref Okumus i tidningen Arbetet 2015.
Som underlag för sin artikel har Okumus besökt Somaliska föreningen i Rosengård för att prata med somalier som står utanför arbetsmarknaden. Några citat ur texten illustrerar problemet:
Bristen på sysselsättning präglar somaliernas liv i Sverige. Bara 28 procent av männen och 18 procent av kvinnorna har jobb.
…
In till hans lilla kontorsrum längst in i föreningslokalen kommer fyra småbarnsmammor som aldrig haft något jobb i Sverige. Och två unga män som varit på desperat jakt efter ett jobb, vilket som helst, sedan de slutade gå i skolan för fem-sex år sedan. Den ena hoppade av gymnasiet i tvåan, den andra gick ut gymnasiet utan fullständiga betyg.
…
Sowda Muhammed är den enda av kvinnorna som lyckats gå en yrkesbildning. Men hittills har hon inte haft någon nytta av undersköterskeutbildningen på Komvux, eftersom hon har fött sju barn under sina 20 år i Sverige. Jijo Ali har nio barn, varav det yngsta är ett och ett halvt år. Hon känner sig smått förolämpad när hon får frågan om vilka jobb hon haft under sina 15 år i Sverige. Hon skrattar och säger: – Det är ett fast jobb att föda och ta hand om nio barn.
…
Den barnrika somaliska familjen har sina rötter i nomadsamhället, förklarar föreningsordföranden Hashim Abdikarem. Många barn är tecken på rikedom och inger respekt. Ju fler barn desto högre status i samhället. Tyvärr innebär det att väldigt många somaliska kvinnor i Sverige inte fått någon chans att lära sig språket och därmed varken har jobb eller utbildning.
De kulturella perspektiv som tecknas i artikeln går naturligtvis inte att införliva i det svenska samhällslivet på ett konstruktivt sätt. I Sverige har vi ett samhällssystem som bygger på att den som kan försörja sig har en skyldighet att göra det. Den rådande moralen hävdar att det är fult att ligga till last och överutnyttjande av välfärden ses med oblida ögon. Samtidigt aspirerar Sverige på att vara en kunskapsnation, där utbildning betonas. I den somaliska kulturen finns helt andra prioriteringar, som fullständigt krockar med det svenska samhällsfundamentet och skapar en livsstil som tär på gemensamma resurser; här kan man skaffa hur många barn som helst utan att kunna försörja dem, eftersom samhället träder in. Och för den som inte skaffar sig en gångbar utbildning är möjligheterna få.
Men även utanför den somaliska gruppen är siffrorna oroväckande. Enligt ovan nämnda slutrapport är runt 50 procent av invandrarna i arbetsför ålder inte självförsörjande, vilket motsvarar 675 000 personer. Eftersom rapporten dessutom konstaterar att den bristande integrationen ofta går i arv är jag mycket nyfiken på hur motsvarande siffra ser ut för andra generationens invandrare, men det tror jag inte att någon har tagit reda på. I Sverige är det knappt möjligt att lyfta problemet utan att bli anklagad för att fiska i grumliga vatten och ha felaktig värdegrund.
Att Sverige inte kan fortsätta ta in allt fler människor som blir långvarigt bidragsberoende kan vem som helst förstå, utom möjligen Lyxfällankandidater och människor med ogenomträngliga ideologiska skygglappar. Ju mer av samhällets resurser som går åt till att försörja individer som inte försörjer sig själva, desto mindre blir kvar till allt annat som måste fungera i ett välfärdssamhälle. Vi ser redan hur världens högsta skatter svårligen räcker till vård, omsorg, skola, polisväsende och infrastruktur. Trots det vill sittande regering nu driva igenom en ny migrationslag som ökar Sveriges redan höga invandringsnivåer ännu mer. Förklaringen står kanske även den att finna i Okumus artikel; där berättas att S fick 87,52% av rösterna i det aktuella valdistriktet. Samma sak ses i andra invandrartäta förorter, där S ofta vinner egen majoritet. I riksdagsvalet 2018 fick S 77% av rösterna i distriktet Rinkebysvängen Ö och 70% i Vivalla Ö.
Socialdemokraterna är inte längre ett parti för svenska arbetare, utan för utlandsfödda bidragstagare. Och då blir det förstås angeläget att fortsätta väljarimporten, inte minst när man de senaste åren gång på gång blottat sin inkompetens i de mest flagranta sammanhang.
Vad som händer med Sverige som land är uppenbarligen mindre viktigt.
