Inkompatibla kulturer

Foto: Houstička, CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons

Jag läste nyligen slutrapporten från moderaternas integrationskommission, som innehåller en hel del intressant information. Under arbetet med rapporten har moderaterna låtit riksdagens utredningstjänst ta fram statistik som på olika sätt illustrerar hur det är ställt med integrationen i Sverige. Det går förstås olika bra för olika folkgrupper och en grupp som sticker ut är somalier. Bland annat kan vi läsa att bland personer i arbetsför ålder från Somalia som kommit de senaste fyra åren uppgick medianinkomsten från lönearbete eller näringsverksamhet 2019 till drygt 100 kronor per månad. Det betyder att en ytterst liten andel försörjer sig på något annat sätt än genom bidrag. Det kan det förstås finnas olika orsaker till, men att ett av skälen stavas kultur står klart för var och en som läser en artikel av Esref Okumus i tidningen Arbetet 2015.

Som underlag för sin artikel har Okumus besökt Somaliska föreningen i Rosengård för att prata med somalier som står utanför arbetsmarknaden. Några citat ur texten illustrerar problemet:

Bristen på sysselsättning präglar somaliernas liv i Sverige. Bara 28 procent av männen och 18 procent av kvinnorna har jobb.

In till hans lilla kontorsrum längst in i föreningslokalen kommer fyra småbarnsmammor som aldrig haft något jobb i Sverige. Och två unga män som varit på  desperat jakt efter ett jobb, vilket som helst, sedan de slutade gå i skolan för fem-sex år sedan. Den ena hoppade av gymnasiet i tvåan, den andra gick ut gymnasiet utan fullständiga betyg.

Sowda Muhammed är den enda av kvinnorna som lyckats gå en yrkesbildning. Men hittills har hon inte haft någon nytta av undersköterskeutbildningen på Komvux, eftersom hon har fött sju barn under sina 20 år i Sverige. Jijo Ali har nio barn, varav det yngsta är ett och ett halvt år. Hon känner sig smått förolämpad när hon får frågan om vilka jobb hon haft under sina 15 år i Sverige. Hon skrattar och säger:
– Det är ett fast jobb att föda och ta hand om nio barn.

Den barnrika somaliska familjen har sina rötter i nomadsamhället, förklarar föreningsordföranden Hashim Abdikarem. Många barn är tecken på rikedom och inger respekt. Ju fler barn desto högre status i samhället. Tyvärr innebär det att väldigt många somaliska kvinnor i Sverige inte fått någon chans att lära sig språket och därmed varken har jobb eller utbildning.

De kulturella perspektiv som tecknas i artikeln går naturligtvis inte att införliva i det svenska samhällslivet på ett konstruktivt sätt. I Sverige har vi ett samhällssystem som bygger på att den som kan försörja sig har en skyldighet att göra det. Den rådande moralen hävdar att det är fult att ligga till last och överutnyttjande av välfärden ses med oblida ögon. Samtidigt aspirerar Sverige på att vara en kunskapsnation, där utbildning betonas. I den somaliska kulturen finns helt andra prioriteringar, som fullständigt krockar med det svenska samhällsfundamentet och skapar en livsstil som tär på gemensamma resurser; här kan man skaffa hur många barn som helst utan att kunna försörja dem, eftersom samhället träder in. Och för den som inte skaffar sig en gångbar utbildning är möjligheterna få.

Men även utanför den somaliska gruppen är siffrorna oroväckande. Enligt ovan nämnda slutrapport är runt 50 procent av invandrarna i arbetsför ålder inte självförsörjande, vilket motsvarar 675 000 personer. Eftersom rapporten dessutom konstaterar att den bristande integrationen ofta går i arv är jag mycket nyfiken på hur motsvarande siffra ser ut för andra generationens invandrare, men det tror jag inte att någon har tagit reda på. I Sverige är det knappt möjligt att lyfta problemet utan att bli anklagad för att fiska i grumliga vatten och ha felaktig värdegrund.

Att Sverige inte kan fortsätta ta in allt fler människor som blir långvarigt bidragsberoende kan vem som helst förstå, utom möjligen Lyxfällankandidater och människor med ogenomträngliga ideologiska skygglappar. Ju mer av samhällets resurser som går åt till att försörja individer som inte försörjer sig själva, desto mindre blir kvar till allt annat som måste fungera i ett välfärdssamhälle. Vi ser redan hur världens högsta skatter svårligen räcker till vård, omsorg, skola, polisväsende och infrastruktur. Trots det vill sittande regering nu driva igenom en ny migrationslag som ökar Sveriges redan höga invandringsnivåer ännu mer. Förklaringen står kanske även den att finna i Okumus artikel; där berättas att S fick 87,52% av rösterna i det aktuella valdistriktet. Samma sak ses i andra invandrartäta förorter, där S ofta vinner egen majoritet. I riksdagsvalet 2018 fick S 77% av rösterna i distriktet Rinkebysvängen Ö och 70% i Vivalla Ö.

Socialdemokraterna är inte längre ett parti för svenska arbetare, utan för utlandsfödda bidragstagare. Och då blir det förstås angeläget att fortsätta väljarimporten, inte minst när man de senaste åren gång på gång blottat sin inkompetens i de mest flagranta sammanhang.

Vad som händer med Sverige som land är uppenbarligen mindre viktigt.

En reaktion på ”Inkompatibla kulturer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s