Svenska sägner, del 6: Storsjöodjuret i Jämtland

Runsten på Frösön, som enligt en lokal sägen avbildar Storsjöodjuret.

Storsjön i centrala Jämtland är Sveriges femte största sjö och på sina ställen mycket djup. Kanske rymmer den en hemlighet, som ännu inte har avslöjats eller klarlagts. Lokala historier berättar nämligen sedan hundratals år tillbaka om en skrämmande varelse som rör sig nere i vattnet.

Storsjöodjuret omnämndes första gången i ett skriftligt dokument år 1635, då kyrkoherden Morgens Pedersen nedtecknade en sägen om trollen Jata och Kata. Enligt hans anteckningar ska de båda trollen en gång för länge sedan ha kokat en magisk brygd på Storsjöns strand, när ett otäckt djur med svart ormkropp och katthuvud plötsligt hoppade upp ur kitteln och slank ner i sjön. Där ska djuret sedan ha vuxit till sig och blivit så stort att det kunde ringla runt hela Frösön och bita sig i svansen. Den trollkunnige mannen Kettil Runske ska då ha bundit det farliga vidundret genom att knacka in en avbildning av det i en sten på Frösön och förse ryggen med en trollformel i runskrift.

Helt verksam tycks Kettil Runskes magi inte ha varit, för Storsjöodjuret fortsatte dyka upp och sätta skräck i lokalbefolkningen. Många observationer har rapporterats genom tiderna, framför allt sedan 1800-talet och mest i sjöns östra och södra delar. Över 200 vittnesmål från drygt 500 personer finns dokumenterade. Enligt beskrivningarna ska odjuret vara ormliknande och omkring 10 meter långt med pucklar på ryggen. Färgen varierar från gråsvart till grågrön och hudkostymen ska vara täckt av fjäll. Några har noterat korta ben med simfötter. Ibland har odjuret visat nyfikenhet genom att följa efter båtar, men det har även betett sig ilsket och blottat ett stort gap med kluven tunga.

1894 skapades ett bolag i syfte att infånga sjöodjuret. Bland bidragsgivarna fanns inte minst kung Oscar II. Östersunds stad lät bidra med pengar till att framställa en stor fångstsax, som agnades med en läcker spädgris. Sjöodjuret nappade aldrig, men berättelserna om det levde vidare. 1899 publicerades en förment faktabok om odjuret av Peter Olsson och samma år förekom en visa om Storsjöodjuret (”En grufvelig visa om det förfärliga Storsjöodjuret”) i Jämtlands tidning.

1960 bildades Samfundet Storsjöodjurets Vänner i syfte att verka för goda livsvillkor för det sällsynta djuret. Genom idogt arbete lyckades samfundet 1986 få länsstyrelsen att fridlysa Storsjöodjuret genom att utfärda förbud mot att ”döda, skada eller fånga levande djur av arten Storsjöodjuret” samt att ”borttaga eller skada Storsjöodjurets ägg, rom eller bo”. När en privatperson år 2002 ansökte om dispens från förbudet i syfte att insamla storsjöodjurets ägg slutade historien med att Miljödomstolen och JO konstaterade att fridlysningen inte kunde tillämpas. 2003 valde därför länsstyrelsen att upphäva bestämmelsen.

Genom tiderna har förklaringarna till Storsjöodjurets upplevda närvaro varierat. Vissa har hävdat att observationerna i själva verket rör sig om säl, mal, sjöfåglar eller optiska illusioner. En annan, mer fantasifull förklaring som framförts är att odjuret skulle vara en överlevande jätteödla från dinosauriernas tid.

För den som själv vill spana efter Storsjöodjuret finns nu flera officiella utsiktsplatser runt sjön, vilka för övrigt kan vara värda ett besök även om odjuret inte skulle visa sig. Vid observationsplatsen i Svenstavik ligger Storsjöodjurscenter, som söker efter odjuret med värme- och rörelsekänsliga kameror under vattnet.

Fångstsaxen som tidigare användes till att försöka infånga Storsjöodjuret finns nu att se på museet Jamtli i Östersund.

Tryckta källor:

Ottosson, Mats; Ottosson, Åsa (2010), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö, Prisma

–

Otryckta källor:

http://www.jamtamot.org/konstellationer/samfund/samfundet-storsjoodjurets-vanner.html

https://www.ostersund.se/uppleva-och-gora/turism-och-sevardheter/storsjoodjuret.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Storsj%C3%B6odjuret

Information har även inhämtats under besök vid Storsjön.