Djävulen gjorde sitt inträde i den nordiska folktron först efter landets kristnande och är därför betydligt yngre än många andra av folktrons väsen. Väl här började han emellertid snabbt ta plats i folkliga föreställningar och sägner och kom att bli en del av det vidskepliga tänkandet. Olycka, sjukdom och ofärd tolkades ofta som hans verk.
I äldre tider fanns en utbredd tro på att onda krafter kunde lockas fram om de benämndes med namn. Djävulen omtalades därför helst med olika noanamn, som Hin Håle, Horn-Per eller Skam. Likaså tänkte man sig att ett kraftigt bruk av svordomar och eder riskerade att dra djävulen till platsen. Samtidigt kunde överdriven användning av fula ord vara ett tecken på att djävulen gjort en människa besatt. Ibland användes huskurer till att driva ut den onde ur den drabbade, men det hände även att prästen fick rycka in för att läsa bort ondskan.
Utmärkande för djävulens inflytande över människorna var att han lockade fram överträdelser av kristna normer. Inte minst uppmuntrade han till spel, dans, dryckenskap och söndagsarbete. I en av Sveriges mest välspridda sägner (Hårgadansen) berättas att djävulen vid ett tillfälle dök upp med en fiol och spelade så medryckande ett en grupp unga par fortsatte dansa tills deras kroppar nötts ned. Djävulen kunde också försöka nästla sig in i Guds församling genom att sända någon av sina smådjävlar till ondskefulla eller sinnesförvirrade människors tjänst.
Enligt en utbredd föreställning kunde giriga människor sälja sin själ till djävulen i utbyte mot rikedomar eller undervisning i trollkonster. Många sägner berättar att djävulen försåg sina edsvurna med magiska salvor som underlättade utövandet av trolldom. Ibland beskrivs att djävulen krävde ett kontakt skrivet i blod för att erbjuda sina tjänster. De äldsta kyrkliga dokument i Skandinavien som berättar om sådana pakter är från 1300-talet.
Ett annat sätt att ta del av djävulens krafter var att skaffa en spiritus, det vill säga ett magiskt djur som drog rikedomar och välmåga till sin ägare. I själva verket var förmögenheten emellertid ett lån från djävulen och vid sin död fick ägaren betala med sin själ.
Under 1600-talet utbröt en formidabel trolldomshysteri, då ett stort antal personer anklagades för att genom samröre med djävulen ha blivit häxor. De flesta som misstänktes för häxeri var kvinnor, då kvinnor betraktades som veka och därför lättare ansågs falla för djävulens ränker. Flera hundra människor avrättades i Sverige innan häxprocesserna upphörde.
I äldre skildringar framställdes djävulen i regel som som mörk och ful, men han kunde också uppträda som en stilig herre med skägg och hög hatt. Ofta tänktes han ha djuriska attribut, som bockfot, horn eller svans. Han kunde också ta sig en annan gestalt för att dölja sitt verkliga jag. När en syndare var på väg att dö kunde en svart hund uppenbara sig, som för att invänta själen.
Fotnot: Den övre bilden visar en takmålning från 1700-talet i Fröskogs kyrka i Dalsland. Skildringen av djävulen väckte sådan ångest hos ortsborna att några av dem var tvungna att be prästen om lov att få gå på gudstjänst i grannsocknen. Den nedre bilden visar en målning i taket på Fullösa kyrka (Västergötland). Här tar djävulen hjälp av en drake för att plåga helvetets invånare. En intressant detalj är att djävulen skildras med hornförsedda knän, vilket ofta beskrivs i sägner och folksagor.
–
Tryckta källor:
Ohlmarks, Åke; Baehrendtz, Nils Erik (1993), Svensk kulturhistoria: svenska krönikan, Forum
Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons bokförlag
Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö, Prisma
Swan, Jan-Öjvind (1964), Häxor, tomtar, jättar och huldror. Livfullt återberättade svenska folksägner, Bonniers
För fyra dagar sedan kom slutrapporten från Moderaternas integrationskommission. Till min förvåning måste jag konstatera att den är välskriven, faktabaserad och tydlig. Författarna tar avstamp i statistik och inte i önsketänkande. Det politiska trams och känslomässiga överspel vi fått vänja oss vid de senaste åren lyser med sin frånvaro. Här finns både grunder för det resonemang som förs och begripliga slutsatser. Glädjande nog har utredarna dessutom vågat adressera den möjligen mest avgörande faktorn för utlandsföddas integration i ett samhälle: kulturen.
Jag välkomnar att problemen med den mångkulturpolitik som länge bedrivits äntligen börjar skärskådas och att konsekvenserna nu lyfts upp till diskussion. Det betyder dock knappast att jag kommer att lägga en moderat valsedel i kuvertet nästa gång – min misstro och besvikelse efter allt som redan blivit förstört är alltför stor.
Jag lämnar nedan några utvalda citat ur rapporten, där kulturfrågan lyfts:
Sedan 1970-talet har tvärtom en bärande idé i svensk politik varit att integration handlar om en ”process från två håll”, där både invandrare och infödda ska integreras i ett nytt multikulturellt samhälle. Den ansatsen leder fel. Idén om en ”dubbelriktad process” är bara sann i den självklara meningen att med varje ny person – inflyttad eller infödd – så förändras landet en liten, liten aning. Samhället är inte statiskt. Men framgångsrik förändring måste bygga på kontinuitet. Det är inte en odefinierad mångfald som ska byggas upp, utan en svensk mångfald, förankrad i de lagar, kulturella föreställningar och historiskt arv som präglar just Sverige.
…
Rapporten utgår från den grundläggande premissen att själva integrationen i allt väsentligt är en enkelriktad process. Det vill säga, det är den som kommer hit som huvudsakligen förväntas anpassa sig till det samhälle som redan finns, det är inte samhället som förväntas anpassa sig till den som kommer ny. Det handlar inte om att tvingas ge upp sin egen kultur, utan om en nödvändig praktisk anpassning för att fungera i det svenska samhället – att respektera de lagar, seder och bruk som gäller här.
…
Kommer man till Sverige måste man alltså förutsättas och förväntas vilja bli ”vi” med oss. Det är inget snävt vi, men det kräver självklara saker som att respektera och följa de lagar som finns här, lära sig språket och att göra det man kan för att bli framgångsrik i vårt land.
…
Idag har det gått så långt att ordet integration nästan uteslutande är sammankopplat med problem: arbetslöshet, skolmisslyckanden och kriminalitet. När integrationen fungerar som sämst skapas grogrund för splittring och misstro i samhället. Frihet, öppenhet och möten över religiösa och kulturella gränser har alltså inte bara ett stort värde. Utan ibland också ett högt pris. Det kan vara konfliktfyllt och det kan misslyckas.
…
Arbete är alltså en viktig pusselbit för en lyckad integration. Men enbart arbete räcker inte. De flesta skulle knappast betrakta en person som går till jobbet varje morgon, men som inte tillåter sin dotter att själv välja partner, som integrerad. Integration handlar också om att respektera svensk lag och förstå värderingar som många svenskar delar och majoritetssamhällets normer. Och att till stor del anpassa sig till dem.
…
I vissa avseenden måste man anpassa sig vare sig man vill det eller inte. Lagar gäller, eller ska i vart fall gälla, alla. I andra avseenden är det en gradfråga. Många behåller hemlandets syn på saker, men anpassar sig ändå ett ”lagom” vis. De allra flesta håller dock med om att språket för de allra flesta och i de flesta miljöer är helt centralt. Och i Sverige pratar man i huvudsak svenska.
…
Ibland hävdas att enkom förekomsten av ”en svensk identitet” fungerar exkluderande och därmed utgör ett hinder för integration, men i verkligheten är det precis tvärtom. Den nationella identiteten med dess tillhörande symboler och traditioner är viktiga nycklar för den som befinner sig i den snåriga integrationsprocessen. Det är alltså inte den svenska identiteten i sig, utan beslutet om att städa undan den, som skapar problem. Istället för att samlas kring en svensk, inkluderande identitet förenas många människor idag enbart av olika härkomst och av sitt utanförskap. De lever inom Sveriges geografiska gränser, men är inte delaktiga i det svenska samhället.
…
Forskare vid Institutet för framtidsstudier (IFFS) har skapat en kulturkarta (nedan) som även visar migranters värderingar genom undersökningen Migrant World Values Survey, vilken är baserad på WVS.35 Kartan visar att utomeuropeiska invandrare i Sverige har värderingar som skiljer sig väsentligt från befolkningens i deras respektive hemländer. Samtidigt som avståndet på andra sätt är stort till de svenska värderingarna.
…
Samtidigt gynnas inte integrationen, och ytterst den svenska samhällsgemenskapen, av en ordning där olika invandrargrupper lever i enklaver med normer och värderingar som inte är förenliga med majoritetssamhällets eller ens med svensk lag. Därför måste staten inom ramen för integrationspolitiken, men också inom välfärden, sända tydliga signaler om vilka grundläggande värden som gäller i Sverige.
Integrationskommissionens slutrapport finns att läsa i sin helhet här:
Kulturminnet 